Längs med Hjälmarens stränder och förbi - relationen mellan den gropkeramiska kulturen och båtyxekulturen more

STOCKHOLM STUDIES IN ARCHAEOLOGY 51 Längs med Hjälmarens stränder och förbi – relationen mellan den gropkeramiska kulturen och båtyxekulturen Kim von Hackwitz Doctoral dissertation 2009 Department of Archaeology and Classical Studies Stockholm University 10691 STOCKHOLM Abstract von Hackwitz, Kim. 2009. Along the shores of Lake Hjälmaren and beyond – the relationship between the Pitted Ware Culture and the Boat Axe Culture. Stockholm Studies in Archaeology 51. Stockholm. The nature of the relationship between the Pitted Ware Culture and the Boat Axe Culture has dominated Swedish Middle Neolithic research, since the question was raised a century ago. Basically, the debate is concerned with whether or not the two material cultures express two different ethnical groups. Proponents for the currently established perspective stress that the cultures represent two distinct ethnic groups. A large amount of research has focused on identifying differences between the two cultures in the archaeological record. This study will test an alternative approach to the archaeology of the Middle Neolithic. Rather than presuming an antithetical relationship between the two cultures attention will be given to investigating the relationship between the Pitted Ware Culture and the Boat Axe Culture. This will be done by a landscape centered approach. In the first case I will test the conventional opinion expressing that the two cultures are spatially separated to the coast and the inland. In addition, the analysis seeks to understand how different activities were located in relation to various landscape phenomena. In the second case study, phenomenology and current landscape theory combined with a viewshed GIS-analysis will form the basis for a discussion regarding the localisation and function of the Pitted Ware sites. In the third case I will discuss connective features of the Middle Neolithic landscapes in the Lake Hjälmaren area. Focus will be given to the long-term processes and the reproduction of the cultural landscapes over time. Based on the results, I will propose that the Middle Neolithic archaeological record, rather than being the result of two ethnic groups, express a dynamic and active society that manifests itself through a variety of different places, which were maintained for specific purposes. Keywords: Middle Neolithic, Sweden, Pitted Ware Culture, Boat Axe Culture, landscape, GIS, stray finds, historicity, landmarks, phenomenology, viewshed, territories, ethnicity Kim von Hackwitz, Department of Archaeology and Classical Studies, Stockholm University, Wallenberglaboratoriet, SE-106 91, Stockholm, Sweden. ©Kim von Hackwitz, Stockholm 2009 Omslag: Utsikt över sjön Hjälmaren. Foto: författaren. ISSN 0349-4128 ISBN 978-91-978257-3-3 Tryckt i Sverige av Edita Västra Aros, Västerås 2009 Distributör: Institutionen för arkeologi och antikens kultur, Stockholms universitet ii Innehållsförteckning Förord ...........................................................................................................7 Kapitel 1. Introduktion ............................................................................11 Avhandlingens syfte................................................................................................13 Traditionella tolkningar av de mellanneolitiska kulturernas uppkomst .........13 Kulturernas uppkomst och förekomst ............................................................13 De olika lokalernas innehåll och rumsliga organisation ..............................16 Ekonomi och ideologi.........................................................................................18 En alternativ förståelse ..........................................................................................20 Avhandlingens frågeställningar och disposition............................................23 Avhandlingens kartor – strandlinjen...............................................................25 Kapitel 2. Mellanneolitisk kulturdualism i arkeologisk forskning ....27 Arkeologiska kulturer och etnicitet ......................................................................27 Mellanneolitikum i Norden .....................................................................................30 Autonoma utvecklingar i södra Sverige och Danmark ................................30 Finns gropkeramisk kultur i Västsverige?......................................................33 Etnisk dualism och diet utifrån resultat på Öland ........................................34 Mellanneolitisk diet och ursprung med utgångspunkt från Gotland .........37 Lämningar efter vidsträckta kontakter i norra Sverige...............................39 Marin ideologi på Ålandsöarna.........................................................................43 Båtyxekulturens keramikplatser i Finland .....................................................44 Östra Mellansveriges gravar – identitet eller regionalitet?.........................46 Avstamp ....................................................................................................................60 Diskussion ...........................................................................................................62 Kapitel 3 Hjälmarenområdets mellanneolitikum ................................67 Miljön runt sjön Hjälmaren ....................................................................................67 Hjälmarens mellanneolitiska platser....................................................................68 De norra lokalerna .............................................................................................75 De östra lokalerna..............................................................................................81 De södra lokalerna.............................................................................................89 De västra lokalerna............................................................................................93 Syntes........................................................................................................................98 Kapitel 4. Lösfynd i landskapet ...........................................................101 Mellanneolitiska fasta fornlämningars förhållande till kusten .......................102 Analys I – Mellanneolitiska lösfynd som undersökningsmaterial..................104 Tidigare forskning ............................................................................................104 De mellanneolitiska kulturernas ledartefakter............................................109 Lösfunna båtyxors indikering av olika landskapsrum................................111 Metod, material och källkritik ........................................................................119 Analys II – Lösfynd från FMIS runt sjön Hjälmaren........................................121 iii Hjälmarenområdets gropkeramiska lösfynd ...............................................122 Hjälmarenområdets båtyxor ..........................................................................124 Syntes ................................................................................................................133 Analys III – Lösfynd från FMIS och SHM i området kring Moäng.................135 Lösfyndsanalys .................................................................................................136 Syntes......................................................................................................................147 Kapitel 5. Händelsernas betydelse för platsernas lokalisering ......151 Kontextuella landskap och landmärken ............................................................151 Landmärken och platsernas formella egenskaper – avstamp..................155 De gropkeramiska lokalernas kvaliteter............................................................157 Vindpinat eller vindskyddat?..........................................................................158 Visuella relationer ............................................................................................163 Händelsernas betydelse .......................................................................................171 Gropkeramik – betydelse och användning ..................................................172 Hantering av döda ...........................................................................................178 Noder i kommunikationen....................................................................................180 Båtyxor som värdeföremål och resandets betydelse......................................183 Kapitel 6. Landskapets kontinuitet och kulturens variation...........189 Historisk attraktion och landskapsreproduktion ..............................................190 Gropkeramiska lokaler och tidigneolitiska stränder...................................192 Båtyxelokaler och tidigneolitiska trädgårdar...............................................199 Neolitiska territorier..............................................................................................203 Naturliga regioner – avrinningsområden .....................................................206 Moängområdet – ett territorium med kontinuitet ...........................................210 Sociala kolonisationer i kända landskap............................................................225 Kapitel 7. Längs med Hjälmarens stränder och förbi......................227 Lösfynd, platser och landskapets historia.........................................................228 Den gropkeramiska kulturen..........................................................................229 Båtyxekulturen .................................................................................................230 Relationen mellan den gropkeramiska kulturen och båtyxekulturen. ....232 Området runt sjön Hjälmaren ca 3200-2300 f.Kr ...........................................233 Avslutande kommentarer ...............................................................................235 English summary....................................................................................239 Introduction............................................................................................................239 Stray finds in the landscape ................................................................................241 Feature perspectives on site locations. .............................................................242 Landscapes and cultures – Continuity and variation ......................................245 Along the shores of Lake Hjälmaren and beyond............................................247 The area around Lake Hjälmaren 3200-2300 BC.......................................248 Referenser ...............................................................................................251 iv Referenser till undersökningsområdets fasta fornlämningar.........................271 Muntliga referenser...............................................................................................272 Övriga referenser ..................................................................................................272 v vi Förord Den här avhandlingen handlar om människor och landskap, historia och interaktioner, materiell kultur och förändring. Under arbetets gång har jag själv upplevt dessa fenomen genom flera fältarbeten, diskussioner med kollegor, tidigare forskning att förhålla mig till, arbete i lösfyndsmagasin och flertalet manus som drastiskt har ändrat utseende. Temat för avhandlingen har skiftat från neolitiska stridsyxor till mellanneolitiska begravningstraditioner till landskapsundersökningar. På samma vis har undersökningsområdet krympt från att omfatta hela östra Mellansverige till Hjälmarenområdet. Däremot har jag aldrig tvekat om vilken period jag ville arbeta med. För mig startade intresset för mellanneolitikum när Anders Carlsson föreläste om den spännande platsen Alvastra Pålbyggnad, vilken jag även skrev en B-uppsats om. Fröet var sått. Anders har genom min tid som student och doktorand haft rollen som min handledare hela vägen från B-uppsatsen till avhandlingen. Med sitt öppna sinne för nya metoder och tolkningar har han varit en inspirerande handledare som alltid har fått mig att se framåt. Anders förmåga att snabbt tillgodogöra sig innehållet i ett manus, i vilken form det än presenteras, har varit ovärderligt i slutet av avhandlingsarbetet. Under slutfasen har även Anders Andrén, Anna Arnberg, Alex Gill, Nicklas Stenbäck och Tove Stjärna bidragit med värdefulla kommentarer på hela eller delar av manuset. Under mina år som doktorand har jag mött många fantastiska människor varav jag haft turen att arbeta nära flera av dem. Till alla mina kollegor, nuvarande och forna, på arkeologiska institutionen i Stockholm vill jag rikta ett varmt tack för kreativa diskussioner under såväl seminarier, postseminarier som fikaraster. Vissa av er har på olika sätt utmärkt sig mer än andra: Anna Arnberg började läsa grundkursen i arkeologi samtidigt som mig för elva år sedan. Genom åren har vi följts åt i studier, arbetslivet och i det privata livet där även Lin Annerbäck har ingått som vapendragare och vän. Till Anna och Lin vill jag rikta ett varmt tack för en härlig vänskap! Som nyantagen doktorand var Alex Gill och Niklas Stenbäck de två ’luttrade mellanneolitikerna’. De tog mina, bitvis förvirrade resonemang och otaliga frågor med ett behagligt lugn och ständigt intresse. De har båda varit en stor hjälp i mitt arbete genom att alltid finnas till hands när frågetecken har dykt upp. Helena Andersson och jag delade till en början rum på Wallenberglaboratoriet dit institutionen flyttade 2006. Helenas intresse och kompetens inom den undersökande verksamheten gav en fin balans till min mestadels akademiska kunskap i våra diskussioner. Hennes plats övergick 2008 till Kim Darmark. Kims närvaro i rummet har varit betydelsefull i situationer när nya arkeolo7 giska tolkningar eller nyupptäckt data har krävt en snabb överläggning. Tack Kim för att du aldrig har backat för en diskussion! Under de sista åren av min doktorandtid startades en handledargrupp där även Anna Arnberg, Helena Andersson, Tove Stjärna, och Li Winter ingick. I den här gruppen pratade vi fritt om vår forskning, vände och vred på varandras texter och tvekade inte att ge oss ut på exkursioner i ur, skur och snö under ledning av vår gemensamma handledare Anders Carlsson. Tack till er alla för det höga taket! I slutet av avhandlingsarbetet har även Marta Lindeberg, Carina Lindblad och Annika Mobacker varit till stor hjälp i diverse praktisk frågor. 2005 inleddes ett samarbete mellan institutionen i Stockholm och institutionen för arkeologi och antik historia på Uppsala universitet där vi bl.a. åkte på gemensamma exkursioner. Genom min personliga relation till uppsalainstitutionen har jag haft förmånen att lära känna flera av doktoranderna väl, inte minst Åsa M. Larsson och Daniel Löwenborg. Åsa har varit oerhört värdefull i min förståelse av framställningen av den mellanneolitiska keramiken där hon aldrig har tvekat att skriva långa svar på frågor eller dela med sig av avsnitt ur sitt då opublicerade avhandlingsmanus. Åsa och jag har från början haft ett fint samarbete varigenom vi bl.a. grundade det inofficiella stenåldersseminariet Stone Age Conspiracy (SAC!) som namngavs av den forna medlemmen Ludvig Papmehl-Dufay. Gruppens medlemmar bestod dessutom av; Helena Andersson, Kim Darmark, Elin Fornander, Fredrik Hallgren, Kalle Lindholm och Ylva Sjöstedt. De har alla på olika vis har varit till hjälp i mitt avhandlingsarbete genom att öppet dela med sig av sina kunskaper inom sina egna forskningsområden. Att ha tillgång till ett sådant forum borde vara alla förunnat! Daniel Löwenborg har varit en stor hjälp och inspiration i mitt arbete med GIS, både som lärare, kollega och vän. Ett varmt tack vill jag även rikta till uppsalainstitutionen i sin helhet dit jag alltid har känt mig välkommen både som deltagare i det högre seminariet och på en kaffe i fikarummet. Till uppsalakollegorna hör även, om än på olika vis, Roger Edenmo, Niclas Björck och Lars Sundström. De har alla delat med sig av sina kunskaper och sitt forskningsmaterial på ett föredömligt vis. Min kollega och vän Elin Säll tackas särskilt för tålmodigt arbete med illustrationen i kapitel 7. Jag vill även passa på att påpeka att figuren är gjord efter mina önskemål. Av den anledningen ska eventuella fel som förekommer i den skyllas på mig och inte på konstnären. Förutom Elins konstnärliga bidrag har hela familjen Säll förhindrat total isolation under det sista året genom att bjuda in och gästa en stressad och förvirrad familj – tack Marcus, Elin, Alva, Kajsa och Lovisa! I mitt arbete med lösfynd, fyndplatser och landskapsstudier har jag kommit i kontakt med flera olika instanser; Antikvarisk-topografiska arkivet, Statens historiska museum, Katrineholm-Stora Malms hembygdsförening, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, Sörmlands museum, UV Bergslagen, UV Mitt, Vitterhetsakademiens bibliotek, Örebro länsmuseum samt Östra Vingåkers hembygdsförening. Till alla er som har varit behjälpliga i små och stora frågor riktas ett varmt tack. Ett särskilt tack vill jag rikta 8 till Jackie Taffinder på SHM samt Patrik Gustavsson och Mikael Nordberg på Sörmlands museum. Vilken tur att det finns andra som tycker att stenyxor och gammal keramik är roligt. Stort tack riktas även till min goda granne Kathinka Evers för genomläsning av den engelska delen. Att skriva en avhandling är inte ett arbete som tar slut efter arbetstid utan något som påverkar hela ens omgivning under flera år. Av den anledningen vill även tacka min närmsta familj vars kärlek och support jag inte hade klarat mig utan: min mamma Lena, min syster Yasmin, mina bröder Lennie och Kenny, min mormor Gulli och min morfar Gunnar (som tyvärr inte hann se den färdiga produkten) – tack för att ni alltid har uppmuntrat mitt arbete! Min älskade son Ruben har gett mig en fristad i livet där prestation och arbete inte varit en del av tillvaron. I den tillvaron ingår även Rubens underbara syskon Axel, Maja och Edvin. Kalle har varit mitt största stöd och min närmsta förtrogna i avhandlingsarbetet. Tack för all uppmuntran när det har känts tungt och för alla kommentarer på oräkneliga manus. Tack för att du har följt med på mindre exotiska fältarbeten runt Hjälmaren, för att du har låtit mig slippa passa dagistider och för att du har lagat middag nästan varje kväll; rock with me… Avhandlingsarbetet har till största del finansierats genom generösa bidrag från olika fonder för vilka jag är enormt tacksam; Allan Wetterholms stiftelse, Berit Wallenbergs stiftelse, Stiftelsen Gellerstedts Fornminnesfond, Greta Arwidssons stiftelse, Gunvor och Josef Anérs stiftelse, Helge Ax:son Johnsons stiftelse, Hildebrandsfonden samt Sven och Dagmar Saléns stiftelse. Avhandlingen har utformats och tryckts med bidrag från Kungl. Gustav Adolfs Akademien och Letterstedtska föreningen. Uppsala 8 november 2009 9 10 Kapitel 1. Introduktion ”När myterna beskriver två eller flera distinkta grupper framställs vanligtvis den svagaste gruppen som knuten till naturen. Den saknar på gott eller ont den starka gruppens kulturella utvecklingshistoria” (Hylland Eriksen 1996:24) Runt 2800 f.Kr sker en förändring i det arkeologiska materialet inom flera områden i Sverige. Denna förändring beror på uppkomsten av båtyxekulturen, som även kallas stridsyxekulturen. Det nya materialet består av båtyxekeramik, båtyxor, lårbensformade slipstenar och håleggade, tjocknackiga flintyxor, vilka framförallt påträffas i flatmarksgravar men även på lokaler som har tolkats som boplatser. Den redan existerande gropkeramiska kulturen och den nyupptagna båtyxekulturen kom tidigt att förstås som uttryck för två distinkta grupper vars ekonomi och ideologi skilde sig åt markant. Tolkningarna om de två mellanneolitiska kulturernas uppkomst i Sverige och förändringen från den föregående trattbägarkulturen har skiftat beroende på vilka teoretiska normer som varit aktuella. Under första halvan av 1900talet sågs invandringar, eller i alla fall någon form av migrationer, som en möjlig hypotes för den gropkeramiska kulturens uppkomst (se t.ex. Almgren 1914; Lindqvist 1929; Rydbeck 1930; Bagge & Kjellmark 1939). Det samma gäller för båtyxekulturens uppkomst som tolkades som ett resultat av förflyttningar av folk och idéer där framförallt sydliga ursprungsområden pekades ut (Müller 1898; Almgren 1906; Forssander 1933) men även östliga (Oldeberg 1952; Stenberger 1964, 1969; jfr Å M Larsson 2009). T.ex. så använde John-Elof Forssander sin uppställda typologi av båtyxor och förekomsten av dem som lösfynd i Skåne för att belägga teorin om en expansion av båtyxekulturen till Sverige från Preussen via Skåne och Blekinge till de övriga delarna av landet (Forssander 1933:184ff). Hans syn har kritiserats av bl.a. Nils Åberg (1933; 1935) och Mats P Malmer (1962) som menar att båtyxekulturens uppkomst ska ses som en autonom utveckling från trattbägarkulturen till följd av utvidgade nätverk. I artikeln Den svenska båtyxekulturens ursprung (1935) visar Åberg att det finns en rumslig korrelation mellan den äldre typen av båtyxor och den tidigneolitiska mångkantiga yxan. Åberg fann det därför mer troligt att mönstret indikerade diffusion där människorna blivit påverkade utifrån under olika tider och att detta var skälet till uppkomsten av ny materiell kultur. Området varifrån de nya idéerna kom ifrån ansåg han var Jylland och även Åberg såg Skåne och Bleking som bå11 tyxekulturens kärnområden i Sverige (Åberg 1933, 1935:335ff; jfr Florin 1938; Malmer 1962). Immigrationsteorin är en idé som de flesta idag har övergivit (se dock Kristiansen 1991; L Larsson 1989, 1992). När den funktionella arkeologin slog igenom under 1970-talet tolkades kulturerna som självständiga miljöanpassningar. Ett kallare klimat och en ökning av säl i Littorinahavet vid tiden för den gropkeramiska kulturens uppkomst sågs som en anledning till att man övergav inlandet och jordbruket till förmån för marin jägarsamlarekonomi vid kusterna (Welinder 1973, 1976; Tilley 1982; Wyszomirska 1984, jfr Florin 1958). Idag ser de flesta uppkomsten av den gropkeramiska kulturen som en social händelse till vilken det emellertid finns två förklaringar: Dels ses förändringarna som ett resultat av att grupper inom trattbägarkulturen bröt sig loss p.g.a. sociala motsättningar och valde en återgång till den mer jaktbetonade livsstilen (se t.ex. Åkerlund 1996a:139f; Carlsson 1998; M Larsson 2006; jfr Malmer 1962:87ff). Den andra aktuella tolkningen vilar på att kulturens uppkomst är ett resultat av sociala förändringar där jordbruket fick en minskad betydelse och istället skedde en breddning av ekonomin med hjälp av olika vilda resurser (se t.ex. Welinder 1998; Sundström 2003:179f). Även båtyxekulturen tolkas idag som resultatet av sociala händelser (Welinder 1998; Edenmo 2008). Jag kommer att utveckla de aktuella tolkningarna kring båda kulturernas uppkomst i senare kapitel. Frågan om relationen mellan den gropkeramiska kulturen och båtyxekulturen uppstod redan under tidigt 1900-tal och har sedan dess behållit sin roll som mellanneolitikums hjärtefråga. Även om de flesta numera är någorlunda överens om orsakerna till kulturernas uppkomst så är forskningen delad i två större läger vad gäller frågan om vad de representerar. På den ena änden av repet drar de som förespråkar att de materiella kulturerna är resultatet av två olika etniska grupper som praktiserade olika ekonomier, ideologier och sociala organisationer (Nerman 1911; Forssander 1933; Tilley 1982; Becker 1951; H Knutsson 1995; Artursson 1996, 2007; Hallgren 1997a, 1997b; Welinder 1998; Å M Larsson 2003b, 2009b). På den andra änden av repet drar de som på olika sätt kritiserar kulturdualismen. Den främsta kritiken rör själva kultur- och etnicitetsbegreppet som sådant och huruvida det går att applicera på forntida människor genom förekomsten av materiall kultur (se t.ex. Werbart 2002; Svensson 2006a, 2006b). Här framhålls det också att lämningarna från mellanneolitikum snarare bör förstås som kopplade till olika handlingar, inom eller mellan grupper samt inom eller mellan olika tider (Malmros 1980; Persson 1986; Carlsson 1987, 1998; Nordqvist i Edenmo m.fl. 1997; Gill 1998, 2002, 2003; Strinnholm 2001; Runcis 2002; von Hackwitz 2009, i tryck). Mellan dessa båda ytterligheter finns det även de som anser att det mellanneolitiska materialet är lämningar efter olika sociala skikt inom en större grupp där bärarna av båtyxekulturen utgjordes av eliten i samhället. Denna tolkning vilar dock även på att det finns en lokal kronologisk skillnad mellan kulturerna där båtyxekulturen ersätter den grop- 12 keramiska kulturen i och med sociala omställningar (Lindström 1996; Edenmo 2008). Avhandlingens syfte Mitt syfte med avhandlingen är att förstå relationen mellan den gropkeramiska kulturen och båtyxekulturen i en regional och lokal kontext. Jag har valt att undersöka denna relation utifrån ett landskapsperspektiv i området runt sjön Hjälmaren samt i ett mindre område som utgår från den gropkeramiska lokalen Moäng. Med ett landskapsperspektiv hamnar de olika kulturernas geografiska förekomst och rumsliga förhållande till varandra i fokus. Landskapet som helhet ser jag som en enhet där natur och kultur tillsammans har format en arena på vilken människorna verkade. I detta kapitel kommer jag att sammanfatta de olika bakgrunderna som har lett till att de mellanneolitiska kulturerna har tolkats i kulturdualistiska termer. Jag utgår framförallt från östra Mellansverige då undersökningsområdet hör till denna region men även andra delar av Sverige berörs. I de fall jag diskuterar lokaler som ingår i mitt undersökningsområde kommer jag att ange det. Flera av de olika fenomen jag tar upp här diskuteras vidare i kapitel 2; Mellanneolitisk kulturdualism i arkeologisk forskning, där de beskrivs närmre utifrån de omständigheter och regioner de hör hemma i. Särskilda teman kommer därtill att vidareutvecklas i de efterföljande kapitlen 5-7 vilket framgår av avhandlingens disposition nedan. Traditionella tolkningar av de mellanneolitiska kulturernas uppkomst Kulturernas uppkomst och förekomst Den gropkeramiska kulturen uppstår i samband med influenser från kamkeramiska grupper från östliga områden. Både gropkeramiken och förekomsten av figuriner på de gropkeramiska lokalerna uppvisar likheter med den kamkeramiska kulturen (Wyszomirska 1984; Stenbäck 2003:119). Den gropkeramiska kulturen är dock problematisk att avgränsa geografiskt beroende på att den uppträder med olika kvantitet vad gäller både artefakter och fornlämningar. Vissa menar t.ex. att den egentliga gropkeramiken bara finns i östra Mellansverige (Olsson & Edenmo i Edenmo m.fl. 1997:172; Malmer 2002:112). Generellt kan kulturen dock sägas uppträda i området södra och mellersta Sverige, längst med den svenska västkusten och södra Norges kuster samt i nordöstra Danmark (Segerberg 1999:19). I Europa finns en mer vidarespridd kam-och-gropdekorerad keramikkultur i Finland, Baltikum, 13 Polen, området vid Kaliningrad och norra Ryssland. Kulturens topografiska förekomst överensstämmer med den gropkeramiska kulturens då den främst påträffas längst med vattendrag eller sjöar. Det hittas sällan ben efter domesticerade djur på lokalerna och av den anledningen har även den kulturen tolkats som avsättningar av en jägarsamlargrupp med marin inriktning (Milisauskas 1978:187). Uppkomsten av den gropkeramiska kulturen är en direkt utveckling från trattbägarkulturen vilket syns i keramiken, kontinuitet på lokaler vid kusten samt i val av råmaterial och vissa föremålsformer (se t.ex. Browall 1991). Den skillnad som emellertid finns är att trattbägarlokaler även förekommer i inlandet medan de gropkeramiska lokalerna endast förekommer vid dåvarande kusten eller i strandlägen till de större insjöarna som t.ex. fornHjälmaren och Vättern. Detta betyder emellertid inte att inlandet på något vis överges under den gropkeramiska tiden, vilket tydligast syns i lösfyndsmaterialet (Carlsson 1987, 1991; Lekberg 2002:52ff). Det finns belägg för odling, tamdjur samt jakt och fiske hos båda kulturerna, även om just övergivandet av jordbruket brukar betonas som den största skillnaden mellan dessa två kulturer och tidsperioder (se diskussioner i Segerberg 1999:179ff, 194ff; Edenmo m.fl. 1997:192f; Gill 2003:113ff). Båtyxekulturen är den svenska varianten av den kontinentala snörkeramiska kulturen. Den snörkeramiska kulturens utbredning täcker stora delar av norra och centrala Europa där den även verkar ha flera olika centrum. Dess vidsträckta förekomst har i tidigare forskning tolkats som resultatet av folkvandringar (Milisauskas 1978:183), men idag ser man kulturens förekomst som ett resultat av sociala kontakter (Whittle 1996:284ff). Kulturen uppvisar både en materiell enhetlighet samt kronologiska och regionala skillnader där t.ex. regionala varianter av båtyxor finns i Sverige och Finland (Edenmo 2008:15ff). I området längs med Polens och Litauens kuster har det påträffats lämningar efter en variant av kulturen som kallas Rzucewo eller Haffküstekultur. Kulturen tolkas som avsatt av människor som var marina jägaresamlare med visst inslag av tamdjur (Milisauskas 1978:194f; Whittle 1996:228). Överhuvudtaget verkar det som att det inte fanns någon enhetlig ekonomi över det större området utan tvärtom syns en ekonomisk och regional kontinuitet från perioden innan, något som också motsäger folkvandringsteorierna (Whittle 1996:285). Den snörkeramiska kulturen har främst påträffats i gravar över hela området förutom i Schweiz (Whittle 1996:227) och i Finland där den i stället har en vanligare förekomst på lokaler som har tolkats som boplatser (se nedan). Vissa menar att båtyxekulturens uppkomst i Sverige ska ses som resultatet av söderifrån kommande idéer medan andra menar att impulserna kommer österifrån (se ovan). Skillnaden i tolkningarna beror till stor del på vilket område som studeras. T.ex. så visar förekomsten av ”utländska” båtyxor i olika delar av Sverige samt i Finland och Danmark, att östra Mellansverige har haft ett större utbyte med Finland än med Danmark. Södra och västra Sverige hade tvärtom ett större utbyte med Danmark än med Finland (Lind14 ström 2003:148, jfr dock Forssander 1933:176ff, som menar att svensk och finsk båtyxekultur liknar varandra av den anledningen att de har samma ursprung i polska Preussen). De större skillnaderna i det totala neolitiska materialet antyder även att det finns en markant skillnad mellan sydvästra Sverige och östra Mellansverige. De materiella skillnaderna syns framförallt i förekomsten av de mellanneolitiska megalitgravarna i sydvästra Sverige vilka saknas i östra Mellansverige (se dock Hallgren 2008 angående megalitgravar i östra Mellansverige) där de gropkeramiska lokalerna istället uppvisar ett betydligt rikare keramiskt innehåll än de sydvästra. De båda områdena har beskrivits som att ha haft olika ideologier, en ”nertisk” i sydväst och en ”arkaisk animalistisk” i östra Mellansverige (Björck 2003:36ff; 2007). Att olika sociala kontakter delvis skulle vara anledningen till sådana olikheter mellan dessa större områden är inte en helt orimlig slutsats. Den troligaste förklaringen är därför att den svenska båtyxekulturen uppstått genom kontakter med grupper i både söder och öster men att det för östra Mellansverige framförallt handlar om östliga kommunikationer av både föremål, idéer och människor. Båtyxor och båtyxelokaler som kan dateras till den äldre fasen av båtyxekulturen påträffas vanligtvis i inlandet på sandiga jordar. Detta förklaras med kulturens dragning till bra jordbruksmarker då samhället, i likhet med trattbägarkulturen nyttjade en ekonomi som innehöll inslag av jordbruk och boskapsskötsel (se t.ex. Åberg 1935; Malmer 1962, 1975:108; Welinder 1998:100f, 185f). De flesta båtyxelokaler som har påträffats i Sverige utgörs av gravar i likhet med det större utbredningsområdet för den snörkeramiska kulturen (se ovan). Lokaler som tolkas som boplatser har påträffats om än i sparsam mängd i jämförelse med gravfynden. Orsaken till att fynden efter boplatser är så få kan delvis ha att göra med att vi definierar dem efter keramikfynd då det övriga materialet är svårt att kulturbestämma. Båtyxekeramiken verkar ha producerats i mindre mängder än både trattbägarkeramiken och gropkeramiken, vilket i sin tur påverkar antalet funna lokaler (Malmer 2002:143f). En annan möjlighet är man har misstagit äldre båtyxekeramik för trattbägarkeramik då båda innehåller snördekor (Å M Larsson 2008b:128f). Ytterligare anledningar till att vi har identifierat så få båtyxeboplatser kan hänga samman med tafonomiska orsaker där efterföljande aktiviteter har suddat ut spåren efter äldre (Å M Larsson 2009a). I det följande kommer jag inte att använda benämningen båtyxeboplats i annat fall än i redogörelser för andras forskning då jag hellre använder ordet båtyxelokal. Detta beror på att lokalernas funktion är omtvistat och jag kommer att diskutera detta senare kapitel. Under den yngre båtyxekulturen förekommer kulturen mer spridd över hela landskapet, både vid kusten och i inlandet (Lindström 1996). Den gropkeramiska kulturens förekomst är däremot begränsad till kustområden och större sjöar under hela mellanneolitikum. 15 De olika lokalernas innehåll och rumsliga organisation Gropkeramiska lokaler beskrivs som boplatser förlagda till kusten på sandiga syd- eller sydvästsluttningar. Sluttningarna är ofta belägna i smala dalar i vilka de är skyddade från vinden av den högre, omkringliggande terrängen, gärna med ett berg bakom sig och i närheten av ett mindre vattendrag där man haft tillgång till färskvatten (se t.ex. Edenmo m.fl. 1997:172ff; Segerberg 1999:203; Malmer 2002:77ff; Sundström & Darmark 2005:207f). Lokalerna innehåller i allmänhet mängder av gropkeramik och på flera lokaler, framförallt från norra Upplandskusten och Gästrikland, har spår efter grupper av mindre hyddor påträffats. Hyddorna är runda, fyrkantiga, trapetsoida eller D-formade och tolkas som familjehyddor i vilka man framförallt tillbringat nattvilan, medan andra aktiviteter var förlagda till ytor utanför hyddorna (se t.ex. Arthursson 1996:54ff; Welinder 1998:116; M Björck & N Björck 1999; M Larsson 1999; Björck 2003; Holback m.fl. 2004; Björck m.fl. 2008; Larsson & Lindberg 2008). Det påträffas ofta nedgrävningar/gropar innehållande keramik, djurben och ibland något stenföremål på de gropkeramiska lokalerna. Härdar har hittats, men skärvsten saknas oftast. De stenföremål som förekommer är främst gjorda i grönsten men även andra bergarter förekommer, som kvarts, kvartsit, skiffer och flinta. De vanligaste redskapen är trindyxor, tjocknackiga yxor och andra arbetsyxor, mal- och slipstenar och spånpilspetsar med tånge, typ A som dateras till mellanneolitikum A. Ibland förekommer också dubbeleggade yxor. Även om det är sällsynt i östra Mellansverige p.g.a. surhetsgraden i marken, så har föremål av ben och horn påträffats (Olsson & Edenmo i Edenmo m.fl. 1997:173ff). Korsnäs i Södermanland utgör en av dessa få lokaler som innehöll ben- och hornföremål (Olsson m.fl. 1994). Flera föremål som förekommer på de gropkeramiska lokalerna, särskilt arbetsyxor av både sten och flinta, men även skifferknivar och tångepilspetsar av flinta finns emellertid även på tidigneolitiska lokaler samt på båtyxelokaler. En hel del gropkeramiska lokaler innehåller även spridda människoben eller begravningar (se t.ex. Welinder 1973; Janzon 1974; Wyszomirska 1984; Olsson m.fl. 1994; H Knutsson 1995; Arthursson 1996; Olsson 1996b; Björck 2004; Österholm 2008). På flera lokaler, t.ex. på Moäng i undersökningsområdet och Överåda i Södermanland, har lerfiguriner hittats. Dessa figuriner återfinns många gånger i anslutning till gravar och avbildar oftast djur; sälar, svin och älgar. Figurinerna har tolkats som föremål bundna till schamanism, som totem eller symboler för jaktmagi (Wyszomirska 1984:114, 120). Vissa båtyxelokaler innehåller lämningar efter tvåskeppiga huskonstruktioner, t.ex. Fågelbacken i Västmanland (Hallgren 2000) och kvarteret Paragrafen i Östergötland (Molin & Molin 2003) samt Kabusa i Skåne (L Larsson 1989). Långhusen är ca 8-17 meter långa. I ett par av dessa hus var halva golvet nedsänkt så att husen fick två rum. Troligtvis har rummen använts för olika ändamål, t.ex. boende och förvaring (Welinder 1998:116). På båtyxe16 lokalen Hagtorp i undersökningsområdet har en mjällins tolkats som en lämning efter hoprasade väggar av en lerbeklädd hydda påträffats (Florin 1959:25ff). Även på båtyxelokalen Hagestad mosse i Skåne har det påträffats fyra hyddliknande konstruktioner (M Larsson 1995:35 och där anförd litteratur). Hyddor i samband med båtyxekultur förklaras dock som tillfälliga boningshus (Welinder 1998:117). Båtyxegravarna innehåller vanligtvis några eller flera av följande föremål: båtyxekärl, båtyxa, lårbensformad slipsten, tjocknackig flintyxa (med eller utan hålegg), tjocknackig tväreggad grönstensyxa (med eller utan hålegg), flintspån (med eller utan retusch) smalmejslar av flinta eller bergart. I mer sällsynta fall innehåller de även bärnstenspärlor och hängsmycke av skiffer (ex. grav nr 2 på Sävsta i undersökningsområdet). I vissa delar av Sverige är dekorerade föremål av ben vanligt förekommande. Bl.a. har benringar påträffats i Skåne, Östergötland och på Gotland (Malmer 2002:159). Den håleggade yxan, den tunnbladiga yxan och smalmejseln tolkas av Malmer som en verktygssats för snickare som tillverkade yxskaft, pilskaft, träbehållare, interiörer i husen samt skulpturer (Malmer 2002:153f). En del av de ovan nämnda gravföremålen förekommer också inom både trattbägarkulturen och/eller den gropkeramiska kulturen. Tunnbladiga tjocknackiga flintyxor samt smalmejslar av flinta eller bergart förekommer inom trattbägarkulturen och tjocknackiga tjockbladiga flintyxor, med både raka och tvära eggar, förekommer på gropkeramiska lokaler (Malmer 2002:95, 153). Flintspån har bl.a. påträffats på den gropkeramiska lokalen Körartorpet i undersökningsområdet. På de gropkeramiska lokalerna Hållsta och Urvalla, även de i undersökningsområdet, samt Överåda i Södermanland fanns tjocknackiga, håleggade grönstensyxor. Tjocknackiga håleggade flintyxor verkar däremot vara ett föremål som endast förekommer på båtyxelokaler (Lamppu 2006). Flintspån har analyserats och diskuterats av Helena Knutsson som menar att det finns en teknisk variation mellan de spån som förekommer på gropkeramiska lokaler och de som har hittats på båtyxelokaler (H Knutsson 1995:102ff). Resultatet av hennes undersökningar kommer att avhandlas längre fram i kapitel 4. Vad gäller föremålen på de båda typerna av lokaler kan man säga att det finns vissa föremål som enbart förekommer i den ena eller den andra kulturen. De gropkeramiska lokalerna innehåller sällan båtyxor, båtyxekeramik, lårbensformade slipstenar och tjocknackiga håleggade flintyxor. När de förekommer ses de som senare avsättningar och kulturerna hålls på så vis isär. Båtyxegravarna innehåller aldrig gropkeramik. Den rumsliga organisationen på lokalerna, framförallt långhus på båtyxelokalerna och hyddor på de gropkeramiska lokalerna, samt deras topografiska placering har man tolkat som uttryck för olika sociala och ekonomiska system. Båtyxelokalerna ses som lämningar efter ensamliggande gårdar där jordbruk och djurskötsel haft en större betydelse än på de gropkeramiska lokalerna. Långhus beskrivs som den typ av boningshus som hör till de jordbrukande grupperna (se t.ex. Artursson 1996:338ff; Welinder 1998:116). De 17 gropkeramiska lokalerna tolkas som basboplatser eller kustbyar i ett ekonomiskt system där även mindre, specialiserade lokaler ingått varifrån man har bedrivit en marin jakt (se t.ex. Welinder 1976, 1998; Artursson 1996:366, 2004; Åkerlund 1996a:41; Björck 2003:33f; Björck & Lindberg 2008). Det har även diskuterats om människorna som anlade de gropkeramiska platserna hade en mobil eller bofast livsföring. Ann Segerberg menar att det finns en möjlighet att den rika marina miljön i den inre skärgården kan ha varit en orsak till större bofasthet vid kusten än i inlandet (Segerberg 1999:188ff). Hyddorna på stränderna tolkas som använda under samtliga av årets årstider även om omfattningen av nyttjandet, alltså om de fungerat som helårsbosättningar eller om de använts som säsongsboplatser, kan diskuteras (Segerberg 1999:204; jfr Munkenberg 2007). Andra menar att de gropkeramiska lokalerna användes säsongsmässigt och att människorna hade en mer mobil livsföring (se t.ex. Welinder 1976; Åkerlund 1996a:132f). Hyddornas rumsliga placering på lokalerna tolkas som att de var styrda av en gemensam öppen yta där de antingen placerades runt denna eller på rad längs med ena sidan av den. Ytan har dessutom ofta ett avgränsat område där framförallt rituella handlingar har ägt rum (se t.ex. Artursson 1996:123ff; Björck 2003:30f; se även fig. 2.3 denna publikation som visar en rekonstruktion över den gropkeramiska lokalen Bollbacken). Det föremål som vanligen används för att särskilja de mellanneolitiska lokalernas kulturella tillhörighet är keramiken. Åsa M Larsson har undersökt gropkeramik och båtyxekeramik i sin nyligen framlagda avhandling Breaking and Making Bodies and Pots: Material and Ritual Practices in South Sweden in the 3rd Millennium BC. Hennes analyser av de båda keramiktyperna visar att det finns skillnader i val av magring, i uppbyggnads- och bränningstekniker samt i val av dekor mellan de båda keramiktyperna. Å M Larsson tolkar detta som beroende på olika kulturellt nedärvda hantverkstraditioner vilket hon i sin tur använder som ett argument för olika etniska grupper där keramiken bl.a. hade funktionen av etnisk markör (Å M Larsson 2009b; jfr Hulthén 1977). Gropkeramiken och betydelsen av denna kommer att diskuteras vidare i kapitel 5. Ekonomi och ideologi De ekonomiska skillnaderna som framhålls mellan kulturerna grundas dels på deras geografiska uppdelning till olika landskapszoner och de arkeologiska lämningarna på dessa lokaler, dels på resultat av isotopanalyser som utförts på mänskligt tand- och benmaterial. De sammanlagda resultaten av olika analyser pekar på att man på de flesta gropkeramiska lokalerna framförallt har konsumerat marin föda (Eriksson 2003; Eriksson m.fl. 2008; Linderholm 2008a) och därtill haft grishjordar (Fornander m.fl. 2008) samt små inslag av kor, får eller getter (Welinder 1976, 1998). Det finns dock undantag. Analyser utförda på mänskligt benmaterial från Alvastra pålbyggnad tyder på en övervägande terrestrisk diet (Sælebakke & Welinder 1988; We18 linder 1998:99). I dagsläget har få analyser utförda på skelett som kan sättas i samband med båtyxekulturen publicerats. Skelett från lokalen Torsborg på Öland som dateras till övergången mellan mellanneolitikum A och B och som påträffades i samband med bl.a. båtyxekultur, har analyserats vilket gav resultat som tyder på marint födointag (Papmehl-Dufay 2006:77f). Analyser från Kastanjegården i Skåne visar däremot på terrestrisk diet (Lidén m.fl. 2004). Benmaterial från båtyxelokaler visar att man främst höll får och getter som boskap (Welinder 1998:102). Skillnader mellan kulturerna återfinns även i gravarnas utformning. De gravlämningar som kan sättas i samband med gropkeramisk kultur på det svenska fastlandet består framförallt av spridda ben men även flatmarksgravar förekommer. Gravar innehållande båtyxekultur utgörs av flatmarksgravar som oftast påträffas i anslutning till en ås där de kan ligga på rad. Anledningen till de olikheter som syns mellan gravarna har förklarats med att de gropkeramiska gravarna är avsatta av en jägarsamlargrupp som hade en annorlunda syn på döden än de samtidiga pastorala grupperna som anlade gravfält. Samlarjägarmänniskornas, d.v.s. ”gropkeramikernas”, begravningsritualer var mer flytande och mer normativa utifrån hur döden inträffade och var detta skedde. Om en person avled på en boplats begravdes hon eller han där och man övergav sedan boplatsen för en tid. De gravfält som uppstod är därför formade av slumpen (H Knutsson 1995:11ff, 185; jfr Tilley 1982:69). Mot en sådan tolkning talar de större tydliga gravfälten på Gotland, t.ex. Ajvidegravfältet. Att detta gravfält skulle vara ett slumpens verk där man återbesökt platsen gång på gång och begravt personer för att sedan överge platsen och komma tillbaka efter en viss tid motsägs av Helena Andersson (2004). Hon menar istället att de gravar som saknar delar av skelettet och därför tidigare tolkats som förstörda av senare gravar, plöjning eller liknande, istället ska ses som ingående i en begravningsprocess där man plockat upp ben från graven i en återbegravningsritual (H Andersson 2004:17; jfr Österholm 1989:183; Malmer 2002:91; Å M Larsson 2009a). Gravarnas utformning och förekomst i östra Mellansverige kommer att diskuteras särskilt i kapitel 2 då den kategorin av fornlämning har fått stor betydelse för de påtalade ideologiska skillnaderna mellan kulturerna. De diskussioner som tidigare forskning har fört gällande det mellanneolitiska gravmaterialet har ofta hänvisningar till etnoarkeologiska studier och analogier till nutida jägarsamlargrupper som beskrivits av antropologer, t.ex. !Kung San i Kalahari och grupper på Trobrianderna (se t.ex. H Knutsson 1995; Burenhult 1997b). Etnoarkeologi betyder att man genom observationer i den etnografiska nutiden som appliceras på arkeologiskt material söker svar på hur, när och var föremål användes i forntiden. Man kan se etnoarkeologi som en kombination av etnografisk och arkeologisk teori och metod (Malmer 1989:7). Metoden bygger på en förlitan på analogier, d.v.s. att ett föremåls användningsområde överensstämmelse med ett annat föremåls användningsområde om de uppvisar liknande yttre kvaliteter (Pearson 2002:34). Generellt så fokuserar den etnoarkeologiska metoden på att utveckla hypote19 ser och teorier som handlar om hur det arkeologiska källmaterialet producerats, strukturerats och omvandlats genom att utföra en undersökning av ett samtida samhälle (Kramer 1979; Binford 1983). Metoden har dock fått utstå en del kritik där en av frågorna som har behandlats är de bakomliggande orsakerna till att jägarsamlargrupper lever som de gör idag och huruvida detta påverkar tolkningen i förhållande till det arkeologiska materialet. T.ex. så kan politiska orsaker leda till att en grupp tvingas ändra sin ekonomi till jägarsamlarekonomi. De fenomen som existerar i ett sådant samhälle kan då omöjligt med säkerhet ses som produkten av en jägarsamlarekonomi eller appliceras på ett forntida samhälle med en förmodad jägarsamlarekonomi (se t.ex. Binford 1967; Woodburn 1980; Fahlander 2004). Ett bra exempel på en sådan politisk orsak är när samhällen klyvs i två eller flera ekonomiskt och etniskt distinkta grupper som ett resultat av kolonialism. I sådana konstruerade etniska grupper kommer med största sannolikhet materiella likheter att växa fram vilka kan tolkas som etniska markörer. Dessa etniska grupper motsvarar emellertid sällan de identiteter som fanns i det förkoloniala samhället (Hylland Eriksen 2007:100ff). Som jag ser det så berikas arkeologin av antropologiska och etnografiska källor samt av etnoarkeologiska undersökningar. Utan dessa jämförelser skulle vi få problem med att beskriva de arkeologiska lämningarna då vi skulle vara hänvisade till västerländska uppfattningar. Jag kommer själv att använda mig av flera antropologiska jämförelser i de kommande diskussionerna. Däremot anser jag att sådana analogier enbart ska användas som ett verktyg för uppslag och som ett underlag för resonemang kring vad det arkeologiska materialet betyder (jfr t.ex. Ucko 1969:262f; Stenbäck 2003:29). Man bör vara försiktig med att dra direkta paralleller från sentida människors idévärld och situation till lämningar från t.ex. mellanneolitikum genom förekomsten av ett visst fenomen eller föremål då betydelsen av detta kan variera både mellan olika områden och mellan olika grupper och subgrupper. En alternativ förståelse Idag ifrågasätts kulturbegreppet och en mellanneolitisk etnisk tudelning allt mer och flera forskare tvivlar på möjligheten att över huvudtaget komma åt etnicitet, per definition ett vi – dem förhållande i det arkeologiska materialet (se t.ex. Malmros 1980; Nordqvist i Edenmo m.fl. 1997; Gill 1998, 2002, 2003; Strinnholm 2001; Runcis 2002; Werbart 2002; Svensson 2006b; von Hackwitz 2009, i tryck; Hillerdal 2009). Vikten av att känna till den tidiga forskningens kulturindelning under influenser av det dåtida nationalistiska Sverige pekas i allt högre grad ut och problematiseras: ”Det är få arkeologiska företeelser förunnat att till den grad upphöjas som belägg för en etnogenes, ett folks födelse. Det är också få studier av materiella uttryck som så till den grad belastas av dylika sentida föreställningar. Grovt 20 förenklat kan problemet sammanfattas: Eftersom dagens nordeuropéer, åtminstone fram till vikingatid, är/var germaner […] och stridsyxekulturens bärare var germaner måste en rak utvecklingslinje kunna identifieras. Det blir därför av yttersta vikt att korrelera till exempel förekommande gravskick under senneolitikum och äldre bronsålder med stridsyxekulturens eftersom det är dessa människors aristokratiska (germanska) skick som fortlever” (Svensson 2006b:99f) Magnus Svensson menar i ovanstående citat att båtyxekulturen, i äldre forskning, ofta blivit utpekad som spåren efter de första germanerna och därmed fått stor uppmärksamhet. Den gropkeramiska kulturen däremot, ses som rester efter ett mindre utvecklat jägarsamlarfolk (se t.ex. Frödin 1910; Stenberger 1964). Av den anledningen anser Svensson att ett vidmakthållande av de äldre termerna är att ”sticka huvudet i sanden” och bortse från de belastningar de har (Svensson 2006b:100). Här blir det, enligt min mening, en fråga om definition. Om man anser att termen gropkeramisk kultur utgör en materiell grupp som användes av de då levande människorna på särskilda lokaler i särskilda syften, ser jag inget problem i att använda terminologin. Benämningen ’gropkeramikerna’ blir däremot problematisk då denna syftar på en enskild grupp av människor skapad och definierad utifrån en materiell kultur. Svenssons påpekande om de bakomliggande orsakerna till den stora uppmärksamheten som den mellanneolitiska kulturdualismen har fått anser jag däremot ska tas på största allvar i tolkningarna och diskussionerna av materialet. Jag anser att det finns många stora problem med den tolkade kulturdualismen på samtliga punkter som beskrivits ovan; den geografiska och ekonomiska tudelningen, bestämningen av olika keramiska grupper som signaler för etniska grupper samt diskussionerna som baserar sig på gravarnas utformning. Det grundläggande problemet ligger i att den mellanneolitiska arkeologin ofta har haft en etnografisk ambition där man strävat efter att rekonstruera två hela kulturer där olika delar som ideologi, ekonomi, boplatsorganisation och hantverkstradition ingår. Detta har i sin tur resulterat i en ”plockarkeologi” då man ofta tagit resultat från olika delar av Sverige och fört samman i två etniska, större grupper beroende på vilken materiell kultur ett fenomen har relation till. Därefter har dessa kulturer använts för att realisera sig själva i ett cirkelresonemang där materialet verifierar kulturerna som i sin tur verifierar materialets kulturella tillhörighet. Istället för att tolka de olika mellanneolitiska platserna och de mellanneolitiska kulturerna som uttryck för olika etniska grupper finns det utrymme för alternativa tolkningar. Det vi ser i det mellanneolitiska materialet kan vara uttryck för olika handlingar inom ett samhälle eller avsatta av olika sociala grupper inom ett samhälle (jfr Nordqvist i Edenmo m.fl. 1997:108f, 166f; Carlsson 1987, 1998; Bägerfeldt 1992:87ff; Gill 1998, 2002, 2003; Fahlander 2006). För de gropkeramiska lokalerna har det föreslagits att de hade en roll som överensstämmer med megalitgravarnas roll där kollektiva begravningar och ritualer stod i centrum (Bägerfeldt 1992:87ff; Gill 2003:135). För 21 ett år sedan publicerades Roger Edenmos avhandling Prestigeekonomi under yngre stenålder. Gåvoutbytet och regionala identiteter i den svenska båtyxekulturen. I den argumenterar han för att båtyxekulturen ska ses som resultatet av ett fullständigt införande av en prestigeekonomi och en stratifierad samhällsordning där båtyxan användes som ett värdeföremål inom det högre samhällsskiktet (Edenmo 2008; jfr Olausson 2000; Lindström 2002). Båtyxans värde i att definiera personer som tillhörande ett högre skikt menar han även var ett medel för att förhålla sig till det föregående samhällssystemet, d.v.s. den gropkeramiska kulturen (Edenmo 2008:239). Liknande förklaringar, som sätter den materiella kulturen i samband med en identitet inom ett samhälle, har diskuterats för den senneolitiska klockbägarkulturen i Danmark. Här sätts den materiella kulturen emellertid i samband med en social roll - en manlig krigaridentitet - med rötterna i den mellanneolitiska enkelgravskulturen (Sarauw 2006; 2008a). Både båtyxekulturen och klockbägarkulturen tolkas alltså, om än på olika vis, som signaler för en identitet. Jag kommer att återkomma till Edenmos undersökningar i senare kapitel. Bengt Nordqvist menar att det som i viss forskning tolkas som olika grupper av människor med olika kulturer, ekonomier och samhällsorganisation, är resultatet av en sammanblandning av olika dimensioner som han beskriver som regionala och överregionala attribut- och normsystem (fysiska företeelser respektive mentala/ideologiska företeelser). Dessa anser han måste separeras då de visar olika perspektiv i samhället. Han framhåller även att spår efter olika ekonomier på olika lokaler är en faktor som främst är avhängigt närmiljöns resurser (Nordqvist i Edenmo m.fl. 1997:108f, 166f). Liknande argument har Svensson som utifrån det halländska materialet anser att relationen mellan de neolitiska kulturerna är oklar och att det krävs ytterligare forskning med hänsyn till rumslig och kronologisk ordning för att klargöra situationen (Svensson 2006a). Avsaknaden av anläggningar innehållande gropkeramisk kultur samt rena lokaler innehållande båtyxekultur är påtaglig och han menar dessutom att det saknas belägg för en kulturell och tidsmässig gräns mellan de materiella grupperna (Svensson 2006b). Fredrik Fahlander menar vidare att man kan likna de mellanneolitiska kulturerna vid fibrer och trådar: ”Vissa av dessa fibrer är snarlika och delas av de olika mellanneolitiska komplexen, medan andra varierar över tid och rum. Det vi söker med en sådan analys är kluster av olika fibrer (handlingar) som på vissa platser verkar förekomma tillsammans; de är delvis sammantvinnade och utgör ett sammanhang som vi kan illustrera med metaforen tråd. Poängen med detta resonemang är att trådens ’enhet’ inte ligger i att någon fiber genomlöper hela dess längd utan genom att många fibrer går omlott. Fibrerna och trådarna har olika utsträckning i tid och rum där vissa praktiker är gemensamma för långa tidsrymder, medan andra är mer kortvariga eller lokala. Resultatet av en sådan analys är olika typer av sammanhang vilka kan stämma väl överens med materiella och etniska komplex som TRB, STR och GRK” (Fahlander 2006:207f). 22 Här tycker jag att Nordqvist, Svensson och Fahlander tydligt påvisar problemet: Om de båda mellanneolitiska kulturerna inte representerar samma sociala perspektiv eller dimension, kan de då över huvudtaget jämföras som lämningar efter olika grupper? Kan de istället ses som olika fenomen inom ett gemensamt samhälle? Frågan är också vad de två materiella kulturerna i så fall representerar? Den kritiska forskningen har ofta varit tydlig i sitt ställningstagande att de mellanneolitiska grupperna inte representerar två olika etniska grupper. Mer sällan har det däremot presenterats en övertygande förklaring på vad de båda fenomenen i så fall företräder. Ofta presenteras en förklaring till ett av fenomenen utan att det andra sätts i relation. Detta gör att förklaringen ofta blir vag när det kommer till relationen mellan de båda mellanneolitiska kulturerna. Problemet ligger troligtvis i den bild vi har av det mellanneolitiska samhället där de rådande konventionerna, som har traderats i ett sekel, är svåra att frigöra sig ifrån. Avhandlingens frågeställningar och disposition I denna studie vill jag pröva en frågeställning som bygger på att de materiella kulturerna ska ses som olika fenomen inom ramen för ett gemensamt mellanneolitiskt socialt landskap. Det är min intention att undersöka dessa fenomen och deras relation. Följande frågor utgör grunden för de tre huvudsakliga kapitlen i avhandlingen (4-6) där det övergripande syftet är att studera relationen mellan den gropkeramiska kulturen och båtyxekulturen: 1. Hur kan lösfyndsbilden bidra till att förstå den rumsliga relationen mellan kulturerna under mellanneolitikum B? 2. Varför är de gropkeramiska lokalerna i det närmaste bundna till kustområdena medan båtyxelokaler påträffas över hela landskapet, i inlandet såväl som vid kusten? 3. Hur kan det mellanneolitiska landskapet förstås i modeller av geografiska territorier samt historisk reproduktion? Före de tre undersökande kapitlen ligger kapitel 2, Mellaneolitisk kulturdualism i arkeologisk forskning, och kapitel 3, Hjälmarenområdets mellanneolitikum. Kapitel 2 syftar framförallt till att belysa svårigheter med att tolka de två kulturerna som etniska grupper utifrån de materiella lämningarna då olika geografiska områden uppvisar stora skillnader i det mellanneolitiska materialet. Inledningsvis presenteras även översiktligt hur begreppen kultur och etnicitet introducerats och använts inom arkeologisk forskning och kapitlet avslutas med en diskussion om hur och om etnicitet bör användas i studier av det förhistoriska samhället. Det efterföljande kapitel 3 är en områdesbeskrivning där undersökningsområdets samtliga 41 mellanneolitiska lokaler presenteras. I lokalbeskrivningarna ingår, förutom den sedvanliga arkeologiska redogörelsen, kortare diskussioner baserade på fenomenologisk land- 23 skapsbeskrivning av lokalernas närområde. Dessa beskrivningar förbereder diskussioner i de efterföljande kapitlen 4-7. Kapitel 4, Lösfynd i landskapet, består av tre delanalyser. I: Mellanneolitiska lösfynd som undersökningsmaterial. II: Lösfynd från FMIS runt sjön Hjälmaren. III: Lösfynd från FMIS och SHM i området kring Moäng. Materialet visar att det är svårt att arbeta med lösfynd vad gäller den gropkeramiska kulturen, då dessa endast förekommer sporadiskt i lösfyndsmaterialet. Båtyxekulturen påträffas däremot spridd över hela landskapet, både vid kusten och i inlandet, redan från och med dess introduktion. I kapitlet behandlar jag därför till största delen lösfynd av båtyxekulturen, framförallt båtyxor. Utifrån yxornas utseende och fyndkontext kategoriseras de i olika fyndsammanhang; boplatsindikerande, grav, fastmarksdepå samt våtmarksdepå. Undersökningarna genomförs i det större undersökningsområdet samt i ett mindre, lokalt område som jag refererar till som Moängområdet. Syftet med att använda ett mindre område för lösfyndsanalyserna är att inkludera lösfynd från andra databaser än Fornsök och därmed utöka mängden data. Genom att använda ett mindre område har det även varit möjligt att på digital väg rekonstruera möjliga dåtida våtmarksområden. Dessa våtmarksområden är viktiga i förståelsen av förekomsten av olika fynd då de kan påverka tolkningen av i vilka landskapssammanhang de har avsatts. Resultaten av lösfyndsundersökningarna i både det regionala och det lokala området visar att det är problematiskt att dela upp den gropkeramiska kulturen och båtyxekulturen i olika geografiska zoner, kust och inland, något som tidigare forskning har använt i argumentationen mot ett gemensamt samhälle. Kapitel 5, Händelsernas betydelse för platsernas lokalisering, undersöker varför den gropkeramiska kulturen är bunden till avgränsade platser vid kusten samt vad dessa platser har använts till. Min teoretiska utgångspunkt för de diskussioner som förs här är att vissa platser får funktionen av landmärken och att aktiviteterna som skett på dessa till stor del styrs av platsernas fysiska egenskaper (Zedeño 2000). Av den anledningen syftar kapitlet framförallt till att beskriva de fysiska egenskaperna hos de gropkeramiska lokalerna, samt till att förstå de aktiviteter som utförts där. Genom att anlägga ett fenomenologiskt perspektiv framgår det att de fysiska egenskaperna på lokalerna präglas av andra än de som traditionellt beskrivs som önskvärda vid anläggandet av en boplats. Av den anledningen menar jag att de gropkeramiska lokalernas huvudsakliga funktion inte främst ska knytas till boende. Genom att använda s.k. synlighetsanalyser i ett geografiskt informationssystem (GIS), blir det emellertid tydligt att de gropkeramiska lokalerna hade en utmärkande utsikt över vattenområden som har samband med farbara vattenleder. Det arkeologiska materialet på de gropkeramiska lokalerna pekar framförallt på rituella handlingar där krossandet av keramik och begravningar varit en del. Med hänsyn till lokalernas placering i landskapet, fysiska egenskaper och arkeologiska innehåll menar jag att det kan diskuteras ifall de gropkeramiska lokalerna istället hade funktionen av samlingsplatser eller 24 noder i kommunikationsnäten av inlandsvägar och vattenvägar. Kapitlet diskuterar även båtyxekulturens funktion. Utifrån den rumsliga relation kulturen har med kommunikationsleder framhålls idén om att materialet ska ses som använt av en nyuppkommen samhällsgrupp. Denna grupp kan framförallt sättas i samband med resor. I de undersökningar som utförs i kapitel 6, Landskapets kontinuitet och kulturens variation, använder jag mig utav topografiskt rekonstruerade avrinningsområden för att skapa naturliga regioner inom vilka olika grupper kan ha rört sig. Dessa områden binder samman kusten och inlandet genom vad jag kallar kommunikativa topografier, d.v.s. vattendrag och åsar. Att söka landskapets egna begränsningar och möjligheter är ett alternativt sätt att undersöka möjliga forntida territorier istället för att dra en gräns mellan kust och inland baserat på ett generaliserat arkeologiskt material. Inom ett av de rekonstruerade territorierna, Moängterritoriet, diskuterar jag det historiska medvetandet i användningen av landskapet. Resultatet visar att det tidigneolitiska kulturlandskapet till stor del styrt både rörelserna i landskapet samt val av plats för olika lokaler under mellanneolitikum. Både de gropkeramiska lokalerna och båtyxelokalerna visar en rumslig relation till tidigneolitiska lokaler. Detta menar jag beror på att de olika platserna hade olika typer av funktioner i det sociala landskapet samt att dessa reproduceras genom tiden. Det sista kapitlet, Längs med Hjälmarens stränder och förbi, består av en sammanfattande diskussion av de tidigare kapitlens resultat. Här presenteras en alternativ förståelse för relationen mellan den gropkeramiska kulturen och båtyxekulturen. Avhandlingens kartor – strandlinjen Något ska även sägas om avhandlingens kartor. Jag kommer att använda mig av 25 m.ö.h. på samtliga kartor om inget annat anges. Strandlinjen är framtagen genom att se till de lägst belägna gropkeramiska lokalerna i undersökningsområdet, Sparreholms slott samt Ådön, vilka har en nedre gräns på just 25 m.ö.h. Denna strandlinje motsvarar troligtvis slutet av mellanneolitikum. Det ska påpekas att flera av undersökningsområdets lokaler var i bruk under mellanneolitikum A när strandlinjen låg betydligt högre, ca 35 m.ö.h. Av den anledningen har de även legat närmre vattnet än vad kartorna återger. För de olika kartorna har jag använt mig av data från olika institut från vilka jag även har medgivandenummer och licenser som finns angivna i figurtexten till respektive kartor: Avrinningsområden för Norrström och Nyköpingsån: Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI), medgivande Dnr 2009/763/1938. Jorddata från nationella jordartdatabasen för Sverige: Sveriges geologiska undersökning (SGU), medgivande 30-399/2005. Höjddata samt kartor: Lantmäteriverket Gävle 2008, medgivande I 2009/0648. 25 26 Kapitel 2. Mellanneolitisk kulturdualism i arkeologisk forskning I detta kapitel kommer jag att behandla hur och varför det mellanneolitiska materialet har tolkats som lämningar efter olika etniska grupper där den gropkeramiska kulturen representerar en kustbefolkning som är separerad från den, i inlandet, existerande båtyxekulturen. Utan kunskap om hur kulturerna skapades av arkeologerna och i vilket socialt sammanhang detta gjordes, är det svårt att förstå dagens diskussion samt kritiken av den mellanneolitiska kulturdualismen. Av den anledningen beskriver jag först översiktligt tillkomsten av begreppet arkeologiska kulturer samt begreppet etnicitet och hur dessa har använts i arkeologisk forskning (för en mer utförlig diskussion se Jones 1997:15ff). Den mellanneolitiska fornlämningsbilden presenteras sedan med utgångspunkt i olika delar av Norden, framförallt Sverige. De olika tolkningarna av uppkomsten av och relationen mellan kulturerna som presenterades inledningsvis beror inte bara på samhällstendenser, utan även på regionala skillnader i materialet där även olika forskningstraditioner har satt spår. Syftet med kapitlet är att synliggöra de avvikelser som existerar mellan olika områden vad gäller kulturernas förekomst, utseende, utbredning och till viss mån även fyndsammanhang. Ett andra syfte är att visa hur den gropkeramiska kulturen och båtyxekulturen till stor del är rekonstruerade genom att man har plockat olika företeelser från olika områden och på så vis skapat en bild av två olika grupper. Min intention är inte att ge en heltäckande bild av områdena utan att diskutera olika frågor som de olika regionernas fornlämningsbild ger upphov till. I den slutliga diskussionen kommer jag att avhandla Siân Jones teorier om etnicitet (1997, 2000, 2002). Jones menar att det finns metoder att finna etniska grupper i det arkeologiska materialet där kontexten utgör en viktig del av förklaringen. Arkeologiska kulturer och etnicitet Kulturutvecklingen inom arkeologin har delvis sin grund i den engelske arkeologen Sir John Lubbock, sedermera Lord Avebury. Med Darwins utvecklingslära (1859) som inspiration, utvecklade han en teori om det mänskliga naturliga urvalet. I sin forskning gjorde han skillnad mellan olika folkslag och även olika klasser genom tron på en unilinjär kulturell utveckling. 27 Han använde sig bl.a. utav etnografiska studier i sina resonemang kring de ”underlägsna raserna” (Lubbock 1868:6ff). Hans bok Pre-historic Times (1865) var den mest inflytelserika boken inom internationell arkeologi under 1800-talet. I Sverige finns liknande studier i Sven Nilssons arbeten om Skandinaviska Nordens urinvånare (1838-1843). Genom en komparativ analys av forntida skallar, stenföremål, boningshus och gravar samt etnografiska jämförelser hos levande grupper undersökte Nilsson de skandinaviska urinvånarnas ursprung. Utifrån sina resultat menade han bl.a. att det finns fyra olika stadier som människan går igenom i ett kulturevolutionistiskt skeende där det första stadiet benämns ”Vilden” (Nilsson 1838-1843, kapitel 1). Både Lubbock och Nilsson betraktade kultur och kulturella utvecklingar som en evolutionistisk företeelse. Kulturbegreppet togs emellertid på allvar in i arkeologin som verktyg under slutet av 1800-talet då det arkeologiska materialet blivit allt för komplicerat för att enbart förklaras med kulturevolutionism. Kulturerna sorterades efter tidsmässig närhet, likhet i materialet samt geografisk närhet och inrättades i lokala och regionala kronologier. Diskussionerna kring etnicitet i samband med arkeologiska kulturer fick en stor betydelse under första halvan av 1900-talets kulturhistoriska arkeologi inom den s.k. kulturkretsläran som var en reaktion mot den kulturella evolutionismen. Detta kom sig delvis av den ökande nationalismen i Europa (Trigger 1993:181ff). Arkeologisk forskning präglades under den här tiden av migrationer och diffusioner som förklaring till spridning av olika typer av föremål. Mer sällan frågade man sig varför dessa skedde. Den drivande kraften var sökandet efter ett urhem till den nya kulturen som ersatt den äldre vid en kulturell transformation (Montelius 1899; Kossinna 1911; Childe 1939, 1946). Den huvudsakliga tesen inom den kulturhistoriska arkeologin var att avgränsade materiella kulturella enheter korrelerar med särskilda folk, etniska grupper, stammar och raser. En hög grad av materiella likheter mellan grupper speglade därför en regelbunden kontakt och interaktion, medan avbrott i den materiella kulturen sågs som resultatet av social eller fysisk distinktion. De arkeologiska kulturerna betraktades dessutom som organiska, individuella enheter (se diskussion i Jones 2000:446f). De två viktigaste arkeologerna inom kulturhistorisk arkeologi var Gustaf Kossinna och Gordon Childe. Båda sökte efter indoeuropéernas ursprung genom språket och det arkeologiska materialet. Kossinna anförde en teori om raskontinuitet och var den förste som använde begreppet arkeologisk kultur systematiskt (Kossinna 1911). Hans arbeten med regionala studier av arkeologiska kulturer hade stor betydelse för arkeologins utveckling. Hans kulturteori baserades på att likheter och skillnader i materiell kultur är det samma som likheter och skillnader i etnicitet (Trigger 1993:199ff). Flera svenska arkeologer anslöt sig till Kossinnas idéer om rasuppdelning och det diskuterades livligt om olika folkslag under den svenska stenåldern i benämningarna ”kortskallar” och ”långskallar” som omväxlande står för den inhemska befolkningen (boplatskulturen/den gropkeramiska kulturen) och den invandrande befolkningen (jordbrukskultu28 ren/båtyxekulturen) (se t.ex. Almgren 1914; Fürst 1925; Lindqvist 1929; Rydbeck 1930). Childes arbeten behandlade, liksom Kossinnas arbeten, periodiserade framställningar och uppdelningar av regionala kulturer. Skillnaden var att han, liksom de svenska arkeologerna Oscar Montelius (1899) och Nils Åberg (1935), var positivt inställd till utländskt inflytande i kulturutvecklingen (Childe 1939, 1946). Childe menade bl.a. att samtidigt som stadssamhällena i Egypten och Babylonien existerade och kopparålderns städer utvecklades i Grekland, hade vi i södra Norden ett herdesamhälle som fortfarande var utrustat med stenverktyg och norra Norden beboddes av jägaresamlare (Childe 1939:25). Hans arbeten, där artefakter framförallt studerades för att skaffa sig kunskap om hur människor hade levt, startade en ny arkeologisk trend – funktionalismen. Utgångspunkten för funktionalismen var att det arkeologiska materialet inte stödjer förekomsten av förhistoriska kulturella centrum varifrån kulturer sprider sig obehindrat, vilket även var en reaktion mot kulturarkeologins etnocentriska perspektiv. Istället vände sig arkeologer till ett nytt tillvägagångssätt som grundade sig på systematisk förståelse av det mänskliga beteendet. Man menade att arkeologens främsta roll var att rekonstruera hur människor hade levt på enskilda arkeologiska lokaler och att förändringar berodde på yttre faktorer (se t.ex. Binford 1962, 1964:426). Under den här tiden uppstår socialantropologin och grundvalen för studierna var att samhällen och kulturer är funktionella system som styrs av en inre logik och strävan efter att vara i harmoni och jämvikt. Kultur ses i dessa tolkningar som ett redskap som människorna använder i sin anpassning till naturmiljön (Trigger 1993:291ff). Bl.a. så menade Lewis Binford att kultur är ett funktionellt system bestående av adaptiva subsystem; det teknologiska, det sociala och det ideologiska systemet. Han förordade en arkeologisk mellandistansteori (middle-range theory/MRT) som baserar sig på empiriska etnografiska undersökningar där det arkeologiska materialet testats i nu levande samhällen – desto fler gånger som fenomenen A och B förekommer tillsammans i etnografiskt material desto större sannolikhet att B har förekommit där A uppträder i det arkeologiska materialet (Binford 1967). Binford var den främste förespråkaren för den processuella skolan och systemteorin. Bland svenska forskare kan Stig Welinder nämnas som i sina tidiga arbeten om neolitiska kulturella förändringar framhåller ekologiska förändringar som orsaken till kulturell förändring (Welinder 1974, 1976). Begränsningen med funktionalismen är emellertid att den inte kan förklara de variationer som finns inom samma ekologiska nischer då man utelämnar förklaringar av psykologisk natur (Trigger 1993:361; Olsen 1997:138). De systemteorier som används ger heller ingen bra förklaring till varför ett samhälle utvecklas eller förändras (Hodder 1979:453). Fredrik Barths definition av etnicitet, som innebär en brytning mellan materiell kultur och etniska grupper (1969), användes bl.a. av Ian Hodder som företrädde den post-processuella skolan och den kontextuella arkeologin. Kortfattat så skriver Barth att etnicitet ska uppfattas som en medveten social 29 organisation med karaktären av självbeskrivande och beskrivande av andra i integrerande syften. Han applicerade en instrumental syn på etnicitet där etniska grupper är flytande, självbestämmande system som är inbäddade i ekonomiska och politiska relationer. Etnicitet tillhandahåller därmed verktygen som gör det möjligt för grupper att upprätthålla och tävla om särskilda socioekonomiska nischer. Barth menade också att de gränser som upprätthålls mellan etniska grupper inte är till för att hindra kommunikation utan snarare korsas dessa gränser frekvent vilket skapar en förvirring i den materiella kulturen. Av den anledningen kan man inte anta att det finns en parallell mellan materiella/kulturella likheter och etniska grupper (Barth 1969, 1994). Hodders bok Symbols in Action (1982) uppfattas som starten för en diskussion kring arkeologiska kulturer som något mentalt och påverkningsbart genom medvetna mänskliga handlingar, till skillnad från den processuella skolan som ansåg att förändringar berodde på yttre faktorer. Hodder framförde genom sina etnoarkeologiska studier i Baringo, i Kenya, en stresshypotes som bygger på tesen att graden av konkurrens styr graden av etniska markörer då artefakterna används i kommunikationen mellan olika grupper för att signalera status och identitet. Han menade emellertid också att materiell kultur kan ha både en funktionell och en symbolisk funktion samt att materiell kultur inte reflekterar graden av interaktioner då interaktionens karaktär och behovet av tävlan spelar roll (Hodder 1977, 1979a, 1979b, 1982). Utifrån Barths teorier tolkade Hodder arkeologiska kulturer som uttryck för både den ekologiska anpassningen, den samhällspolitiska organisationen och som ett medel att kamouflera och återge samhällsförhållanden. De sågs även som redskap i den egna identiteten och som sådana tar de sig starkast uttryck när de utsätts för andra identiteter (Hodder 1979:450ff, 1982:35, 1993). Hodders studier i Baringo användes sedan av Jones när hon utvecklade sina teorier om etnicitet och arkeologi (Jones 1997). Innan jag diskuterar Jones syn på arkeologi och etnicitet ska det mellanneolitiska materialet i olika delar av Norden presenteras. Mellanneolitikum i Norden Autonoma utvecklingar i södra Sverige och Danmark Den gropkeramiska kulturen i Sydsverige innehåller mindre ”typisk” gropkeramik än den mer nordöstligt förekommande varianten. Fagervik III, som är den mest frekventa stilen i östra Mellansverige saknas nästan helt och keramiken domineras istället av fast gods som i östra Mellansverige påträffas hos den tidiga gropkeramiken och som på många vis påminner om trattbägarkeramiken. Den sydsvenska gropkeramiska kulturen utmärks istället av spånpilspetsar och cylindriska spånblock, något som det omvänt finns mind30 re av i det östsvenska materialet. Förekomsten av spånpilspetsar och spånblock är dock problematiskt i sig att använda som indikationer för gropkeramisk kultur då de uppträder hos både trattbägarkulturen och båtyxekulturen (Malmer 1975:108; M Larsson i Edenmo m.fl. 1997:146, 152). Vissa forskare menar därför att det inte går att tala om någon gropkeramisk kultur i området. Istället tolkas materialet som lokala utvecklingar av trattbägarkulturen i flera mindre grupper/samhällen som Karlsfält och Stävie i södra och västra Skåne (L Larsson 1989:68ff, 1992:146) och Siretorp- och Jonstorpgrupperna i sydvästra Blekinge och nordvästra Skåne (Carlie 1986; M Larsson i Edenmo m.fl. 1997:146). Andra menar att det finns gropkeramisk kultur i södra Sverige, men att den, liksom trattbägarkulturen, representeras av lokala grupper (M Andersson 2003:248ff). Båtyxekulturen utvecklas direkt från trattbägarkulturen i södra Sverige till skillnad från östra Mellansverige där det finns ett glapp mellan kulturerna under mellanneolitikum A. Den påträffas i både så kallade boplatskontexter och gravkontexter där det finns flera större linjegravfält som innehåller upp emot ett tiotal gravar vardera (M Andersson 2003; 2004:24, 176f). Malmer menar att båtyxekulturen är tidig i Skåne för att sedan spridas norrut genom diffusion. Förändringen från trattbägarkultur till båtyxekultur beskrivs av honom som en naturlig process som skedde i takt med att metaller introducerades från kontinenten och den personliga äganderätten blev en fråga om status. Att båtyxekulturen kronologiskt följer efter trattbägarkulturen menar Malmer syns i att de besitter samma områden (Malmer 1975:108, 1989:9f). Lars Larsson ansluter till Malmers teori om en söderifrån kommande diffusion och menar dessutom att båtyxekulturens uppkomst ska ses som resultatet av en medveten missionsrörelse som startar i nordöstra Skåne (L Larsson 1989, 1992). Mats Larsson menar att utvecklingen som sker under mellanneolitikum i Sydsverige snarare berodde på förändringar inom den rådande ideologin, d.v.s. trattbägarkulturen, där en ny social elit växte fram p.g.a. inre sociala och ideologiska spänningar. Prestigevaror, långväga kontakter och social status blir en del av det nya samhället, d.v.s. båtyxekulturen. Han menar dessutom att denna förändring delvis kan ha berott på omställningar i klimatet som i sin tur kan ha påverkat ekologin och människornas ekonomi (M Larsson 2006). En sådan förklaring, att de regionala gruppernas utveckling, både de som använde båtyxekulturen och de som använde den gropkeramiska kulturen, skulle vara ett resultat av ekonomiska och sociala stressfaktorer finner stöd hos flera forskare idag (se t.ex. M Larsson i Edenmo m.fl. 1997:149ff; M Andersson 2003:248ff; Sundström 2003). På senare tid har hopade eller närliggande fynd med både trattbägarkultur och båtyxekultur eller gropkeramisk kultur påträffats i form av palissader, eller centralplatser, vid t.ex. Dösjebro och Stävie (M Andersson m.fl. 2000; Svensson m.fl. 2001; M Andersson 2003:136ff). Palissadanläggningen vid Dösjebro dateras till övergången mellan mellanneolitikum A-B och innehåller trattbägarkultur. Under den aktuella tiden låg den i anslutning till en våt31 mark (M Andersson m.fl. 2000:8ff). Norr om anläggningen, över en nutida å, påträffades ett båtyxegravfält i ett område som även innehöll lämningar från hela neolitikum, bl.a. en kistgrav innehållandes trattbägarkultur samt ett senneolitiskt hus. Av den anledningen tolkas platsen i sin helhet som en neolitisk centralplats för flera mindre grupper i området med en kontinuitet på ca 1000 år. Platsens arkeologiska material visar även att man i det här området direkt bytte ut trattbägarkulturen mot båtyxekulturen (M Andersson 2003:278, 2004:111ff; Lagergren 2008; Lagerås 2008). Anläggningen vid Stävie visar däremot en kontinuitet mellan trattbägarkultur och gropkeramisk kultur då den innehöll trattbägarkeramik samt flintartefakter som associeras med gropkeramisk kultur som t.ex. spånpilspetsar av typ A och B (M Andersson 2003:139, 2004:110). Södra Sveriges mellanneolitiska materiella utveckling sker med andra ord genom två vägar där trattbägarkulturen byts ut, antingen mot gropkeramisk kultur eller mot båtyxekultur. Därtill ser vissa forskare en intern utveckling inom trattbägarsamhället som lever vidare under mellanneolitikum A innan den byts ut av båtyxekultur. Regionen präglas därför av en dubbel kulturdualism där trattbägarkulturen och den gropkeramiska kulturen används under mellanneolitikum A och båtyxekulturen och den gropkeramiska kulturen används under mellanneolitikum B. Under en övergång måste man troligtvis även se det som att det existerade en kulturpluralism. Många lokaler innehåller dessutom lämningar efter två, ibland tre neolitiska kulturer, vilket gör det svårt att veta vad som hör till vilken kultur förutom just de föremål som är mycket kulturspecifika. Den gropkeramiska kulturens situation i Danmark liknar Sydsveriges då kulturen även här är ett svårtolkat material som förekommer sparsamt och framförallt på de nordöstra öarna (Wincentz Rasmussen 1984:97). Kronologiskt tolkas det som att den gropkeramiska kulturen avlöser trattbägarkulturen på regional basis och existerar samtidigt som enkelgravskulturen, den danska varianten av den snörkeramiska kulturen (Wincentz Rasmussen 1986). Då de gropkeramiska lokalerna vanligtvis återfinns vid kusten ser man dem som tillhörande en marin samlarjägargrupp (Jensen 2004:470ff). Kulturen har inte fått särskild stor uppmärksamhet i den danska neolitiska forskningen, bortsett från undersökningarna av den stora kustbundna gropkeramiska lokalen Kainsbakke. På lokalen har man bl.a. hittat lämningar efter en hydda med människoben deponerade under en hyddbotten, ca 5000 keramikskärvor samt lämningar efter tamdjur; ko och gris, samt större inlandsdjur som brunbjörn. Kainsbakke tolkas som en centralplats där människor samlats under vissa perioder och där ritualer varit en del av aktiviteterna (Wincentz Rasmussen 1984; Wincentz Rasmussen & Richter 1991). Enkelgravskulturen är dock i större grad undersökt och diskuterad. Kulturen är även i Danmark delvis samtida med den gropkeramiska kulturen och man brukar skilja mellan den jylländska enkelgravskulturen och den ödanska enkelgravskulturen (Tauber 1986; Wincentz Rasmussen 1984:97). Uppkomsten av kulturen förklaras genom antingen autonoma utvecklingar eller 32 genom migrationsteorier. Kristian Kristiansen menar att enkelgravskulturen är ett resultat av migrationer av ett indoeuropeiskt folk. Det främsta argumentet för en sådan tolkning är, enligt Kristiansen, att kulturen uppträder direkt och fullt utvecklad (Kristiansen 1991:212). Detta har dock motsagts av Charlotte Damm som framhäver autonoma utvecklingar som främsta bakomliggande orsak. Hon menar att enkelgravskulturen är ett resultat av en lokal utveckling av en distinkt etnisk grupp som aktivt ville fjärma sig från den befintliga trattbägarkulturen. Orsakerna till denna splittring går, enligt Damm, att finna inom de samhällsstrukturer som var rådande inom trattbägarkulturen där bl.a. olika begravningstraditioner gällde för olika grupper i samhället – megalitbegravningar för de ideologiska ledarna och stenpackningsgravar för de som baserade sin makt på resurser som t.ex. boskap (Damm 1993:201). De sociala motsättningarna mellan grupperna ledde till att den gruppen som använde traditionen med stenpackningsgravar upptog enkelgravskulturen i ett led att etablera sig som en distinkt grupp mot ”megalitgruppen”. Uppkomsten av enkelgravskulturen i Danmark tolkar Damm som att man tagit delar av en existerande kulturell struktur i en process av bricolage, d.v.s. att man använder existerande kulturella element på ett nytt sätt (Damm 1991: 16f, 143f; 1993:202). Även Klaus Ebbesen motsäger Kristiansens migrationsteori. Han menar emellertid, i kontrast till Damm, att enkelgravskulturens uppkomst i området inte berodde på någon utifrån kommande impuls utan att Jylland ska ses som ett av kulturens kärnområden (Ebbesen 2006:169). Detta har dock ifrågasatts av flera forskare som bl.a. påpekar att de dateringar och typologier, på vilka Ebbesen bygger sin tolkning är osäkra (se bl.a. Skak-Nielsen 2006). Både den sydsvenska och den danska mellanneolitiska forskningen präglas av att flera mindre regionala grupper har identifierats. Det syns även en skillnad i den kronologiska ordningen i förekomsten av kulturerna där trattbägarkulturen avlöstes antingen av gropkeramisk kultur, av båtyxekultur eller t.o.m. ersattes av en yngre form av trattbägarkultur (se ovan). Den här mångfalden av materiella kulturer och variation i förekomsten av dem i olika regionala grupper antyder att regionala studier av det neolitiska materialet kan ge en mer varierad bild av perioden. Finns gropkeramisk kultur i Västsverige? Västra Sveriges mellanneolitiska förhållanden påminner om de sydsvenska. Även i det här området har existensen av den gropkeramiska kulturen ifrågasatts (Strinnholm 2001:118ff). Anledningen är densamma som i Skåne och Danmark, nämligen att den förekommande gropkeramiken på många vis påminner om sen trattbägarkeramik samt den ovan nämnda problematiken med cylindriska spånkärnor och spånpilspetsar. Detta medför att den gropkeramiska kulturen är svår att avgränsa i Västsverige. Kulturen, i den mån den har påträffats, tolkas som lämningar efter grupper av människor med en mångskiftande och regionaliserad ekonomi där fiske, jakt, insamling, jord33 bruk och boskapsskötsel ingick. Uppkomsten av kulturen tolkas som att den ersatte trattbägarkulturen då de uppträder på samma platser samt att de på vissa platser existerade parallellt under en tid (Sjögren 2003:105f). Båtyxekeramik har hittats på flera lokaler i Västsverige och majoriteten av platserna innehåller även gropkeramisk kultur och ligger längs med kusten. På t.ex. den gropkeramiska lokalen Näset i Västra Frölunda hittades två båtyxegravar (Nordqvist i Edenmo m.fl. 1997:157). Av den anledningen menar vissa att det blir svårt att tolka de båda materiella kulturerna som lämningar efter två etniska grupper och att båtyxekulturen av den anledningen ska ses som ett ”speciellt samtida föremålsbestånd” i form av gravföremål (Persson 1986:268). I Veddige i Halland på lokalen Prästgårdskulle har dock ett nedbränt dödshus med båtyxekultur hittats, vilket är det enda i sitt slag från regionen och också en av de sällsynta ’rena’ båtyxelokalerna. Fynden består av brända människoben, brända flintartefakter och båtyxekeramik som genom dekoren dateras till ca 2500 f.Kr. Fynden påträffades i anslutning till en ram av förkolnade stockar (Nordqvist i Edenmo m.fl. 1997:159; Svensson 2006b). Till den västsvenska mellanneolitiska bilden hör även de norrländska skifferspetsarna som man har hittat både hela och förarbeten av (Nordqvist i Edenmo m.fl. 1997:152f). Skifferföremål förekommer rikligt i norra Skandinavien och föremålen kan vara tecken på nätverk som inkluderande nordligare delar av Sverige eller Norge. När de mellanneolitiska kulturerna påträffas i Västsverige är det alltså oftast på samma lokaler. Det syns ingen geografisk dualism i distributionen av materialen vilket har föranlett diskussioner om de respektive kulturernas existens i området. Karl-Göran Sjögren föreslår att neolitikum i sin helhet bör uppfattas som en serie regionala utvecklingstendenser som delvis överlappar varandra (Sjögren 2003:105). Den diffusa fornlämningsbilden har gett upphov till ett ifrågasättande av etniska grupper under perioden. Istället ses där de båda kulturerna av vissa som olika fenomen inom ett samhälle (Nordqvist i Edenmo m.fl 1997:108f, 166f; Strinnholm 2001; Svensson 2006a, 2006b). Etnisk dualism och diet utifrån resultat på Öland På Öland finns flera gropkeramiska lokaler av både boplats- och gravplatskaraktär. Båtyxekulturen uppträder dock mer sparsamt och hittas framförallt i samband med andra kulturers lämningar. Här finns möjligtvis samma kulturpluralism som diskuterats för södra Sverige då 14C-dateringar på mänskligt skelettmaterial från megalitgravar i Resmo visar att trattbägarkulturen fortsatte att existera under mellanneolitikum. Samtidigt existerade åtminstone den gropkeramiska kulturen på öns norra och södra del (Papmehl-Dufay 2006:65ff, fig. 4:6, 4:38; Eriksson m.fl. 2008). Dietanalyser på öländskt skelettmaterial visar att de grupper som begravdes med trattbägarkulturen respektive den gropkeramiska kulturen inte bara 34 skilde sig åt i den materiella kulturen, de hade dessutom olika ekonomier där marin ekonomi var basen i den gropkeramiska gruppen medan trattbägargruppen förde en mer terrestrisk diet. Dietanalyser utförs på stabila kol- och kväveisotoper i kollagen från tänder och ben. Analysen syftar till att spåra proteinintaget och bedöma om individen ätit vegetabilier, marina djur eller landdjur samt var i näringskedjan individen befunnit sig. Det ska dock påpekas att analyserna på mellanneolitiska skeletten från megalitgraven i Resmo visade att det existerade en varierad ekonomi på individnivå. Vissa individer fick höga marina värden, medan andra fick höga terrestriska värden. Detta skiljer sig från det svenska fastlandet där trattbägarlokaler uppvisar en övervägande terrestrisk diet (Papmehl-Dufay 2006:132; Eriksson m.fl. 2008). Analyser på strontiumisotoper, d.v.s. det radioaktiva ämne som förekommer i markens bakgrundsstrålning och som absorberas av benceller och tandceller, har på senare tid blivit en allt mer vanlig metod för att spåra forntida individers härkomst och för att diskutera mobilitet under olika perioder, bl.a. neolitikum (Price m.fl. 2004, Price m.fl. 2006, Sjögren & Price 2006; Fisher m.fl. 2007; Fornander m.fl. i tryck; Sjögren m.fl. 2009). Metoden att spåra härkomst genom strontiumisotopanalyser användes på nio individer från megalitgraven i Resmo. Resultaten pekar mot att flera av dem hade ett ursprung från olika delar på det svenska fastlandet – med andra ord inflyttade till Öland. Dessa inflyttade individer kunde dessutom sättas i samband med individer som i dietanalyser visade störst individuella skillnader i dieten med hänsyn till olika perioder i livet (Fornander m.fl. i tryck). Enligt min mening ska ett sådant resultat tolkas som att diet inte kan ses som enbart kulturellt, utan framförallt styrt av den närmiljö man lever i. Från lokalen Torsborg finns resultat från individer i gravar som påträffats i samband med bl.a. båtyxekultur, vilka traditionellt anses ha en mer pastoral ekonomi d.v.s. en ekonomi baserad på nomadiserande boskapsskötsel. Isotopanalyserna visade dock att dessa individer haft en övervägande marin diet. Skeletten är daterade till övergången mellan mellanneolitikum A och B (Papmehl-Dufay 2006:77f). I diskussionen kring diet och arkeologiska kulturer bör även tilläggas, även om det rör områden utanför Öland, att undersökningar på skelett från Alvastra pålbyggnad i Östergötland invid Vättern, där både trattbägarkultur och gropkeramisk kultur har hittats, så verkar marin föda inte ha haft någon betydande plats på menyn (Sælebakke & Welinder 1988; Welinder 1998:99). Fynden på platsen innehåller bl.a. tusentals förkolnade sädeskorn vilket talar för någon form av jordbruk (Welinder 1998:99). För de analyser som har utförts på materialet från Alvastra finns det emellertid metodologisk kritik då den inte tagit hänsyn till nitrogen (Lidén 1995:18f). Detta förändrar emellertid inte resultatet vad gäller den marina frånvaron, utan påverkar tolkningen av hur mycket växter/kött man har ätit procentuellt. På flera gropkeramiska lokaler finns dessutom spår efter domesticerade djur, t.ex. på Häggstalokalen på Södertörn, Bälinge mossar, Anneberg och Vadbron II i Uppland (Segerberg 1999:68ff, 201ff) samt på Körartorpet i Närke (se ned35 an, kapitel 3). Dietanalyser på skelett från öarna Gotland och Åland samt från den gropkeramiska lokalen Korsnäs, som under mellanneolitikum låg på västra sidan av ön som utgjordes av Södertörn i den dåtida innerskärgården, visar däremot att man haft en marin diet (Eriksson 2003; Lidén m.fl. 1995; Fornander m.fl. 2008). Dietanalyser på individer som kan sättas i samband med båtyxekulturen har endast publicerats från en lokal utanför Öland; båtyxegraven vid Kastanjegården i Skåne. Resultaten pekar på terrestrisk diet (Lidén m.fl. 2004). Ännu opublicerade analyser på ytterligare 19 individer från sex båtyxelokaler i Skåne; Lilla Bedinge, Håslöv, Kastanjegården, Svågertorp, Skepparslöv och Dösemarken tyder emellertid på att individerna hade en företrädelsevis terrestrisk diet (Fornander muntligt). Resultaten från de olika områdena indikerar, enligt min mening, att dieten har en geografisk koppling där inlandslokaler naturligt uppvisar mindre spår efter marin kost och kustnära lokaler mer spår efter marin kost: Individerna som gravlagts med båtyxekultur på Öland åt främst marin kost medan de på Kastanjegården främst hade en terrestrisk diet. Individerna som begravdes på de gropkeramiska gravfälten på Gotland, Öland och Södertörn hade en marinbaserad diet medan de som begravts i Alvasta pålbyggnad hade en övervägande terrestrisk diet. Detta faktum påpekas även av Kerstin Lidén som i sin avhandling utförde dietstudier på material från olika områden i Sverige. Utifrån de regionala analyserna menar Lidén att: “The geographical location and availability of specific recourses are the major trends and cultural patterns are less obvious then former expected […] Additionally, the strong correlation between the Pitted Ware Culture and its geographical location explains the reslt of the relationship between diet and the Pitted Ware Culture, although with some exeptions (e.g., Vadbron II). The concept of culture is dubious. Thou this paper argues that the dietary patterns of the Swedish Stone Age are not correlated to any specific culture” (Lidén 1995:23). De senare resultaten från Öland som diskuterades ovan visade emellertid att det möjligtvis har existerat två olika grupper med olika ekonomier samtidigt på ön samt att dessa olika ekonomier kan knytas till olika arkeologiska kulturer. Skelett som har påträffats i samband med trattbägarkultur på öns sydvästra del uppvisar övervägande (om än varierad) terrestrisk diet medan skelett som har påträffats i samband med gropkeramisk kultur på den mellanvästra delen visar på en marin diet. Lidén menar, tillsammans med andra, efter dessa resultat att: “The Middle Neolithic data provide excellent support for the view that food practices are very much governed by culture. For at least one millennium two groups of people characterised by completely different lifestyles, as illustrated by differences in their material culture, burial customs and diet, coexisted on Öland, the PWC at Köpingsvik and the people buried in the megalithic tomb at Resmo, and clearly no climatic or environmental factors could explain these differences” (Eriksson m.fl. 2008:540). 36 Detta fenomen, där gravskick och diet skiljer sig så markant mellan två olika lokaler som dessutom kan sättas i samband med olika arkeologiska kulturer, anser jag dock enbart kan gälla för Öland specifikt då sådana, regionala, resultat i dagsläget inte har påvisats någon annanstans. Öland blir därför unikt i det avseendet att den materiella kulturen kan ha en korrelation med grupper som delvis hade olika geografiska ursprung, ekonomier samt gravskick. Mellanneolitisk diet och ursprung med utgångspunkt från Gotland På Gotland har ca 50 gropkeramiska lokaler påträffats och bland dessa ingår inte mindre än ca 200 gravar från 10 olika gravplatser (Österholm 1989, fig. 21-23; Burenhult 1997b; H Andersson 2004:104). Det gotländska mellanneolitiska materialet är dessutom utomordentligt välbevarat tack vare den kalkrika marken. Av den anledningen har materialet använts i olika beskrivningar och analyser och därefter ofta fått stå som beskrivande för den gropkeramiska kulturen som helhet (se t.ex. Wyszomirska 1984; H Knutsson 1995; Linderholm 2008b). Mest känd är lokalen Ajvide där ett 70-tal gravar med välbevarade skelett har undersökts av framförallt högskolan på Gotland sedan 1987. Båtyxekulturen förekommer på ön som inslag i form av lösfynd samt i enstaka gravar på dominerande gropkeramiska gravfält (Österholm 1989; Malmer 2002:94). På lokalen Västerbjers finns två gravar som innehåller båtyxor och på Ajvide har en lårbensformad slipsten av båtyxetyp hittats i en grav. Föremålen, samt till viss del även föreställningarna kring dessa, tolkas av Malmer som importerade från fastlandet till det gropkeramiska samhället på ön (Malmer 2002:96). Sammanlagt finns ca 20 fyndplatser av båtyxor (Österholm 1989:69, fig. 25). Någon separat båtyxekultur, i den form den uppträder i östra Mellansverige, går inte att finna. Den gropkeramiska kulturen på Gotland tolkas som utvecklad ut trattbägarkulturen där en ekologisk anpassning ses som möjlig förklaring till kulturförändringen (Österholm 1989:179). Samhällets sociala organisation tolkas som egalitär då alla gravlagda individer har fått samma typ av begravningar (Österholm 1989:182). Andra, om än inte motsägande, förklaringar är att de mellanneolitiska människorna på Gotland var en egen distinkt grupp inom ett större, gropkeramiskt, komplex (Eriksson 2003). Bl.a. så har den gotländska gruppen tillskrivits en större marin inriktning än den på fastlandet. Utifrån dietanalyser och undersökningar av lokalerna, tolkas materialet som att säl utgjorde den största delen i dieten samt att de även hade en betydande del i ideologin (Eriksson 2003). Att människorna på Gotland haft en större marin inriktning än grupper på fastlandet kan i och för sig inte ses som direkt överraskande. Man ska inte heller bortse från att det på flera av de gropkeramiska lokalerna finns indikationer på att man även har hållit sig med stora svinhjordar (Österholm 1989:28, 2008:28; Welinder 1998:82f). Problematiken i antagandet att man associerar kulturen med det man mest 37 har ätit kan illustreras med att det vore osannolikt att t.ex. svinägare skulle äta sina tamdjur till vardags. En svingård invid bra fiskevatten skulle troligtvis istället ha en marin ekonomi med inslag av produkter från sina tamdjur. En analys av dieten skulle därför ge marina värden. Däremot skulle människorna troligtvis identifiera sig som svinskötare. Tolkningen av svinen som tamdjur motsägs dock av Jan Storå som menar att svinen varit vilda då det finns indikationer på att de jagades under säsonger. Från kontexter i Centraleuropa syns däremot ett året-runtmönster i slakten av domesticerade svin (Rowley-Conwy & Storå 1997:121ff). Baserat på isotopanalyser på människa och svin från Gotland och lokalen Korsnäs på Södertörn, tolkar även Elin Fornander situationen som att svinen varit vilda eftersom de uppvisar en annorlunda diet än människan; svinets diet innehåller mer växter och mindre marin föda. Däremot uppvisar hundar ett födointag som liknar människans vilket antyder att de varit tama. Fornander drar slutsatsen att svinet var ett vilt djur med symbolisk, ideologisk eller kanske även en mytisk betydelse och av den anledningen placerades svinbetar och svinkäkar i gravarna (Fornander 2006; Fornander m.fl. 2008; jfr Burenhult 1997a:18). Frågan om ursprunget till de grupper som använde trattbägarkulturen och den gropkeramiska kulturen har nyligen behandlats genom att spåra förekomsten av laktosintoleranta gener (Linderholm 2008b). Totalt har 29 individer analyserats varav 14 individer från gropkeramiska lokaler på Gotland, fyra individer från en neolitisk gånggrift i Västergötland samt elva individer från en gånggrift på Öland som dateras till intervallet tidigneolitikum bronsålder. Resultaten visade att de gotländska grupperna som använt den gropkeramiska kulturen i större utsträckning saknade den laktostoleranta genen. Detta tolkas som att den gropkeramiska lokalens individer skilt sig från trattbägarlokalens individer genetiskt och därmed bekräftar hypotesen om att den gropkeramiska kulturen representerat en separat grupp, inte bara kulturellt utan också genetiskt. Trattbägarkulturen, som alltså har en större procent av mjölktolerans i materialet, ses som föregångarna till bronsålderssamhället där mjölk och mjölkprodukter utgjorde en stor ekonomisk del (Linderholm 2008b). Uppdelningen kan även framställas som att den gropkeramiska gruppen representeras av individer från Gotland, medan trattbägargruppen representeras av individer från megalitgravar i Västergötland och på södra Öland. Som har diskuterats ovan har flera av de gravlagda individerna i Resmo dessutom varit inflyttade från olika delar av det svenska fastlandet (se ovan). Det handlar med andra ord om ganska stora geografiska skillnader samt även olika förutsättningar i miljön. Viktigt att återigen påpeka är även att de kulturer som studeras; trattbägarkulturen, den gropkeramiska kulturen och båtyxekulturen, är konstruerade arkeologiska grupper som baserar sig på materiella likheter. De bör därför inte översättas som grupper av människor och att jämföra ’trattbägarkulturens DNA’ och ’den gropkeramiska kulturens DNA’ blir därför ett problem i sig (jfr Welinder 2003). Analyser som den ovan beskrivna där laktosintolerans har spårats ger, enligt min mening, framförallt en intressant inblick i de neolitiska kontakterna 38 och nätverken genom vilka både människor och kulturer förflyttar sig. Dessa sociala nätverk kan ha gett avtryck i personernas DNA. Dessvärre finns det inga analyser utförda på individer gravlagda på gropkeramiska lokaler från det svenska fastlandet, vilket gör att tolkningarna i dagsläget blir en aning svaga. Frågan om vilket DNA som är det ursprungliga är dessutom omöjlig att svara på då det inte finns någon data från tiden innan den neolitiska perioden. Det finns flera lokaler där trattbägarkulturen till synes byts ut mot den gropkeramiska kulturen, som Häggsta på Södertörn och Alvastra i Östergötland. I området vid Falbygden, varifrån skelettmaterialet som representerar trattbägarkulturen för Anna Linderholms undersökning har tagits, har yngre mellanneolitiska dateringar och fynd av spånpilspetsar och spån från cylindriska kärnor i stenkammargravar tolkats som ’gropkeramisk’ användning av dessa (Strinnholm 2001:116; Sjögren 2003:108ff). Detta diskuteras överhuvudtaget inte i slutsatsen av resultaten av DNA-analyserna och de kulturella skillnaderna. Därtill fortlever den gropkeramiska kulturen ca 1000 år längre än trattbägarkulturen i vissa områden innan den följs av det senneolitiska materialet och därefter bronsåldersmaterialet. Tolkningen att trattbägarkulturen ska ses som föregångare till bronsålderssamhället blir därför problematisk. Den tidigare forskningen visar med andra ord att öborna på Gotland livnärt sig främst genom marin jakt och möjligtvis druckit mindre komjölk än individer som levde i Falbygden samt individer på Öland. På öland var vissa dessutom inflyttade från det svenska fastlandet enligt de strontiumisotopanalyser som har utförts. Av den anledningen finner jag inte resultaten särskilt förvånande och inte heller särskilt användbart i diskussioner av Mellanneolitisk identitet och sociala organisationer eller liknande, då jag är av den uppfattningen att ekonomin till stor del styrs av närmiljön. Den gotländska forskningen visar också att båtyxekulturen inte använts av en grupp som särskiljde sig från dem som använde gropkeramisk kultur, då båda materialen påträffas inom samma gravfält. Här blir det istället intressant att gå ner på individnivå och diskutera olika identiteter eller roller som människor kan ha haft inom en grupp. Varför har vissa individer begravts med båtyxekultur och vad betyder förekomsten av sporadisk båtyxekultur på de gotländska mellanneolitiska gravfälten? Lämningar efter vidsträckta kontakter i norra Sverige I Andreas Oldebergs bok (1952) kan man på spridningsbilderna se hur sporadiska båtyxor förekommer i norra Sverige. I sin katalog uppger han 65 fynd av båtyxor fördelade på de, norr om Dalälven belägna landskapen. 10 år senare visar Malmer på sina spridningskartor att det finns 86 båtyxor i Norrland av både äldre och yngre typ. Båtyxorna är framförallt lokaliserade till kusten men återfinns även i inlandet (Malmer 1962:594ff; jfr Baudou 1989:103). Bland de utprickade fyndplatserna ingår den kända lokalen Hedningahällan i Hälsingland, som jag återkommer till nedan, samt lokalen 39 Bjurselet i Västerbotten där en båtyxa och ca 175 tjocknackiga flintyxor, en del med hålegg, har hittats (Christiansson & Knutsson 1989; SHM 6032, 13885, 17294, 18292). Båtyxan som påträffades vid Bjurselet är av Forssanders typ 9 (Forssander 1933:243), d.v.s. en yngre typ av båtyxa, snarast Malmers typ E:1. Utöver dessa lokaler har två förarbeten, en omgjord båtyxa samt två möjliga gravar hittats i området. Den ena möjliga graven påträffades vid Korset i Hälsingland och beskrivs som en grav då en båtyxa uppges ha påträffats tillsammans med numera förekomna skelettrester. Den andra gravplatsen finns vid Gillhov i Jämtland där en båtyxa har påträffats i ett stenröse (Oldeberg 1952:244). Hedningahällan listas hos Malmer som den enda keramikförande båtyxelokalen i norra Sverige (Malmer 1962:941). Hans katalog listar inga gravar i området. Förekomsten av båtyxekultur i Norrland har tidigare tolkats som resultatet av en invandring från söder (Baudou 1989:107f). Numera ser man istället ett blandat material som resultatet av sociala kontakter (se nedan). Under de senaste åren har det mellanneolitiska materialet i norra Sverige ökat väsentligt. Flera nya kustbundna gropkeramiska lokaler har påträffats i södra Norrlands och norra Svealands kustområde vilket har förskjutit kulturens nordliga gräns. Bland lokalerna finns Fräkenrönningen och Södra Mårtsbo i Gästrikland som båda innehöll bl.a. gravar (M Björck m.fl. 2004; Björck 1998). Också i Dalarna finns flera gropkeramiska lokaler; Orsand, Korsnäset, Ön, Vindförberg och Skattunge (Nordin 2002:17). Lokalen Fräkenrönningen ligger 39-43 m.ö.h på sydsidan av en höjd. Under mellanneolitikum utgjordes lokalen av en sydsluttning på en större halvö i den dåvarande skärgården. Keramiken består mestadels av porös gropkeramik av typ Fagervik III och IV (Björck 1998:39f). Vid de arkeologiska undersökningarna framkom sju stenkretsar som tolkades att vara rester efter hyddgrunder/ bottnar. Flera av hyddorna hade golv som var färgade av rödockra. Två osäkra gravar påträffades även, varav en låg under en hyddgrund (Björck 1998:20ff). Djurbensmaterialet på lokalen antyder att den nyttjats året runt och det påträffades en jämförelsevis stor mängd fragment av både zoomorfa och antropomorfa figuriner vid undersökningen. Exotiska föremål som skifferspetsar och föremål av flinta, antyder att man hade ett vidsträckt kontaktnät som sträckte sig från Skåne/Danmark till Jämtland och även vidare österut till Åland. 14C-dateringar visar på ett användande av Fräkenrönningen under mellanneolitikum B (Björck 1998:56ff). Flera av de norrländska lokalerna uppvisar ett arkeologiskt innehåll som tyder på kontakter över stora geografiska områden. Bjästamon, som ligger i Ångermanland, undersöktes i och med arbete med Botniabanan. Dateringar placerar lokalen i mellanneolitikum B/senneolitikum. Den innehåller bl.a. lämningar efter 12 hus, varav det största uppmätte 24 x 6,5 meter och har daterats till ca 2500 f.Kr. Husen tillhör både mellanneolitisk och senneolitisk tid och det verkar som att olika typer av hus har använts samtidigt (Holback 2007; Lundberg 2007). Bland föremålen finns även ett litet älghuvud i skiffer som varit del av skaftet till en skifferkniv, malstenar som tolkas som de40 ponerade, tångepilspetsar, flint- och bärnstensföremål samt över 42 kilo gropkeramik. I samband med ett av de mellanneolitiska husen påträffades ett tunt fragmenterat föremål som tolkas som ett fågelhuvudformat hänge som har paralleller i Baltikum (Holback m.fl. 2004:44 och där nämnda referenser). Man har också hittat sädeskorn som har daterats till 2200 f.Kr. Flera föremål gjorda i flinta och bärnsten, vilka är exotiska material i området, liksom förekomsten av nordbottniska redskap visar på kontakter med både nordliga och södra delar av Sverige samt Baltikum (Nordlund m.fl. 2002:18; Holback m.fl. 2004). På lokalen påträffades även en grav som genom förkolnat trä, som kan ha utgjort någon typ av träbotten, har daterats till ca 2700 f.Kr. Utifrån mörkfärgningar och enstaka bevarade ben kunde man tolka det som att kroppen hade lagts i hockerställning med huvudet mot sydost. Graven innehöll större stenar som kan ha utgjort en mindre stenkammare, en 16 centimeter lång skifferspjutspets samt rödockra (Holback m.fl. 2004:23). Tre ytterligare anläggningar tolkas också som möjliga gravar. Den första är ett ”stolphål” som bestod av kantställda stenar liknande stenkonstruktionen i den ovan beskrivna graven (Holback m.fl. 2004:21). De två andra anläggningarna består av stora avlånga ”gropar” varav den ena påträffades inne i en boplatsvall. Den möjliga graven i boplatsvallen innehöll keramik och ett avlångt skifferhänge (Lindholm 2007:261). 400 meter från Bjästamon ligger en samtida lokal, Kornsjövägen, som genom sitt neolitiska innehåll och mer skyddade topografiska läge har tolkats som en tillhörande hamn för människorna som brukade Bjästamon. Materialet på Kornsjövägen innehåller mindre vardagliga föremål och i ett hus var golvet strött med rödockra. Av den anledningen tolkas det som att platsen även har använts för ritualer som hörde samman med sjöfärder (Lundberg 2007:198). En annan plats som innehåller ett material som tyder på rituella aktiviteter är Hedningahällan i Hälsingland. Platsen för lokalen består av en klipphäll på krönet där sidorna stupar ca 8 meter ner. Under mellanneolitikum låg platsen i den forntida skärgården och några kilometer bort ligger den samtida lokalen Vedmora som bl.a. innehöll gropkeramik (Björck & Björck 1999). På Hedningahällan påträffades keramik av både fast och poröst gods som bär drag av kamkeramik, gropkeramik, båtyxekeramik, kiukaiskeramik och även några fragment av den s.k. tredje gruppen1. Denna mix av keramiska traditioner är unik och har inte påträffats någon annanstans. Dateringar på organiskt material från kärlen hamnade i intervallet 2863-2353 f.Kr (L Holm 2003:94). Man har även hittat fragmenterade yxor, däribland en båtyxa, skif1 Den s.k. tredje gruppens keramik är en kombination av båtyxekeramik och gropkeramik som hittills bara har påträffats i östra Mellansverige samt ett eventuellt kärl på Stora Förvar, Gotland och flera kärl från Hedningahällan, Hälsingland. Inga kärl har påträffats i västra Sverige, södra Sverige eller på Öland. Tredje gruppen definieras som keramik med båtyxekärlens globulära form och dekor innehållande gropintryck som liknar de som finns på gropkeramik. Keramiktypen uppträder under den sista delen av mellanneolitikum, precis innan övergången till senneolitikum. Den har påträffats på gropkeramiska lokaler, i båtyxegravar samt i mer komplexa kontexter på lokaler som Stora Förvar (Graner & Å M Larsson 2004:127f, Å M Larsson 2009b:358ff). 41 ferspetsar, kvartsföremål, zoomorfa och antropomorfa figuriner, brända ben, framförallt sälben men även bäver och gris, samt indikationer på odling (L Holm 2006). Det framkom även ornerade benföremål, eldstäder och gropar. Nästa inga spår efter hus eller hyddor har hittats. Enstaka skelettfragment av människa, bl.a. ben från kraniet har påträffats (SHM 14718, 22011, 32651). Platsen har tolkats som en gravplats, en boplats med skyddat läge (under klippan) eller som en marin jaktstation med rituella inslag. Då delar av keramiken kunde liknas vid kiukaiskeramik föreslogs Hedningahällan vara en boplats för en grupp immigrerad från öster, men då keramiken även bär drag av andra, inhemska keramiktraditioner omtolkades detta senare. Keramikens variation ses som resultatet av en lokal keramiktradition influerad av både östliga och sydliga kontakter (L Holm 2003:89f). Den senaste tolkningen presenteras av Lena Holm där hon föreslår att Hedningahällan fungerade som en central mötesplats där sälen hade en framträdande roll som sträckte sig bortom det ekonomiska. Hon menar också att platsen bör sättas in i ett vidare perspektiv som del i en större tradition då keramiken och de övriga artefakterna vittnar om kontakter med både öst och syd. Hedningahällan tolkas därför idag, genom sitt blandade keramiska hantverk, som en dåtida samlingsplats för flera olika grupper med skiljda kulturella identiteter (L Holm 2003:99f, 2006:204). De ovanstående lokalerna Fräkenrönningen, Bjästamon och Hedningahällan, visar i sin artefaktsammansättning på vidsträckta kontakter både över det forna Littorinahavet och inåt landet. Fräkenrönningens lerfiguriner jämförs med de figurer som är funna på Åland och stenmaterialet, med hänsyn till både form och råmaterial, visar på kontakter med både västra och södra Sverige. Det fågelhuvudformiga hänget på Bjästamon indikerar kontakter med Baltikum. Hedningahällans komplexa keramiktradition, tillsammans med förekomsten av båtyxekultur, antyder kontakter mellan människor som använde den gropkeramiska kulturen, båtyxekulturen samt den finska kamkeramiska kulturen och kiukaiskulturen. Även här påträffades lerfiguriner. Ingen av lokalerna tolkas som vanliga boplatser utan som samlingsplatser, eller centralplatser där ritualer utförts och samhällets ideologi uttryckts. Norra Sverige uppvisar alltså en mellanneolitisk situation där sociala relationer haft en stor betydelse och spåren efter dessa finner vi på de kustbundna lokalerna som tolkas som samlingsplatser. På dessa platser har handlingar kopplade till ideologin haft en framträdande plats, något som troligtvis kan sättas i samband med de sociala mötena. Den variation i keramiken vi finner på dessa platser kan tolkas som lämningar efter den sociala kommunikationen där vissa keramiktyper visar på relationer över stora områden, bl.a. över Littorinahavet (jfr Zvelebil 2005). I inlandet existerar samtidigt den norrländska skifferkulturen som uppstår ungefär samtidigt som trattbägarkulturen i södra Sverige (Carlsson 1998:44). Skillnaden mellan kust och inland i Norrland har föreslagits bero på olika ekonomiska system med en betoning på älgjakt i inlandet och på säljakt vid kusten (Lundberg 1997). Det finns dock flera likheter i materialen i de båda landskapszonerna som kan ifråga42 sätta en sådan snäv uppdelning (Carlsson 1998:47; jfr Bolin 1999a:166ff; 1999b). Marin ideologi på Ålandsöarna På Ålandsöarna föregås den gropkeramiska kulturen inte av trattbägarkultur utan av den finländska kamkeramiska kulturen som fortsätter i Finland fram till senneolitikum. Den gropkeramiska kulturen inleds på Åland med en blandform av de båda keramiktraditionerna (Stenbäck 2003:101ff). Kulturens uppkomst har tidigare tolkats som resultatet av en invandring från Sverige (Núñez 1986). Invandringsteorin motsägs dock i senare forskning där bl.a. den ovan nämnda blandformen ses som bevis för en intern process där gropkeramikens uppkomst sätts i samband med sociala förändringar under senare delen av tidigneolitikum i samband med neolitiseringen. Det nya sättet att uppfatta världen gjorde att man på Åland valde att vända sig till det gropkeramiska formspråket för att förstärka och tydliggöra sin maritima jägaridentitet (Stenbäck 2003:123, 201). Lokalerna innehåller bl.a. deponerad gropkeramik, sälidoler, människoben och sälben. Den sammantagna bilden tolkas som att människorna hade en särskild relation till sälar och den marina jakten (Storå 2001; Stenbäck 2003). Av den anledningen markerades också en speciell relation till gränszonen mellan hav och land, d.v.s. till stranden där lokalerna anlades. Strändernas funktion fick med tiden en allt mer ceremoniell och betydelsefull funktion där t.ex. begravningar ingick i aktiviteterna. Platserna tillskrevs också minnen genom de ceremoniella handlingarna som utspelade sig där och fick därmed även en betydelse som landmärken i landskapet (Stenbäck 2003). På Åland förekommer båtyxekulturen/den snörkeramiska kulturen i en liten skala på de yngre mellanneolitiska lokalerna Åsgårda och Jettböle II. Endast ett par båtyxor har påträffats på hela ögruppen (Stenbäck 2003:94ff). På Jettböle påträffades båtyxekeramik i samband med nedgrävda gropar innehållande ben från landdjur, både vilda och domesticerade. Keramiken på lokalen domineras av yngre gropkeramik, Fagervik IV med inslag av Fagervik III (Stenbäck 2003:185, 2004:97). Frågan är varför det inte förekommer någon utbredd båtyxekultur på Åland. Båtyxekultur finns både i Finland och i Sverige och borde rimligtvis även förekomma på Åland. Andra områden där båtyxekulturen i stort sett saknas är framför allt södra Norrlands kustområde men i viss mån även Gotland och inledningsvis även Södertörn. Gemensamt för dessa tre områden är att det finns lite spår efter neolitisk odling. Niklas Stenbäck föreslår att avsaknaden av båtyxekulturen beror på att den yngre gropkeramiska kulturen är så starkt företrädd genom den rådande marina jägaridentiteten som existerade på Åland. I dessa samhällen var båtyxekulturen, som han associerar med jordbruk och neolitiseringen, inte önskvärd. Den förändring som sker på Åland under senare delen av mellanneolitikum tog sig istället ett materiellt uttryck i sälidolerna där en förändrad relation mellan människa och djur 43 synliggjordes genom de zoomorfa drag sälidolerna bär. Stenbäck menar att förändringen som skedde kan höra samman med att samhället övergick från ett totemistiskt samhälle till ett schamanistiskt samhälle där leridolerna kan ha ingått i riter. Denna övergång innebar även att man tillämpade ett nytt sätt att se på tiden. De döda kom att ingå i en förfäderskult istället för att uppfattas som en del av det levande samhället (Stenbäck 2003:118ff; 2004). Här ska man dock komma ihåg att båtyxekulturen i Finland uppträder i form av lokaler längs med kusten där bl.a. marin jakt varit en del av ekonomin (se nedan). Ett åländskt avståndstagande från båtyxekulturen av ekonomiska skäl blir av den anledningen mindre troligt utan här tror jag att man istället ska se till de specifika miljöer som öar utgörs av och sätta avsaknader, alternativt exklusiv förekomst av material i samband med detta. Att öar innehåller ett arkeologiskt (och även nutida) material som skiljer sig från intilliggande fastland är inget ovanligt. Detta bör emellertid inte alltid sättas i samband med avskärmade samhällen (se t.ex. Hylland Eriksen 1993; Henrich 2004; Renfrew 2004; Fitzpatrick 2007). Genom det mellanneolitiska materialet på Åland blir det, liksom i norra Sverige, tydligt att den gropkeramiska kulturen inte måste föregås av trattbägarkulturen. Det blir även tydligt att båtyxekulturen inte tas upp i någon större utsträckning, även om man haft kännedom om den. De få fynd av båtyxekultur som finns på öarna har hittats på gropkeramiska lokaler. Som tidigare diskuterats för Gotland skulle det vara intressant att undersöka sociala förhållanden, relationer och nätverk för att förstå förekomsten av båtyxekulturen i ’gropkeramiska miljöer’. Båtyxekulturens keramikplatser i Finland En stor skillnad mellan Sveriges och Finlands mellanneolitiska fornlämningsbild är att det finska materialet omfattar stora lokaler med mängder av båtyxekeramik, något som i det svenska materialet uteslutande påträffas på de gropkeramiska lokalerna. Bilden är med andra ord annorlunda den som återfinns här i Sverige. I Finland har de mellanneolitiska kulturer vi sätter i samband med den gropkeramiska kulturen och båtyxekulturen namnen kamkeramisk kultur (ca 4900-2800 f.Kr inklusive sperrings, d.v.s. den tidiga kamkeramiken) samt snörkeramisk kultur (ca 3200-2300 f.Kr) (Carpelan 2000:14ff; Stenbäck 2003:41ff). De två kulturerna påträffas ofta i närheten av varandra eller är kronologiskt följande efter varandra på samma lokal. Det finns inte några större belägg för en jordbrukande eller pastoral ekonomi från perioden (Edgren 1970:47ff, 1984; Stenbäck 2003:41ff). Den senneolitiska kiukaiskulturen börjar ca 2350 f.Kr och sträcker sig t.o.m. 1500 f.Kr. Från den här perioden har spår efter jordbruk påträffats i södra Finland (Carpelan 2000:22f; Stenbäck 2003:43). De snörkeramiska lokalerna förekommer ca 400 år tidigare i Finland än i Sverige och har hittats både i inlandet och i kustområdet (Edgren 1970:49, 44 fig. 18, 53f). Uppkomsten av kulturen har tidigare förklarats som resultatet av invandring av jordbrukande grupper från söder. Denna grupp av människor levde sida vid sida med den sedan tidigare existerande kamkeramiska gruppen vars ekonomi främst baserades på säl. Förklaringen baserar sig bl.a. på avsaknaden av jakt- och fångstredskap på de snörkeramiska lokalerna, på den dragning till lermarker som lokalerna har (Äyräpää 1939 i Edgren 1970:53) samt att det över huvudtaget är svårt att se en materiell likhet mellan kulturerna (Meinander 1965:81). Utifrån studier av pollendiagram menar Torsten Edgren, angående den ekonomiska aspekten, att man under tiden för snörkeramisk kultur påverkade landskapet, möjligtvis i form av mindre svedjebruk. Vid sidan av detta har antagligen sälfångst varit av stor betydelse för de grupper som använde de snörkeramiska lokalerna, vilket de osteologiska undersökningarna antyder (Edgren 1970 53ff, 1984; Kritz 1989). Att de snörkeramiska grupperna inte bedrev ett mer utvecklat jordbruk anser Edgren bero på Finlands otjänliga klimat där de invandrande bönderna nödgades ta till den marina jakten (Edgren 1970:53ff). Andra menar emellertid att den snörkeramiska kulturen ska förstås som en inhemsk utveckling som avlöser den kamkeramiska kulturen (Luoto 1986). I Edgrens (1970) avhandling dokumenteras 11 säkra gravfynd och ytterligare 106 lokaler som tolkas som boplatser tillhörande den finska snörkeramiska kulturen. Det kan jämföras med Malmers katalog från 1962 över den norska och svenska båtyxekulturen där 244 gravar finns upptagna och 58 boplatser. Det finska materialet uppvisar med andra ord ett motsatt förhållande där boplatsernas antal överstiger gravarnas. Även om skillnaden kan anses ligga på antikvarisk nivå där t.ex. de svenska boplatsernas lägen i förhållande till senare lämningar gör att vi inte kan se dem idag (se t.ex. Å M Larsson 2008b) är siffrorna ändå slående. I Finland har gravarna en dragning till grus- och sandkullar eller åsar i närheten av åkermark och de är oftast lokaliserade till lokaler med äldre dateringar. Gravmorfologin påminner om de svenska båtyxegravarna bl.a. genom olika former av stenkonstruktioner. Gravgodset består av keramik ofta tillsammans med båtyxa och/eller arbetsyxa samt i något enstaka fall brynen (Edgren 1970:35ff). Boplatserna som innehåller snörkeramik är vanligen belägna i sluttningar av sand- eller grusimpediment nära lerjordar med en tydlig dragning till ådalar, sjöstränder eller havet. Ofta finns det äldre lämningar av den kamkeramiska kulturen på platsen där kulturerna är placerade på olika nivåer beroende på den vikande havsnivån. Av den anledningen har den kamkeramiska kulturen och den snörkeramiska kulturen i Finland tolkats som kronologiskt separerade när de förekommer på samma plats (Luoto 1986:10). Lokalerna innehåller ofta stora mängder keramik men få stenartefakter. De båtyxor som har påträffats på dem består nästan uteslutande av fragment eller förarbeten (Edgren 1970:38ff, fig.18), vilket antyder att tillverkningen skett på lokalerna. De finska snörkeramiska lokalerna är med andra ord både tydligare att urskilja och fler i antalet än i Sverige funna båtyxeboplatser. Den snörkeramiska kulturen i övriga Europa är mer lik den svenska varianten, där kulturens 45 boplatser vanligtvis är svårfunna, än den finska. En förklaring till varför de finska snörkeramiska boplatserna innehåller mer keramik och har en tydligare dragning till kusten har framförts av Anders Kritz (1989). Han menar att de grupper som använde kulturen hade en ekonomi som i större utsträckning baserade sig på jakt och fångst jämfört med övriga Europa. Kritz använder sig utav Malmers hypotes om förhållandet mellan boplatsstorlek och mobilitet, där större mobilitet genererar större boplatser (se t.ex. Malmer 1975:53f). De snörkeramiska boplatserna tolkas då som extensivt utnyttjade säsongsboplatser som knyter an till de äldre kamkeramiska boplatserna. Utifrån detta argumenterar han samtidigt för att snörkeramiken inte hör ihop med en särskild ekonomi (Kritz 1989). I jämförelse med den svenska mellanneolitiska bilden är de snörkeramiska lämningarna i Finland intressanta då gravarna och boplatserna har olika topografiska utbredningar. De finländska snörkeramikgravarna påträffas i samma topografiska miljö som de svenska båtyxegravarna medan de keramikförande boplatserna har en liknande topografiska miljö som de svenska gropkeramiska lokalerna, d.v.s. med en viss dragning till kusten och till lokaler som var i bruk under den föregående perioden (Luoto 1986:10; Kritz 1989:143). De snörkeramiska lokalerna låg dock inte i samma direkta strandläge som de svenska gropkeramiska lokalerna, utan något indraget från kusten. I Sverige tolkas lämningarna som oftast olika etniska grupper, medan det finska materialet tolkas som spår efter olika handlingar – gravar och säsongsboplatser. Kan en liknande förståelse appliceras på det svenska förhållandet mellan den gropkeramiska kulturen och båtyxekulturen? Östra Mellansveriges gravar – identitet eller regionalitet? Östra Mellansverige förefaller vara det område där den gropkeramiska kulturen först uppstår på svenska fastlandet. Det finns dateringar så tidiga som 3900 f.Kr från den forna skärgården i nuvarande Södermanland. Dessa dateringar kan dock vara något missvisande då Eva Olsson och Roger Edenmo tolkar Fagervik I-keramiken, alltså trattbägarkeramik, som gropkeramik (Olsson & Edenmo i Edenmo m.fl. 1997:182; för diskussion kring detta se Å M Larsson 2009b:97, 108f). Fagervik II och III har dock visat dateringar så tidiga som 3600 f.Kr (se tabell 3.1 nedan). Det är också här som flest gropkeramiska lokaler har påträffats, ca 200, och regionen betecknas som kulturens ”kärnområde” (Olsson & Edenmo i Edenmo m.fl. 1997:172; Malmer 2002:112). På senare år har dock ett stort antal gropkeramiska lokaler påträffats på södra Norrlands kust och Upplandskusten och de äldsta dateringarna har visat att den gropkeramiska kulturen uppkommer ungefär samtidigt i de båda regionerna (Björck & Larsson 2007; Stenbäck 2007). Troligtvis ska hela östra Mellansverige, inklusive södra Norrlands- och Upplandskusten, beaktas vad gäller den gropkeramiska kulturens uppkomst i Sverige, särskilt med tanke på dess geografiska närhet till Finland och Åland varifrån influenserna troligtvis har kommit (se ovan). 46 Inom den östsvenska forskningen syns en tydlig komplexitet i förklaringen av de arkeologiska kulturernas uppkomst vid skiftet tidigneolitikum/mellanneolitikum A, respektive mellanneolitikum A/mellanneolitikum B, d.v.s. i förklaringen av uppkomsten av den gropkeramiska kulturen och båtyxekulturen. Detta trots att det som sker under den första perioden i stort sett är direkt motsatt det som sker under den senare. Vid uppkomsten av den gropkeramiska kulturen beskrivs förloppet enligt följande: ”Inom det mellansvenska samhället finns en kontinuitet mellan TN I och MN A beträffande stora delar av den materiella kulturen. Under perioden sker en förflyttning av boplatsernas lokalisering, från ett utnyttjande av hela landskapet till en tydligare fokusering mot kustzonen […] Vi menar således att TRB och GRK tillsammans utgör ett samhälle” (Olsson & Edenmo i Edenmo m.fl. 1997:196). Trattbägarkulturen och den gropkeramiska kulturen tolkas alltså som ett utvecklingsförlopp vari hela samhället ingår i en geografisk förflyttning. Under mellanneolitikum B, när båtyxekulturen uppstår i inlandet beskrivs däremot förloppet med helt andra ord: ”Ytterligare ett starkt argument för skilda samhällen är det geografiska avståndet mellan äldre STY och GRK i delar av regionen, vilket gör det omöjligt att se GRK enbart som en keramiktillverkningstradition eller STY som en gravsed inom ett samhälle […] Fynden bör ses som spår av ett annat samhälle och hur detta tillkommit kan förklaras på flera sätt” (Olsson & Edenmo i Edenmo m.fl. 1997:197). I citatet ovan påpekas det att de geografiska avstånden mellan båtyxekulturen och den gropkeramiska kulturen är ett starkt argument för att kulturerna är lämningar efter olika samhällen. Frågan är då om det geografiska avståndet mellan dem verkligen är så stort att ett gemensamt samhälle är uteslutet? Senare när den senneolitiska kulturen tas i bruk beskrivs samhället återigen som enat med marin jakt vid kusten och jordbruk i inlandet: ”Till skillnad från tidigare period finns inte någon rumslig eller kronologisk separering, som skulle kunna tolkas som uttryck för olika samhällen, utan denna variation återspeglar sannolikt skillnader inom ett samhälle” (J Holm m.fl. 1997:236). De kända senneolitiska boplatserna i östra Mellansverige har påträffats framförallt i kustområdena och en inlandsanvändning under perioden baserar sig främst på förekomsten av senneolitiska lösfynd som påträffas både vid kusten och i inlandet (J Holm m.fl. 1997:224, fig. 6:4). Periodens otydliga fornlämningsbild förklaras av att boplatserna legat på samma platser som även använts under senare perioders markanvändning, vilket resulterat i att de senneolitiska lämningarna överlagrats och försvunnit genom markanvändning (J Holm m.fl. 1997:235). Om man ser till mellanneolitikum A, då de 47 gropkeramiska lokalerna påträffas vid kusten och lösfynd som kan tillhöra perioden påträffas spritt över hela landskapet, tolkas den spridningsbilden däremot som att människorna framförallt varit kustbundna. Det är bland annat den uppdelningen av landutnyttjandet, baserat på det arkeologiska materialet, som vissa forskare menar inte har beskrivits korrekt (Carlsson 1987; Lekberg 2002, se vidare kapitel 4). Sammanfattningsvis så kan den östsvenska mellanneolitiska forskningen idag delas upp i tre generella läger som har olika åsikter om de båda kulturernas uppkomst, relation samt upphörande: 1. Den kulturdualistiska modellen som anser att det funnits två samtida etniska grupper som skiljde sig åt ideologiskt och ekonomiskt. Båda kulturerna har, i området, uppstått genom sociala kontakter och inre ideologiska samhällsutvecklingar, först från trattbägarkulturen till den gropkeramiska kulturen i samband med kontakter med östliga kamkeramiska grupper. Därefter uppstår båtyxekulturen i övergången till mellanneolitikum B genom impulser från Finland. Skillnaden mellan förloppen är att under det första så skedde förändringen i hela samhället med en förskjutning till kusten, medan den andra fasen ledde förändringen till en uppdelning i två grupper, en i inlandet och en vid kusten. Upphörandet av kulturerna ses som en process där grupperna gradvis börjar närma sig varandra, för att under senneolitikum förenas i ett ideologiskt och ekonomiskt samhälle (se t.ex. Welinder 1976, 1998; Artursson m.fl. 1996; Olsson 1996b, 1997; Edenmo m.fl. 1997; Graner & Å M Larsson 2004; Å M Larsson 2009b). 2. Den förenade samhällsmodellen ser de mellanneolitiska materiella kulturerna som lämningar efter olika handlingar, antingen av ideologisk eller av ekonomisk karaktär eller både och, inom ett samhälle. Kulturernas uppkomst förklaras på samma vis som ovan som ett förlopp till följd av inre ideologiska samhällsutvecklingar och sociala kontakter. Upphörandet av kulturerna sker som en följd av ytterligare ideologiska processer som, åtminstone delvis, påverkats av ekonomiska förändringar (se t.ex. Carlsson 1998; Gill 1998, 2003; von Hackwitz 2009, i tryck). 3. Den hierarkiska samhällsmodellen framförs av forskare som anser att det föreligger en regional och kronologisk skillnad mellan den gropkeramiska kulturen och båtyxekulturen. I dessa förklaringar ses de individer som har gravlagts med båtyxekulturen som en elit inom ett nytt samhälle som har tagit till sig den kontinentala snörkeramiska kulturen (Lindström 2002; Edenmo 2008). Flera forskare använder materiell kultur som stöd i diskussionerna kring etniska grupper under mellanneolitikum. Det material som är det mest frekvent använda i diskussionen är de mellanneolitiska gravarna. I diskussioner som behandlar gravmaterialet ses de gropkeramiska gravarna som avsatta av ett mobilt jägarsamlarfolk som inte hade någon fast gravsed. Gravfält uppfat48 tas inte som något som man anlade utan som ett resultat till följd av återkommande besök på platsen. Utformningen av graven berodde istället på det specifika dödstillfället. Den döda kan ha lämnats direkt på markytan, bränts i sin hydda, blivit nedgrävd m.m. och man övergav alltid lokalen för en viss tid efter en begravning. Det är med andra ord en stor variation i gravmaterialet och detta menar H Knutsson beror på att det gropkeramiska samhället var ett mobilt, oritualiserat och egalitärt jägarsamlarsamhälle (H Knutsson 1995:166ff; jfr Tilley 1982). Vidare ser H Knutsson att båtyxegravarna som avsatta av mer bofasta människor eftersom de uppvisar stora skillnader i jämförelse med de som avsatte den gropkeramiska kulturen. Med en minskad rörlighet menar hon att det uppkom skillnader i samhället mellan könen, vilket visar sig i båtyxegravarnas olika gravföremål för mans- respektive kvinnogravar. Dessa föremål är inte längre den gravlagdes egna vardagsföremål, som hos de mobila jägarsamlargrupperna. Man bemödar sig istället med att tillverka speciella gravföremål som symboliserar arbete och tämjande av naturen. Religion och samhälle sammansmälter i och med brukandet av jorden och man börjar manipulera sin omgivning bl.a. genom ritualer. Begravningarna inom detta samhälle är mer utdragna och ritualiserade och eftersom arv är en viktig del av samhället blir även förfäderna viktiga (H Knutsson 1995:69ff; jfr Tilley 1982:96; Malmer 2002:183). Andra menar emellertid att de gropkeramiska gravfälten blivit medvetet anlagda på samma vis som båtyxegravarna. Begravningarna på dem skedde dock under olika perioder vilket ledde till att vissa gravar råkade bli genomgrävda vid anläggandet av nya (Fahlander 2003:106f) eller att de, till synes söndergrävda, gravarna är resultatet av olika processer i begravningsritualen. I denna process ingick bl.a. upplockandet och återbegravning av vissa ben. Återbegravningarna som har skett på de gropkeramiska gravplatserna kan vara en del i att transformera en död människa till att bli en förfader (H Andersson 2004; jfr Nihlén 1927:168ff; Burenhult 1986:80; Å M Larsson 2009a). Det finns flera antropologiska studier från olika delar av världen där sådana återbegravningar är en del av begravningsritualerna. Företeelsen att återbegrava har att göra med att individen, den döde, måste förstöras innan den kan upptas hos förfäderna. Köttet måste ha ruttnat från skelettet som i sin tur även kan plockas sönder under återbegravningen. Processen kan liknas vid en initiationsrit där den döde skiljs från de levande, förbereds och slutligen upptas av förfäderna. Dessa initiationsriter varierar i längd, allt ifrån tre dagar upp till flera år. I en sådan process behöver inte hela skelettet ha varit närvarande, utan en fot, ett huvud eller en annan kroppsdel är fullt tillräckligt (Huntington & Metcalf 1979; se även Barley 1995:fig. 16). Jag kommer längre fram i kapitel 5 att utveckla tankar kring ritualer vid återbegravningar för vilka jag anser att det finns bra belägg för i det gropkeramiska materialet. Det verkar med andra ord som om de mellanneolitiska gravritualerna var kopplat till idéer om efterlivet där olika processer varit en del av begravningen. Detta stöds dessutom av dödshusen som kan innehålla antingen 49 gropkeramisk kultur eller båtyxekultur och som rimligtvis har spelat liknande roller i begravningsritualerna. Men är då egentligen skillnaderna mellan gravformerna så stora som tidigare framhållits? Inom båda gravgrupperna i östra Mellansverige finns flera företeelser som överensstämmer och som dessutom verkar höra samman kronologiskt (tabell 2.1). Tabell 2.1. Exempel på företeelser som har påträffats i samband med de båda mellanneolitiska kulturernas gravar i östra Mellansverige samt datering för dessa. Stora X markerar vanligt förekommande och små x markerar mindre vanligt förekommande. Den kronologiska uppdelningen MNB I och MNB II syftar på tiden för uppträdandet av den äldre respektive den yngre båtyxekulturen, ca 2800 f.Kr - 2600 f.Kr samt ca 2600 f.Kr – 2300 f.Kr. Se förtydligande kommentarer i efterföljande text. Företeelser GRK GRK BYK BYK Kommentar MNA MNB MNBI MNBII Flatmarksgravar X x X X StenX x X konstruktion Fragmenterade X X x För båtyxekulturen endast ben fynd i samband med dödshus. Dödshus (x) x x Möjligtvis kan man tolka lämningarna på Häggsta och Lindskrog som dödshus. Båda dateras till mellanneolitikum A. Brandgravar x x Egentligen bara i samband /Eldpåverkan med dödshusen vad gäller båda kulturerna Gravföremål x x X X Flera gropkeramiska gravar saknar gravföremål eller innehåller få föremål som keramikskärvor eller miniatyrkärl i fyllningen. Lokalisering till X X (x) X Gravar innehållande BYK åssluttningar på ligger oftast något indrastränder get från strandkanten medan de gropkeramiska gravarna kan ligga i direkt strandnära läge. Lokalisering till X X åshöjder Inom äldre (x) X X X Yngre gropkeramiska aktivitetsytor/ gravar placeras ofta på lokaler äldre gropkeramiska aktivitetsytor. Båtyxekulturens gravar förekommer 50 Separata gravplatser utan en närhet till en samtida aktivitetsyta/ lokal Skelettet placerat i liggande hocker X x X X X ? ? Skelettet placerat i utsträckt ryggläge X X ? ? ofta på äldre trattbägarlokaler. De yngre gropkeramiska gravarna förekommer ofta på äldre aktivitetsytor av gropkeramiska lokaler medan de samtida aktiviteterna utförts på en separat yta. I östra Mellansverige finns inga skelett eller andra indikationer kvar i båtyxegravar som kan avgöra hur skeletten var placerade. Se kommentar ovan. Fynd som har tolkats som rester efter flatmarksgravar har påträffats inom båda kulturerna, främst inom båtyxekulturen vilket gör exempel överflödiga här. Lindskrog, Högmossen och Åloppe-Norrskog, samtliga i Uppland, samt Överåda och Korsnäs i Södermanland är emellertid exempel på gropkeramiska lokaler som innehåller flatmarksgravar. Sammantaget och kronologiskt spänner dessa gravar sannolikt över hela mellanneolitikum. Det finns tio 14C-dateringar från lokalen Lindskrog som pekar på ett utnyttjande av platsen under mellanneolitikum A, 3370–2870 f. Kr. Från själva graven finns tre dateringar på hasselnötskal och matskorpa från keramik, som tyder på att den anlades under samma period (Gustafsson m.fl. 2000:43). I graven påträffades delar av kraniet och tänder från en vuxen man som låg nästan en meter ner under en stenpackning. Detta visar att en orsak till att det inte har hittats fler gropkeramiska flatmarksgravar delvis kan bero på att utgrävningarna inte har nått tillräckligt djupt (fig. 2.1, se Gustafsson 2000; Gustafsson m.fl. 2003; Lindholm 2003). Även från Högmossen finns det dateringar på hasselnötsskal från en av gravarna där resultatet placerar den i mellanneolitikum A (Björck 2004; Björck & Lindberg 2008:125ff; Björck m.fl. 2008; Larsson & Lindberg 2008:267). För dateringar som är gjorda på t.ex. hasselnötsskal från en grav måste man dock förhålla sig kritisk då man inte vet hur eller när hasselnötsskalet hamnade i graven. Åloppe-Norrskoglokalen kan utifrån gropkeramiken, som är porös och innehåller inslag av Fagervik IV, dateras till mellanneolitikum B och av den anledningen borde graven inte heller vara äldre. Graven bestod av rester av ett skelett i ryggläge. Under skelettet påträffades flera keramikskärvor och vid personens vänstra axel låg en linsformig bärnstenspärla. Stenar var placerade ovanpå skelettet och över dessa fanns bl.a. krukskärvor och ben. På lokalen har det även framkommit spridda 51 människoben och djurben av älg, säl, björn och vildsvin (Wyszomirska 1984:270f; Almgren 1906, 1907; Lindqvist 1916:171f; Mohr 1970). Lokalen Överåda innehåller tre dokumenterade gravar, varav i en har skelettet placerats i liggande hocker (se fig. 2.4) och i en grav låg kroppen i utsträckt ryggläge. Två av gravarna innehåller stenkonstruktioner. På lokalen hittades även en hel del gropar med keramik, kvarts, rödockra, krukbottnar samt en bärnstenspärla i form av en dubbeleggad yxa. Man har även hittat fyra skulpturer av bränd lera. Gropkeramiken består av Fagervik II-IV (Wyszomirska 1984:271; Welinder 1971, 1973; Olsson & Vinberg 2003; Damell opublicerat). 14C-dateringar på mänskligt ben gav dateringen 3790 + 120 BP (Olsson & Edenmo i Edenmo m.fl. 1997, fig. 5:46), vilket ger ett kalibrerat värde på 2235 ± 174 f.Kr (CalPal). De flesta dateringarna från lokalen i övrigt hamnar i mellanneolitikum B (Welinder 1972:112ff). Korsnäsgravarna består sedan tidigare av tre säkra gravar. Därtill har även några osäkra anläggningar påträffats samt spridda människoben. Lokalen har 14 C-daterats till mellanneolitikum A genom prover på mänskligt skelett och djurben (Olsson m.fl. 1994; Olsson & Kihlstedt 2000; Fornander 2006, Fornander m.fl. 2008). Figur 2.1. Graven i Lindskrog. Graven påträffades ca en meter under stenpackningen och i fyllningen påträffades ett miniatyrkärl av gropkeramik samt en del keramikskärvor. Efter Lindholm 2003:66, figur 36. Under hösten 2009 utfördes en seminariegrävning på Korsnäs ledd av doktorand Elin Fornander från institutionen för arkeologi och antikens kultur, avdelningen för laborativ arkeologi. Vid undersökningen framkom ytterliga52 re en grav (A12) som består av ett kranium utan underkäke med gropkeramik som påträffades i munområdet samt en underkäke med tänder ca 40 cm från kraniet. Dessutom framkom märken i sanden som kan tolkas som en del av en ryggrad samt ett långt rörben. Utifrån kraniets läge i samband med ryggraden samt läget för det eventuella längre rörbenet kan det föreslås att kroppen placerades i hocker. Alternativt så har delar av kroppen placerats i graven i en form av återbegravning. Föremålen som var associerade med graven bestod av krukbottnar, en dekorerad krukskärva, ett kvartsavslag samt slagna stenar. Fynden låg i en avgränsad mörkerfärgning, ca 1 x 1 meter stor (fig. 2.2). Fyndet kommer att publiceras senare då även de osteologiska och laborativa analyserna kommer att utges. Sammanfattningsvis kan man säga att det för området östra Mellansverige syns en tendens till att flatmarksgravar på gropkeramiska lokaler främst dateras till mellanneolitikum A. Figur 2.2. Graven från Korsnäs, A12 som undersöktes hösten 2009 av institutionen för arkeologi och antikens kultur, avdelningen för laborativ arkeologi. Fotot är taget från norr av författaren. Tre av de gropkeramiska lokalerna som innehåller flatmarksgravar har även dokumenterade stenkonstruktioner: Lindskrog, Åloppe-Norrskog samt Överåda (se ovan). Enligt Malmer är stenkonstruktioner i båtyxegravar en företeelse som uppkommer i och med introduktionen av de yngre båtyxegravarna som associeras med klockbägarkulturen. Då han inte har påträffat en enda 53 grav med stenkonstruktion innehållande keramik av äldre båtyxestil tolkar han det som att den yngre keramikstilen hör ihop med gravar med stenkonstruktion (Malmer 1975:36; 2002:139). Vanligtvis placerades stenkonstruktionen runt om, vid sidan om eller ovan kroppen som på gravlokalerna Julsäter, Sannahed och Täby. I båtyxegraven i Högby var stenarna emellertid placerade under föremålen. Detta kan förvisso antyda att föremålen var placerade ovan en stenpackning men att själva kroppen ändå legat under stenpackningen. Då det inte finns några mörkerfärgningar och båtyxegravar vanligtvis har föremålen placerade invid kroppen kan man ändå misstänka att stenarna faktiskt var placerade under kroppen. De gropkeramiska gravarna som innehåller stenkonstruktioner dateras till både mellanneolitikum A och B. Stenkonstruktioner verkar med andra ord ha använts under hela mellanneolitikum med undantag för gravar som innehåller äldre båtyxekultur. Lämningarna efter avlidna människor på gropkeramiska lokaler utgörs i området vanligtvis av fragmenterade ben spridda över en yta. Det har diskuterats ifall dessa ben kommer från förstörda gravar eller om fragmenteringen varit medveten (Österholm 1989:183; H Knutsson 1995:167; H Andersson 2004). Båtyxegravar med fragmenterade ben förekommer i de s.k. dödshusen. I östra Mellansverige finns två möjliga dödshus från mellanneolitikum, ett med båtyxekultur på lokalen Gläntan/Söderby i Södermanland, och ett med gropkeramisk kultur på lokalen Bollbacken i Västmanland. På ytterligare två gropkeramiska lokaler finns indikationer av huskonstruktioner i form av rännor och stolphål; på Häggsta och Lindskroggraven. På Häggsta påträffades en ränna som har tolkats som rester från en byggnad som hade rollen av ett dekarnationshus, d.v.s. den plats där de mänskliga skeletten sorterades och rensades. I den ränna, som består av husets väggar, påträffades inga människoben, men däremot djurben. Anledningen kan vara att man i detta område inte haft den tradition som resulterade i nedgrävningar av människoben i husets konstruktion. Fynden från den övriga ytan utgörs bl.a. av gropkeramik av typen Fagervik III och dateringarna, 3491-3107 f.Kr, pekar framförallt på aktiviteter under mellanneolitikum A (Olsson 1996,1999; Å M Larsson 2003a:161, 2009:290f). Lindskroggraven består av en flatmarksgrav med en ovanliggande stenpackning (se fig. 2.1). Gravanläggningen tolkas som att den kan ha haft en överbyggd hydda eller ett dödshus där keramik har deponerats (Lindholm 2003:72). Dödshusen på Bollbacken och Gläntan uppvisar liknande företeelser även om de innehåller olika materiella kulturer. De är också daterade till samma period ca 2600-2300 genom fyndsammansättningarna samt genom 14Cdateringar på kol (Artursson 1996:95ff; Lindström & Boije 2000:48ff). Dödshuset på Bollbacken består av en oval ränna, 3,8 x 1,8-2,6 meter stor. Fyllningen i rännan består av jord blandat med träkol, sot och sten. Både i rännan samt inuti huset påträffades rester efter brända människoben samt porös gropkeramik (Apel m.fl. 1995:127ff). Huset har varit placerat i centrum avskärmat genom en stolprad från andra hus och lokalen tolkas som en boplats (fig. 2.3). Nästan tre meter väster om huset påträffades en brandgrav 54 som bestod av en rundad grop, ca 0,5 meter i diameter, innehållande svart humus, träkol och brända människo- och djurben. Benen i brandgraven har bedömts vara rester efter 3 män och en kvinna samt hund. Man hittade brända människoben i vad som beskrivs som kokgropar. Anläggningarna har legat till grund för tolkningen av att lokalen fungerat som en plats där man brände och skeletterade människor och djur som en del av en begravningsritual. Benen har efter skeletteringen deponerats i huset eller i kokgroparna och det ser ut som att man valde olika ben för deponering i de olika anläggningarna (Å M Larsson 2009a:120ff). Det verkar som om huset efter en tid blivit avsiktligt rivet (Artursson 1996:61ff). Figur 2.3. Rekonstruktion av Bollbacken i ett mellanneolitiskt vinterlandskap. På bilden syns dödshuset i den högra delen av bilden omgärdat av pålar uppställda i en cirkel runt huset. Dödshuset var placerat på en samtida aktivitetsyta, till skillnad mot dödshuset i Gläntan där lokalen inte innehöll andra lämningar. Illustration: Jan Jäger (efter Artursson 1996:235). Dödshuset i Gläntan uppvisar en hel del gemensamma drag med dödshuset i Bollbacken. Även detta hus bestod av en ränna som dock var aningen större, 4,5 x 3,1 m. I rännan påträffades brända människoben nedlagda i brandgropar, samt en del föremål som båtyxekeramik, yxor och en miniatyrbåtyxa. De döda består av både kvinnor och män samt vuxna och barn som för det mesta hade placerats två och två i brandgroparna. Benmaterialet består till nästan 50% av skalltak och 80% av materialet ligger i anläggningens östra 55 del. Dödshuset har tolkats som tillkommet och använt under en relativt kort period, kanske under ett enda tillfälle där gruppens obrända döda från årtionden tillbaka har samlats ihop, bränts och lagts ner i brandgroparna (Lindström & Boilje 2000). Det tydligaste beviset för existensen av brandgravar i östra Mellansverige är brandgravarna på Bollbacken samt de två dödshusen på Bollbacken och Gläntan. Efter analyser av benen från Bollbacken har det konstaterats att benen kremerades efter det att de hade dekarnerats och själva dödshusen är också tolkade som de platser där liken utsatts för dekarnation (Å M Larsson 2003a:165, 2009b293ff; jfr Barley 1995: fig. 17). Även på lokalen Häggsta, som möjligtvis innehåller ett dödshus, var människobenen som påträffades brända (Olsson 1996a). Det finns därtill två gravar i östra Mellansverige där eld på ett eller annat vis kan ha varit del av begravningsritualen. På Sävsta har en av de två gravarna tolkats som att ha innehållit ett eldpåverkat lager men inte brända föremål eller brända ben (SHM 21034). En av Täbygravarna innehöll rester efter ett skelett som möjligtvis var bränt (SHM 16677). Huvudsakligen hör dock brandgravskicket samman med dödshusen. Inte bara gravformen utan även föremålen som placerats i gravarna uppvisar en skillnad mellan de båda gravgrupperna. De gropkeramiska gravarna sägs innehålla personliga ägodelar, kläder, smycken och föremål för insamling av den dagliga födan, vilket kan vara uttryck för individualism och ett oplanerat liv. Dessa drag har kopplats samman med mobila jägaresamlargrupper (H Knutsson 1995). En del gravar saknar dessutom gravföremål (H Knutsson 1995:185ff). De gropkeramiska gravarna innehåller ockra, särskilt i pulverform, något som inte är frekvent förekommande i båtyxegravar. I båtyxegravarna verkar det också som om man gjorde skillnad på föremålen om det var en man eller kvinna som begravdes. Hos män placerades båtyxor, vilka hittills inte förekommit i kvinnogravar. Kvinnogravarna innehåller oftare än mansgravarna smycken (Malmer 1975:45). Denna könsspecifika uppdelning av gravföremål baserar sig emellertid främst på en grav; dubbelgraven vid Linköping. Bredvid kvinnan påträffades smycken och bredvid mannen en båtyxa och en dolk av horn (Malmer 1975:45). En sådan könsspecifik skillnad mellan män och kvinnor har emellertid även identifierats i de gropkeramiska gravsammanhangen på Gotland där vissa föremålstyper är nedlagda i kvinnogravar och andra i mansgravar. Föremålen kan dock skifta beroende på gravfält och ett föremål som finns i kvinnogravar på ett gravfält kan vara dominerande i mansgravar på ett annat (Janzon 1974:49ff). I östra Mellansverige har några få gravföremål påträffats i de gropkeramiska flatmarksgravarna (se ovan). En stor skillnad mellan de båda gravformerna vad gäller föremål är deras olika keramiska innehåll. Medan de gropkeramiska gravarna ofta innehåller skärvor eller bottnar av keramikkärl påträffas det i båtyxegravarna hela kärl. Jag kommer att återkomma till detta senare när jag diskuterar de båda keramikgrupperna. En annan skillnad som tidigare forskning lyft fram i diskussionen kring olikheter mellan de olika kulturerna är placeringen av gravplatserna i olika 56 miljöer, både sociala och topografiska. De gropkeramiska gravarna tolkas som att de placerats på samtida eller äldre lokaler i ett strandläge. Båtyxegravarna är däremot tolkade som placerade antingen separerade från andra samtida aktivitetsytor, minst ett par hundra meter ifrån, eller på icke verksamma, äldre aktivitetsytor, samt i samband med åsar och då gärna på eller strax under själva åsryggen (Malmer 2002:92, 138). Denna lokalisering till inlandets åsar sätts ofta, som ovan nämnts, i relation till jordbruk och färdvägar (Malmer 1975:46f, Gill 2003:181). De båtyxegravar som anlades under mellanneolitikum B II påträffas däremot närmare kusten och tolkas som ett möjligt resultat av en förändrad ekonomi (Olsson & Edenmo i Edenmo m.fl. 1997:189). Att båtyxegravar ofta placeras på tidigneolitiska aktivitetsytor har tolkats som uttryck för socialt och ekonomiskt återbruk. Även gropkeramiska gravlokaler placeras på tidigneolitiska lokaler. I undersökningsområdet ska möjligtvis Moäng ses som en sådan aktivitet i och med närheten till den tidigneolitiska lokalen (se nedan). Dessutom har flera gravar påträffats i de yngsta kulturlagren på rena gropkeramiska lokaler. Ett bra exempel på en sådan lokal är återigen Lindskroggraven. Graven är nedgrävd i den äldre delen av lokalen samtidigt som den innehåller keramik som sätts i samband med den intilliggande yngre ytan (Lindholm 2003). Man har med andra ord använt den äldre gropkeramiska aktivitetsytan som gravplats. Möjligtvis är det så att flera gravplatser som finns i gropkeramiska kontexter ska ses som placerade på äldre (gropkeramiska) aktivitetsytor vilket gör att även dessa bör diskuteras i samband med återbruk på samma vis som anläggandet av båtyxegravar på tidigneolitiska lokaler. Från ett sådant perspektiv placeras gravar med både båtyxekultur och gropkeramisk kultur på äldre lokaler. Därtill visar Malmers undersökningar att det sett till hela Sverige är vanligare att finna gropkeramisk kultur än trattbägarkultur på båtyxelokaler, något som ofta har förbisetts i diskussionerna där man gärna velat se en närmare rumslig relation mellan två jordbrukande kulturer än mellan båtyxekulturen och den gropkeramiska kulturen (Malmer 1962:267, tabell 36). Vad gäller de gropkeramiska gravarna är det generellt ansett att kroppen oftast placerats i utsträckt ryggläge medan man i båtyxegravarna placerat kroppen i liggande hocker, dvs. liggande på sidan med uppdragna knän (Malmer 1975:41). I H Knutssons undersökning av gropkeramiska gravars kroppsplacering syns en klar dominans av utsträckt ryggläge. Liggande hocker är dock den gravposition som är vanligast efter ryggläge där siffrorna är 104 för ryggläge och 24 för hocker (H Knutsson1995:188, fig. 89). Av de 30 båtyxegravar som Malmer undersökte, bedömdes 27 gravar, varav två dubbelgravar, innehålla individer som placerats i liggande hocker. I ytterligare en grav har individen placerats i sittande hocker. För de övriga två gravarna redovisas inte kroppsläget (Malmer 1962:206f, 1975:40f; 125, tab. 5). Majoriteten av de gravar som användes för analysen, 29 stycken, kommer från Skåne och endast en grav från övriga områden (Malmer 1975:125), vilket hör samman med var man funnit gravar som går att använda för såda57 na analyser. Malmers undersökning av skelettläge i båtyxegravar visar därför att liggande hocker är vanligt i båtyxegravar i Skåne, men säger egentligen ingenting om hur man valde att placera skelettet i övriga områden, t.ex. östra Mellansverige. Knutssons analyser har även de en dominerande geografisk tyngdpunkt genom att Gotlands olika gropkeramiska gravfält står för 98 av de 104 skelett som redovisas för utsträckt ryggläge (H Knutsson 1995:188). På Gotland har även två av de individer som gravlagts med båtyxekultur i graven placerats i utsträckt ryggläge (Malmer 1975:48). Det finns därmed dominerande kroppsplaceringar i samband med de materiella kulturerna, men det är viktigt att påpeka att de olika geografiska tyngdpunkterna för analyserna framförallt påvisar regionala skillnader. Figur 2.4. Plan samt foto av en skelettgrav från den gropkeramiska lokalen Överåda (310/601) där kroppen är placerad i liggande hocker. Från Welinder 1973, modifierad. Graven utgjordes av en stensamling över en grop där skelettet var placerat i liggande hocker på höger sida med huvudet åt nordväst. Gropen var fylld med kulturjord, sand, krukskärvor och ben. Skelettet utgjordes av kranium, kotpelare, bäcken, undre extremiteter, några mörkerfärgningar av revben och handben samt spridda bensplittror. I gravens botten påträffades det rödockra (Welinder 1973; Wyszomirska 1984:271). Observera att de båda figurerna ligger i motsatt riktning i förhållande till varandra. Om man istället studerar ett mindre område, som östra Mellansverige, så förekommer gropkeramiska gravar där skelettet har placerats i både utsträckt ryggläge och liggande hocker. Gravar där individen har placerats i hocker finns på Korsnäs och Överåda samt på Fagerviklokalen i Östergötland. I H Knutssons analyser av kroppsplaceringen i gropkeramiska gravar utgör liggande hocker de facto majoriteten av skelettläget för de analyserade gravarna i östra Mellansverige (H Knutsson 1995:188; jfr Wyszomirska1984:270ff). I området finns inga båtyxegravar med så pass bevarat skelett 58 som kan visa hur individen har placerats. Av dessa anledningar kan inte någon generell modell av kulturspecifika skelettlägen appliceras. Sammanfattningsvis så visar det östsvenska mellanneolitiska gravmaterialet att det finns skillnader mellan de båda gravformerna. Dessa skillnader ligger i att båtyxegravarna och de gropkeramiska gravarna placerades i olika topografiska miljöer. De gropkeramiska gravarna placerades på stränder längre ner på åssluttningar och båtyxegravarna något längre upp på åssluttningar eller på åshöjder. Dessutom innehåller båtyxegravarna ofta en uppsättning ”gravföremål” som saknas i de gropkeramiska gravarna dä föremålen varierar mer (jfr Gill 2003:179). Samtidigt visar materialet också att det finns flera likheter mellan gravformerna: Flatmarksgravar och stenkonstruktioner, individer som placerats i liggande hocker, användningen av eld samt förekomsten av dödshusen. Sett till de olika gravformerna finns det egentligen lika många skillnader inom kulturerna som mellan dem (jfr Fahlander 2006:208). Av den anledningen anser jag att det inte finns något belägg för ett homogent kulturspecifikt gravskick som kan stödja en etnisk dualism signalerat genom de materiella kulturerna. Snarare syns vissa regionala drag samt en åtskilnad mellan större områden. Som jämförelse till variationerna i det mellansvenska gravmaterialet kan framhållas Peter J Uckos artikel Ethnography and archaeological interpretation of burial remains (1969). I den diskuterar han den avvikelse av begravningssätt som finns inom olika samhällen. Han menar att variationer av var och hur den döde begravts reflekterar olika kategorier, ibland definierade av sociala skäl och ibland på fysiska drag, vilket också har en viss association till olika grupper i samhället (jfr N W Thomas 1917; Binford 1971). Det beror också på hur personen har dött; i barnsäng, av blixten, i vattkoppor, mördad, i spetälska o.s.v. samt också när den döde har avlidit. Som exempel beskriver Ucko Nandi i Afrika som vanligtvis gör sig av med döda kroppar genom att lägga ut dem till hyenor, istället väljer att jordbegrava mycket gamla människor och små barn som inte fått sin första tand. Anledningen till att dessa sociala grupper begravs är att de betraktas vara så nära andevärlden (spirit-land) att de kan gå dit direkt utan en hyenas hjälp (Ucko 1969:271). I arkeologiska sammanhang blir tolkningarna ofta väldigt ensidiga och olika företeelser i begravningssammanhang ses som uttryck för olika, gärna etniska, grupper. Även om det finns beskrivningar i de antropologiska källorna av grupper som praktiserar en till synes homogen och särskiljande gravsed menar Ucko att arkeologer bör dra lärdom från antropologiska dokumentationer i sina analytiska metoder av gravmaterial. Han föreslår att man istället för att se till exklusiva begravningsformer som kremering jämfört med skelettbegravning (eller spridda ben jämfört med skelettbegravningar), i syfte att finna kulturellt definierade grupper, borde se till mängden av variationer inom en grupp eller ett område för att över huvud taget kunna upprätta någon som helst diagnostiserande typologi av begravningsformer (Ucko 1969:175; jfr R Chapman 2003). Han menar med utgångspunkt i det varierade antropologiska gravmaterialet att: 59 “So much variability has been seen to exist both between cultures and within a culture, that it becomes all-important to consider the question whether prehistorians are generally correct in laying so much stress on the usefulness of burial customs to identify different groups of people, and are right in assuming that burial practices are the kind of traits which can be treated as diagnostic of different cultures (and therefore of cultural contact and change)” (Ucko 1969: 273). Olikheter i gravarnas utformning eller innehåll kan också bero på sociala och/eller politiska handlingar eller vara ett uttryck för makt eller sociala förändringar (Hodder 1980; Pearson 2002:73ff). Ur ett mer privat perspektiv kan en grav också vara en enskild reflektion där personliga och individuella manipulationer påverkar utformningen snarare än social praxis. Därtill behöver gravformen inte ha någon anknytning alls till det levande samhället vad gäller makt, rikedom eller etnicitet (Hodder 1980:163; Pearson 1982:112). Gill (2003) skiljer mellan de gropkeramiska stränderna där ursprunget från de vilda djuren manifesterats och där de döda transformerades till ett anonymt kollektiv och inlandets skelettbegravningar med båtyxeartefakter som placerats utmed traditionella vandringsvägar. Personerna som begravdes i båtyxegravar kan, enligt Gill, ha ansett sig tillhöra en grupp med annat ursprung som valde att manifestera detta genom att anlägga gravar utmed vägar (Gill 2003: 191f). Han menar emellertid att detta inte betyder att linjegravfälten ska ses som uttryck för en ny kultur eller samhälle, utan snarare som ett uttryck för sociala grupper ”som börjat hävda sitt egenartade ursprung” (Gill 2003:192). Jag är benägen att hålla med Gill om att båtyxegravarnas uppkomst ska sättas i samband med en social förändring. Däremot ställer jag mig tveksam till ifall denna förändring hör ihop med en förändrad syn på tiden och förfäderna. Jag kommer att diskutera detta i kommande kapitlen. Avstamp Ovan blir det tydligt att uppfattningen och beskrivningen av de båda kulturerna till stor del är resultatet av information från mellanneolitiska material från olika delar av Sverige, där Skåne främst representerar båtyxekulturen och Gotlands mellanneolitiska material framförallt har används i beskrivningen av den gropkeramiska kulturen. När man ser till de mer regionala områdena blir inte bilden av de två kulturerna lika tydliga. Södra Sverige präglas av en dubbel kulturdualism och möjligtvis även en kortvarig kulturpluralism i och med att trattbägarkulturen fanns kvar i regionala utvecklingar in i mellanneolitikum och därefter ersattes direkt av båtyxekulturen (med viss överlappning). Områdets gropkeramiska kultur är svårtolkad eftersom keramiken är mycket lik trattbägarkulturens. Även västra Sverige saknar en utbredd gropkeramisk kultur. Flera forskare ifrågasätter därför den gropkeramiska kulturens existens i området och både södra och västra Sveriges 60 mellanneolitiska material tolkas hellre som lämningar efter regionala grupper framför etniska grupper. Också på Öland används trattbägarkulturen under mellanneolitikum. Här antyder absoluta dateringar att trattbägarkulturen och den gropkeramiska kulturen användes samtidigt av olika grupper som dessutom praktiserade olika ekonomier. Öns mellanneolitiska material har varit föremål för DNA-analyser som gett nydanande resultat för det fältet även om dessa ibland är svårtolkade och framförallt bör användas i lokala studier. På Gotland och Åland upptogs båtyxekulturen av grupper som samtidigt använde den gropkeramiska kulturen, något som inte syns på samma vis på fastlandet. I norra Sverige förekommer lösfynd av båtyxor ända upp i Lappland och Norrbotten. Flera gropkeramiska lokaler har påträffats i södra Norrlands kustområden och i norra Svealand invid de större sjöarna, där de tolkas som uttryck för samlingsplatser. Samtidigt existerade den norrländska skifferkulturen i inlandet. Områdets kanske mest intressanta lokal är Hedningahällan där keramiken består av fyra olika keramiska traditioner från både Sverige och Finland. Norrlands mellanneolitiska material har använts i diskussioner om kulturernas förekomst som uttryck för sociala kontakter framför etnicitet. Dessa kontakter sträckte sig över dåvarande Littorinahavet till Åland och Finland. På Åland var den gropkeramiska kulturen utbredd medan båtyxekulturen förekommer mer sparsamt. Detta har tolkats som uttryck för en stark marin jaktideologi där sälidoler hade en framträdande roll. Finland uppvisar däremot en rik förekomst av båtyxekultur/snörkeramisk kultur. Här ser vi dock en annorlunda bild än i Sverige där den finska snörkeramiken förekommer i rikliga mängder på lokaler i kustområdena på liknande sätt som de gropkeramiska lokalerna i östra Mellansverige. I Finland sätts snörkeramiken dessutom i samband med en delvis marin ekonomi. Slutligen, för Östra Mellansverige kan man betona de skillnader och likheter som finns mellan gravar med olika materiella kulturer. I diskussionen ovan framhävde jag att gravmaterialet inte bör användas i diskussioner av etniska grupper då orsakerna bakom utformningen och innehållet i en grav kan bero på många olika faktorer. Utifrån den variation som det mellanneolitiska materialet uppträder i anser jag att man inte kan plocka olika delar av de två mellanneolitiska kulturerna och föra samman i två större, interregionala grupper som representerar två olika etniska grupper. På samma vis som jag menade i diskussionen med användandet av etnoarkeologi och analogier kan man istället använda olika geografiskt spridda lokaler för uppslag och idéer. Eftersom olika geografiska områden har olika bevaringsförhållanden blir detta i närmaste nödvändigt och jag kommer själv att göra det i de kommande undersökningarna. Däremot kan man inte ta en företeelse som finns i ett geografiskt område, t.ex. placeringen av skeletten i gravarna på de gropkeramiska gravfälten på Gotland och utan vidare föra över företeelsen på ett annat område, t.ex. östra Mellansverige, utan några som helst belägg för att det faktiskt förhåller sig så. 61 Diskussion Även om flera forskare kritiserar bruket av etnicitet så finns det de som menar att det går att komma åt etnicitet i det arkeologiska materialet. Jones bygger sin teori kring etnicitet på Barths teorier och hennes kritik riktar sig framför allt mot den kulturhistoriska konstruktionen av etniska grupper (Jones 1997, 2000). Jones menar i enlighet med Barth, att etnicitet inte är något som uppstår isolerat utan något som kan uppstå i samband med kontakter. Etnicitet är med andra ord inte ett fenomen som kan uppstå av sig själv på samma vis som att en ensam hand inte kan klappa, utan utgör ett tillstånd i och med att det syftar på relationen mellan grupper (jfr Hylland Eriksen 2007:20ff). I det mötet som sker blir man medveten om sin position och om olikheter i andra människors världsbild. De olikheter som grupperna hade innan mötet kommer inte att försvinna utan kan snarare förstärkas. Dessutom menar Jones att etnicitet inte är något vi föds med, något universellt eller statiskt. Etnicitet uppfattas tvärtom som något flexibelt, dynamiskt och starkt influerat av den samtida situationen och av sociala och historiska kontexter. Utifrån detta anser Jones att arkeologer inte kan fortsätta att tolka den variation som finns i det arkeologiska materialet som ett passivt mått på fysiska eller psykiska distinktioner mellan grupper. Hon menar dessutom att man inte kan anta att nära kontakter mellan grupper eller upptagandet av en grupp i en annan kommer att leda till en gradvis alltmer enhetlig kultur (Jones 1997:107ff, 2000, 2002). I sitt förslag på hur vi kan komma åt etnicitet i det arkeologiska materialet applicerar hon Pierre Bourdieus koncept habitus. Habitus kan sammanfattas som de handlingsmönster som är resultatet av samlade och inlärda erfarenheter hos en grupp eller en individ. Dessa handlingsmönster leder till att individen gör val som i sin tur leder till en reproduktion av makthierarkier. En grupps habitus skapar av den orsaken gemensamma sätt att se på omvärlden och sig själv. Habitus är också ett medel för att avgränsa sig från andra grupper (Bourdieu 1990). Enligt Jones kan det finnas en korrelation mellan habitus och materiell kultur genom en process av objektifiering av etnicitet. Graden av korrelation mellan habitus och etnicitet kan dock variera och även om korrelationen är hög kan man inte alltid förvänta sig att finna ”etniska set” i det arkeologiska materialet (Jones 1997:120ff). Jones diskuterar detta med hjälp av etnoarkeologiska exempel, bl.a. Hodders studier i Baringo (Hodder 1977, 1982) och menar att de materiella analyserna han utförde visar att etniska uttryck inom grupper är kopplade till kulturell praxis och sociala olikheter. Utifrån studierna drar hon slutsatsen att manifestationen av etnicitet är synlig i det arkeologiska materialet genom störningar i regelbundna tids- och rumsexisterande stilistiska mönster. Resultatet blir ett rörigt och överlappande nät av stilistiska gränser i olika materiella grupper och olika kontexter, tvärtemot den äldre kulturhistoriska arkeologins syn på etniska grupper. Av den anledningen föreslår Jones att materiell kultur bör studeras utifrån kontextuella analyser tillsammans med obero62 ende dateringsmetoder för att säkerställa samtidigheten. Om en sådan analys genererar en tydligt och avsiktlig distribution av materiell kultur i olika kontexter kan det vara relaterat till etniska uttryck (Jones 1997:130f, 2000, 2002). Ett sådant mönster av två etniska grupper skulle då hypotetiskt ge uttryck i en förekomst liknande detta mönster: A2 – A – B – b – A1 – B2 – a – a1 – B2 – b1 – A… o.s.v. där de olika bokstäverna A/a och B/b står för två olika kulturgrupper och variationen av bokstäverna i versaler eller gemener samt med eller utan någon sifferbeteckning, symboliserar olika kontexter vari kulturen påträffas. Man kan också säga enkelt att mönstret skulle bli som två sammanflätade fingrar där fingrarna utgör olika kontexter och händerna utgör de olika materiella grupperna. Applicerat på mellanneolitikum kan Jones teori användas för att ifrågasätta den konventionella tolkningen som framhåller att de två mellanneolitiska arkeologiska kulturerna är uttryck för två olika etniska grupper. Främst kan man ifrågasätta det etniska ramverket genom att den gropkeramiska kulturen i stort sett är begränsad till de gropkeramiska lokalerna som är lokaliserade vid kusten. Med andra ord så manifesterar inte den gropkeramiska kulturen den variation av kontextuella förekomster som Jones menar är ett kriterium för etniska uttryck. Den del av landskapet som de gropkeramiska lokalerna förekommer i, kusten, är dessutom ”statisk” över en lång period då de gropkeramiska lokalerna anläggs på stränder under hela mellanneolitikum. Till viss del kontrasterar detta även mot dynamiken i etnicitet som Jones starkt framhåller; etnicitet ska ses som ett ständigt föränderligt fenomen som påverkas av den samtida situationen. Om man dessutom ser till en helhetsbild av landskapet och den begränsade förekomsten av den gropkeramiska kulturen, uppstår det tomma områden och ofärdiga samhällen där endast en komponent (de gropkeramiska lokalerna) bidrar till en etnisk grupps varande. Den gropkeramiska kulturen består med andra ord enbart av ett A (sett till det hypotetiska schemat ovan) och enligt Jones räcker detta inte till för att tolka kulturen som uttryck för en etnisk grupp. Båtyxekulturen, å andra sidan, förekommer i flera kontexter så som så kallade boplatser, gravar, depåer och våtmarksdepåer (hypotetiska B, B2, b, b1) spritt över hela landskapet, vilket gör det lättare att tolka kulturen som ett etniskt uttryck. Däremot kan båtyxekulturen som etnisk markör inte beläggas då det inte går att finna en motstående grupp som markörerna signalerar åt, d.v.s. det saknas en interaktion som ger upphov till etnicitet. Sett till liknelsen med de sammanflätade fingrarna så försvinner fyra fingrar från den handen som representerar den gropkeramiska kulturen och därmed även den stilistiska variationen som Jones efterfrågar. Om man istället lägger över det fingret på den andra handen som då får sex fingrar kan den gropkeramiska kulturen förstås i samband med de övriga företeelserna och därmed kan de tillsammans bilda ett gemensamt samhälle. Man bör även hålla i minnet att grupper som uttrycker etnicitet inte behöver använda samma typ av etnisk markör, något som man utgår ifrån i den mellanneolitiska diskussionen där gropkeramiken och båtyxekeramiken ofta 63 tolkas som motstående etniska markörer (jfr Bågenholm 1999:173). Etnicitet kan manifesteras på många olika sätt, som t.ex. genom olika frisyrer, huvudbonader, klädesdräkter eller olika utsmyckningar samt genom seder eller språk, fenomen som är svårfångade i de mellanneolitiska lämningarna. Dessutom används sådana markörer även för att demonstrera andra typer av tillhörigheter som klass, gender, yrke och ålder. Hur kan dessa separeras från de etniska markörerna (jfr Normark 2006)? Detta medan andra fenomen kan ha en gränsöverskridande förekomst i flera olika grupper som genom materialet därför inte kan särskiljas. Därtill finns det studier som visar att kultur och etnicitet inte behöver ha några som helst överensstämmande drag, vilket får Thomas Hylland Eriksen att ställa frågan: ”Innebär detta att etniska grupper inte behöver ha en distinkt kultur? Kan två grupper vara kulturellt identiska och ändå utgöra två skilda etniska grupper?” (Hylland Eriksen 1993:21). Genom att se till fenomenet etnicitet i förhållande till ras, religion, klass, genus, kultur, organisation, nationalism och staten menar han att etnicitet är ett begrepp som ofta blir problematiskt att applicera beroende på att det kräver väl definierade grupper. Han föreslår istället att man ska använda termen ”social identitet”, ett vidare begrepp som han anser svarar bättre mot sociala processers flytande och komplexa karaktär. På så vis menar Hylland Eriksen att man kan komma vidare från problematiken när etnicitet inte räcker till i förklaringen av olika företeelser i studier av gruppbildningar och gruppanpassningar som tenderar att flyta ut i olika riktningar (Hylland Eriksen 2007:192f). Om man liksom jag anser att det mellanneolitiska materialet inte passar in i modeller av etnicitet kan ”social identitet” vara ett alternativ för att undersöka sociala relationer och olikheter inom ett gemensamt och integrerat samhälle. Användningen av etnicitet i förklaringen av förhistoriska samhällen och materiell kultur har även kritiserats utifrån en åsikt om att begreppet till viss del är en modern uppfinning och därför inte går att applicera (se Werbart 2002; Hillerdal 2009:31ff). Detta hör delvis samman med den problematik som jag nämnde i kapitel 1 där samhällen som av politiska orsaker, t.ex. kolonialism har delats in i konstruerade etniska grupper. Analogier till sådana grupper i etniska diskussioner blir problematiska då de inte motsvarar en verklighet. En grupp som ofta refereras till i beskrivningen av jägaresamlare är Ju/´hoansi (!Kung San) i Nyae Nyae, Namibia (se t.ex. H Knutsson 1995). Områdets historia från slutet av 1800-talet innefattar europeisk kolonisation och krig där resultatet bland annat kan urskiljas i etniskt definierade grupper. Kortfattat kan man beskriva området före koloniseringen som ett blandat samhälle där olika grupper hade ekonomiska samarbeten. Ju/´hoansi ägde boskap och hade även rollen av herdar för andra gruppers boskap. Efter kriget mellan Namibias inhemska befolkning och kolonialmakten Tyskland 1904-07 delades befolkningen in i olika etniska grupper i olika geografiskt åtskilda reservat med restriktioner angående vilka aktiviteter som fick utföras. Vissa grupper tilläts hålla boskap medan andra, Ju/´hoansi inräknat, placerades i områden där boskapsskötsel inte fick bedrivas. Delvis berodde 64 detta på att de skulle kunna upprätthålla sin naturliga livsstil till förmån för forskningen (Lindholm 2006:37ff). På så vis åtskildes människor som tidigare haft ett ekonomiskt samarbete och på så vis bestämdes även de ekonomiska grunderna för olika etniskt konstruerade grupper. Man kan med andra ord se det som att västvärlden genom kolonialism har delat upp människor som tidigare ingick i heterogena samhällen i olika etniska grupper. Dessa grupper har med tiden bekräftat sig själva och bl.a. skapat materiella likheter samt utvecklat en ekonomi som de blivit intvingade i. Grupperna har sedan studerats i etnoarkeologiska syften för att förstå vår egen förhistoria genom analogier. Vi har på så vis skapat vår egen bild av förhistorien utifrån den bild av hur ’primitiva samhällen’ fungerar som applicerades under den tid som områden koloniserades. Användandet av sådana konstruerade etniska grupper i förklaringen av arkeologiska etniska grupper blir därför en paradox (jfr Lindholm 2006:142ff). Problemet är med andra ord dubbelt: Å ena sidan är det mellanneolitiska materialet, enligt mig, misstolkat som etniska grupper eftersom den gropkeramiska kulturen saknar den variation som efterfrågas. Å andra sidan skulle ett varierat dualistiskt arkeologiskt material ändå inte verifiera etnicitet då materialet lika gärna kan vara uttryck för andra grupper i samhället eller resultatet av politiska händelser. Dessutom kvarstår frågan om etnicitet som över huvud taget relevant i dessa studier. Förståelsen av relationen mellan de båda mellanneolitiska materiella kulturerna bör därför fokusera på andra frågor än etnicitet. Av den anledningen kommer jag att undersöka relationen mellan den gropkeramiska kulturen och båtyxekulturen utifrån ett landskapsperspektiv för att se ifall en sådan undersökning ger alternativ till den konventionella förståelsen. 65 66 Kapitel 3 Hjälmarenområdets mellanneolitikum Miljön runt sjön Hjälmaren Hjälmaren är Sveriges fjärde största sjö med en vattenyta av 458 km². Sjön ligger mellan landskapen Närke, Södermanland och Västmanland. Under 1880-talet sänktes Hjälmaren med 1,9 meter och stora delar av sjön torrlades i syfte att dränera mark till större jordbruksområden (Claesson & Klingnéus 1999:7; Robertsson 1999:22). Detta har medfört att sjön idag är belägen ca 22 m.ö.h. med en skillnad på tre meter i förhållande till den strandnivå sjön hade under slutet av mellanneolitikum, ca 25 m.ö.h. På de platser där terrängen sluttar brant, särskilt i södra Hjälmaren, ligger de sena mellanneolitiska platserna fortfarande nära Hjälmarens stränder. I norr och i väster där terrängen sluttar mindre har de tre metrarna däremot lett till större avstånd. Undersökningsområdets totala yta uppgår till ca 6800 km2 inklusive vattenytan. Områdets topografi består av slättmarker med småkuperat berg och morän på höjderna och finkorniga sediment i dalarna. De stora åsarna som löper i nordsydlig riktning utgör ett påfallande inslag i landskapet och det är längs med dessa åsar som de flesta fornlämningarna och lösfynden från mellanneolitikum har påträffats. I den västra delen av undersökningsområdet ligger Kilsbergen som också kallas för ’de Blå Bergen’. Under mellanneolitikum var klimatet någon grad mildare än dagens och växtligheten i området bestod av ädellövskog med trädslag som hassel och ek där djur som vildsvin, kronhjort och rådjur levde (Welinder 1998:24ff). På den gropkeramiska lokalen Moäng har avtryck av vindruvskärnor påträffats (se nedan). Under mellanneolitikum A var forn-Hjälmaren en del av Littorinahavet. Strandlinjen låg då ca 35 m.ö.h (Olsson 1996b; Lekberg 2002:36). När 30-metersgränsen passerades i övergången till mellanneolitikum B blev Hjälmaren mer avskuren och när strandlinjen nådde 25 m.ö.h. skedde vägen ut till Littorinahavet, via forn-Mälaren, genom mindre sund (fig. 3.2). Genom digitala rekonstruktioner av den mellanneolitiska strandlinjen vid slutet av perioden, ca 2300 f.Kr kan man se hur Hjälmaren bildade en större havsvik med grunda vikar, fjärdar och åmynningar. Dessa vikar hade troligtvis ett rikt växtliv i och med mötet av bräckt vatten från Littorinahavet och sötvatten från inlandet (se även Florin, Opublicerat). Fiskarter som fanns 67 i området under perioden är bl.a. gädda, lax, karp, sik, torsk och abborre. Förutom fisk fanns det även gott om säl som t.ex. vikarsäl (Storå 2001; Bäckström 2007). Hjälmarens mellanneolitiska platser I undersökningsområdet ingår 41 mellanneolitiska lokaler. 20 lokaler innehåller gropkeramisk kultur och 21 lokaler innehåller båtyxekultur. Enligt Malmers katalog (1962), Oldebergs katalog (1952), digitala Fornsök samt SHMs register finns ytterligare tre möjliga båtyxegravar i området: Berga och Handknåpet i Södermanland samt Vässlingbyholm i Västmanland. Dessa platser har jag valt att utelämna som gravfynd då jag anser att det saknas tillräckliga belägg för att tolka fynden som säkra gravanläggningar beroende på osäkerheter kring fyndomständigheterna. Den gropkeramiska kulturen har en generell datering till 3200-2300 f.Kr och båtyxekulturen har en generell datering till 2800-2300 f.Kr i Sverige. Dessa baserar sig på 14C-prover på material från olika mellanneolitiska lokaler runt om i Sverige (se t.ex. Welinder 1972). I undersökningsområdet finns det dock bara två gropkeramiska lokaler med publicerade 14C-dateringar; Gärdselbäcken och Tybble. Båda lokalerna innehåller framför allt fast gropkeramiskt gods och de ligger 37-38, respektive 36 m.ö.h vilket antyder att de användes under mellanneolitikum A. På Tybble påträffades även poröst gods samt en skärva av båtyxekeramik (se nedan). Båtyxegraven Högby har 14Cdaterats till mellanneolitikum B. Graven innehöll yngre båtyxekultur (se nedan). Även material från båtyxelokalen Domarhagen, som innehåller äldre båtyxekultur, har 14C-daterats till tidigt mellanneolitikum B. Problemet med de absoluta dateringarna är att det saknas dateringar från lokaler som innehåller yngre gropkeramik av den porösa typen. Av den anledningen vet vi inte säkert om gropkeramisk kultur användes i undersökningsområdet under mellanneolitikum B. Höjdnivåerna på vissa lokaler, där de ibland är så låga som 25-26 m.ö.h, antyder dock att så är fallet (se nedan). Då dateringen av lokalerna i undersökningsområdet är problematisk på grund av avsaknaden av absoluta dateringar har jag valt att datera lokalerna främst efter keramiken. Tidigare forskning har gjort flera försök att formulera en fungerande typologi för gropkeramiken. Även om debatten angående datering av Fagervikkeramiken är en något förvirrande diskussion är de flesta forskare överens om att Fagervik II är äldre än Fagervik III och IV, vilket Axel Bagge fastställde redan 1932. Då det i flera tidigare avhandlingar har presenterats utförliga genomgångar av gropkeramikens forskningshistorik (Segerberg 1999; Papmehl-Dufay 2006; Å M Larsson 2009b) kommer jag här att mycket kortfattat gå igenom några av de undersökningar som har utförts gällande gropkeramikens typologi och kronologi. De kronologiska studierna av gropkeramik började på allvar med Bagges indelningar av keramiken i olika stadier, Fagervik I-V. Kronologin bygger 68 på en jämförelse av dels keramikens olika karaktärer (dekor, uppbyggnadsteknik och kärlform) och dels av höjdnivåläget den påträffades på (ju äldre en lokal var, desto högre upp i landskapet påträffades den). Bagge ansåg att Fagerviklokalen, vilken har gett keramiken dess namn, innehöll hela den gropkeramiska sekvensen och att den har varit bebodd genom hela mellanneolitikum (Bagge 1932, 1938). Kritik som har förts mot Bagges kronologiska uppdelning bygger bl.a. på frågan om människorna verkligen flyttat nedför sluttningen så fort ett nytt stycke mark torrlades och att lämningarna nu kan återfinnas i en sådan ordning. Malmer menar i sin kritik att nivåskillnaden är allt för obetydlig (1-2,5 m) men anser ändå att fagervikkeramikens kronologin stämmer, även om han inte vill använda sig av strandförskjutningen för att stödja tolkningen utan hänvisar till andra lokaler som stödjer kronologin. Han menar vidare att Bagge genom strandförskjutningsteorin låter de fem grupperna representera fem olika stilar även om de inbördes uppvisar stora brister avseende samstämmighet samt att resultatet inte vilar på en riktig vetenskaplig grund (Malmer 1962:721ff; jfr Löfstrand 1974:20f). Även Welinders undersökningar stödjer Bagges kronologi. Genom stratigrafiska undersökningar på lokalen Överåda konstaterar han att keramik med vertikala streck är äldre än keramik med kamstämpelsornamentik. Senare undersökningar som inkluderade 14C-dateringar på bl.a. lokalen Fågelbacken gav ytterligare stöd till kronologin (Welinder 1971, 1972, 1973; 1978; 1987; Berglund & Welinder 1972). Dessutom utgår Segerberg ifrån att Fagervik II är äldre än Fagervik III och IV då den äldre typen är influerad av trattbägarkeramik och de yngre är influerad av kamkeramiken (Segerberg 1999:82). Även undersökningar på lokalen Häggsta i Södermanland, där det utfördes en del 14C-dateringar på materialet, bekräftar de typologiska iakttagelserna från tidigare undersökningar (Olsson 1996a). De absoluta dateringar som finns att tillgå för de olika keramikstilarna har sammanställts av Edenmo och Olsson (se tabell 3.1). Även dessa verifierar att Fagervik II är äldre än Fagervik III och IV. Tabell 3.1. Sammanställning av 14C-dateringar uppdelat på de olika Fagervikstadierna Observera att Fagervik I är trattbägarkeramik (se Å M Larsson 2009b:97, 108f) (efter Olsson & Edenmo i Edenmo m.fl. 1997: fig. 5:46). Fagervikstadier 14C-dateringar Fagervik I 3890–3110 BC Fagervik II 3620–2610 BC Fagervik III 3650–2790 BC Fagervik IV 3090–2580 BC I denna avhandling kommer gropkeramiken att dateras grovt enligt följande: Fagervik II, den fasta gropkeramiken, placeras i mellanneolitikum A. Fagervik IV, den sena porösa gropkeramiken, placeras i mellanneolitikum B. Fagervik IV har dock, med säkerhet, endast påträffats på en lokal i undersökningsområdet – Körartorpet. Den mellanliggande keramiktypen Fagervik III 69 har emellertid daterats till en period som även omfattar första halvan av mellanneolitikum B. Av den anledningen kommer jag även att se till keramikens gods (fast eller poröst) samt vilken nivå dessa lokaler ligger på för den kronologiska bedömningen. Vad gäller båtyxekulturen så har jag valt att följa Malmers uppdelning av en äldre och en yngre kulturform som uppträder omkring 2800-2600 f.Kr. respektive 2600-2300 f.Kr (Malmer 1975:11ff). Malmer har, i sin kronologi för båtyxekulturens keramik, delat upp den i inte mindre än 14 olika huvudgrupper, A-O, med totalt 29 undergrupper. I enkla termer har keramiken daterats efter sin ornamentik där den med snörornamentik anses äldst och den med kamstämplar anses vara yngre. Därefter har olika kombinationer av keramikfynd placerat in de olika keramiktyperna i en kronologi: A-B keramiken består av kärl som huvudsakligen är ornerad med snöre. Den är till hälften ornerad men saknar vinkelband och vinkellinjer. Keramiken har aldrig bottenornamentik och är slankare än den senare. G-J keramiken är ornerad med kam- och snörstämpel. Kärlen är totalornerade och domineras av vinkelband och vinkellinjer. Det finns bottenornamentik på de flesta kärl och även en del med avsiktlig rödfärgning (grupp F-L). Grupp F placerar han som en mellangrupp med en starkare dragning mot A-B klassen, den är alltså tidigare än G-J. Grupp C, vilken markerar starten av period 6, menar Malmer kan tillhöra senneolitikum (Malmer 1975:18ff). Malmer menar dessutom att man kan dela upp kulturen i tre större periodgrupper där period 1 tillhör båtyxekulturens uppkomst, period 2 har ett beroende till inhemsk tradition och period 3 uppvisar likheter till Europas klockbägarkultur (Malmer 1975:21ff). Christopher Tilley har riktat viss kritik mot Malmers kronologi i sin artikel An Assessment of the Scanian Battle-Axe Tradition; Toward a Social Perspective (1982). Han menar att då det finns överlappningar, avsaknad av interna gemensamma drag samt att grupp F knappt existerar i det arkeologiska materialet finns det ingen anledning att använda sig utav Malmers perioder. Tilley delar istället upp keramiken i tre grupper där han delar in den yngre båtyxekulturen i två skeden där G- och H-keramiken bildar den mellanliggande period 2 (Tilley 1982:41ff). Birgitta Hulthén demonstrerar i sina studier av båtyxekeramik att det finns ett stilbrott vid uppkomsten av Gkeramiken. Hon menar att den tidigare båtyxekeramiken, A-B är mer lik gropkeramiken där skillnaderna framförallt syns på dekor och form. Gkeramiken däremot visar stora skillnader i bl.a. magringstekniken och kärluppbyggnadsmetoden vilket hon tolkar som utifrån kommande teknologiska innovationer. Därefter sammansmälter den utifrån kommande keramiktraditionen med den inhemska och den sena båtyxekeramiken, J-H visar en större likhet med gropkeramiken igen (Hulthén 1986). Även Roger Edenmo (2008) har reviderat Malmers uppdelning, dock gällande båtyxorna. Istället för Malmers tio grupper av båtyxor använder även han sig av tre perioder, vilka han kallar för mellanneolitikum BI-BIII. Syftet med modifieringen är inte, enligt Edenmo, att förbättra båtyxekronologin, utan att ge ett kulturhistoriskt innehåll till materialet genom att även tillföra 70 korologiska uppdelningar. Genom sina studier av båtyxor menar Edenmo att det finns stora regionala skillnader och att det för både Götaland och Mälardalen samt för Skåne/Blekinge syns en tydlig tendens till tre distinkta kronologiskt skilda perioder där även båtyxorna går att placera (Edenmo 2008:71ff). Malmers, Tilleys och Edenmos gruppindelning ger en kronologi som är användbar i den relativa dateringen och Hulthéns arbete ger stöd åt typologierna såvida att A-B keramiken är äldre och G-J-keramiken är yngre. Svårare är det om man vill få en exakt datering. De 14C-dateringar som finns att tillgå i det svenska båtyxematerialet stödjer emellertid en uppdelning av en äldre och en yngre båtyxekultur. Dubbelgraven vid Bergsvägen strax utanför Linköping innehöll keramik som liknar grupp F, den typ som Malmer placerade i mellangruppen och Tilley anser nästintill saknas i materialet, samt en båtyxa tillhörande grupp C:1b, d.v.s. en äldre typ av båtyxa (Lindahl & Gejvall 1973). Dateringarna är utförda på mänskligt skelett och hamnade i intervallet 2865 – 2455 f.Kr (Edenmo m.fl. 1997:189ff). Vid Dödshuset i Gläntan visade 14C-dateringar att huset användes ca 2300 f.Kr. Inuti påträffades keramik av grupperna J och K, d.v.s. yngre båtyxekeramik. Fågelbacken och Bollbacken är båda daterade till 2600-2300 f.Kr. På den förstnämnda lokalen påträffades keramik av Malmers grupper D och FGHJ – yngre båtyxekeramik (Apel m.fl. 1995). På Bollbacken har främst gropkeramik påträffats men även båtyxekeramik av typ J och H – yngre båtyxekeramik (Artursson 1996). Av den anledningen kan vi anta att den äldre båtyxekulturen börjar användas omkring 2800 f.Kr samt att den yngre båtyxekulturen brukats i området omkring intervallet 2600-2300 f.Kr innan den senneolitiska kulturen tar vid (för en mer utförlig genomgång av båtyxekeramikens forskningshistorik se Å M Larsson 2009b). Undersökningsområdets mellanneolitiska lokaler kommer nedan att presenteras utifrån arkeologisk bedömning och topografiskt läge beroende på de diskussioner som följer i kapitel 4-7. För enkelhetens skull har jag valt att dela upp området i fyra mindre områden; det norra, det östra, det södra och det västra området. Uppdelningen baserar sig dels på Hjälmarens olika delar; Hemfjärden med den yttre Mellanfjärden som ligger i sjöns västra del, (Stor)Hjälmaren, södra Hjälmaren samt östra Hjälmaren som även innefattar utloppet mot Mälaren. Dels är områdena även uppdelade efter topografin; öarna som utgör Käglan bildar ett område, liksom halvön vid Hemfjärden. Åsar och vatten som sammanbinder områden har också påverkat valet av gränsdragning. Givetvis har även förekomsten av mellanneolitiska lokaler påverkat begränsningarna. Områdena presenteras nedan var för sig och syftar till att ge en orientering i området inför de undersökande kapitlen. För vissa lokaler finns fotografier för att visuellt beskriva platsens topografi. Många lokaler har blivit förstörda av sentida markarbete och fotografier av dessa har därför inte varit möjliga. Följande egenskaper finns med i beskrivningen av lokalerna: 71     Lokalens topografiska egenskaper, samt den topografiska omgivningen. Den topografiska placeringen i ett rekonstruerat mellanneolitiskt landskap. En beskrivning av det arkeologiska materialet samt tolkningar kring detta. Särskilda egenskaper vilka har relevans för avhandlingens diskussioner. Referenser till lokalerna i form av SHM-nummer, diarienummer från ATA samt övriga museums nummer finns i en separat Referenser till undersökningsområdets fasta fornlämningar i referenslista. Nedan förekommer sådana referenser endast i särskilda fall. Alla lokaler i undersökningsområdet utom Tobo, Ådön och Domarhagen har besökts personligen vid två fältarbeten under maj 2005 och maj 2006, samt under en mindre exkursion i september 2006. Att jag inte har besökt de tre ovan nämnda lokalerna beror på att jag vid tidpunkten för fältarbetena samt exkursionen inte hade inkluderat lokalerna i avhandlingen. Under fältarbetena har främst fenomenologiska och topografiska undersökningar utförts. Figur 3.1. Avhandlingens undersökningsområde. 72 Figur 3.2. Hjälmarensområdets mellanneolitiska platser med undersökningsområdet runt forn-Hjälmaren markerat. Kartans nummer är de samma som i tabell 3.2. Höjddata från lantmäteriet, © Lantmäteriverket Gävle 2008. Medgivande I 2009/0648. Jorddata från nationella jordartdatabasen för Sverige. © Sveriges geologiska undersökning (SGU), medgivande 30-399/2005. 25 m.ö.h. 73 Tabell 3.2. Mellanneolitiska lokaler i undersökningsområdet. Numreringen är den samma som i figur 3.2. Nr Lokal Socken/stad och m.ö.h./ Kultur landskap nedre avgränsning 1 Skumparberget Glanshammar, Nä 57-60 BYK 2 Körartorpet Götlunda, Nä 32-34 GRK 3 Frötuna gård Götlunda, Nä (27) BYK 4 Högby Lillkyrka, Nä 35-40 BYK 5 Sjölunda Fellingsbro, Vä 35 GRK 6 Urvalla Götlunda, Nä 30-35 GRK 7 Gärdselbäcken Arboga, Vä 37-38 GRK 8 Nannberga Götlunda, Nä 32 GRK 9 Snickartorpet Västermo, Sö 35 GRK 10 Täby Öja, Sö 36 BYK 11 Tobo Härad, Sö 26-34 GRK 12 Eka Ärla, Sö 45-48 BYK 13 Åstorp Ärla, Sö 48 BYK 14 Moäng Husby-Rekarne, Sö 30-40 GRK 15 Hagby udde Ärla, Sö 26 GRK 16 Lundby-Åläng Husby-Rekarne, Sö 32-38 GRK 17 Lundby 1 Husby-Rekarne, Sö 32-38 GRK 18 Hållsta Husby-Rekarne, Sö 30-32 GRK 19 Hagtorp Lilla Malma, Sö 55 BYK 20 Barrsjön Dunker, Sö 61-62 BYK 21 Domarhagen Lilla Malma, Sö 52 BYK 22 Länsmansgården Lilla Malma, Sö 46 BYK 23 Hyltinge nya kyrkoHyltinge, Sö 39 BYK gård 24 Sparreholms slott Hyltinge, Sö 25 GRK 25 Ådön 1 Helgesta, Sö 25-30 GRK 26 Katrineborg Vadsbro, Sö 30 BYK 27 Julita kyrkogård Julita, Sö 30 BYK 28 Gimmersta Julita, Sö 27 BYK 29 Villa Julsäter Stora Malm, Sö 50 BYK 30 Sävsta gård Västra Vingåker, Sö 47 BYK 31 Knutstorp Västra Vingåker, Sö 59 BYK 32 Sannahed Kumla, Nä 50 BYK 33 Valsta Askers, Nä 32 GRK 34 Bärstalund Stora Mellösa, Nä 36 GRK 35 Tallåsen Stora Mellösa, Nä 33-34 GRK 36 Tybble Örebro stad, Nä 36 GRK 74 37 38 39 40 41 Adolfsberg Gustavsvik Kränglan Gottsäters mosse Vallby Örebro stad, Nä Örebro stad, Nä Örebro stad, Nä Axberg, Nä Kil, Nä 40 28 36 39 45-50 BYK BYK GRK GRK BYK De norra lokalerna Norra delen av undersökningsområdet utgörs av flera mindre öar som under perioden mellanneolitikum A-B växer i landmassa och bildar ett mer eller mindre sammanhängande landområde – Käglan. Landområdet skiljer dåvarande forn-Hjälmaren och forn-Mälaren åt och börjar i väster vid sjön Väringen. Det norra området innefattar tio mellanneolitiska lokaler nr 1-10, Skumparberget, Körartorpet, Frötuna, Högby, Sjölunda, Urvalla, Gärdselbäcken, Nannberga, Snickartorpet och Täby. Av dessa innehåller sex gropkeramisk kultur och fyra innehåller båtyxekultur. Fem av de gropkeramiska lokalerna ligger på dåtida stränder och tre av dessa ligger dessutom på eller i anslutning till åsar. Den sjätte lokalen, Gottsäters mosse har tolkats som att ha legat några hundra meter in från stranden (se nedan). En av de gropkeramiska lokalerna, Körartorpet, innehåller spridda människoben. Båtyxelokalerna utgörs av två gravlokaler och en lokal som är tolkad som boplats. Båtyxelokalerna i det norra området ligger i likhet med de gropkeramiska lokalerna i kustnära lägen och två av dem ligger även på åsar. En av båtyxelokalerna, Frötuna, kan ha legat på en dåtida ö. Skumparberget (1). Glanshammar sn, Närke RAÄ 194. Båtyxelokal. Lokalen ligger i en sandig sluttning på Glanshammaråsen ovanför sjön Väringen. Under mellanneolitikum B låg Skumparberget ca 1,5 kilometer från sjön, som då var en insjö. Från Väringen gick ett utlopp vidare i Littorinahavet. Idag korsas lokalen av en järnväg samt av en landsväg. Skumparberget utgörs av flera delar, en senmesolitisk lokal, en tidigneolitisk lokal, en blandad lokal innehållande både mesolitiska och tidigneolitiska lämningar samt ett kvartsbrott. På det tidigneolitiska området i norr hittades trattbägarkeramik och stenföremål samt även en konstruktion som tolkats som ett mesulahus. Båtyxeartefakterna påträffades i samma område som de tidigneolitiska lämningarna. Föremålen bestod av fyra flintspån och ornerade keramikskärvor från två till tre kärl samt en del oornerade skärvor vilka kan vara båtyxekeramik, sammanlagt 276 skärvor som vägde 246 gram. Keramiken är stil J samt båtyxekeramik med gropintryck, dvs. keramik av tredje gruppen (Apel m.fl. 1997:139). Flintspånen låg i det tidigneolitiska aktivitetsområdet medan keramiken hittades i två provrutor i undersökningsområdets nordligaste del. 75 Körartorpet (2). Götlunda sn, Närke. RAÄ 288. Gropkeramisk lokal med spridda människoben. Lokalen ligger i en nordlig sandsluttning som idag utgörs av ett mindre gärde direkt ovanför Arbogaån som flyter i väst-östlig riktning från sjön Väringen ut till Mälaren (fig. 3.3). Ovanför lokalen finns ett område av storblockig morän. Under mellanneolitikum utgjordes platsen av en sluttning ner mot forn-Mälaren som just vid Körartorpet tog formen av ett mindre vattendrag vidare in mot Väringen där lokalen Skumparberget (nr 1) ligger en bit från sjöns södra strand. Körartorpet består av två delar, den västra och den östra lokalen vilka undersöktes av Sune Lindqvist flera gånger mellan 19101920. Vid besök på platsen 2005 syntes en del keramik och bränd lera på lokalens östra del i rännor i marken som uppstått efter regn. På lokalen har det påträffats mycket skiffermaterial, främst spetsar och, för området, mycket föremål i flinta. Därtill har en del benredskap samt gropkeramik av sen, porös typ, Fagervik III och IV hittats. Körartorpet är den enda lokalen i undersökningsområdet som innehåller Fagervik IV. Rester efter flera sorters djur har identifierats i benmaterialet; mård, bäver, grönlandssäl, vildsvin, älg, nötkreatur (möjligtvis ko), får eller get, abborre, sik och mört. Det finns även en del spridda människoben och människotänder men inga regelrätta gravläggningar (Lindqvist 1912; Wyszomirska 1984:273). Figur 3.3. Körartorpet (ö) som sluttar ner mot Arbogaån. Fotot är taget från öster. Foto: författaren maj 2005. 76 Frötuna (3). Götlunda sn, Närke. Båtyxegrav. Fyndet är registrerat som en flatmarksgrav hos Malmer (1962:grab 223), och beskrivs som förvarat hos privatperson på Frötuna gård. Enligt Malmers katalog innehöll fyndet en miniatyrbåtyxa av yngre typ samt en obekant typ av stenyxa. Hos Oldeberg framgår det att stenyxan är tjocknackig samt att fyndet även innehöll ett fragment av en slipsten (Oldeberg 1952:86, 240). Då gravfyndet tillhör en privat samling på Frötuna gård finns fyndplatsen inte registrerad i arkiven. De som sköter gården idag har ingen kunskap om fyndet. Av den anledningen är fyndplatsen inte exakt angiven utan lokaliserad till gårdens huvudbyggnad vilken ligger söder om Arbogaån. Omgivningen under mellanneolitikum var densamma som för den ovan beskrivna lokalen Körartorpet (nr 2) vid forn-Mälarens inlopp till sjön Väringen. Avståndet mellan Körartorpet och Frötuna är ca 1000 meter. Möjligtvis låg graven på en mindre ö vid inloppet alternativt på någon av stränderna som omger inloppet. Hur som helst så låg graven nära vattnet och närheten till Körartorpet som innehåller sen gropkeramik av typen Fagervik IV är intressant. Särskilt då topografin antyder att man var tvungen att ta sig förbi Frötuna för att komma in till Körartorpet från Littorinahavet och vice versa. Högby (4). Lillkyrka sn, Närke. RAÄ 58. Båtyxegrav. Graven påträffades 1902 vid en grustäkt i en rullstensås ovanför Munkabosjön som mynnar ut i Hjälmaren. Under mellanneolitikum låg gravarna i en svag sluttning med forn-Hjälmaren knappt en kilometer bort. Idag ligger lokalen under en motorväg. Graven som låg på en meter djup innehöll en båtyxa, typ E:2, längd 23 cm, samt en tjocknackig håleggad stenyxa. Gravområdet utgörs av en 2 x 1 meter stor grop. Enligt brev från den privatperson som hittade fyndet framkommer det att han inte kommer ihåg om det var stenar över fyndet, men att det under föremålen fanns mycket sten (SHM 13046). Malmer tolkar detta som att graven hade en stenkonstruktion (Malmer 1962:grab 224, jfr Lindqvist 1912:23, 1963). Vid en arkeologisk undersökning av UV Mitt 1996 framkom aktivitetslämningar i form av bl.a. tidigneolitisk keramik och slagen kvarts vilket betyder att det på platsen även funnits en trattbägarlokal. Antagligen var platsen en slagplats för framställning av kvartsredskap under tidigneolitikum eller mellanneolitikum B. 14C-dateringar stödjer båda tolkningarna (J Holm 1998, 2002). Sjölunda (5). Fellingsbro sn, Västmanland. RAÄ 291. Gropkeramisk lokal. Lokalen är belägen på en sydsydväst sluttande moränplatå i östra delen av en dalgång vid en bäckravin. Under mellanneolitikum A låg lokalen i direkt anslutning till forn-Mälaren. Idag ligger platsen på tomtmark invid en äldre torpstuga. 77 Platsen undersöktes 1933 av Ivar Schnell och resulterade i bl.a. några hundra krukskärvor ornerade med streck och gropar. Dessutom påträffades två fragment av en spånpilspets med tånge i flinta samt en flintskärva. Keramiken består av mestadels fast gods, Fagervik II, med gropornering, stämplar, kryssraffering, linjer och tallbarrsornering. De porösa skärvorna hade endast större gropornering som dekor. Vid egen undersökning av keramikskärvorna som finns i magasinen på SHM syns en mörk/svart beläggning på insidan av en del av dem. Urvalla (6). Götlunda sn, Närke. RAÄ 27. Gropkeramisk lokal. Lokalen ligger i en västsydvästsluttning mot en bergvägg intill en smal sidodalgång med bäckfåra. Jordtäcket utgörs av moränavlagringar. Platsen benämns även Bälgpetters hage (fig. 3.4). När lokalen var i bruk låg den i direkt anslutning till forn-Mälaren. Figur 3.4. Urvalla, Bälgpetters hage. Lokalen ligger i sluttningen mitt i bilden med väl synliga strandhak. Foto: författaren maj 2006. Lokalen undersöktes av Schnell under 1930-talet som bl.a. påträffade ett tiotal skärvor av porös keramik, en del med gropornering, en håleggad tjocknackig yxa i grönsten samt en starkt vittrad trindyxa med avplanad nacke. Dessutom hittades fragment av skifferknivar och en skifferpilspets (Schnell opublicerat i ATA Dnr 2717/33). Flera stenföremål är insamlade av markägaren C A Granell och inbytta till SHM från Fellingsbro fornminnesstuga. 78 Vid besök på platsen 2006 informerade nuvarande markägare, Jöns Granell, sonson till C A Granell, att (vad som vid beskrivning verkar vara) fragment av senneolitiska skafthålsyxor har påträffats i potatislandet invid huvudbyggnaden. Gärdselbäcken (7). Arboga sn, Västmanland. RAÄ 70. Gropkeramisk lokal. Gärdselbäcken ligger i ett bergigt skogsområde som sluttar svagt åt sydöst invid Arbogaån. Platsen undersöktes av UV Mitt med anledning av den planerade vägsträckan E18/E20. Inom den undersökta ytan påträffades totalt nio kvartsbrott varvid man även fann gropkeramik vid en sektion av undersökningens östra del (Schakt 636 och 734). Keramiken består av trattbägarkeramik och gropkeramik av typen Fagervik II, fast gods. 14C-dateringar på kol från ytan där gropkeramiken påträffades pekar på en användning av lokalen under MN A. Det har tolkats som att ytan inte hade en direkt närhet till havet (Lindholm & Schierbeck 1998:22ff), något som annars är ett utmärkande drag för gropkeramiska lokaler. En del av den keramikförande ytan, ruta 286, har en annorlunda karaktär då det under en flat sten framkom en koncentration på ca 0,3 x 0,3 meter som innehöll keramik och brända ben. Benmaterialet bestod av övervägande fiskben (85 %) bl.a. sik vilket antyder att man har fiskat under hösten eller våren (Lindholm & Schierbeck 1998:32). Kvartsbrottet antas ha en möjlig koppling till den yta där gropkeramik påträffades då det förekommer flinta i båda kontexterna. Hela lokalen tolkas som ett möjligt centralt kvartsbrott (Lindholm & Schierbeck 1998:26f; se även J Holm 2005). Nannberga (8). Götlunda sn, Närke. RAÄ 128:1-2. Gropkeramisk lokal. Lokalen ligger på en sydvästsluttning av en mindre moränhöjd. Under mellanneolitikum var platsen belägen på en mindre ö. Inom ett område av ca 50 x 20 meter har föremål påträffats som kan härledas till den gropkeramiska kulturen. 1920 påträffades flintskärvor i samband med grävningar för nya lärarbostäder. 1950 framkom även pilspetsar, skifferbryne, ytterligare flintskärvor och krukskärvor som ”påminner om den keramik som påträffades på Körartorpet” (på Körartorpet finns Fagervik III och IV). Vid en senare efterundersökning hittades även flinta och bärnsten (Wikberg 1950, 1967). Snickartorpet (9). Västermo sn, Södermanland. RAÄ 91. Gropkeramisk lokal. Lokalen ligger på en svag höjdsträckning i en västsluttande sandmark. Den hittades av Torun Zachrisson vid en inventering i området 1986. Under mellanneolitikum var platsen belägen på västsidan av en udde som stack ut i forn-Hjälmaren (se fig. 3.5). Inom området som sträcker sig över ca 110 x 65 meter, hittades ca 100 keramikskärvor av grovmagrat poröst rödbrunt gropkeramiskt gods. 27 av 79 skärvorna var ornerade med gropar och stämpeldekor, troligtvis Fagervik III. Inom området påträffades även ett litet flintavslag samt skörbrända stenar. Lokalen ligger 650 meter nordväst om båtyxegravarna vid Täby (nr 10). Täby gård, Lövnäs (10). Öja sn, Södermanland. RAÄ 65. Båtyxegravar. Gravarna ligger på ett krön av Köpingsåsen på en sandplatå. Den första graven påträffades 1917 i en sandgrop och det andra gravfyndet påträffades 1922 under arbete i grustag. Platsen undersöktes av Sven T Kjellberg 1922 och av Sten Florin 1944 där en inventering av möjligt aktivitetsområde utfördes i form av jordprover (ATA Dnr 2675/44, se även Malmer 1962:grab 220-221). Under mellanneolitikum låg Täbygravarna på den östra sluttningen av samma udde som Snickartorpet (nr 9). Vid anläggandet av gravarna hade troligtvis landhöjningen lett till att lokalen inte längre låg vid kusten utan ca en kilometer in från den (se fig. 3.5). Figur 3.5. Ortofoto över området där Täbygravarna (nr 10) och den gropkeramiska lokalen Snickartorpet (nr 9) ligger. Avståndet mellan lokalerna är ca 650 meter. Meterkurvan 35 m.ö.h. visar att den gropkeramiska lokalen Snickartorpet låg i anslutning till forn-Hjälmaren ute på ett näs under mellanneolitikum A. Höjddata och flygfoto från lantmäteriet, © Lantmäteriverket Gävle 2008. Medgivande I 2009/0648. 80 Gravbeskrivningar: Grav 1 (SHM 15924) består av en enpersonsgrav med fynd av keramik typ GH, båtyxa typ C:2, längd 19,1 centimeter, en tjockbladig stenyxa samt en lårbensformad slipsten. Grav 2 (SHM 16677) tolkas av Malmer som en enpersonsgrav med fynd av keramik av typ J och O, samt tre skärvor med gropintryck tillhörande samma kärl, en båtyxa typ E:2 19,4 centimeter och två tjocknackiga stenyxor. Kärlet kan ha innehållit aska. Gravens öst-västliga sida var markerad av en två meter lång rad av stenar. Enligt uppgifter i ATA kan dessa vara rester efter en konstruktion som sträckte sig runt om graven. Tvärmått på stenarna är 0,3-0,4 meter. Rester efter skelettet låg på stenradens norra sida med huvudet åt öster och bestod av ett käkparti samt små ben som ”likna fingrar” (ATA Dnr 2675/44). De östra lokalerna Den östra delen av undersökningsområdet består av östra Hjälmarens stränder, det område som under mellanneolitikum utgjorde utloppet mot fornMälaren samt av en väldränerad landmassa som under mellanneolitikum låg mellan forn-Hjälmaren och Littorinahavet. I området löper två större åsar, Malmköpingsåsen och Katrineholmsåsen. Inte mindre än 11 av områdets 15 lokaler ligger i anslutning till dessa åsar. Längs med Malmköpingsåsen fanns under mellanneolitikum flera vattenleder som ledde både norrut till fornHjälmaren och söderut mot Littorinahavet. Lokalerna i detta område består av nr 11-25: Tobo, Eka, Åstorp, Moäng, Hagby udde, Lundby-Åläng, Lundby, Hållsta, Hagtorp, Barrsjön, Domarhagen, Länsmansgården, Hyltinge nya kyrkogård, Sparreholms slott samt Ådön. Åtta lokaler innehåller gropkeramisk kultur och sju lokaler innehåller båtyxekultur. En av de gropkeramiska lokalerna, Moäng innehåller möjliga gravar. De sju båtyxelokalerna utgörs av fyra gravlokaler och tre är tolkade som boplatser. Dessa ligger till största delen i inlandet. Vissa av platserna kommer att behandlas särskilt i kapitel 46 då de faller inom Moängområdet/territoriet inom vilket jag genomför en detaljerad landskapsanalys. Av den anledningen beskrivs de mer noggrant i detta kapitel. Tobo (11). Härad sn, Södermanland. RAÄ 229. Gropkeramisk lokal. Lokalen ligger i en östlig sluttning invid nuvarande Öknasjön. Vid en undersökning som UV Mitt genomförde 2004 påträffades två ytor innehållande bl.a. gropkeramik av porös typ. Den första ytan (yta 40) ligger i en östsluttning nedanför ett berg. Inom området fanns en avgränsad plats med slagen kvarts, 5 x 4 meter, på en förhöjning. Denna förhöjning utgjordes under mellanneolitikum av en udde varifrån man hade utsikt över den forntida havsviken. Lokaliseringen tolkas som en indikation på att vattenvägar varit viktiga som kommunikationsleder (Bondesson 2004:6). Den andra ytan som inne- 81 höll porös gropkeramik ligger strax öster om den första. Under mellanneolitikum avgränsade en havsvik de två ytorna (Bondesson 2004). Eka (12). Ärla sn, Södermanland. RAÄ 67. Båtyxelokal. Lokalen ligger i sandmark vid foten av en ås söder om nuvarande Ärla station. Under mellanneolitikum låg platsen i inlandsläge, ca 10 kilometer från kusten. Platsen besiktigades av Schnell 1931 p.g.a. vägbygge och efterundersöktes av densamme 1937. Enligt rapporter hos ATA samt artikel i TOR av Florin (1959) innehåller platsen både tidigneolitisk keramik, där orneringen bl.a. bestod av gropintryck och fyra ornerade skärvor hade växtintryck, samt tunnackiga yxor vilka samtliga härrör från en trattbägarlokal. Lokalen innehöll även tjocknackiga bergartsyxor med och utan hålegg samt båtyxekeramik. Båtyxekeramiken är av typerna A:1, B samt E:1. Hos Malmer är båtyxelokalen listad under namnet Östra Hedemora under vilken Eka ingår (Schnell opublicerat ATA, Dnr 1569/38; Malmer 1962:Wohnplatz 51). I rapporter hos ATA beskriver Bagge keramiken på trattbägarlokalen som delvis bestående av Säter II (SHM 21775). Vid undersökning av keramiken på SHM visar det sig att dekoren består av element som förekommer både på trattbägarkeramik och på Fagervik II-keramik. Då den övriga keramiken på lokalen tolkas som trattbägarkeramik är det troligast att även denna keramik är lämningar från tidigneolitiska aktiviteter. Åstorp (13). Ärla sn, Södermanland. RAÄ 130. Båtyxegrav. Graven ligger ca 700 meter sydöst om Eka (nr 12). Vid schaktning för vatten- och avloppsledning påträffades en båtyxa, troligtvis typ D, en grå flintyxa, en håleggad yxa av skifferliknande sten samt krukskärvor av typ B:1 med horisontell snördekor vid mynning och hals samt böljande bård utförd med stämpelteknik. Fynden tillvaratogs av KG Pettersson och Schnell 1969 efter att vägarbetare påträffat en båtyxa i en schaktkant. Keramiken som påträffades på platsen vägde 1200 gram av vilket ca 150 gram utgörs av båtyxekeramik. Hos Sörmlands museum finns det även förtecknat att det på lokalen har påträffats trattbägarkeramik, gropkeramik och bronsålderskeramik, bl.a. en mynningsskärva med gropintryck. (Nyköping Div. 269 A, B, C, D, F, G och H). Dessa keramikfynd kan inte verifieras i någon rapport (Patrik Gustavsson, Sörmlands museum muntligt meddelande; ATA). Den sammanlagda vikten av keramiken som hör till inventarienumret hos Sörmlands museum stämmer inte heller överens med den totala vikten som anges i rapporten. En del av keramikfynden som finns i Sörmlands museums magasin kan därför vara felplacerade men det är omöjligt att säga vilken, eller vilka keramikskärvor som hör till fyndet då dessa inte beskrivs i rapporten. För närvarande kan endast de tre ovan beskrivna stenföremålen samt båtyxekeramiken med säkerhet definieras som tillhörande en trolig båtyxegrav på platsen. 82 Moäng (14). Husby-Rekarne sn, Södermanland. RAÄ 21. Gropkeramisk lokal med eventuella gravar. Lokalen ligger i en brant nordöstsluttning av Malmköpingsåsen. Under mellanneolitikum låg platsen vid utloppet till forn-Hjälmaren via nuvarande Lundbysjön. Den upptäcktes 1937 då Florin besökte platsen och då fick uppgifter om att krukskärvor påträffats i ett grustag. Vid undersökningen, där även Schnell deltog, påträffades nära 200 kg keramik (35 000 skärvor), varav en tredjedel var ornerad. En del av keramiken var svallad. Keramiken har delats upp i två kategorier, en äldre med fast gods och fältspatkorn som magring, Fagervik II. Den yngre, mer porösa gruppen har organisk magring och dekor enligt Fagervik III. Sammantaget 51 rutor undersöktes. De olika keramikgrupperna uppträder i kulturlager som täcktes av grus och sand. På en skärva finns ett eventuellt avtryck av en vindruvskärna. Förutom keramiken påträffades redskap av främst diabas och flinta (Florin, opublicerat ATA, Sten Florins arbetspapper). Enligt brev till RAÄ från Florin 1938 har föremål och ”skelettdelar” tillvaratagits från ”gravar” (ATA Dnr 2054/38). Ca 150 meter söder om lokalen ligger en äldre lokal, även den kallad Moäng, på vilken keramik av typen Fagervik I påträffats. Skärvorna beskrivs som sparsamt ornerad, tillverkade i fast gods och starkt kantavrundad (Florin opublicerat, ATA, Sten Florins arbetspapper sid. 37; SHM 21638). Hagby udde (15). Ärla sn, Södermanland. RAÄ 9. Gropkeramisk lokal. Lokalen ligger i en västsluttning ner mot en mindre sjö. Läget under mellanneolitikum är ungefär detsamma som för lokalen Moäng (nr 14), då de ligger enbart några hundra meter ifrån varandra på Malmköpingsåsen. Hagby udde kan möjligtvis ha utgjort av en mindre ö under den aktuella tiden. Lokalen besöktes av Schnell 1945 efter det att man vid flera tillfällen påträffat keramik i kanten av ett grustag. Schnell kunde inte se några övriga fynd men fick vid besöket de två keramikskärvor som tillvaratagits av markägaren. Keramiken består av fast och poröst gods (magrat med kvarts) dekorerad i Säter II och III-stil. Då fynden utgörs av endast två keramikskärvor samt att lokalen har en direkt närhet till Moänglokalen, kan man diskutera ifall keramiken möjligtvis kommer från aktiviteter som kan kopplas till denna och att de två lokalerna i själva verket utgör en lokal. Hur mycket som schaktades bort under arbetet i grustaget är inte dokumenterat. Lundby-Åläng (16) och Lundby (17). Husby-Rekarne sn, Södermanland. RAÄ 83 och RAÄ 88:1-3. Gropkeramiska lokaler. Lokalerna ligger i en sluttning på den sydvästra sidan av Malmköpingsåsen. I området finns spår efter grustäkter. Även dessa lokaler har samma mellanneolitiska läge som Moäng (nr 14) och Hagby udde (nr 15) i fornHjälmarens utlopp en bit in i viken. Lundby undersöktes 1967 och 1969 av Eskilstuna museum. Det påträffades gropkeramik av mestadels fast gods 83 med dekor av stiltyperna Fagervik II och III. Bland keramiken påträffades också minikärl och lerpärlor. Dessutom hittades tväreggade grönstensyxor, kvartsskrapor, avslag av kvarts och flinta samt brända ben. Fynden låg i sandig, ibland grusig jord. Lundby-Åläng undersöktes 1982 av Agneta Åkerlund och Eva Olsson. Fynden består främst av gropkeramik Fagervik II och III, mestadels fast gods (94 %), samt en del stenföremål, bl.a. en slipsten och ett flintavslag. Det framkom även en härd och kvartsavslag i anknytning till denna. Lokalen tolkas ha en karaktär av mer tillfälligt utnyttjande än Lundby (Olsson 1984). Vid besök på lokalerna i maj 2006 låg flera stora tallar omkullblåsta mot nordöst. Vid en snabb granskning av rotvältorna upptäcktes två stora keramikskärvor i en av dem, samt skärvsten i samband med en mörkerfärgning i en annan. Fynden låg ovanför den registrerade fornlämningarna RAÄ 88. En av keramikskärvorna uppvisade drag av trattbägarkeramik. På den närbelägna lokalen Hållsta RAÄ 131 har trattbägarkeramik påträffats (se nedan). Lundby ligger ca 50 meter från Lundby-Åläng och lokalerna ska troligtvis ses som en gemensam och jag kommer fortsättningsvis att referera till dem som detta. Hållsta (18). Husby-Rekarne sn, Södermanland. RAÄ 55. Gropkeramisk lokal. Två närliggande lokaler där gropkeramik samt ’eventuell gropkeramik’ har påträffats har fått namnet Hållsta - RAÄ 55 och RAÄ 131. Lokalerna ligger ca 400 meter från varandra men det är rimligt att tänka sig att området mellan ingått i lokalen som under den aktuella tiden bestått av en strandremsa. Lokalerna ligger på Malmköpingsåsen i samma lägen som de tre ovanstående lokalerna i vikens yttersta del. Ca 150 meter nordväst om lokalen RAÄ 131 ligger Lundby-Åläng/Lundby (nr 16 och 17). Den gropkeramiska lokalen RAÄ 55 framkom i kanten på ett grustag efter det att man hittat gropkeramik i botten av en bronsåldersgrav (SHM 30094). Fynden insamlades i samband med efterundersökningarna utförda av riksantikvarieämbetet och bestod av olika typer av gropkeramik och kvartsföremål. Keramiken som beskrivs i ATA består endast av två skärvor, en kantskärva ornerad med Säter III-stil av fast gods, samt en oornerad skärva av poröst gods. RAÄ 131 består av en preliminärt avgränsad lokal. Fynden består antingen av sen trattbägarkeramik eller tidig gropkeramik som påträffades i en rotvälta av Mikael Nordin på Sörmlands museum. Keramiken innehåller sparsam dekor vilket gör det svårt att definiera vilken typ av keramik det rör sig om. Fynden hittades ca 50 meter från den ovan beskrivna lokalen Lundby (nr 17), ca 30 meter från den troliga trattbägarkeramikskärva som jag hittade i en rotvälta under ett fältarbete. Fynden ligger mellan 40-45 m.ö.h., jämfört med de gropkeramiska lokalerna i området som ligger mellan 30-38 m.ö.h. (se tab. 3.2). Utifrån detta anser jag det troligast att det rör sig om trattbägarkeramik. RAÄ 131 kommer därför att behandlas som en tidigneolitisk lokal i 84 de följande diskussionerna. Enligt min mening bör den också behandlas som en del av lokalen Lundby-Åläng/Lundby som därav kan sägas innehålla tidigneolitiska lämningar. Hagtorp (19). Lilla Malma sn, Södermanland. RAÄ 47. Båtyxelokal. Hagtorp ligger på en terrass på den västra sluttningen av Malmköpingsåsen 300 meter nordväst om gården Hagtorp, mellan en väg och kanten till ett grustag. Under mellanneolitikum låg lokalen i inlandsläge med fornHjälmaren någon mil norrut och Littorinahavet någon mil söderut. Lokalen upptäcktes 1936 av Schnell och den undersöktes av honom och Florin inför ett vägbygge 1937. Den består av en mesolitisk lokal samt ett aktivitetslager där bl.a. 58 skärvor av ornerad båtyxekeramik, åtta tjocknackiga grönstensyxor, fragment av brynen och slipstenar, avfall från redskapstillverkning, några benbitar samt stora mängder brända lerklumpar hittats. Malmer beskriver keramiken som typ A:1, B:1 och ad B:1, D:2 (Malmer 1962:Wohnplatz 50, jfr Oldeberg 1952:240). Båtyxeartefakterna påträffades tillsammans med mer än 8000 små klumpar av hård, obränd lera i samband med en linsformad mjälinlagring som låg centralt på lokalen. Mjälinlagringar har iakttagits vid huslämningar från stenålderslokaler och kan härröra från hoprasade klinväggar. Florin tolkar detta, tillsammans med fynden av lerklumpar, som att det möjligtvis har funnits en form av hydda med lerklinade väggar på platsen (Florin 1959:25). På båtyxelokaler påträffas ibland lämningar av hus, men lämningar av hyddor är mindre vanligt (se ovan, kapitel 1). Barrsjön (20). Dunker sn, Södermanland. RAÄ 50. Båtyxegravar. Gravarna är belägna på Malmköpingsåsen ca 600 meter västnordväst om Barrsjön i en övre åssluttning. Under mellanneolitikum låg gravarna i ett inlandsläge några kilometer söder om lokalen Hagtorp (nr 19) dock med anknytning till Littorinahavet via större vattendrag. Platsen utgörs idag av en skogbeväxt ås med skador efter ett grustag. Lokalen upptäcktes 1929 genom ett fynd av en båtyxa och en tunnbladig flintyxa i ett grustag. Fyndplatsen undersöktes av Schnell 1934 efter att en håleggad yxa påträffades i närheten av platsen för de förra fynden. Vid platsen för den håleggade flintyxan kunde en grop i form av mörkerfärgning i jorden avgränsas, 1,3 x 1,3 meter bred och djup. Inga andra fynd påträffades. 1935 rapporterades ytterligare fynd i form av en båtyxa, två tunnbladiga yxor, samt en spånskrapa av limhamnsflinta. Efter detta beskriver Schnell platsen som bestående av tre enpersonsgravar som legat på rad i nordsydlig riktning med ca 6 m mellanrum. Vid provgrävningar påträffades ytterligare ett eventuellt gravfynd i form av keramik som låg i anslutning till de tidigare fynden. Detta fynd tolkas dock av Malmer som att det även funnits en båtyxeboplats på lokalen, vilket gör att gravarna kan tolkas som s.k. boplatsgra- 85 var2 (Malmer 1962: grab 205-207, Wohnplatz 49, se även Oldeberg 1952, Abb. 221). Keramiken som associeras med gravarna består av typ A:2 och E:1. Båtyxorna är av äldre typ. Då grupp E:1 är problematisk att datera (Malmer 1975:31) borde gravarna tillhöra den äldre fasen av båtyxekulturen. Under sommaren 1937 utfördes ytterligare provgrävningar av Schnell och Florin vilket resulterade i fynd av oornerad keramik av tidigneolitiskt gods, bl.a. en del av en kragflaska och skärvor med växtintryck, flintskärvor och yxämnen av grönsten. Gravarna var med andra ord placerade på en tidigneolitisk lokal. Gravbeskrivningar: Grav 1 (SHM 21048:1) består av en båtyxa, typ B i porfyrit, lite vittrad, 23,7 cm, samt en tunnbladig yxa av limhamnsflinta. Fyndet grävdes upp av privatperson 1929. Grav 2 (SHM 21048:2) består av en tjockbladig yxa av limhamnsflinta. Fyndet gjordes av privatperson 1934 och besiktigades av Schnell varvid en mörkerfärgad grop kunde avgränsas. Grav 3 (SHM 21048:3) innehöll en båtyxa av typ B i grönsten, lite vittrad, 18,3 cm, två tunnbladiga yxor samt en spånskrapa av limhamnsflinta. Detta fynd grävdes upp 1935 av samma privatperson som påträffade grav 2. Grav 4 (SHM 21048:4). Det finns som ovan beskrivits förtecknat i ATAs handlingar att det kan röra sig om ytterligare en grav. Denna skulle då innehålla 3 skärvor efter kärl med snörornamentik samt 9 skärvor ornerade med vulster, gropintryck och inristade linjer tillsammans med ett 60-tal oornerade skärvor. Keramiken påträffades av Schnell vid undersökning av lokalen 1935 (SHM 21048). Domarhagen (21). Lilla Malma sn, Södermanland. RAA 166. Båtyxelokal. Lokalen ligger någon kilometer söder om Barrsjön på Malmköpingsåsen. På platsen finns lämningar efter trattbägarkultur och äldre båtyxekeramik. Båtyxekeramiken utgörs av typ A, B, D, E och M (Hallgren & Larsson manus; Å M Larsson 2009b:146f). Under mellanneolitikum låg lokalen på en mindre halvö i den inre delen av en vik av Littorinahavet. Tre kilometer norrut i viken, på en mindre halvö ligger båtyxegraven vid Hyltinge nya kyrkogård (nr 23) och den gropkeramiska lokalen Sparreholms slott (nr 24). Länsmansgården (22). Lilla Malma sn, Södermanland. RAÄ 73:1. Båtyxegravar. Platsen består av en mot söder sluttande sandplatå. På platåns högsta del, några hundra meter norr om Länsmansgården, ligger trattbägarlokalen Mal2 Boplatsgravar har endast kort nämnts av Malmer. Han menar att de utmärker sig på så vis att de är placerade på boplatser, s.k. gravfältboplatser, som ligger på ”grusbackar” medan andra boplatser vanligtvis är lokaliserade till någon form av vatten (Malmer 1975:53). 86 ma Hed (RAÄ 49, se bl.a. SHM 21635, 22340). Under mellanneolitikum låg platsen i något indraget läge på samma ås som ovanstående lokaler längs med Malmköpingsåsen. Under arbete med källarvåningen till det Devinska huset på Länsmansgårdens tomt 1954, påträffades en miniatyrbåtyxa, typ E:2 och en mejsel i den uppschaktade sanden. En undersökning utfördes av Hans Christiansson 1954 där han, genom att sålla sanden som blivit uppgrävd, påträffade flera föremål som kunde härröra från söndergrävda gravar (Christiansson 1956). 1955 undersöktes platsen igen varvid båtyxekeramik påträffades och 1962 påträffades ytterligare fynd under markarbete på gården (Christiansson 1956; Malmer 1962:grab 212-214). Gravbeskrivningar: Grav 1 (Malmköping utan nr) innehöll en tjockbladig stenyxa samt en slipsten. Fyndet förvaras i Dunker-Malma-Malmköping hembygdsförening. Grav 2 (SHM 25304) består möjligtvis av flera gravar. Fyndet utgjordes av keramik typ ad J, en båtyxa av typ E:2, en båtyxa av typ E:2 i miniatyr samt en tjocknackig och en tunnbladig stenyxa och en tunnbladig flintyxa. Fynden framkom i uppskottad sand samt sållades fram ur schakthögar. Grav 3 (SHM 25304) innehöll keramik av typ J:2 och L:1. Omkring fyndet fanns en 2 x 3 meter stor mörkfärgning i sanden. Grav 4 (SHM 27447): Fyndet består enligt rapporten av en båtyxa i grågrön bergart av Malmers typ C:1a, 16,2 cm. Efter en undersökning i SHMs magasin, bedömer jag däremot att båtyxan troligen är av typ C:2 eller av grupp E. Yxan saknar skuldror, har nackknopp och nackens tvärsnitt liknar mer dessa typer än C:1a. Placeringen av yxan i den yngre gruppen stämmer bättre överens med sammansättningen i de tre övriga gravarna vilka samtliga innehåller yngre båtyxekultur. Båtyxan låg tillsammans med en håleggad stenyxa och föremålen påträffades i uppkastad sand men härrör troligen från en grav ca 1 meter sydsydost om grav nr 2 (Dnr 7251/62). Hyltinge nya kyrkogård (23). Hyltinge sn, Södermanland. RAÄ 183. Båtyxegrav. Lokalen ligger ovanför en sluttning, ca 50 meter norr om en å på Malmköpingsåsen (fig. 3.6). Marken har tidigare varit odlad och jordtäcket består av finsand. Under mellanneolitikum låg lokalen på en mindre halvö i en innerskärgård. Båtyxegraven upptäcktes 1950 då man skulle plantera nya björkar på kyrkogården. På platsen fann man en ca 0,4 meter djup grop nedgrävd i sanden innehållande keramikskärvor. Vid en efterundersökning av Schnell hittades ytterligare krukskärvor. Fynden omfattade ett trasigt klotformigt litet kärl, typ J, samt två miniatyrföremål: en båtyxa, typ E:2 av grönsten med en längd på 8,6 centimeter, samt en mejsel av flinta (Christiansson 1953; Oldeberg 1952:Abb 246; Malmer 1962:grab 208). På grund av dessa miniatyrföremål har graven tidigare tolkats som en barngrav – en pojkgrav (Malmer 87 1975:100f) vilket tidigare motsagts av Christiansson som istället tolkar storleken på gravföremålen som påverkade av uppkomsten av brandgravskicket (1953:74). Detta är en intressant tolkning då det bl.a. påträffades en miniatyrbåtyxa i dödshuset i Gläntan. Dödshuset var påverkat av eld och i dödshuset fanns brända människoben som tolkas som deponerade (Lindström 1995; Lindström & Boije 2000). Figur 3.6. Lokalerna Hyltinge nya kyrkogård och Sparreholms slott. Den gropkeramiska lokalen (RAÄ 160) ligger i sluttningen upp mot båtyxegraven (RAÄ 183) som ligger strax bakom häcken ovan slänten. Avståndet mellan de båda lokalerna är inte mer än ca 50 meter. Den gropkeramiska lokalens nedre gräns är 25 m.ö.h. och båtyxegraven innehåller sen båtyxekultur i miniatyrutförande. Foto: författaren maj 2006. Sparreholms slott (24). Hyltinge sn, Södermanland. RAÄ 160. Gropkeramisk lokal. Omedelbart söder om Hyltinge kyrkogård (nr 23), 50 meter nedanför den ovan beskrivna Hyltingegraven på en sydvästsluttande åker, samlade Christiansson år 1951 in 55 keramikskärvor, varav tio var ornerade med snedställda kamintryck, fiskbensmönster samt med gropar. Keramiken bestod av både fast och poröst gods, Fagervik II och III. På platsen påträffades också knackstenar, brynen av rödgrå skiffer, slipstenar, ett par skrapor samt en del avslag. 88 Fynden hittades i en syd sluttning 50 meter norr om en å som går mellan Västansjö och Båven. Den lägsta nivån för fynden på lokalen är ca 25 m.ö.h. Vid besök på lokalen 2006 utgjordes platsen av en äng (fig. 3.6). I ytan syntes klumpar av rödbränd lera. Lokalen ligger i samma mellanneolitiska miljö som den ovan beskrivna båtyxegraven vid Hyltinge nya kyrkogård dock med ett förmodat strandbundet läge. Då vattennivån kan ha varit högre under den initiala användningen av den gropkeramiska lokalen har lokalen möjligtvis till en början legat på en mindre ö i ett sund mellan två större öar. Hyltinge och Sparreholms slott kan vara delar av en gemensam yta och då den gropkeramiska lokalens nedre gräns är 25 m.ö.h. finns det även ett visst utrymme för att diskutera en samtidig användning av dem, eller åtminstone i en direkt kronologisk följd. Ådön 1 (25). Helgesta sn, Södermanland. RAÄ 14. Gropkeramisk lokal. Lokalen ligger i ett krön på en södersluttning på Ådön i insjön Båven. Under mellanneolitikum låg platsen på stranden till en havsvik som mynnade ut i Littorinahavet. Platsen ligger idag inom ett naturskyddsområde. 1944 undersöktes lokalen av Florin som bl.a. påträffade gropkeramik av typen Fagervik III. De södra lokalerna Den södra delen av undersökningsområdet utgörs av den landmassa som sträcker sig längs med södra Hjälmarens stränder och ner till gränsen för Östergötland. Området innehåller sex mellanneolitiska lokaler, nr 26-31: Katrineborg, Julita, Gimmersta, Julsäter, Sävsta och Knutstorp. Samtliga lokaler består av båtyxegravar. Gravlokalerna ligger både i kustnära strandlägen och i inlandslägen. En av lokalerna ligger i inlandet utan anslutning till en ås – Knutstorp, vilket är ovanligt då alla de övriga båtyxelokalerna som är påträffade i området ligger i anslutning till en ås. Katrineborg (26). Vadsbro sn, Södermanland. Nyköping div. 175-176. Båtyxegrav. Graven är belägen mellan två sjöar och marken består av finmo. Under mellanneolitikum låg lokalen antagligen på en mindre ö i dåvarande innerskärgården ut mot Littorinahavet. Platsens lokalisering är inte exakt. Fyndet innehåller en båtyxa, typ E:2, samt en tjockbladig stenyxa (Malmer 1962:grab 216). Julita kyrkogård (27). Julita sn, Södermanland. RAÄ 87. Båtyxegrav. Graven ligger i moränmark på en kyrkogård i en sluttning ner mot sjön Öljaren som leder ut i Hjälmaren (fig. 3.7). Öljaren var under mellanneolitikum en del av forn-Hjälmaren. Idag är sjön avsnörd och ligger ca 24 m.ö.h, d.v.s. endast en meter lägre än under slutet av mellanneolitikum då havsnivån låg 89 25 meter över dagens nivå. Det mellanneolitiska läget för graven liknar därför det läge graven har idag, förutom att den då låg något närmare stranden. Fyndet påträffades 1925 under utvidgning av Julita kyrkogård, ca 50 meter från kyrkan invid graven för A. Larssons grav (* 1846 + 1925). Platsen besöktes först av T J Arne. Föremålen påträffades i en mörkfärgning och utgörs av en båtyxa, typ C:2, längd 15,4 centimeter, två yxor av sydskånsk flinta, en tjockbladig och en tunnbladig samt ett flintspån, även detta av sydskånsk flinta (Arne 1909; Oldeberg 1952:Abb. 252; Malmer 1962:grab 210). Figur 3.7. Foto från Julita kyrkogård över sjön Öljaren. Bakom den utstickande udden från vänster i bilden, ca 5,5 kilometer vattenvägen från Julita, ligger lokalen Gimmersta (nr 28), även den ligger i ett strandbundet läge. Foto: författaren maj 2006. Gimmersta (28). Julita sn, Södermanland. RAÄ 50. Båtyxegrav. Graven ligger på en ås vid sjön Öljarens sydspets ca 20 meter söder om åsens nordspets. På platsen finns ett grustag vilket har skurit bort den östra sidan av åsen och själva fyndplatsen bör ha legat i åssluttningen strax öster om åskrönet (fig. 3.8). På åsens västra sida finns väl definierade strandhak. Under mellanneolitikum var platsen en smal udde som sköt ut i vattnet. Utanför udden har en del öar gett platsen ett något skyddat läge från vind och vatten. Graven undersöktes 1934 av Florin och Bagge. Fynden låg tillsammans i grusmark på 1,25-1,5 meters djup och består av en båtyxa typ E:2 längd 19,4 90 centimeter, i svart tät bergart, möjligen diorit, samt en tjockbladig stenyxa. Av Bagge beskrivs platsen som ett möjligt gravfält med en nord-sydlig sträckning (ATA Dnr 3285/34, se även Oldeberg 1952:110; Malmer 1962:grab 209). Figur 3.8. Gimmerstalokalen sedd från norr. Fyndplatsen ligger i bildens högra del där åsen är sönderskuren av grustag. Granarna står utmed åsens sluttande sidor vilket gör att den smala udde som åsen utgjorde på mellanneolitikum återges i terrängen. Foto: författaren maj 2005. Villa Julsäter (29). Stora Malm sn, Södermanland. SHM 19315. Båtyxegrav. Graven påträffades på ca 1,0 meters djup under grundgrävning inför uppförandet av boningshus. Jordlagret utgörs av fin mosand. Upphittaren, ingenjör Geijers, trodde sig ha iakttagit en ansamling stenar under markytan som möjligen kunde ha samband med fynden. I arkiven finns ingen beskrivning var villan har legat. Nuvarande ordförande i Katrineholm-Stora Malms hembygdsförening, Carl Edvard Sturkell lokaliserade platsen till nuvarande Julsätersvägen 9 med hjälp av Katrineholms stads adresskatalog 1955-1956 där ingenjör Geijers adress fanns förtecknad. Området består av en öst-västligt gående avstickare av den långsträckta Katrineholmsåsen. Under mellanneolitikum hade platsen ett inlandsläge och flera mindre sjöar låg närheten. Fyndet tolkas som en enpersonsgrav innehållande en, i tre delar sönderslagen, båtyxa, typ ad C:1, längd ca 15 cm, i grönsten samt en tunnbladig 91 grå-vit flintyxa. Båtyxans yttersta egg- och nackparti saknas och den kan vara bränd. Flintyxan är starkt sönderbränd. Eventuellt hade graven en stenkonstruktion, vilket enligt Malmer då skulle tyda på att graven är av yngre typ (Oldeberg 1952:Abb 236; Malmer 1962:grab 211). Sävsta gård (30). Västra Vingåker sn, Södermanland. RAÄ 80. Båtyxegravar. Lokalen ligger invid Vingåkeråsen i fin sandmark på en sluttande höjd. Strax intill gravarna påträffades ett ca 500 m2 stort och ca 0,2 meter tjockt kulturlager som innehöll, förutom sot och kol, kvarts och skörbränd sten. Under mellanneolitikum låg gravarna ett par meter ovanför en liten sjö. Det första gravfyndet upptäcktes av skolbarn som under ett pågående vägarbete hittat en samling stenåldersföremål. Föremålen lämnades till en lärare på Sävsta folkhögskola, Gustaf Helén. Grav nummer två påträffades då Bagge och Florin utförde provgropar i området 1935 (Oldeberg 1952:Abb 235; Malmer 1962:grab 218-219). Fler föremål har påträffats under vägarbetet vilket gör det möjligt att fler gravar har funnits på platsen men att dessa har blivit bortgräva. Gravbeskrivningar: Grav 1 (Dnr 2341) består av en flatmarksgrav som innehöll en båtyxa av grönsten, typ C:1a, en tjockbladig flintyxa, en liten flintmejsel samt en tjockbladig grönstensyxa. Fyndet upptäcktes i samband med vägarbete 1931. Grav 2 (SHM 21034) består av ett rundovalt brandlager med underliggande föremål. Föremålen utgörs av 10 bärnstenspärlor, en slipsten av kvartsit, en spånskrapa av limhamnsflinta, spån av limhamnsflinta, en skiva av kvartsit, ett nålformigt hängsmycke av svart skiffer, ett ornerat lerkärl, typ F samt en marleka (naturbildning). Keramik av typ F tolkas som en mellanform av äldre och yngre keramik (Malmer 1975:24). Föremålen var inte skadade av eld men sotiga. De låg på ett djup av 0,6-0,7 meter. Knutstorp (31). V. Vingåker sn, Södermanland. RAÄ 41. Båtyxegrav. Lokalen ligger i kuperad moränmark på en mindre höjd, 59 m.ö.h. Under mellanneolitikum var möjligtvis den sjö som ligger ca 2 kilometer söder om platsen, Högsjö, något högre i sitt vattenstånd och kan därför ha legat närmre. Under den aktuella tiden är det också troligt att flera mindre vattendrag gick vidare från sjön till Littorinahavet. Knutstorpgraven påträffades på ett djup av 1,0 meter i en grusgrop 1934. Platsen besiktigades av Bagge och Florin. Fynden låg samlade inom en yta på 0,5 meter och på ca 1 meter djup. Gravfynden bestod av en liten båtyxa, typ C:1b 13,9 centimeter lång, i grönsten, en tjockbladig flintyxa, en tjockbladig bergartsyxa samt en lårbensformad slipsten i kvartsit (Oldeberg 1952:Abb 235, Malmer 1962:grab 217). 92 De västra lokalerna Den västra delen av undersökningsområdet utgörs av den del av Hjälmaren som kallas Hemfjärden och Mellanfjärden, deras stränder och en bit in i landet. Nedanför Hemfjärden och Mellanfjärden fanns ytterligare en vik under mellanneolitikum. Väster om området höjer sig Kilsbergen som avgränsar i väster. I området löper den långtsträckta Kumla/Örebroåsen som förgrenar sig i den östliga Örebroåsen och den västliga Karlslund-Kilåsen, varpå och invid flera av områdets mellanneolitiska lokaler har samlat sig. Området innefattar tio mellanneolitiska lokaler (nr 32-41), Sannahed, Valsta, Bärstalund, Tallåsen, Tybble, Adolfsberg, Gustavsviks tegelbruk, Kränglan, Gottsäters mosse samt Vallby. Av dessa innehåller sex lokaler gropkeramisk kultur, varav en av lokalerna, Tybble, innehåller en möjlig grav. Övriga fyra innehåller båtyxegravar. Av de gropkeramiska lokalerna ligger fyra i kustnära strandlägen, en på en strand på en dåtida ö och en ligger i inlandet, emellertid med anknytning till forn-Hjälmaren via en större insjö. Båtyxelokalerna är lokaliserade dels till kustlägen och dels till inlandet. Sannahed (32). Kumla sn, Närke. ÖLM 19833-34; SHM 24032. Båtyxegravar. På platsen har två båtyxegravar påträffats. Den första 1945 och den andra 1948. Den första graven hittades av arbetare under grundgrävning och den andra graven hittades i en schaktvägg (Oldeberg 1952:Abb 229 och 253; Malmer 1962:grab 225-226; Lindqvist 1963:82ff samt fig. 18-20). Gravarna ligger på ett krön av Kumla/Örebroåsen ovanför en östsluttning. Större delen av åsen i området kring Sannahed är idag förstörd av sandtag eller husbyggen och en del av området används som motocrossbana. Under mellanneolitikum låg gravarna i inlandsläge bara någon kilometer från kusten. Gravbeskrivningar: Grav 1 (ÖLM 19833-34) består av en enpersonsgrav innehållande en vittrad och deformerad båtyxa typ C:1a längd 21,3 centimeter, samt fyra keramikskärvor av Malmers typ A:1. I brev till ATA finns delade uppfattningar ifall graven hade en tillhörande stenpackning (Dnr 4598/45, 3590/45). Grav 2 (SHM 24032) bestod av en synlig nedgrävning i form av mörkerfärgning, innehållande en samling föremål: En båtyxa av grönsten, typ E:2 med en längd på 17,5 centimeter, en tjockbladig grönstensstenyxa, en tjockbladig flintyxa, ett flintspån, ett klotformigt kärl av typ J samt några skärvor av typ L:2. Revben sannolikt från nötkreatur med ena sidan avskuret med ett vasst föremål påträffades i det hela kärlet. Valsta (33). Asker sn, Närke. RAÄ 11:2. Gropkeramisk lokal. Lokalen ligger på ett krön av en rullstensås i svag nordlig sluttning i ett i övrigt flackt landskap (fig. 3.9). Under mellanneolitikum var platsen kustnära då den låg på en strand till forn-Hjälmaren. Den uppmärksammades när 93 Åke Hyenstrand 1977 påträffade ca 20 keramikskärvor, flera med gropkeramisk ornering, i grustagskanten i ett lager med skörbränd sten och mörkfärgad jord. Vid besök på platsen i maj 2006 påträffades flera fynd på ytan; ett kvartavslag, en liten kvartsskrapa med bruks- och tillverkningsretuscher, tre keramikskärvor samt skörbränd sten. Fynden har rapporterats till Örebro länsmuseum. Figur 3.9. I grustagskanten invid skärvstenshögen påträffades vid besök på Valsta neolitisk keramik, ett kvartsredskap, bränd lera samt skörbränd sten. Foto: författaren maj 2006. Bärstalund (34). Stora Mellösa sn, Närke. RAÄ 4. Gropkeramisk lokal. Lokalen är belägen i en sydöstsluttning på en ås. Under mellanneolitikum låg lokalen på en liten udde tillsammans med lokalen Tallåsen (nr 35) som ligger ca 700 meter norr om Bärstalund. Platsen undersöktes i juni 1934 av Bagge. Stora delar av lokalen var då redan förstörd genom grustäkt. Bagge fann mestadels fast ornerad och oornerad keramik av stil Säter II men även kvartsblock, kvartsbitar, två större fragment av en flat slipsten, ämne till två skifferpilspetsar, brända och obrända ben samt knacksten. 94 Tallåsen (35). Stora Mellösa sn, Närke. RAÄ 85. Gropkeramisk lokal. Lokalen ligger på en åt sydöst sluttande morän- och sandmark i ett grustag, ca 700 meter från lokalen Bärstalund (nr 34). Den påträffades av Schnell 1933 i ett grustagskant under en genomresa i socknen. När han därefter undersökte platsen året efter hittade han flera skärvor samt en kvartsbit. Föremålen som tillvaratogs består av totalt 22 keramikskärvor med och utan ornering, både fast och poröst gods, samt en liten kvartsbit. Keramiken är ornerad i Fagervik III-stil. Tybble (36). Örebro stad, Närke, RAÄ 159. Gropkeramisk lokal, eventuell gravplats. Tybble ligger i en sydvästlig sluttning nedanför Almby kyrka. Under mellanneolitikum låg platsen på västsidan av en mindre ö, vattenvägen ca 3 kilometer från lokalerna Adolfsberg (nr 37) och Gustavsvik (nr 38). På lokalen har både fast och porös gropkeramik påträffats, framförallt i anläggningar som tolkats som nedgrävda gropar, samt en liten skärva båtyxekeramik dekorerad med vinkelband. På lokalen hittades även en förmodad grav bestående av en nedgrävning, 3 x 0,8 meter samt 0,45 meter djup, med rödbrun sand mot den omgivande gulbruna moränen. I nedgrävningen låg mycket keramik, 787 krukskärvor, ca 2 kg, mot 8 kg totalt vid undersökningen av hela lokalen, en liten bit obränt ben, lite spridda brända ben, samtliga från oidentifierade däggdjur, ett ben från gädda, samt ett par klumpar av keramiskt gods med ovanligt skarp röd färg. Inga mänskliga skelettrester fanns i anläggningen men ett flintspån låg intill nedgrävningens ena långsida. 14C-dateringar på hasselnötskal från fyllningen i graven gav en datering till intervallet 3370-3100 f.Kr, mellanneolitikum A (J Holm 2004, Bergold & Holm 2005). Den enda skärvan båtyxekeramik visar att platsen även kan ha använts under mellanneolitikum B. Adolfsberg (37). Örebro stad, Närke. SHM 21289. Båtyxegrav. Graven ligger på en östsluttning av den nord-sydligt utsträckta Örebroåsen och påträffades i ett grustag. Terrängen är idag störd av ett grustag och järnvägen. Gravplatsen låg under mellanneolitikum i en flack åssluttning med forn-Hjälmaren några hundra meter bort. På samma ås, en kilometer norrut ligger båtyxegraven vid Gustavsviks tegelbruk (nr 38) och ca fyra kilometer öster om Adolfsberg ligger den ovan beskrivna gropkeramiska lokalen Tybble (nr 36). Fyndet påträffades under schaktningsarbete på ca 1 m djup och består av ett fragmenterat halvklotformigt kärl, typ J:2, en båtyxa typ C:2 i grönsten, som var mycket starkt vittrad samt en tjockbladig flintyxa. Lokalen är inte undersökt av fackman, dock rapporterad av Lars-Göran Kindström 1934 (Malmer 1962:grab 227, Oldeberg 1952:fig. 273). 95 Gustavsviks tegelbruk (38). Örebro stad, Närke. SHM 14292. Båtyxegrav. Graven är påträffad i en grusås invid Gustavsviks tegelbruk. Idag finns inte tegelbruket kvar. Däremot två konstgjorda sjöar med bad som grävdes ut under 30-talet. Graven ligger på Örebroåsen nära lokalen Adolfsberg (nr 37). Fyndet består av en båtyxa, typ E:2 längd 20,2 centimeter, samt en tjockbladig flintyxa. Det finns flera fynd av olika yxor i direkt närhet, bl.a. en välbevarad äldre båtyxa och en tjocknackig, håleggad flintyxa. Detta kan betyda att platsen under mellanneolitikum B utgjordes av ett gravfält. I SHM finns de båda sistnämnda yxorna under samma inventarienummer, dock ingen beskrivning över fyndomständigheterna (Lindqvist 1912:22f; Malmer 1962:grav 228; Oldeberg 1952:fig. 248; SHM 13667). Kränglan (39). Örebro stad, Närke. RAÄ 210. Gropkeramisk lokal. Lokalen ligger invid ett motionsspår i en östsluttning inne i ett skogsområde som kallas Kränglan. Området ligger inom ett militäriskt övningsområde och terrängen är därför skadad. Under mellanneolitikum låg platsen på östra sidan av en udde på en strand som sluttade ner mot forn-Hjälmaren. Lokalen hittades på 70-talet av Lars Widén som vid olika tillfällen påträffat en enkel skafthålsyxa och en halv skifferpilspets. Vid besiktning av platsen 1998 hittades ytterligare föremål; gropkeramik av odefinierad typ, kvartsavslag och skärvig sten (Jenny Holm, UV Bergslagen, muntligt meddelande). Då lokalen ligger 36 m.ö.h. är det troligast att den tillhör den äldre fasen av gropkeramisk kultur, d.v.s. mellanneolitikum A. Gottsäters mosse (40). Axberg sn, Närke. RAÄ 107. Gropkeramisk lokal. Lokalen ligger på en nutida åker invid sjön Norra Lången i en svag västsluttning (fig. 3.10). Längs med sjön ligger idag flera små bodar. Under mellanneolitikum är det möjligt att sjön kan ha haft ett utlopp både i fornHjälmaren samt i sjön Väringen som hade förbindelse med forn-Mälaren. Vid en undersökning av lokalen påträffades keramik av dels liknande typ som den på Körartorpet (Fagervik III och IV – se ovan), dels liknande keramik som påträffats i västgötska gånggrifter (Lindqvist 1912:27). Keramikens nuvarande förvaringsplats går inte att finna för en undersökning men beskrivningen antyder att det har påträffats både trattbägarkeramik och gropkeramik. Vid besök på lokalen var den nuvarande åkern nyplöjd och i ytan syntes två bitar bränd lera samt en keramikskärva med möjlig ornering. Fynden är rapporterade till Örebro länsmuseum. 96 Figur 3.10. Gottsäters mosse där åkern sluttar ner mot sjön Norra Lången. Foto: författaren maj 2006. Vallby (41). Kil sn, Närke. RAÄ 20. Båtyxelokal. Lokalen ligger på Karlslund-Kilåsens östsluttning. Den påträffades av Lindqvist 1920 och undersöktes senare av Bagge 1935 och av därefter av Welinder inom ramen för ett forskningsprojekt kring östsvenskt mesolitikum 197274 (Bagge 1949:147, opublicerat i ATA; Oldeberg 1952:141; Malmer 1962:940:Wohnplatz 52; Jennbert 1975; Hulthén & Welinder 1981). Under mellanneolitikum låg Vallby i inlandsläge. Möjligtvis fanns det ett vattendrag som förband lokalen med den större sjön Tysslingen som ligger några kilometer söderut. Lokalen består idag av ett grustag med omkringliggande åkermark (fig. 3.11). Platsen utgörs av två neolitiska delar, en trattbägarlokal i en potatisåker (RAÄ 79) samt en ytterligare trattbägarlokal/båtyxelokal på en äng (RAÄ 20). På dessa två lokaler har det påträffats flintspån, flintavslag, kvartsavslag, en fragmenterad mångkantsyxa, en flat tunnackig skifferyxa och en hälleflintskrapa. I den senare lokalen påträffades även båtyxeföremål i form av en tjocknackig håleggad flintyxa, en eggdel av en dito, en slipsten samt båtyxekeramik. I markägarens ägo fanns sammanlagt 100 krukskärvor av båtyxekärl, inklusive en botten. Bagge tolkar detta som att det på platsen bör ha funnit en enpersonsgrav (Bagge opublicerat i ATA, sid. 17). Kärlbottnen påträffades på ängens södra del ca 45 m.ö.h. Vid efterföljande arkeologiska undersökningar hittades fragment av ytterligare ett kärl i ett upptaget grustag 97 i lokalens södra del (SHM 22251). Kärlen dateras till Forssander stil I, som är jämförbart med Malmers typ A:1, B:1, D:1, och tolkas som tillhörande ett och samma gravfynd (Bagge opublicerat i ATA, sid. 18). Det har inte påträffats några andra indikationer på att lokalen skulle ha innehållit gravar och Malmer tolkar den som en boplats. Vid besök på platsen 2006 hittades ett flintavslag med tydlig slagbula i sluttningen ner mot grustagets botten. Fyndet är inlämnat till SHM. Figur 3.11. Ängen vid Vallby där båtyxekultur har påträffats. I horisonten i norr syns Kils kyrka, som är förlagd uppe på åsen som sträcker sig längst med landsvägen. Bakom kameran utgörs terrängen av ett nutida grustag med en sjö i mitten. Foto: författaren maj 2006. Syntes Utifrån beskrivningarna av de 41 mellanneolitiska lokalerna framgår det att det finns stora variationer mellan dem. De gropkeramiska lokalerna utgörs framförallt av lokaler i direkt kustläge. Det finns dock en lokal, Gärdselbäcken, som är lokaliserad till ett kvartsbrott som tolkas ha legat i ett indraget kustläge, ca 250 meter från stranden. Lokalerna varierar också storleksmässigt där vissa lokaler består av enstaka skärvor påträffade vid olika typer av markarbete, t.ex. Valsta och Kränglan, medan andra lokaler består av större och mer undersöka ytor som t.ex. Körartorpet och Tybble. Detta på98 verkar naturligtvis den grad av information som finns tillgänglig för de respektive lokalerna. Båtyxelokalerna utgörs framförallt av gravar men det finns även en del lokaler som har tolkats som boplatser. De varierar mer i sin lokalisering i landskapet och har påträffats både vid kusten och i inlandet. På samma vis som för de gropkeramiska lokalerna finns det stora variationer i den mängd information som finns tillgänglig för båtyxelokalerna. Vissa är beskrivna som fynd under grustagsarbete, t.ex. Frötuna och Åstorp, medan andra platser har undersökts grundligt av arkeologer. För dessa finns oftast en utförlig information kring platserna och fynden, t.ex. från undersökningarna av Skumparberget och Barrsjön. Flera gropkeramiska lokaler och båtyxelokaler har en rumslig relation till varandra, även om det i området inte finns någon lokal som innehåller material från båda kulturerna. Undantag för Tybble där en skärva båtyxekeramik har påträffats på den för övrigt gropkeramiska lokalen. Det kan dock diskuteras om lokalerna Hyltinge och Sparreholm slott ska ses som två separata lokaler eller en gemensam. Undersökningsområdets mellanneolitiska lokaler utgör stommen för diskussionerna i de följande kapitlen. Vissa av dem kommer att få en mer framträdande roll än de andra i diskussionerna. Detta beror dels på om de faller inom området för de lokala studierna, dels på ämnet för den aktuella diskussionen. 99 100 Kapitel 4. Lösfynd i landskapet I detta kapitel ska jag diskutera och analysera lösfynd från mellanneolitikum. Då lösfynd saknar arkeologiska kontexter kan deras tillförlitlighet som arkeologiskt källmaterial ifrågasättas. Flera forskare har ändå argumenterat för lösfyndssamlingarnas användbarhet som forskningsmaterial. För detta har de registrerat överensstämmande kännetecken på t.ex. yxor från kända kontexter såsom gravar, depåer och boplatser. Lösfunna yxor med egenskaper som liknar dem från kända fyndsammanhang menar de kan ha haft ett ursprung i en liknande kontext och att fyndet därför är en viktig indikation för en aktivitet (t.ex. Welinder 1985; Lekberg 2003; von Hackwitz & Lindström 2004; Edenmo 2008). Dessutom, jämfört med de registrerade fasta fornlämningarna utgör lösfynden ett massmaterial. De kan därför användas för att pröva, komplettera eller förstärka tolkningar av förhistorisk landskapsanvändning som de fasta fornlämningarna har gett upphov till. Syftet med kapitlet är att undersöka den tidigare forskningens påpekande att det finns en geografisk åtskillnad mellan de materiella kulturerna som tyder på att de inte kan ha varit delar av ett gemensamt samhälle (Olsson & Edenmo 1997; Edenmo 2008). Om det däremot skulle visa sig att det finns en geografisk närhet mellan de båda kulturerna öppnar det upp för en diskussion av dem som delar av ett gemensamt samhälle. Undersökningen har även som avsikt att kartlägga båtyxekulturens förekomst i landskapet för att få en uppfattning om vad den betyder i förhållande till olika fenomen i landskapet. Huvudfrågan jag ställer för undersökningen är; Hur kan lösfyndsbilden bidra till att förstå den rumsliga relationen mellan kulturerna under mellanneolitikum B? Jag kommer också att diskutera ett antal underfrågor som dels riktar sig mot materialet, dels riktar sig mot metoden att arbeta med lösfynd; Hur kan lösfynden göras användbara för arkeologiska landskapsanalyser? Är FMIS digitala katalog användbar för lösfyndsstudier? Uppstår det skillnader i resultaten om materialet utökas med lösfynd från SHM? Hur placerar sig de fasta båtyxelokalerna i förhållande till kusten? Är det möjligt att se skillnader i mönstret jämfört med lösfyndsmaterialet? Hur förhåller sig lösfynden till det dåtida landskapets olika fenomen såsom strandlinjen och vattenområden? Kapitlet börjar med en kort diskussion av de fasta fornlämningarnas förhållande till kusten i syfte att skapa ett jämförelsematerial. Därefter kommer jag att gå över till lösfyndsanalyserna som är uppdelade i tre delar. Den första analysen (analys I) undersöker hur mellanneolitiska lösfynd kan användas i arkeologiska landskapsundersökningar. Detta utreds genom att diskute101 ra tidigare forskning som använt lösfynd i sina studier. Vilka kvaliteter hos de enskilda fynden har de använt och lyft fram? Vilka resultat har deras undersökningar gett? Jag kommer även att lyfta fram källkritiska aspekter och beskriva de metoder jag kommer att använda i de kommande analyserna. Delkapitlet avslutas med en undersökning av fynd med kända kontexter i syfte att skapa en referensram för den kontextuella klassificeringen av lösfynden från undersökningsområdet. Lösfyndsmaterialet i undersökningsområdet kommer därefter att undersökas i två steg. Först kommer jag att utföra en mer översiktlig analys på hela undersökningsområdet där jag använder mig utav lösfynd från FMIS (analys II). Därefter kommer jag att analysera och diskutera lösfynden i ett lokalt område, Moängområdet (analys III). Här kommer undersökningen att vara mer ingående med hänsyn till det dåtida landskapet. Lösfynden i Moängområdet utgörs av fynd från FMIS och SHM. Mellanneolitiska fasta fornlämningars förhållande till kusten En geografisk åtskillnad mellan de två mellanneolitiska kulturerna har som ovan diskuterats varit en av den tidigare forskningens hörnstenar i tolkningen av att de inte varit del av ett gemensamt samhälle. Den rumsliga separationen mellan kulturerna har emellertid ifrågasatts. I Per Lekbergs avhandling Yxors liv – Människors landskap (2002) analyserades avståndet till kusten från mellanneolitiska fasta fornlämningar i området runt Hjälmaren. Syftet med analysen var att pröva den mellanneolitiska geografiska kulturuppdelningen inför en diskussion och jämförelse med den efterföljande senneolitiska landskapsanvändningen. Han använder sig utav tre olika landskapszoner som definierades efter avståndet till kusten; <500 meter, 5005000 meter samt >5000 meter. Analysen visade att de gropkeramiska lokalerna hade en klar dominans i kustområdet (<500 meter) medan båtyxelokalerna påträffades både vid kusten och i nästföljande område som sträcker sig 500-5000 meter i avstånd till 35-meterkurvan (Lekberg 2002:52ff). Lekbergs resultat kan dock vara missvisande eftersom den nivå han använde för sin analys visar strandlinjenivån under mellanneolitikum A och båtyxekulturen existerar under mellanneolitikum B. Under slutet av mellanneolitikum B bör strandnivån för undersökningsområdet ha legat på ca 25 m.ö.h. bedömt från att de lägst belägna, strandbundna, gropkeramiska lokalerna ligger på denna höjd. Lekberg använde dessutom ett begränsat antal båtyxelokaler, 5 stycken. Av den anledningen kan det vara av intresse att utföra en likartad analys baserad på undersökningsområdets samtliga 21 båtyxelokaler och i förhållande till en lägre strandnivå. Jag har i min undersökning använt samma zonindelning som Lekberg, d.v.s. <500 meter, 500-5000 meter samt >5000 meter. Jag benämner de olika zonerna för; strandläge (<500 meter), kustnära (500-5000 meter) samt in- 102 land (>5000 meter). I beräkningarna av avstånd till kusten ingår även havsvikar som direkt leder ut till antingen Littorinahavet eller forn-Hjälmaren på liknande vis som de gropkeramiska lokalerna Moäng och Hagby udde ligger utmed en havsvik i strandlägen (se fig. 3.2). Då de gropkeramiska lokalernas placering beskrivs som kustnära även när de ligger inne i en havsvik bör detsamma även gälla för båtyxelokaler. Det ska påpekas att områdets sydöstra båtyxelokaler, Barrsjön, Domarhagen, Länsmansgården och Hyltinge nya kyrkogård låg invid eller i den inre skärgården som går vidare österut i Littorinahavet vilket inte syns då de ligger utanför kartområdet. För dessa lokaler har jag mätt avståndet till närmsta större havsvik. Beroende på forn-Hjälmarens transgression har jag gjort skillnad mellan äldre och yngre båtyxelokaler vid mätningen av avstånd till kusten. Äldre lokalers avstånd mäts till 35-meterkurvan och yngre lokalers avstånd mäts till 25-meterkurvan. Placeringen i äldre respektive yngre båtyxekultur följer Malmers indelning (se kap. 3). Resultatet av analysen blev att det övervägande antalet, nio, av lokalerna ligger i den kustnära zonen (500-5000 m). Sju av lokalerna har lokaliserats till inlandet (>5000m) och fem av lokalerna hamnar i strandlägen (<500m) (tabell 4.1). Om man ser närmare på de sju lokaler som har lokaliserats till inlandet består de av både äldre och yngre lokaler, samt en lokal, Sannahed, som innehåller två båtyxegravar med äldre och yngre båtyxekultur fördelade i respektive grav. Av de lokaler som är lokaliserade till den kustnära zonen är fyra daterade till äldre båtyxkultur och fem daterade till yngre båtyxekultur. I zonen för strandläge är samtliga fem daterade till yngre båtyxekultur (tabell 4.1). Tabell 4.1. Fördelningen mellan äldre och yngre båtyxelokaler och deras lokalisering i förhållande till kusten. Notera att det totala antalet båtyxelokaler inte överensstämmer med det totala antalet äldre och yngre lokaler då en gravlokal innehåller en äldre grav och en yngre grav. De fasta fornlämningarna visade en expansion av yngre båtyxekultur till kusten då äldre båtyxelokaler förekommer kustnära samt i inlandet medan de yngre båtyxelokalerna fördelar sig jämt mellan de tre zonerna. Antal båtyxelokaler (%) Varav äldre Varav yngre Zon Strandläge, <500 m 5 (24%) 0 5 Kustnära, 500-5000 m 9 (43%) 4 5 Inland, >5000 m 7 (33%) 4 4 Totalt 21 (100%) 8 14 Utfallet av undersökningen överensstämmer inte helt med Lekbergs analys där den övervägande delen av båtyxelokalerna påträffades inom zonen för strandläge (Lekberg 2002:59, fig. 3.12b). Anledningarna till att utfallet i min analys skiljer sig något från Lekbergs är att jag har undersökt avståndet till kusten från ett betydligt större antal lokaler. Jag använder dessutom en lägre strandnivå för yngre båtyxekultur. Beroende på regressionen försvinner t.ex. 103 flera havsvikar när landet höjt sig och skillnaden mellan att använda 35meterkurvan och 25-meterkurvan vid en beräkning av närhet till kust kan i undersökningsområdet vara så stor som 3000 meter. Om jag hade använt 35meterkurvan för de yngre båtyxelokalerna hade en övervägande majoritet av lokalerna hamnat i strandläge, vilket hade varit ett spännande, men missvisande resultat eftersom 35-meterkurvan visar strandlinjen under mellanneolitikum A. Dock visar resultatet att en fjärdedel av samtliga båtyxelokaler varit lokaliserade till strandlägen men att inlandet föredras under den äldre fasen. Om man bedömer fornlämningsbilden utifrån fasta fornlämningar med båtyxekultur så stämmer den geografiska uppdelningen mellan kulturerna, åtminstone i det inledande skedet. Det betyder att den äldre kulturen verkar ha en större dragning till inlandet medan de yngre lokalerna även påträffas vid kusten. Lekbergs undersökning omfattar även lösfynd från mellanneolitikum där han använder ledartefakter från den gropkeramiska kulturen och båtyxekulturen. I en jämförelse av dessa visade det sig att båtyxekulturens lösfynd har en större förekomst i kustområdet än vad de fasta fornlämningarna har. Faktum är att båtyxekulturen dominerar både vid kusten och i inlandet medan den gropkeramiska kulturen är svagt representerad i lösfyndsmaterialet. Han menar att ”Skillnaden visar att varken fasta fornlämningar eller lösfynd på egen hand återger en rimlig bild av bebyggelsens omfattning och utbredning under mellanneolitisk tid” (Lekberg 2002:59). Senare i kapitlet kommer jag att undersöka lösfynden från mellanneolitikum för att se om deras förekomst är jämförbar med de fasta fornlämningarna samt hur förekomsten av dem kan bidra till förståelsen av det mellanneolitiska landskapsutnyttjandet. Jag ska först inleda med en diskussion som behandlar tidigare forskning som har använt lösfynd i sina studier. Analys I – Mellanneolitiska lösfynd som undersökningsmaterial Tidigare forskning Inom svensk neolitisk forskning har flera arbeten utförts där lösfynd och fyndplatser har studerats kontextuellt i syfte att förstå det dåtida samhällets sociala och rumsliga organisation (se t.ex. Lindqvist 1912; Lithberg 1914; Olsson 1917; Welinder 1985; Karsten 1994; Apel 2001; Lekberg 2002; M Andersson 2003; von Hackwitz & Lindström 2004; Edenmo 2008). Arkeologiska lösfyndsundersökningar startade på allvar i och med Knut Stjernas seminarium i början av 1900-talet. Under ett seminarium presenterade Nils Lithberg sina uppnådda resultat av undersökningar av gotländskt lösfyndsmaterial (Lithberg 1914). Stjerna insåg då forskningspotentialen i lösfynds104 samlingarna och delade ut nästintill samtliga Sveriges landskap till sina studenter i syfte att genomföra en större och sammanhållen stenåldersundersökning. Syftet med arbetet var att framställa spridningskartor av olika tidsskeden och olika arkeologiska kulturer. Seminariet arbetade inte bara med utbredningen av de fasta fornlämningarna och lösfynden, utan också med den skillnad i höjd över havet som kännetecknade distributionen av lösfynd i landskapet. De fasta fornlämningarna, lösfynden från stenålderns olika perioder och deras fyndplatser jämfördes sedan med geologiskt utarbetade nivåkartor. Det visade sig att de båda dateringsmetoderna bekräftade varandra då föremålen från Montelius kronologiska perioder ”följa de varandra liksom trappstegsvis inom landskapet…” (Almgren 1914:5). De landskap som möts i sjön Hjälmaren; Västmanland, Södermanland och Närke, delades under Stjernas seminarium ut enligt följande: Närke tillföll Sune Lindqvist (Lindqvist 1912, se även 1963), Västmanland gavs till Eskil Olsson (Olsson 1917) och Södermanland tilldelades Joel. V. Eriksson, som redan hade sammanställt en studie över Upplands förhistoriska geografi (Eriksson, 1913). Tyvärr färdigställdes aldrig Erikssons undersökningar av Södermanland. Lindqvists sammanställning (1912) om Närkes forntid innehåller detaljerade redogörelser av områdets lämningar från mesolitikum till bronsåldern. Förutom en beskrivning av föremålen från de olika perioderna jämförs dessa också med rekonstruerade strandnivåer. Strandnivåerna och det arkeologiska materialet används för att avgränsa olika grupper och deras ekonomi i syfte att diskutera frågor om Närkes första bebyggelse. Lindqvist tolkar resultatet av lösfynds- och fyndplatsundersökningen som att det under stenåldern skett en förflyttning från kusten till slätten. Denna förflyttning sätter han i samband med kulturella förändringar som han ansåg ha skett i och med jordbrukets uppträdande (Lindqvist 1912:45). Olssons undersökningar av Västmanland, Dalarna och Gästrikland (1917) utfördes på samma vis som de av Lindqvist utförda studierna av Närke. Fyndplatserna, med bestämning till gårds- eller byanamn, applicerades på kartor med inlagda kurvor som visade 70, 50, 35 och 25 m.ö.h. Föremålstyperna som samlade sig över respektive kurva verifierade tidigare föreslagna dateringar och samtidigt bekräftade föremålen riktigheten i de rekonstruerade strandkurvorna. Genom studier av de olika periodernas föremål diskuterade Olsson olika bebyggelseförflyttningar. Särskilt pekade även han på en förflyttning från kusten till slättmarkerna under den yngre stenåldern. Denna förflyttning förstods, i likhet med Lindqvists tolkningar, som resultatet av en förändrad ekonomi från marint fiske och jakt till en åkerbrukande livsföring (Olsson 1917). Långt senare publicerade Stig Welinder (1985) ett arbete som behandlar produktionen och distributionen av tunnackiga yxor i Mellansverige. Särskilt uppmärksammades yxor gjorda i porfyrit och möjligheten att råämnena till dessa var hämtade från Kilsbergen och tillverkade av grupper av människor med nära relationer genom handel och utbyte av råämnen och yxor (Welin105 der 1985:5). I undersökningarna av de tunnackiga yxorna gör Welinder skillnad mellan boplatsdepositioner, gravar och depåer beroende på yxornas fyndkontext och form. Undersökningen visade bl.a. att grav- och depåyxorna är större än boplatsyxorna vilket antas bero på att de haft en rituell innebörd och därmed inte använts och omslipats (Welinder 1985:41). Per Karstens avhandling Att kasta yxan i sjön (1994) kan emellertid ses som ett avstamp för en mer kontextuellt inriktad lösfyndsundersökning. I sin studie av det neolitiska offerskicket undersökte Karsten 1271 depåfynd och enkelfynd (lösfynd i en sådan kontext att de kan indikera medveten deponering) från Skåne för att belysa hur offerskicket förändrades i takt med samhällsstrukturerna. Utifrån sina resultat menar Karsten att det äldre tidigneolitiska offerskicket var mer privat än det som infaller under övergången mellan tidigneolitikum och mellanneolitikum A. Under den senare perioden blev kollektivet viktigare genom att bosättningarna koncentrerades, vilket han menar peka på ett centralt samhällsstyre. I samhällsordningen som uppstod blev den sociala skiktningen tydlig genom en ökad förekomst av exotiska föremål, statusföremål och megalitgravar. Dessutom etablerades fasta depåplatser som man kontinuerligt återkom till och det sker en ökning i nedläggelsefrekvensen. Den sista fasen av mellanneolitikum A uppvisar däremot en minskning i antalet depånedläggningar. Detta menar Karsten kan bero på att deponeringar av enstaka föremål ökade och att nedläggningar ovan mark blev vanligare, vilka av naturliga skäl syns sämre i det arkeologiska materialet. Hur som helst menar han att behovet av att gömma deponeringarna i vatten, under mark och under stenar, minskade i takt med att brännoffer ökade under samma period. Han sätter detta i samband med en vilja att oskadliggöra offerföremålens krafter (Karsten 1994:171ff). Vid introduktionen av båtyxekulturen i Skåne återgick offerskicket till det som rådde under övergången mellan tidigneolitikum och mellanneolitikum A. Karsten benämner fenomenet en ”neolitisk renässans”. Nedläggningarna under denna tid överensstämmer geografiskt med nedläggningarna av de tidigneolitiska tunnackiga yxorna vilket också visar på en koppling bakåt i tiden till de äldre offerplatserna. Bland annat är det dessa två perioders fynd, tillsammans med den senneolitiska periodens, som dominerar bland fynden av offer i rinnande vatten (Karsten 1994:143f). En tydlig tradition i offerskicket mellan tidigneolitikum och mellanneolitikum B syns även i skillnaderna i längd, slipning, fragmentering och antalet förarbeten i de olika nedläggningarna. De gällande reglerna för den tunnackiga yxan är i stort sett identisk med de senare yxtyperna som användes i offerskicket under mellanneolitikum B (Karsten 1994:106, fig. 63). Av den anledningen motsäger Karsten också idén att båtyxekulturens uppträdande ska ses som resultatet av en utifrån kommande ideologisk förändring. Han menar istället att grunderna till förändringen inträffade långt tidigare i det existerande samhället (Karsten 1994:181f). Lekbergs undersökningar har delvis diskuterats ovan vad gäller de mellanneolitiska fasta fornlämningarna och lösfynden. Hans avhandling behandlade emellertid framförallt det senneolitiska landskapet där han i hög grad 106 använder sig av lösfunna senneolitiska skafthålsyxor för sina undersökningar. Med referens till ett tidigare arbete av Sundström (1992) menar han att variationer i lokaliseringen i vissa fall kan kopplas samman med variationer i föremålens utseende, t.ex. längden på en yxa, och deras fragmenterings- och vittringsgrader. Undersökningen visar att skafthålsyxorna som har hittats på boplatser består av fragment efter tillverkning eller yxämnen. Gravyxorna är hela eller ”reparerade” att se hela ut. De är också mindre än de deponerade skafthålsyxorna då de blivit omarbetade och de kan även vara tillverkade av plocksten. Skafthålsyxor i depåer består av hela yxor eller ämnen av bruten sten av hög kvalité. Utifrån detta resonemang delar Lekberg upp lösfyndsmaterialet som möjliga indikationer för olika landskapsrum; boplatser, gravar och depåplatser. Dessa rum använder han sedan för att inreda det senneolitiska landskapet. Boplatsindikerande lösfynd påträffas ofta på lättdränerad, flack mark. Gravyxorna ligger längs med vattendrag på krönen av höjdsträckningar med jämnt avstånd Depåindikerande yxor påträffas på lägre liggande mark. Både gravyxorna och depåyxorna är linjärt strukturerade medan boplatsyxorna uppträder i grupper vilket kan ses som ett stöd för Lekbergs hypotes. Utifrån detta så konstaterar Lekbergs att lösfynden är meningsfulla för tolkningen av kulturlandskapet eftersom de kan kopplas till olika aktiva handlingssfärer i landskapet. (Lekberg 2002:211ff, jfr Lekberg 1997, 2000). Ett för denna avhandling intressant resultat av Lekbergs studie av ledartefakterna från hela den neolitiska perioden är att han anser att uppdelningen av de två mellanneolitiska kulturerna till kust och inland är en förenkling av vad det arkeologiska materialet visar. Genom studier av hur det mellanneolitiska materialet uppträder i landskapet (se ovan) samt en jämförande analys med det senneolitiska materialet är det möjligt att spåra en kontinuitet i landskapsanvändningen. Det kan i sin tur ifrågasätta kulturdualismen under mellanneolitikum (Lekberg 2002:52ff). Den kritik som Lekberg riktar mot den geografiska kulturdualismen har tidigare påpekats av Anders Carlsson (1987). Med hänvisning till lösfynd av dubbeleggade yxor på Gotland samt lokalen Alvastra pålbyggnad menar Carlsson att det ”tomma inlandet” under mellanneolitikum A beror på kunskapsluckor i den neolitiska forskningen. Han menar vidare att boplatser och gravar dessutom kan ha varit lokaliserade till områden som senare använts för bl.a. jordbruk och därför har lämningarna försvunnit, vilket har resulterat i en kustbunden gropkeramisk kultur även om så inte var fallet (Carlsson 1987, jfr 1990). I en tidigare artikel skriven tillsammans med Jonathan Lindström sammanställde vi fyndplatser med båtyxor och känd kontext i syfte att argumentera för lösfyndsamlingarnas forskningspotential (von Hackwitz & Lindström 2004). Vi behandlade båtyxor med kända fyndkontexter som finns registrerade i Oldebergs katalog (1952) och som dessutom finns tillgängliga i SHM:s magasin. Sammanlagt 97 båtyxor från över i stort sett hela Sverige undersöktes. För undersökningen registrerade vi båtyxornas fysiska egenskaper (fragmenteringsgrad, yxans längd och färg och förekomst av patina 107 och vittring) och satte dem i samband med fyndplatsernas egenskaper för att pröva om det är möjligt att identifiera båtyxornas olika nedläggningssammanhang. Resultaten indikerade att våtmarksfynden ofta har en patina, vilket gör att dessa kan identifieras även i de fall då de påträffas på nuvarande torrmark. Gravfynden är som regel längre än depåyxorna och de är oftare vittrade. Boplatsfynd utgörs generellt av fragmenterade båtyxor. Undersökningens resultat visade att det är möjligt att koppla lösfunna yxor till tre generella kontexter; gravfynd, våtmarksfynd (depåer) och boplatsfynd. Vi noterade även att bergarten kan ha haft en viss betydelse för yxans olika ändamål, dvs. att olika råämnen kan ha kopplats till olika kontexter och dessutom att bergarten varierar mellan äldre och yngre båtyxor. Förändringen över tid kan bero på den stora ökningen av båtyxor under den yngre perioden vilket i sin tur kan ha lett till att restriktioner tillämpats avseende material för yxtillverkning. Vi tolkar de äldre yxorna som mer exklusiva och individbundna medan de yngre fick en bredare betydelse och därför tillverkats i större antal (von Hackwitz & Lindström 2004). I en nyligen genomförd studie har Edenmo (2008) utfört en liknande analys i delar av föreliggande avhandlings undersökningsområde. Utifrån sina resultat av undersökta båtyxor i gravar använder Edenmo långa båtyxor, över 18 centimeter, samt lösfynd av båtyxor funna på mellan 0,5-1,0 meters djup i grusåsar, som indikationer på möjliga gravar. Genom att räkna in de lösfunna båtyxorna som kan sägas uttrycka en gravkontext mer än fördubblas antalet gravar i området (från 24 till 52). Utifrån det rekonstruerade antalet båtyxegravar föreslår Edenmo att den genomsnittliga samtida befolkningen i hans undersökningsområde (vilket grovt kan jämställas med Hjälmarenområdet storleksmässigt) kan ha varit så stor som 450 individer med uppskattningsvis 24-30 samtida grupper i den undersöka regionen. Det kan dock poängteras att beräkningen av naturliga skäl har en osäkerhetsmarginal. Den befolkning, som använde sig utav båtyxekulturen i gravläggningar menar han vidare utgjorde ca 15 % av den totala befolkningen. Dessa individer bildade ett högre samhällsskikt i en hierarkisk och lokalt strukturerad samhällsordning där användarna av båtyxekulturen, enligt honom, ska ses som en ny elit i samhället. Båtyxan som föremål menar Edenmo ska ses som ett lokalt tillverkat värdeföremål inom ett gåvoutbytessystem. Den gemensamma utformningen och förändringarna av båtyxorna uppfattas som ett resultat av kontakter (Edenmo 2008:115ff, 200ff). Edenmos tolkning av hur införandet av båtyxekulturen påverkade det mellanneolitiska samhället diskuteras vidare i kapitel 5. Diskussionen av ovanstående arbeten visar att lösfyndsanalyser kan utgöra en betydelsefull metod för vår förståelse av forntiden. Viktigt för min studie är också att poängtera att Carlssons och Lekbergs arbeten visar att det finns en motsägelse mellan de mellanneolitiska lokalernas utbredning och lösfyndens utbredning. Denna motsägelse kan användas för att ifrågasätta den traditionella uppfattningen som uttrycker att den gropkeramiska kulturen och båtyxekulturen skulle ha varit geografiskt separerade. Därtill visar tidi108 gare forsknings resultat att det är möjligt att ge lösfunna föremål en kontext genom jämförelser med fynd i kända kontexter. Detta inkluderar både de miljöer som föremålen påträffas i och de fysiska egenskaperna som de har, t.ex. patina och fragmentering. Jag kommer nedan att utföra en undersökning av hur de mellanneolitiska lösfynden kan förstås genom kontextuella analyser som inbegriper landskapets egenskaper och föremålens fysiska egenskaper i jämförelse med fynd från kända kontexter. Innan dess ska jag dock utreda vilka mellanneolitiska föremål som kan tillskrivas de respektive kulturerna. De mellanneolitiska kulturernas ledartefakter Som nämndes i det inledande kapitlet finns det vissa föremål som kan karaktäriseras som tillhörande antingen båtyxekulturen eller den gropkeramiska kulturen. Den gropkeramiska kulturen innefattar, förutom gropkeramiken; skifferspetsar, spånpilspetsar med tånge, cylindriska spånkärnor samt dubbeleggade yxor. Samtliga av dessa stenföremål uppträder dock i någon av de andra neolitiska kulturerna och egentligen är det bara gropkeramiken som är exklusiv för den gropkeramiska kulturen: Spånpilspetsar med tånge och cylindriska spånkärnor förekommer inom trattbägarkulturen, den gropkeramiska kulturen och båtyxekulturen (Malmer 1975:108; Edenmo m.fl. 1997:146, 152). Skifferspetsar förekommer inom trattbägarkulturen, den gropkeramiska kulturen och den norrländska skifferkulturen. De spetsar som har ett trangulärt tvärsnitt i och med en längsgående ås på ovansidan samt hängande hullingar, vilka förekommer i mängder på lokalen Körartorpet, kan tillföras den gropkeramiska kulturen medan de utan ås och raka hullingar däremot tillhör både trattbägarkulturen och den gropkeramiska kulturen. Skifferknivar, både de böjda och de raka, förekommer i samtliga neolitiska kulturer, dock övervägande i den gropkeramiska kulturen (Taffinder 1998:107f). Skifferknivar är i större utsträckning importerade norrifrån medan skifferpilspetsar i de flesta fall är tillverkade lokalt (Taffinder 1998:99ff). I undersökningsområdet finns naturliga förekomster av grön skiffer vilket betyder att röda skifferföremål troligtvis är tillverkade i Norrland eller åtminstone är råmaterialet hämtat därifrån. Skiffer som material är svagare än andra bergarter, t.ex. kvarts (Taffinder 1998:121). Användandet av skiffer i tillverkningen av spetsar och knivar kan därför ha haft en mer symbolisk roll än en funktionell. Dubbeleggade yxor har undersökts i bl.a. Lili Kaelas uppsats från 1957 samt i en magisteruppsats av Charlotte Andersson från 1994. Yxtypen uppstår i det arkeologiska materialet vid övergången från tidigneolitikum till mellanneolitikum och hör framförallt till perioden mellanneolitikum A. De förekommer på både trattbägarlokaler, gropkeramiska lokaler samt i enstaka fall på lokaler som innehåller norrländsk skifferkultur. Det finns två typer av dubbeleggad yxa: A-typen utgörs av de så kallade fredsgårdsyxorna med en stark men likformigt förflackad över- och undersida. B-typen karaktäriseras 109 av att yxornas egg- och nackpartier är mer eller mindre utsvängda (Kaelas 1957:101). Kaelas har i sin undersökning dokumenterat 325 dubbeleggade stridsyxor i Sverige varav majoriteten består av lösfynd (Kaelas 1957:102ff, fig. 1a och 1b). När yxan uppträder i kulturkontexter kan den kopplas till trattbägarkulturens megalitgravar eller de gropkeramiska lokalerna (Kaelas 1957:104ff). Den lokal där flest dubbeleggade stridsyxor har påträffats i är Alvastra pålbyggnad. Fynden av de ca 40 dubbeleggade stridsyxorna, inklusive förarbeten och fragmentariska exemplar, har gett platsen status som både tillverkningsplats och kultplats (Malmer 1984, 1991; Browall 1986:58f). I undersökningsområdets lösfyndsmaterial som är hämtat från Fornsök ingår inga dubbeleggade yxor. Det finns emellertid sju dubbeleggade yxor registrerade hos Kaelas (Kaelas 1957, fig. 1a och 1b). Dessa är hämtade från arkiven hos SHM samt länsmuseernas arkiv. Efter en genomgång av lösfyndsmagasinen hos SHM visade det sig att det endast finns en dubbeleggad yxa som kan tillföras undersökningsområdet; SHM 8041 från Frommesta, Ekeby socken i Närke. De övriga sex som presenteras hos Kaelas hör troligtvis hemma hos de mindre länsmuseerna eller i SHMs övriga magasin eller arkiv. Den dubbeleggade yxan som finns hos SHM kan knappast ses som ett representativt urval men jag vill ändå diskutera dess fyndkontext i lösfyndsanalysen nedan. Fyndet är även utsatt i figur 4.1 och är beskrivet i tabell 4.2 över gropkeramiska lösfynd. Jag vill dock poängtera att de inte kan ses som jämförbara med de övriga lösfynden vare sig vad gäller fyndkontext eller antal då de övriga lösfynden endast är hämtade hos Fornsök. Vad gäller båtyxekulturen så är den mindre kulturöverskridande än den gropkeramiska kulturen. Båtyxor, båtyxekeramik, tjocknackiga håleggade flintyxor och lårbensformade slipstenar förekommer inte i trattbägarkulturen eller i den gropkeramiska kulturen. De vanliga arbetsredskapen som t.ex. tjocknackiga stenyxor samt tjocknackiga flintyxor utan hålegg förekommer dock på både båtyxelokaler och gropkeramiska lokaler. Även flintspån förekommer i båda kulturerna. Studier av dessa har emellertid visat att de förekommer frekvent i båtyxegravar medan tillverkningen av dem framförallt syns på gropkeramiska lokaler i form av avslag och kärnor där man använt en cylinderformad metod. Genom att jämföra tekniken bakom framställandet av spån tillverkade från cylindriska kärnor och spån som påträffas i båtyxegravar kommer emellertid H Knutsson fram till att större delen av de spån som påträffas i båtyxegravar är för långa, smala, tunna och böjda för att ha kunnat tillverkas av de cylinderkärnor som påträffas på de gropkeramiska lokalerna. Istället föreslår hon att flintspånen i båtyxegravarna bör ha slagits av andra kärnor, möjligtvis enpoliga och facetterade koniska kärnor (H Knutsson 1995:120f). Problemet med H Knutssons analys är att det inte har hittats någon kärna till de spån som påträffats i båtyxegravarna i kontexter som kan knytas till båtyxekultur. Errett Callahan menar att kärnor som kan vara de från vilka flintspånen i båtyxegravarna har tillverkats finns i lösfyndsmaterialet då han har stött på flera sådana vid undersökningar i maga110 sinen i SHM. En av dessa utgörs av SHM 11094:2 som även finns med på en figur i texten. Enligt Callahan så kan en sådan typ av kärna vara den som saknas i materialet. Just den kärnan är emellertid för stor för flintspånen i båtyxegravarna (Callahan 1995). Av den anledningen är det svårt att tolka kärnorna på de gropkeramiska lokalerna och spånen i båtyxegravarna som resultatet av två olika tekniska grupper. Som Knutsson själv påpekar finns möjligheten att de spån som antas vara slagna med en konisk kärna i själva verket kan vara importerade och dessutom enkom för begravningstillfället vilket i så fall ger dem en speciell kontext men att själva tillverkningstekniken för den skull inte kan sägas vara utmärkande för båtyxekulturen (H Knutsson 1995:130f). Ett annat problem är att flera av de lokaler där spår efter spånproduktion från cylindriska kärnor har hittats även innehåller båtyxekultur eller trattbägarkultur och ibland rent av saknar gropkeramisk kultur (H Knutsson 1995:142, fig. 47 a-b). Den cylindriska metoden att tillverka flintspån kan av den anledningen inte sägas vara exklusiv för gropkeramiska lokaler. Däremot är antagandet om att de spån som förekommer i båtyxegravar är resultatet av någon form av import intressant och kan tas som en indikation på geografiskt långväga kontakter och sociala relationer som troligtvis existerade under mellanneolitikum B. Baserat på tidigare forskning kommer jag i följande lösfyndsstudie att använda dubbeleggade yxor, spånpilspetsar med tånge, cylindriska spånkärnor samt skifferpilspetsar med tånge och triangulärt tvärsnitt som lösfynd tillhörande gropkeramisk kultur. Även om föremålen till viss del förekommer i andra kulturer har jag valt att inkludera dem då det annars inte skulle finnas något material att arbeta med. Detta är förvisso ett problem i sig vad gäller den gropkeramiska kulturen. Föremål som används för att identifiera förekomsten av båtyxekultur är: båtyxor, lårbensformade slipstenar samt håleggade tjocknackiga flintyxor. I texten samt tabellerna nedan kommer jag att göra skillnad mellan ”yxor” och ”flintyxor”, där ”yxor” indikerar sådana som är tillverkade i annan bergart är flinta. Därutöver skriver jag även ut ifall ett föremål består av skiffer då både flinta och röd skiffer saknas naturligt i området. I övrigt beskrivs bergarten endast om det finns sådan information i de olika databaserna. Lösfunna båtyxors indikering av olika landskapsrum Som nämndes ovan så påpekade Lekberg att gropkeramiska lösfynd är sparsamma i lösfyndsmaterialet. Föremål från båtyxekulturen förekommer däremot frekvent som lösfynd och lämpar sig bra för kontextuella analyser. Båtyxor har dessutom används i tidigare studier som behandlar lösfynd kontextuellt (von Hackwitz & Lindström 2004; Edenmo 2008). Av den anledningen har jag valt att fokusera på båtyxorna för de kontextuella studierna. I följande analys kommer jag att undersöka båtyxor från kända kontexter i syfte att utarbeta kriterier för hur lösfynd av yxan kan ges ett sammanhang inför de kommande analyserna. Undersökningen baserar sig på de resultat 111 som de föregående undersökningarna av lösfunna båtyxor påvisade. Här kommer dessa resultat att vidareutvecklas. Det jag kommer att se till är yxans utseende (fragmenterad, förarbete, omgjord, längd, förekomst av patina och vittring) samt den topografiska lokaliseringen av fyndplatsen. De olika kontexterna som jag kommer att arbeta med är boplatsområdesfynd, gravfynd och depåfynd. Dessa kontexter kan behöva definieras ytterligare, särskilt kontexten boplatsområde då det inom sådana kan finnas både gravar och depåer. Boplats definieras enligt riksantikvarieämbetet som en ”Plats där man under förhistorisk tid vistats och där föremål, råämnen för bearbetning, byggnadslämningar, byggmaterial och/eller avfall lämnats kvar på marken” (se Riksantikvarieämbetets hemsida). Lekberg definierar de platser som han anser kan förenas under termen boplats, som en plats där man finner spår efter det vardagliga livet såsom stolphål, lerklining, kokgropar, skörbränd sten, avslag och slaktavfall. Elementens gemensamma nämnare är att de ingår i boplatsens egenskap som hör samman med den levande människans aktiviteter för att tillgodose de vardagliga behoven (Lekberg 2002:136ff). Gropkeramiska lokaler och även båtyxelokaler innehåller ofta bearbetat material och andra lämningar som kan ses som lämningar efter det vardagliga livet. Om de gropkeramiska lokalerna och båtyxelokalerna ska tolkas som boplatser är dock omdiskuterat. Detta beror främst på att de gropkeramiska lokalerna innehåller lämningar efter rituella handlingar (se kap. 5) samt att båtyxeboplatser är sällsynta i det arkeologiska materialet. Vissa menar att båtyxeboplatser istället ska ses som speciella platser (t.ex. Gill 2003). Därtill är mellanneolitiska bostäder i form av hus sparsamt representerade i det arkeologiska materialet (Gill 2003:116ff). Frånvaron av mellanneolitiska hus har dock förklarats bero på bristande undersökningsmetoder istället för den reella frånvaron av dem (Å M Larsson 2008b). Det har emellertid påträffats hyddor och hus på dessa lokaler (se kapitel 1) vilket kan argumentera för en viss typ av boplatskaraktär även om jag anser att benämningen lokal är att föredra för att inte lägga fokus på just boendet då det samtidigt saknas hyddor eller hus på flertalet av dem. För den kommande diskussionen har jag ändå valt att behålla begreppet boplats i bemärkelsen boplatsområde då jag anser att det är en fungerande term så länge man håller i minnet att en boplats kan ha olika användningsområden som kan vara ekonomiskt, socialt eller ideologiskt betingade (se också kapitlen 5-6). Ett boplatsområdesfynd pekar dessutom inte ut den absoluta platsen för en boplats utan är en generell indikation för att området använts för boplatser. Benämningen har här sin främsta funktion i att särskilja dessa fynd från dem som kan tolkas som depåer eller gravar. Ett depåfynd definieras av Karsten som föremål som påträffas i våtmark eller på torrmark om det kan sättas i samband med en stor sten. Fyndet är slutet och endast en nedläggning skall ha förekommit. Karstens egen definition av ett depåfynd är: "alla fynd som består av två eller flera föremål nedlagda samtidigt" (Karsten 1994:18f). Enkelfynden, som de flesta båtyxorna 112 tycks tillhöra, tolkar Karsten som "enstaka föremål påträffade under omständigheter som tyder på medveten deponering" (Karsten 1994:21). Anledningen till detta är att dessa föremål påträffas i samma kontexter som de regelrätta depåfynden från samma period. Ett problem med att arbeta kontextuellt med enkelfynd är att de beskrivs som lösfynd och fyndomständigheterna blir av den anledningen inte noterade med samma noggrannhet som för andra depåfynd (Karsten 1994:21). Karsten menar även att det finns en problematik i att särskilja gravar och fastmarksdepåer: “I detta synsätt ligger tanken att gravfynd representerar den dödes tillhörigheter eller föremål kopplade till den dödes status, ålder eller kön osv. Det kan ju emellertid vara lika troligt att dessa gravgåvor som ju är depåer i vidaste förstånd, uttrycker andra konventioner […] Det är dessutom inte ovanligt att nedläggelser av depåer sker i omedelbar anslutning till gravar om än inte till själva gravläggningen av den döde” (Karsten 1994:19). Han menar ändå att det går att skilja på depåfynd och gravnedläggningar då de oftast uppträder i olika miljöer i landskapet samt uppvisar en skillnad i föremålssammansättningen (Karsten 1994:19). Beteckningen depåfynd kommer i min studie att beteckna föremål som har påträffats i kontexter som enligt Karstens definition kan tolkas som medvetet nedlagda depåer. Det mellanneolitiska materialet innehåller en stor variation av deponeringar av människoben och anläggningar som kan tolkas som gravar. I denna avhandling använder jag begreppet grav när det handlar om platser eller företeelser som uppvisar spår efter hantering av döda; mänskligt skelettmaterial, gravkonstruktion och/eller gravföremål. Grav är en specifik plats där en avliden, eller kroppsdelar av en död person har placerats. Jag skiljer däremot mellan spridda ben och gravar i vissa diskussioner då spridda ben kan vara resultatet av olika typer av återbegravningar (se kap. 5). Som beskrivet ovan kunde Lekberg i sina undersökningar av det senneolitiska landskapet se hur olika typer av fyndplatser samlade sig i olika typer av landskapsrum. Gravar och lösfynd av kortare (omslipade) skafthålsyxor som han tolkade som indikationer för gravar placerade sig linjärt utmed åsar, höjdsträckningar och vattendrag. Mönstret förklarar han bero på att dessa associerades med vägar. Depåer och lösfunna långa obrukade skafthålsyxor tar han som indikationer för depåer och dessa verkar de ha placerats i relation till viktiga kommunikativa knutpunkter i landskapet (Lekberg 2002:236ff). Boplatser och lösfunna fragmenterade skafthålsyxor som i Lekbergs modell indikerar boplatser, placerade sig däremot i kluster och på jämnt avstånd till varandra, ofta i närheten till sjöar eller vattendrag. Boplatserna visade även en närhet till både gravar och depåer vilket han tolkar som ett uttryck för ett gemensamt landskapsrum där boplatsen utgjorde centrum (Lekberg 2002:248, jfr Karsten 1994:175). Den senneolitiska skafthålsyxan kan förvisso inte jämföras med båtyxan då den förra även är ett bruksföremål där omarbetning/slipning av yxan ingår och den senare framförallt ska förstås som ett statusföremål. Däremot ger resultaten av Lekbergs undersökning 113 en fingervisning om olika platsers lokalisering, särskilt då han menar att det går att se en tydlig kontinuitet i landskapsuppfattningen från mellanneolitikum till senneolitikum. Därtill visar Edenmos undersökningar att gravlokalerna har en dragning till åsar i inlandet där läget även har en närhet till vatten, medan deponerade båtyxor har en större dragning till inlandslägen intill vatten men inte till åsar (Edenmo 2008:206ff). Härnäst ska jag diskutera båtyxan i mer detalj och därigenom formulera kriterierna för min undersökning. Fragmenterade båtyxor Fragmenterade båtyxor förekommer på flera båtyxelokaler (tabell 4.3). De utgör nästan en fjärdedel av alla båtyxefynd i Sverige. Av de, hos Malmer registrerade, åtta boplatsfynd som har gjorts innehåller sex av dem fragmenterade båtyxor varav fyra består av nackdelar. För att en lokal ska räknas som båtyxelokal menar Malmer att den ska innehålla minst en skärva båtyxekeramik (Malmer 2002:155ff). I Oldebergs katalog är inte båtyxekeramiken avgörande för definitionen av en båtyxelokal, utan stenartefakterna som t.ex. en håleggad flintyxa eller båtyxa har fått lika stor betydelse vid bestämningen. Av den anledningen innehåller Oldebergs katalog fler båtyxeboplatser än Malmers katalog. På flera av de hos Oldeberg listade boplatserna finns det fragmenterade båtyxor (tabell 4.3; Oldeberg 1952:241ff). Att fragmenterade båtyxor kan vara rester efter lokaler som skulle kunna tolkas som någon form av boplats verifieras även av en i undersökningsområdet påträffad nackdel av en båtyxa där även lerklining påträffades. Lokalen som ligger vid Kvinnersta, Kumla är också registrerad som möjlig boplats (se tabell 4.3). Enligt Malmers undersökningar utgör ca 75 % av de fragmenterade båtyxorna eggdelar. Detta ser han som ett resultat av att dessa medvetet blivit lagda i depåer på ett sådant vis som gör det lätt för oss att finna dem. Nackpartierna kan ha blivit bortkastade eller på annan väg hamnat på platser där vi inte hittar dem (Malmer 1975:101). Edenmo tolkar av den anledningen lösfunna eggpartier som möjliga depåer och nackpartier som möjliga boplatslämningar (Edenmo 2008:222ff). Welinder menar dock genom studier av tunnackiga yxor att anledningen till att vi finner fler eggar än nackar kan bero på att det till varje yxa hört flera eggar då dessa ersatts av en ny när de brustit (Welinder 1985:16). Nu är visserligen båtyxan inte något bruksföremål där eggen omslipas men man kan nog ändå tänka sig att eggen på vissa, särskilt långa, båtyxor ändå kan ha gått sönder av olika anledningar och ersatts med nya. Det är hur som helst intressant att se likheten mellan de båda föremålstyperna dvs. att eggdelar är vanligare än nackdelar. I nedanstående tabell 4.3 redovisas två fynd av eggdelar på lokaler som har tolkats som boplatser – Korsnäs och Bollbacken. Av den anledningen är det min åsikt att även eggpartier kan vara rester efter boplatsområden. Särskilt eftersom fragmenterade båtyxor i regel inte förekommer i depåer eller gravar (se nedan). 114 Jag kommer att använda lösfynd av fragmenterade båtyxor, färdigarbetade eller förarbeten som indikationer på boplatsområden. Undantag är de fall där de kontextuellt kan tolkas som grav (d.v.s. association med andra gravföremål, mörkerfärgning eller gravkonstruktion) eller depåfynd (d.v.s. förekomst av andra fynd som kan tolkas som depåfynd, närhet till vatten eller under stor sten). Tabell 4.3. Lokaler i Södermanland, Uppland, Västmanland och Närke som har tolkats som boplatser och som innehåller fragmenterade båtyxor. Från uppgifter i RAÄs Fornsök (sökkriterier båtyxa/stridsyxa – boplats och visten – boplats), Oldebergs katalog 1952 samt efter sammanställning i von Hackwitz 2000. Observera att två av lokalerna innehåller gropkeramisk kultur, Korsnäs och Bollbacken. På båda dessa lokaler har emellertid även båtyxekultur påträffats. Samtliga lokaler utom Kvinnersta ligger utanför undersökningsområdet. Lokal Beskrivning av båtyxan Skogvaktarebostället, Östra Vingåker Fragmenterat förarbete av Bf E:1. På sn. Södermanland. RAÄ 27. lokalen har även en ofullbordad mångkantsyxa påträffats. Toltorp, Östra Vingåker sn. SödermanNackfragment av Bf E:2. land. SHM 21452, 21595. Öja, Flen sn. Södermanland. RAÄ 31. Fragmenterat förarbete av båtyxa, sekundärt använt som knacksten. Korsnäs, Grödinge sn. Södermanland. Eggdelen av en båtyxa inom lokalen. RAÄ 549. Röcklinge, Västerlövsta sn, Uppland. Fragment av båtyxa. RAÄ 50. Fågelbacken, Hubbo sn. Västmanland. Nackdel av en äldre typ av båtyxa påRAÄ 73. träffad i anslutning till ett mesulahus. Bollbacken, Tortuna sn. Västmanland. Eggdel av äldre båtyxa i ett utkastlager RAÄ 258. inom lokalen. Mälby, Västerfärnebo sn. Västmanland ”Nedre delen” av en båtyxa samt mittRAÄ 387. delen av en båtyxa. Grömsta, Munktorp sn, Västmanland. Nackdel av båtyxa. Fyndet har tolkats RAÄ 454. som en boplatsgrav men då båtyxan är fragmenterad anser jag att det rör sig om ett boplatsfynd. Lokalen tolkas som helhet som en boplats. Kvinnersta, Kumla, Axberg sn. Närke. Nackdel av båtyxa på samma plats som RAÄ 158. lerklining. Förarbeten till båtyxor Förarbeten till båtyxor förekommer på flera lokaler. Bl.a. har ett fragment av ett förarbete till en yngre båtyxa påträffats på lokalen Skogsvaktarebostället, Östra Vingåker sn som även innehåller en ofullbordad mångkantsyxa (Oldeberg 1952:239, SHM 21453, 21738). På lokalen Öja, Flen sn, påträffades ett fragmenterat förarbete till en båtyxa som sekundärt använts som knacksten 115 (Oldeberg 1952:240). Det har påpekats att det inte finns några förarbeten på båtyxelokaler (Edenmo 2008:224), vilket antagligen hänvisar till att det inte finns några hela förarbeten till båtyxor. Hela förarbeten finns det däremot i stora mängder i lösfyndsmaterialet (Oldeberg 1952:223ff), vilket kan betyda att de inte ska sättas i samband med boplatsområden utan möjligtvis ska ses som medvetna depåer. Hos Oldeberg förekommer det 28 förarbeten till båtyxor i östra Mellansverige (Östergötland, Södermanland, Närke, Västmanland och Uppland). Majoriteten av dem klassas som lösfynd då de har påträffats utan samband med andra föremål. Det saknas därför ofta en beskrivning av fyndplatsen. Endast två av dessa båtyxor har tolkats ingå i någon form av nedläggningssammanhang. Den ena fyndplatsen, Doverstorp i Risinge socken i Östergötland, har tolkats som ett möjligt depåfynd då båtyxan påträffades tillsammans med en flintmejsel. Den andra fyndplatsen, Hag i Västra Eneby sn, tolkades som ett depå- eller gravfynd beroende på att båtyxan påträffades i en grusgrop tillsammans med en tjocknackig bergartsyxa (Oldeberg 1952:237f). Mig veterligen förekommer det inga andra förarbeten av båtyxor i gravar. Hela förarbeten till båtyxor antas därför vara lämningar efter depåer i de fall de inte kan sättas i samband med boplatslämningar eller tydliga gravlämningar. Båtyxornas längd Depåer och gravar är mer osäkra att avgöra utifrån båtyxornas utseende då dessa vanligtvis är hela samt att yxorna förekommer i flera olika typer; Malmer definierar 10 typer och Oldeberg inte mindre än 20 typer. En kontextualisering utifrån längden på yxan, som utförts på senneolitiska skafthålsyxor, är nästintill omöjlig att utföra på båtyxor då de olika typerna varierar sinsemellan i längd. Som exempel kan nämnas Malmers typ E:1 som kan mäta över 30 centimeter medan det är ovanligt att några av de övriga typerna uppvisar samma längd. Därtill har väldigt få äldre båtyxor påträffats i våtmarker vilket gör den kategorin svår att jämföra. Försök med att jämföra de yngre gravfunna och de yngre våtmarksfunna båtyxorna har dock gjorts (von Hackwitz & Lindström 2004). Resultatet visade att de gravfunna yxorna har en medellängd på 19,8 centimeter vilket är något längre än de våtmarksfunna yxorna som har en medellängd på 17,8 centimeter (jfr med Edenmos liknande resultat 2008:214ff). Den allra längsta yxan som uppmättes i undersökningen var emellertid påträffad i en våtmark och bestod av en båtyxa typ E:1 som mätte 32 centimeter. Längden på de gravfunna yxorna varierade mellan 12,2-30,0 centimeter och det bör noteras att yxan som mätte 30 centimeter var ituslagen (SHM 7027:12; von Hackwitz & Lindström 2004). Utöver ovan nämnda variation i längd förekommer även miniatyrbåtyxor som gravföremål i östra Mellansverige (von Hackwitz & Lindström 2004). I södra Sverige, i landskapen söder om Östergötland är det däremot mer vanligt att finna miniatyrer av båtyxor i våtmarksdepåkontexter (von Hackwitz & Lindström 2004:25). Tolkningen av miniatyrer som indikerande för barn116 gravar är baserad på en grav i Skåne där en ung individ låg tillsammans med föremål av små storlekar, dock ingen båtyxa (Malmer 1975:101). En annan förklaring av miniatyrbåtyxorna är att de hör samman med uppkomsten av brandgravskicket (Christiansson 1953:74). I dödshuset i Gläntan i Turinge socken, som innehåller brandgravar, påträffades bl.a. en miniatyrbåtyxa. Dödshuset innehöll flera begravda individer. I det fallet ska miniatyrbåtyxan kanske snarare uppfattas som en ”kollektiv amulett” framför en enskild individs personliga statusföremål (von Hackwitz & Lindström 2004:24). Hur som helst så finns det i dagsläget inget som talar för att miniatyrbåtyxor skulle vara speciellt förknippade med barn3. Att långa båtyxor återfinns i gravar och korta båtyxor återfinns i depåer bör med andra ord användas med försiktighet då det förekommer korta yxor i gravmaterialet och långa yxor i depåerna, något som kanske också hör samman med de olika typerna av båtyxor. Av den anledningen kan man inte göra en direktöversättning där långa yxor tolkas som gravar och korta yxor tolkas som depåer utan en närmre kontextuell undersökning som tar hänsyn till fyndplatsens topografi samt eventuella övriga fynd som kan ge indikation på vilken typ av deponering det rör sig om. Längden på båtyxorna kan däremot användas som ett första urval av kategorierna eller för mer översiktliga analyser. Majoriteten av de kända gravarna i undersökningsområdet placerar sig en bit från kusten i samband med en ås och i närheten av ett vattendrag. Därtill finns det gravar i inlandslägen utan samband med en ås och dessutom finns det kända gravar vid kusten. En generell topografisk placering av båtyxegravarna går med andra ord inte att fastställa även om ett läge som inkluderar antingen en ås eller en våtmark, helst båda företeelserna, är ett bra argument för att ett lösfynd kan vara en lämning efter en grav (jfr Edenmo 2008:215ff, fig. 6:5, 6:7). Vittrade och patinerade båtyxor Sune Lindqvist har föreslagit att vittrade yxor kan vara rester efter gravar där vätskor från ett förmultnat lik kan ha bidragit till att yxan vittrat (Lindqvist 1963:82ff). Hans antagande byggde inte på någon vetenskaplig undersök3 Det ska nämnas att miniatyrbåtyxor så som definierade av Malmer består av båtyxor vars längd understiger 15 cm (Malmer 1975:100). Denna definition är problematisk att applicera med hänsyn till de olika typer av båtyxor som finns i materialet. Som exempel kan man se hur båtyxor av Malmers typ E:1 ofta har en längd som ligger runt 20-30 cm medan typ E:2 är betydligt kortare. Ca en tiondel av alla gravfunna båtyxor av typ E:2 kan definieras som miniatyrer efter Malmers bestämning (Lindström & Boije 2000:40). Av bl.a. den anledningen menar Edenmo att miniatyrbåtyxor inte existerar som en särskild grupp (Edenmo 2008:184). Det finns emellertid väldigt små yxor i materialet där längden ofta understiger 10 cm och där skafthålet har en diameter på ca 0,5-1 cm, jämfört med normalt ca 2 cm. Dessa yxor har kallats för ”äkta miniatyrer” (von Hackwitz & Lindström 2004). Förekomsten och betydelsen av denna grupp av båtyxor är emellertid under arbete (von Hackwitz, manus) och frågan om båtyxeminiatyrer kan i dagsläget inte anses utredd. I förevarande text appliceras därför Malmers definition. 117 ning vilket gör att man kanske ska ta uttalandet med en viss reservation. Hursomhelst så har tidigare studier visat att vittrade båtyxor förkommer både i gravkontexter och i våtmarkskontexter, med en markant överrepresentation i gravar (von Hackwitz & Lindström 2004:22). Detsamma har visat sig gälla för de senneolitiska yxorna (Lekberg 2002:118ff). Också i undersökningsområdet har vittrade båtyxor påträffats i gravar, t.ex. i en av gravarna i Sannahed och i graven vid Adolfsberg (se kapitel 3). Patina i form av mörk, metallaktig beläggning på ytan, förekommer hos våtmarksfunna båtyxor (von Hackwitz & Lindström 2004). I Karstens undersökning var 41 av 42 fynd av båtyxor som han tillskrev rituella egenskaper funna i våtmark. Ibland har de hittats som ackumulerade enkelfynd som påträffats via muddring i åar, som fynden i Sege å. Dessutom var 55 % av våtmarksfynden relaterade till strömmande vatten (Karsten 1994:59, 73). En tidigare tolkning av våtmarksfynd är att de är föremål som förlorats från en strandbunden boplats. Karsten ifrågasätter denna tolkning och menar att dessa fynd är medvetna vattensänkta depåoffer (Karsten 1994:141ff). Föremålen utgörs ofta av importerade exotiska bergartsföremål, icke-lokala bergartsyxor och statusföremål som båtyxor (Karsten 1994:144). Han menar att båtyxor i depåer framförallt utgörs av hela exemplar även om förarbeten och fragment förekommer. Bland yxfragmenten är eggdelar vanligare än nackdelar (Karsten 1994:109 ff). Syftet med deponeringar i strömmande vatten kan ha varit att man ville visa status mellan olika grupper (Karsten 1994:114ff) eller att platser i landskapet skapats och formats genom deponeringen av särskilda föremål vars biografi var den viktigaste komponenten (Bradley 1998:14; Gosden & Marshall 1999; Lund 2009:274). Av den anledningen är ”rituell deponering” ett bättre uttryck än offerdepåer då förutsättningen och syftet kan variera och även vara svårt att fastställa. Oavsett bakomliggande orsaker så kommer vittrade båtyxor att användas i följande undersökning som indikation på grav eller depå beroende på det topografiska läget. Patinerade yxor tolkas som våtmarksdepåer. Kontextualiserade båtyxor Utifrån ovanstående diskussioner kring båtyxor är min utgångspunkt för att kontextualisera de lösfunna båtyxorna i undersökningsområdet baserat på följande antaganden vad gäller båtyxornas egenskaper:  Fragmenterade båtyxor indikerar boplatsområden.  Hela båtyxor som påträffas på torrmark i samband med en ås och ett vattendrag är rester efter en grav.  Miniatyrer av båtyxor är rester efter gravar.  Vittrade yxor är rester efter gravar om de inte påträffats i våtmark.  Båtyxor funna i en våtmark samt fastmarksfunna båtyxor med patina indikerar våtmarksdepåer.  Båtyxor som påträffas i anslutning till en stor sten indikerar fastmarksdepåer. 118  Hela förarbeten förekommer inte på boplatser utan tolkas som medvetna depåer. Kriterierna kommer att användas i de kommande analyserna för att undersöka och definiera generella kontexter för lösfunna båtyxor i undersökningsområdet. För den mer detaljerade undersökningen i Moängområdet kommer fynden dessutom att bedömas individuellt mot övriga fynd på platsen samt mot det topografiska läget. Det ska även påpekas att för ett fynd kan flera av de ovan listade egenskaperna gälla. I sådana situationer vägs de olika egenskaperna mot varandra innan jag gör en tolkning av fyndet. Metod, material och källkritik Lösfynden och fyndplatserna som används i analyserna nedan är hämtade från Fornsök år 2007 där jag efter ett uttag över undersökningsområdet sorterat samtliga kategorier manuellt. Fördelen med att använda Fornsök är att det är ett jämförelsevis snabbt och enkelt sätt att få en överblick av materialet då de beskrivande dokumenten är inskannade och fyndplatserna är digitalt koordinatsatta och därmed går att applicera direkt i ett GIS-projekt. Jag är medveten om att de fynd som är registrerade hos Fornsök endast utgör en del av alla de lösfynd som påträffats i undersökningsområdet. Det mest önskvärda vore naturligtvis att även inkludera SHMs registrerade lösfynd samt lösfynd från de mindre museerna. En anledning till att jag har begränsat mig till Fornsök är för att få ett hanterbart material. Istället för 161 lösfynd i hela undersökningsområdet skulle jag ha fått ett material innehållande ca 600 lösfynd. Ett så stort material hade inte varit möjligt att bearbeta kontextuellt inom ramen för denna avhandling. För att testa om materialet från Fornsök är representativt, inkluderade jag lösfynd från SHMs lösfyndsmagasin i två mindre områden - det ovan nämnda Moängområdet samt ett lika stort område med mittpunkten vid båtyxegraven i Gimmersta. Områdena bestämdes genom så kallad ’buffering’ med radien satt till 10 kilometer. Efter en genomgång i magasinet koordinatsattes samtliga fyndplatser manuellt där fynden ibland har en exakt lokalisering men oftast är de placerade vid mangårdsbyggnaderna på de gårdar de har hittats på. Genom att inkludera SHMs material så fyrdubblades fyndantalet i de båda områdena (se tabell 4.6). Däremot förändrades inte de generella tendenserna i förekomsten av olika typer av föremål jämfört med innehållet från Fornsök för hela undersökningsområdet. Baserat på detta anser jag att materialet från Fornsök är representativt för de analyser jag använder materialet till. Av den anledningen ingår SHMs material endast i ett av de mindre områdena som används som pilotstudie, Moäng. Valet av det lokala undersökningsområdet grundas på att området vid Gimmersta hittills saknar gropkeramiska lokaler och därav även förutsättningen att undersöka relationen mellan kulturerna. 119 För alla lösfyndsundersökningar gäller det också att hålla sig kritisk till den samlade fyndbilden då lösfynd ofta påträffas i odlad mark vilket gör att spridningsbilden har en viss samhörighet med odlingsmaximum. Därtill bör det också påpekas att då det ofta är markarbetare som upptäcker fynden, är fyndplatsen inte nödvändigtvis exakt samt att fyndkontexten inte alltid är välbeskriven då uppgiftslämnaren av olika anledningar inte kunnat göra detta. Dessutom har olika områden inventerats med olika intensitet och av inventerare med skilda erfarenheter, vilket kan ge en missvisande bild av fyndspridningen. I de två kommande analyserna ska jag använda och diskutera de mellanneolitiska lösfynden i förhållande till landskapet. Undersökningen ska kanske främst ses som en metod för att pröva materialet. Jag kommer att använda mig utav de resultat som den kontextuella undersökningen ovan visade för att diskutera förekomsten av olika rum; boplatsområden, gravar och depåer. Landskapets topografiska egenskaper samt rekonstruerade vattenområden används därefter i diskussionerna om hur de olika rummen uppträder. Förekomsten av dem kommer därefter att diskuteras vad gäller betydelsen för relationen mellan den gropkeramiska kulturen och båtyxekulturen. Mitt primära syfte med undersökningen är inte att hävda en rekonstruktion eller helhetsbild av förhållandena under mellanneolitikum genom att inreda undersökningsområdet med olika lokaler. Snarare så är mitt syfte med undersökningen att använda mellanneolitiska fynd och fyndplatser från det nutida landskapet som en plattform för att undersöka variationen av fyndsammanhangen. Då materialet är begränsat vad gäller datering till de större perioderna; mellanneolitikum A, BI samt BII ska resultaten inte heller ses som ögonblicksbilder. Snarare visar undersökningen kronologiska förändringar i större svep och över ett större område. 120 Analys II – Lösfynd från FMIS runt sjön Hjälmaren Figur 4.1. Mellanneolitiska lösfynd i undersökningsområdet från digitala Fornsök samt den dubbeleggade yxan från SHM. I materialet ingår endast fem fyndplatser som kan knytas till den gropkeramiska kulturen jämfört med 79 fynd av båtyxekultur. Resterande 77 lösfynd kan endast dateras till mellanneolitikum generellt. Höjddata från lantmäteriet, © Lantmäteriverket Gävle 2008. Medgivande I 2009/0648. Jorddata från nationella jordartdatabasen för Sverige. © Sveriges geologiska undersökning (SGU), medgivande 30-399/2005. 25 m.ö.h. 121 Undersökningen omfattar 161 mellanneolitiska fyndplatser från undersökningsområdet (fig. 4.1). Ca hälften av lösfynden är av sådan karaktär att de endast kan dateras som mellanneolitiska, utan någon kulturhänvisning. En tendens är att de mellanneolitiska lösfynden har en viss dragning till områdets åsar och områden som ligger utmed vattendrag. I denna del kommer jag att jämföra förekomsten av lösfynd tillhörande den gropkeramiska kulturen och båtyxekulturen. Den gropkeramiska kulturens lösfynd utgörs av en relativt liten andel med endast fem fynd. Förekomsten av lösfynd av båtyxekultur är emellertid högre. I diskussionerna om de gropkeramiska lösfynden kommer jag till viss del att applicera de resultat som framträdde i den kontextuella undersökningen av båtyxor samt se till tidigare forsknings resultat och diskussioner om olika föremåls förekomst i olika landskapsrum och topografier. Hjälmarenområdets gropkeramiska lösfynd Det finns bara fyra lösfynd som enligt beskrivningen i Fornsök går att föra till den gropkeramiska kulturen. Samtliga består av pilspetsar. Förutom dessa tillkommer även den dubbeleggade yxan från lösfyndsmagasinet på SHM. De fem platserna diskuteras här utifrån deras förekomst i riktning väster till öster. Den dubbeleggade yxan SHM 8041, består av en typ B-yxa med utsvängda sidor i röd bergart, ca 20 centimeter lång. Yxan påträffades 1878 under en sten på en utgård i Frommesta i Ekeby socken. Föremål som påträffas under stenar tolkas traditionellt som deponerade (se ovan), något som yxans röda färg och vackra utformning stärker. På RAÄ Norrbyås 15:2 har två skifferspjutspetsar samt en skifferyxa påträffats. Fyndplatsen ligger längst ut på samma ås som de fasta fornlämningarna, Bärstalund och Tallåsen ut i den södra viken som var belägen under nuvarande Hemfjärden och Mellanfjärden (se fig. 3.2). Lokalen har dessutom en närhet till flera andra, hos Lindqvist registrerade, skifferspetsar av gropkeramisk typ (Lindqvist 1912:21ff) vilket styrker områdets gropkeramiska karaktär. RAÄ Stora Malm 39:3 består av en ”gropkeramisk pilspets” funnen på en äldre trattbägarlokal 40-45 m.ö.h. vid Forssjö. Lokalen påträffades under gropgrävning och fynden tillvaratogs av en folkskolelärare. En mindre undersökning utfördes på platsen av Schnell och Florin. Fynden utgörs, förutom av ovan nämnda pilspets, även av trattbägarkeramik, två handtagskärnor, avslag samt en mal- eller slipsten (SHM 23509). Platsen är belägen på samma ås som båtyxegraven vid Julsäter och i området har flera fynd av lösfunna båtyxor gjorts. Området karaktäriseras av en djup havsvik som sträcker sig från Littorinahavet ca 30 kilometer in i landet och avslutas vid båtyxegraven vid Sävsta (se fig. 3.2). Möjligtvis visar fyndet av pilspetsen en kontinuitet mellan tidigneolitikum och mellanneolitikum på lokalen. Lokalens 122 placering på änden av en ås, där land möter vatten, är en typisk lokalisering för gropkeramiska lokaler. RAÄ Husby-Rekarne 108:1 består av de två skifferspjutspetsar som utgör Moängområdets enda gropkeramiska lösfynd. Spetsarna är troligtvis deponerade i våtmark. Fyndet diskuteras vidare nedan. RAÄ Lista 63:1 består av en skifferpilspets av gropkeramisk typ. Platsen ligger i ett dåvarande öområde på östra delen av nuvarande Käglan. Fyndplatsen ligger 28 m.ö.h. och även här finns ett visst samband med vatten och av den anledningen en möjlighet att spetsen blivit deponerad. Tabell 4.2. Gropkeramiska lösfynd i undersökningsområdet från digitala Fornsök samt den enda dubbeleggade yxan från SHMs lösfyndsmagasin. Fynden är markerade på figur 4.1. RAÄ-nr/inv.nr Fyndbeskrivning och kommentar Norrbyås 15:2 Två spjutspetsar av svart skiffer samt en skifferyxa med svag hålegg. Spetsarna har triangulärt snitt med längsgående ås dock raka hullingar. Fyndplatsen ligger nära kända gropkeramiska lokaler. Stora Malm 39:3, SHM En ”gropkeramisk pilspets” på en trattbägarlokal. 23509 Fyndet visar möjligtvis en platskontinuitet mellan trattbägarkultur och gropkeramisk kultur. Husby-Rekarne 108 Två skifferspjutspetsar med ”gropkeramisk tånge”. Fyndet tolkas som en våtmarksdeponering. Lista 63 Skifferpilspets av gropkeramisk typ. Fyndet består av en möjligt våtmarksdeponering. SHM 8041 En dubbeleggad yxa av typ B. Röd bergart (diabas?). Funnen under en sten på en utgård på gården Frommesta i Ekeby socken. Möjlig rituell deponering. Avsaknaden av gropkeramiska lösfynd har tidigare påpekats (Lekberg 2003). Även om problemet med den knappa förekomsten av dem kan ligga på en antikvarisk nivå, d.v.s. att de av olika anledningar helt enkelt inte har hittats (jfr Carlsson 1987), kvarstår problemet. Frågeställningarna måste ställas efter materialet vi har för handen och detta leder oundvikligen fram till frågan varför det finns så lite lösfynd av gropkeramisk kultur. I litteraturen framgår det tydligt att det är svårt att definiera den gropkeramiska kulturen utan fynd av gropkeramik eftersom de övriga föremålen som förekommer inom kulturen även förekommer inom andra kulturer. Även när gropkeramik har identifierats kan den utseendemässigt påminna mycket om trattbägarkeramik vilket gör att flera forskare har ställt frågan om den gropkeramiska kulturen verkligen existerar i vissa områden (se kapitel 2). Gropkeramiken är egentligen den enda föremålstyp som förekommer enbart på gropkeramiska lokaler och därför kan den sägas utgöra den enda egentliga gropkeramiska ledartefakten. Därav finns det anledning att se närmare på gropkeramikens roll för att finna en möjlig förklaring till avsaknaden av gropkeramiska lösfynd, d.v.s. avsaknaden av andra gropkeramiska 123 artefakter och den gropkeramiska kulturens platsbundenhet till de strandbundna lokalerna. Varför är den gropkeramiska kulturen så starkt bunden till de gropkeramiska platserna? Denna fråga och gropkeramiken och de gropkeramiska platsernas roll kommer att diskuteras utförligare i kapitel 5. Hjälmarenområdets båtyxor Tidigare i kapitlet så undersökte jag de fasta båtyxelokalernas relation till kusten. Resultatet av den analysen visade att den äldre båtyxekulturen har en dragning till inlandet medan den yngre båtyxekulturen förekommer spritt över hela landskapet. Jag ska här undersöka lösfynd av båtyxor för att se om de visar samma utbredningsmönster som de fasta fornlämningarna. I analysen ingår 68 båtyxor som har en spridningsbild som täcker både kusten och inlandet. Uppgifterna kring yxornas utseende, typ och kontexter har hämtats från Fornsök där det ibland även finns en referens till inventarienummer hos SHM eller ATA (vilka i tabellen föregås av socken). Flera av båtyxorna förekommer även i Andreas Oldebergs katalog där ytterligare information har hämtats kring båtyxornas typer och fyndomständigheter (Oldeberg 1952). Av den anledningen kommer jag att använda mig av både hans och Malmers typologi i tabellen när jag tolkar båtyxorna som tillhörande antingen den äldre eller den yngre gruppen. För Hjälmarenområdets båtyxor kommer följande frågor att undersökas i syfte att ta reda på om det finns tendenser i lösfyndsmaterialet som talar för en geografisk dualism mellan de två mellanneolitiska kulturerna:  Hur fördelar sig de äldre, respektive de yngre båtyxorna i förhållande till kusten?  Hur fördelar sig de fragmenterade båtyxorna i förhållande till kusten? Den första undersökningen utförs med hänsyn till de resultat som undersökningen av båtyxelokalernas förhållande till kusten visade; de äldre båtyxelokalerna påträffas i inlandet och de yngre båtyxelokalerna påträffas både i inlandet och vid kusten. Vad visar en liknande analys av lösfyndsmaterialet? Den andra undersökningen fokuserar på fragmenterade båtyxor. Då dessa yxor kan vara spår efter boplatsområden är de av särskilt intresse då den fyndplatskategorin (båtyxelokal/båtyxeboplats) är i minoritet bland de fasta fornlämningarna jämfört med antalet registrerade båtyxegravar. Faktum är att mellanneolitiska boplatser, förutom de gropkeramiska lokalerna och båtyxelokalerna, är svåra att identifiera i det arkeologiska materialet (se vidare diskussion kap 6). Av den anledningen är boplatsområden intressanta att undersöka i förhållande till andra rum som gravar, depåer och de kulturbestämda lokalerna. 124 Figur 4.2. Lösfynd av båtyxor i Hjälmarenområdet från digitala Fornsök. Höjddata från lantmäteriet, © Lantmäteriverket Gävle 2008. Medgivande I 2009/0648. Jorddata från nationella jordartdatabasen för Sverige. © Sveriges geologiska undersökning (SGU), medgivande 30-399/2005. 25 m.ö.h. 125 Tabell 4.4. Lösfynd av båtyxor i Hjälmarenområdet från digitala Fornsök. I tabellen redovisas topografi samt fyndbeskrivning efter uppgifter hos Fornsök samt eventuellt SHM och/eller katalog hos Oldeberg 1952. I tabellen redovisas även fyndsammanhang (om sådant finns dokumenterat) samt en datering av båtyxan om det går att göra. Fyndets eventuella kontextuella tolkning finns även angivet. Dessa förklaras vidare i texten. Det ska dock påpekas att vissa fynd inte kan kontextualiseras av olika skäl såsom att de saknar en beskriven fyndkontext. Tabellens nummer överensstämmer med kartan i figur 4.2. Nr RAÄ-nr Topografi, beskrivning av fyndet samt tolkad kontext 1 Dunker 46:1 Björketorp. Åkermark. 50 m.ö.h. Yngre båtyxa samt lårbensformad slipsten funna på samma åker. Även en eggdel av en senneolitisk skafthålsyxa samt en del trindyxor. Grav. 2 Östra Vingåker 27:1 Gärdet ovanför Skogsvaktarebostället. Flack, sandig förhöjning invid låglänt lerslätt. En halv och ofullbordad båtyxa av yngre typ, Oldebergs typ Bf E:1. Inom ett avgränsat område har tidigneolitiska föremål påträffats, bl.a. ett förarbete till en mångkantig yxa samt tunnackiga yxor. SHM 21453. Boplatsområdesindikerande. 3 Flen 32:1 Öja. Tämligen flack, svagt sydlig sluttande lermark. En fragmenterad båtyxa som har använts som knacksten. Flera tidigneolitiska yxor funna i samma åker. SHM 21755. Boplatsområdesindikerande. 4 Dunker 48:1 Åkaren. Svagt sluttande sandmark, nutida åker, 45 m.ö.h. En eggdel av enbåtyxa samt lårbensformad slipsten. På platsen har även andra föremål påträffats, bl.a. flera trindyxor. Boplatsområdesindikerande. 5 Axberg 158:1 Kvinnersta. Nackdelen av en båtyxa samt spridd lerklining. Boplatsområdesindikerande. 6 Mosjö 52:1 Backlunda. Svag förhöjning i terrängen. Åkermark. Fynd av två nackdelar av båtyxor. Boplatslämningar i närheten med dateringar från bl.a. hyddor tyder på en användning av platsen från tidigneolitikum till järnåldern. Boplatsområdesindikerande. 7 Medåker 53:1 Svagt sydsluttande lermark i nutida åkermark. En äldre båtyxa (Malmers typ A-B). Grav. 8 Ervalla 37:1 Nyberget. Nutida åkermark. En äldre båtyxa. 9 Näsby 33:1 Frövi. Åker nordost om gården. Nackdelen av yngre båtyxa, Oldebergs typ Bf F. Boplatsområdesindikerande. 10 Ervalla 71:1 Bredal. Åkermark öst om gården. Nackdelen av båtyxa. Boplatsområdesindikerande. 11 Götlunda 248:1 Lunger 7:38. Nordöstra delen av en svag höjdplatå mellan åsrygg i väst och bäckdalgång i öst. Ca 32 126 12 13 14 15 Axberg 115:1 Rinkaby 82:1 Kumla 92:1 Götlunda 315:1 16 Lillkyrka 87:1 17 18 Örebro 245:1 Götlunda 251:1 19 Lillkyrka 99:1 20 21 Stora Mellösa 115:1 Lillkyrka 75:2 22 23 24 Ödeby 57:1 Örebro 132:1 Axberg 112:1 25 Hyltinge 157:1 26 27 28 Västermo 63:1 Sköldinge 239:1 Lilla Malma 75:1 29 30 Stora Malm 111:1 Barva 230 m.ö.h. En båtyxa. Grav. Hultet. Nordsluttning av moränbacke i åker. Nackdel av båtyxa. Boplatsområdesindikerande. Rinkaby. På gårdens marker vid platsen för fattigstugan. En båtyxa. Grav. Blacksta 1:4. Åsänka i lermark. Åkermark. En yngre båtyxa, 27 cm, Malmers typ E:1. Våtmarksdepå. Humlemyr. Vid bostadshus på gårdsplanen. 27 m.ö.h. Eggdel av en båtyxa. Starkt vittrad. Våtmarksdepå. Hyddan, Ekeberg gård. Svag moränrygg som sluttar mot sydväst mellan dalgångar. Hagmark. Ca 26 m.ö.h. En yngre båtyxa. Grav. Vittvängs ägor. Båtyxa. Hagelsbäcken. Sydöstra spetsen av större uppodlad dalgång intill och väster om utloppet till en mindre sjö. Nackdel av en yngre båtyxa, Oldebergs typ Bf E:4. SHM 14166. Boplatsområdesindikerande. Fallhagen. På krönet av en höjdrygg mellan sidodalgångar. Nutida åkermark. Ca 34 m.ö.h. En yngre båtyxa. Egby. Flack sandmark i sydvästra delen av en rullstensås. Åkermark. En äldre båtyxa. Grav. Lilla Sättran. Sydöstsluttande hagmark. En yngre båtyxa, omarbetad med ny holk. Oldebergs typ Bf E:3. Ev. tillsammans med hålmejsel av flinta. SHM 13043 och 13047. Grav. Ringaby. Nutida åkermark. Ett förarbete till båtyxa. Depå. Ekeby-Almby. Moränsluttning mot norr. Nutida åkermark. En båtyxa. Nävesta. Moränbacke i en trädgård. Eggdel av en båtyxa (möjligen en mångkantsyxa). Boplatsområdesindikerande. Mölentorp. En båtyxa. På platsen har man även funnit snörkeramik samt en tunnackig yxa. SHM 21636, 15742. Grav. Lund. Åkermark. Miniatyrbåtyxa, yngre typ. Grav. Åsen. Grustag. En båtyxa. Grav. Lundby. I åkermark. En båtyxa funnen i åkern. I åkern har även en tunnackig flintyxa och en tjocknackig yxa m.m. påträffats. Grav. Eriksberg 1. Eggdelen av yngre båtyxa, Oldebergs typ Bf F. SHM 14574. Boplatsområdesindikerande. Bjurkärr. Nutida åkermark. En fragmenterad båtyxa. Boplatsområdesindikerande. 127 31 32 33 Västermo 84:1 Stora Malm 128:1 Västra Vingåker 215:1 34 35 36 37 38 39 Ärla 38:1 Näshulta 47:1 Helgesta 168:1 Stora Malm 133:1 Floda 187:1 Ärla 57:1 40 41 Stora Malm 144:1 Barva 229 42 Stora Malm 106:1 43 Öja 91:1 44 Gillberga 159:1 45 46 47 Stenkvista 42:1 Husby-Rekarne 101:1 Lista 92:1 48 49 Katrineholm 36:1 Floda 138:1 50 Dunker 55:1 Norra Åby. Nutida åkermark. En yngre båtyxa utan färdigborrat skafthål. Depå. Eriksberg m.fl. Ca 50 m.ö.h. En båtyxa. Vännervass. Förarbete till en båtyxa utan skafthål. På platsen har flera andra yxor tillvaratagits, både hela och fragmenterade. Boplatsdepå. Lilla Häradsäng. En yngre båtyxa. Grav. Vidökna. Nutida åkermark. Fyndplats för en båtyxa av yngre typ. Grav. Kramnästorp. Fragmenterad båtyxa. SHM 6968. Boplatsområdesindikerande. Eriksberg m.fl. Ca 30 m.ö.h. En båtyxa. Grav. Ökna by. Äldre båtyxa av Oldebergs typ Bf B. SHM 13686:6. Östra Hedemora. Funnen vid jordbruksarbete. Fragment av båtyxa samt andra stenyxor i olika tillverkningsstadier. Boplatsområdesindikerande. Eriksberg m.fl. Ca 30-40 m.ö.h. En båtyxa. Grav. Källtorp. Ett förarbete till en yngre båtyxa, utan skafthål och avslagen nacke. Bf E:2-Bf C:6. SHM 5521:1. Boplatsområdesindikerande. Båltnäs 2:1. Omgivningen utgörs av ett näs med bergmark mellan mossmarker. 35-40 m.ö.h. Yngre båtyxa i miniatyr, Oldebergs typ Bf F, tillsammans med senneolitisk skafthålsyxa. SHM 18167:3. Depå. Hagby. Påträffad vid jordbruksarbete i nordsluttning av moränrygg. Nutida åkermark, 25 m.ö.h. ”Degenererad” båtyxa, mellanting mellan senneolitisk skafthålsyxa och båtyxa. Grav. Funnen på fältet 500 meter sydost om Hälleby. En båtyxa. På platsen har även påträffats fem senneolitiska skafthålsyxor, varav två halva. Grav. Balsta. Funnen vid harvning. En yngre båtyxa i miniatyr. Grav. Rossvik. Yngre båtyxa, Oldebergs typ Bf E:3. Grav. Hälleby. Funnen i potatisland, svag västlig sluttning, på nordöstra sidan av före detta sjö. En yngre båtyxa. Grav. Djulö gods. En båtyxa, del av eggen bortslagen. Boplatsområdesindikerande. Hägerbo. Svag nordostsluttande, delvis sandig avsats på sydvästra sidan av en dal. Nutida åkermark. 50 m.ö.h. En båtyxa, förekommen (ev. mångkantsyxa). Grav. Nälen. Åkermark. Två båtyxor, en hel och en fragmenterad. Boplatsområdesindikerande. 128 51 Lista 100:1 52 Österåker 53:1 53 54 Dunker 184:1 Dunker 158:1 55 56 57 Julita 199:1 Floda 186:1 Sköldinge 220:1 58 59 Stora Malm 118:1 Floda 183:1 60 61 Ärla 31:1 Sköldinge 234:1 62 63 64 65 Stora Malm 134:1 Stora Malm 120:1 Härad 262 Husby-Rekarne 42:1 66 Floda 165:1 67 68 Östra Vingåker 28:1 Östra Vingåker 16:1 Vingsleör. Båtyxa funnen vid dikesgrävning. Svag nordsydlig sluttning i småkuperad moränmark. 35 m.ö.h. Våtmarksdepå. Askö gruvor. Flack moränmark. En yngre båtyxa, Oldebergs typ Bf F, skadad vid nacke samt skafthålet. Boplatsområdesindikerande. Solbacken. Eggdelen av en yngre båtyxa, Oldebergs typ Bf F. Boplatsområdesindikerande. Lilla Dal. Plant krön av en sandig moränås på nutida fotbollsplan. En yngre båtyxa, Oldebergs typ Bf E:1. Grav. Äs 1:2. En yngre båtyxa, Oldebergs typ Bf C:4. Grav. Ökna. En båtyxa, SHM17150:3. Grav. Häringe. En yngre båtyxa, Oldebergs typ Bf E:1. Fragmenterad. SHM 6968:14. Boplatsområdesindikerande. Fågelö. Ca 35 m.ö.h. En yngre båtyxa, Oldebergs typ Bf F. Grav. Abbotnäs. Nackdelen av en yngre båtyxa av Oldebergs typ Bf C:3 (Bf C:5). SHM 13043:6. Boplatsområdesindikerande. Kroberga. 35 m.ö.h. Båtyxa, enligt skiss i ATA en yngre typ (Malmers typ E:2?). Valla by. Yngre, fragmenterad, båtyxa, Oldebergs typ Bf E:1. SHM 6968:15. Boplatsområdesindikerande. Eriksberg m.fl. Ca 70 m.ö.h. En båtyxa. Grav. Eriksberg m.fl. Västsluttande lermark ovan före detta vik av insjö. En båtyxa. Grav. Finnäng. Eggdelen av en starkt vittrad båtyxa. SHM 16414. Våtmarksdepå. Tandla, Nabben. Funnen på stranden till sjön Nabben. En yngre båtyxa, Oldebergs typ Bf E:3. Våtmarksdepå. Göttersta. Eggdelen av en båtyxa av yngre typ, Oldebergs typ Bf C:5. SHM 15403:5. Boplatsområdesindikerande. Hulta 1. 35 m.ö.h. En yngre båtyxa typ Bf E:3. Grav. Sjöholm. Platsen ligger under ett överhängande klippblock. 45 m.ö.h. En yngre, fragmenterad, båtyxa typ Bf E:1. Platsen är registrerad som en boplats med flera stenåldersfynd. Boplatsområdesindikerande. 129 Äldre och yngre båtyxor Knappt hälften av båtyxorna kan genom uppgifter från Fornsök, SHM eller Oldeberg, dateras till äldre eller yngre typ: Fyra äldre yxor och 31 yngre yxor. Fördelningen mellan de äldre och de yngre båtyxorna är emellertid jämförbar med hänsyn till att produktionen av båtyxor ökar under den yngre fasen (Malmer 2002: 284, fig. 96; Edenmo 2008:155, fig. 5:7). Ökningen av båtyxorna kan vara ett tecken på att de under den senare delen av mellanneolitikum B fick en förändrad roll beroende på sociala samhällsförändringar där båtyxan från början var ett mer exklusivt föremål (von Hackwitz & Lindström 2004:28; Edenmo 2008:158ff). De fyra äldre båtyxorna (fyndplats nr 7, 8, 20 och 38) har påträffats dels vid kusten och dels i inlandet. Två av dem, nr 7 och 20, är funna i strandlägen på dåtida öar. Den ena av dessa, nr 7, består av en typ A eller B, den typ som enligt Edenmo utgör de första båtyxorna i området (Edenmo 2008:160). Det finns inga fragmenterade äldre båtyxor i materialet utan samtliga fyra båtyxor som kan dateras till äldre typer består av hela yxor. Troligtvis utgörs dessa fyra båtyxor av antingen rester efter gravar eller depåfynd. De yngre båtyxorna utgörs av 31 båtyxor som förekommer i samtliga zoner i landskapet. Bland dessa finns alla varianter representerade, hela yxor, vittrade, miniatyrer, eggdelar, nackdelar, samt ett förarbete. Boplatsområden I materialet finns ett relativt stort antal fragmenterade båtyxor. Totalt 25 båtyxor har påträffats i olika former av fragmentering varav sju nackdelar och sju eggdelar. Av dessa fragment kan tolv dateras till yngre typer av båtyxor. Inga fragment av äldre båtyxor kan påvisas i materialet. Det finns dock 14 fragmenterade båtyxor som inte kan dateras och bland dessa är det möjligt att det finns äldre typer. Av de sju eggdelar som finns i materialet kommer två att diskuteras nedan som möjliga våtmarksdepåer. Förutom dessa två betraktas de övriga fem eggdelarna som indikationer för boplatsområden. Om de resterande 23 fragmenterade båtyxorna är spår efter boplatsområden betyder det att undersökningsområdets båtyxelokaler kan utökas från de tidigare dokumenterade antalet av fem till 28 båtyxelokaler eller snarare områden för sådana. Av dessa 28 lokaler/områden består fyra av äldre, vilka samtliga är registrerade som fasta fornlämningar, 12 odaterade och 12 yngre varav en består av en fast fornlämning och elva av fragmenterade båtyxor som indikerar boplatsområden (tabell 4.5). Båtyxelokaler, inklusive båtyxegravar lokaliseras med en klar majoritet till området mellan 500-5000 meter från kusten (tabell. 4.1). Då lösfyndsanalysen indikerar 23 nya möjliga boplatsområden kan det vara av intresse att även undersöka det materialets förhållande till kusten. Analysen är utförd enligt samma kriterier som för analysen av fasta lokaler i inledningen av kapitlet. Avvikande är att samtliga fragment har mätts till kustlinjen motsvarande senare delen av mellanneolitikum, 25 m.ö.h., då det inte finns några 130 daterade äldre fragment i materialet. Av den anledningen kan resultatet vara något missvisande och vissa av fyndplatserna har troligtvis legat närmare kusten under den äldre fasen av båtyxekulturen. Resultatet kan däremot förstås som det maximala avståndet till kusten. Tabell 4.5. Fördelningen mellan båtyxelokaler som kan tolkas som boplatser och fragmenterade båtyxor som kan tolkas som boplatsområdesindikationer vad gäller deras lokalisering i förhållande till kusten. Observera att vissa fragment inte kan bestämmas som äldre eller yngre och därför syns det en skillnad mellan det sammanlagda antalet äldre och yngre boplatsområden och det totala antalet. Zon Antal regiAntal fragTotalt Totalt Totalt strerade båmenterade antal antal antal tyxelokaler båtyxor äldre yngre Strandläge, 0 7 0 4 7 <500 m Kustnära, 2 7 1 7 9 500-5000 m Inland, >5000 3 9 3 1 12 m Totalt 5 23 4 12 28 Som tidigare nämnts finns det fem båtyxelokaler i området kring Hjälmaren; Skumparberget, Eka, Hagtorp, Domarhagen och Vallby (se kapitel 3). På fyra av dessa lokaler utgörs fyndmaterialet av äldre båtyxekultur. Tre av lokalerna ligger i inlandszonen medan en av dem placerar sig i den kustnära zonen. Den femte lokalen, Skumparberget ligger i den kustnära zonen och innehåller yngre båtyxekeramik. Ingen lokal ligger i strandläge. I en jämförelse mellan de fem lokalernas förhållande till kusten och lösfunna fragmenterade båtyxorna syns här en avvikelse. Lösfunna båtyxor förekommer frekvent även i den kustnära zonen och även i strandlägen. 7 (30%) av det totala antalet på 23 fragmenterade båtyxor har påträffats i strandlägen. De yngre båtyxefragmenten har övervägande dominans i den kustnära zonen (55%), men förekommer även i inlandet (9%) och i strandlägen (36%). Som ovan nämnts så har inga äldre fragment påvisats i materialet. Gravar Fem lösfynd kan utifrån fyndsammanhanget eller båtyxans utseende indikera gravar eller fastmarksdeponeringar; nr 1, 21, 26, 42 samt 45. På fyndplats nr 1 på kartan i figur 4.2 har en båtyxa av yngre typ samt en lårbensformad slipsten påträffats. Fyndplatsen ligger i en åker på sidan av en ås. Vidare innehåller fyndplats nr 21 en yngre båtyxa som har registrerats tillsammans med en liten bred håleggad flintmejsel i hagmark på lokalen Lilla Sättran. Dessvärre saknas en beskrivning av hur fynden påträffades i båda fallen, vilket betyder att man inte kan utgå ifrån att de låg tillsammans. Lokalen ligger dock nära den registrerade båtyxegraven vid Högby, som även den ligger i anslutning till den dåtida stranden till norra forn-Hjälmaren (se fig. 131 3.2). Därtill finns det tre miniatyrer i materialet, nr 26, 42 och 45. Två av dem, nr 26 och 45, är funna under jordbruksarbeten. Möjligtvis är dessa två miniatyrbåtyxor rester efter gravar. Fyndplats nr 42 ligger däremot på bergsmark som under mellanneolitikum har utgjorts av en ö eller ett näs omgivet av sjöar, idag mossar. Troligtvis är även denna miniatyrbåtyxa rester efter en fastmarksdeponering. Som diskuterats ovan så är ett annat sätt att upptäcka gravar i lösfyndsmaterialet av båtyxor är att mäta yxornas längd då det har påvisats att långa yxor ofta påträffas i gravar och kortare yxor förekommer i våtmarksdepåer (von Hackwitz & Lindström 2004; Edenmo 2008:200ff). Som redan påpekats så är denna metod inte alltigenom tillförlitlig då långa yxor även förekommer i våtmarksdeponeringar och kortare yxor i gravmaterialet. Av den anledningen kommer jag inte att göra en sådan uppdelning utan väljer att teoretiskt tolka samtliga hela båtyxor funna i samband med en ås och bredvid ett vattendrag eller en sjö som inte kan sättas i samband med deponering som gravfynd enligt definitionerna ovan. Utfallet blir då att lösfyndsmaterialet innehåller båtyxor från sammanlagt 28 gravar. Fastmarksdepåer Förekomsten av förarbeten har ovan definierats som möjliga deponeringar. I materialet finns tre förarbeten, nr 22, 31 och 33 i tabell 4.4, varav ett består av ett förarbete till en yngre båtyxa, nr 31. Övriga två kan enbart dateras till mellanneolitikum B. Förarbetet på plats nr 22 är lokaliserat till den dåvarande stranden vid inloppet till en insjö som idag utgörs av sjön Väringen lokaliserad i nordvästra delen av undersökningsområdet. Möjligtvis bestod platsen under mellanneolitikum av ett vattendrag som förenade inlandet och Littorinahavet. Platsen kan i så fall ha haft en betydelse som en liminal plats och som viktig kommunikationsplats från havet till inlandet. Det är därför möjligt att det förarbete till båtyxa som påträffats här består av en medveten depå i rinnande vatten, men då den saknar patina behandlas den som ett fynd av fastmarksdeponering. Nr 31 består av ett förarbete till en yngre båtyxa. Yxan är påträffad 200 meter väster om den gropkeramiska lokalen Snickartorpet. I samma dåvarande vik vid norra Åby, ca en kilometer söderut om båtyxan har en dubbeleggad yxa hittats på 25-30 m.ö.h. (SHM 14339:5). Den dubbeleggade yxan finns inte med i lösfyndsanalysen då den inte är placerad i lösfyndsmagasinet hos SHM. Tvärs österut över åsen ligger två båtyxegravar innehållande yngre båtyxekultur, vid Täby gård. Förarbetet och gravarna bör sättas i samband med varandra då de dateringsmässigt kan vara avsatta under samma tid. Snickartorpets gropkeramik består av poröst gods ornerat med Fagervik II och Fagervik III-stil och lokalen ligger 35 m.ö.h. Det är med hänsyn till nivån rimligt att tänka sig att den gropkeramiska lokalen användes under mellanneolitikum A. Hur som helst visar helheten av materialet på en kontinuitet i området från mellanneolitikum A (dubbeleggad yxa) till mellanneolitikum B (båtyxegravar). 132 Det sista förarbetet, nr 33, har påträffats på samma plats som flera andra yxor, både hela och fragmenterade. Förarbetet tillhör av den anledningen troligtvis en form av boplatskontext och kan utgöras av den, i materialet, enda påträffade boplatsdeponeringen. Syftet med boplatsdepåer har föreslagits vara en handling i avsikt att domesticera eller på annat vis påverka eller förändra karaktären av en plats och samtidigt skapa en länk mellan människorna och platsen (Thomas 1991:63ff). Yxan definieras i tabell 4.4 som en boplatsdepå. Sammanlagt, inklusive den miniatyrbåtyxa som nämndes i föregående stycke, finns det fyra båtyxor som kan tolkas som lämningar efter fastmarksdeponeringar. Våtmarksdepåer Fem fyndplatser kan tolkas som vattendeponeringar av båtyxor där två av dem består av eggdelar. Tre fynd har registrerats som funna i vatten eller våtmark; nr 14 som påträffades i en åsänka i lermark, nr 51 som påträffades i sank mark vid dikesgrävning samt nr 65, som påträffades på stranden till en nutida sjö. Ingen av båtyxorna har dokumenterad patina. Däremot finns två vittrade, odaterade eggdelar på fyndplats nr 15 och 64. Denna vittring kan komma sig av att de legat i vatten. Nr 15 ligger på en dåtida ö, 27 m.ö.h. och består av ett fragment. Platsen för nr 64 ligger ca 30 m.ö.h. i en liten dåtida ögrupp intill det mellanneolitiska fastlandet. Om eggdelen på plats nr 64 är rester efter en våtmarksdepå bör den ha deponerats innan vattnet nådde förbi 30-meterskurvan. Möjligtvis utgörs fyndet därför av en vattendeponerad eggdel från en äldre båtyxa. Syntes Den gropkeramiska kulturen i Hjälmarenområdet visar en platsbundenhet till de gropkeramiska lokalerna som fixerar materialet. Endast fyra gropkeramiska lösfynd har påträffats i materialet hos Fornsök och i SHMs lösfyndsmagasin finns det bara en dubbeleggad yxa från området. Av dessa sammanlagt fem lösfynd visar två en närhet till andra neolitiska lokaler. Det ena visar kontinuitet från trattbägarlokalen Forssjö, något som är ett vanligt förekommande fenomen i östra Mellansverige på Södertörn. Flera lokaler på Södertörn, t.ex. Häggsta och Masmo innehåller både trattbägarkeramik och gropkeramik, samt ibland även båtyxekeramik och/eller senneolitisk keramik. Endast tre gropkeramiska lokaler i undersökningsområdet visar platskontinuitet med trattbägarlokaler; Moäng, Lundby-Åläng/Lundby samt Gärdselbäcken (se ovan, kapitel 3). Fyndet av en gropkeramisk spets på Forssjö kan av den anledningen vara en viktig pusselbit i förståelsen av övergången mellan tidigneolitikum och mellanneolitikum A då ytterligare en lokal tillkommer i materialet. Av de övriga tre har två tolkats som möjliga våtmarksdepåer och det sista fyndet utgörs troligtvis av en fastmarksdepå. 133 Båtyxelösfynden i Hjälmarenområdet visar flera intressanta aspekter av den materiella kulturens utbredning och förekomst. Utbredningen av båtyxelösfynden stämmer inte överens med de fasta fornlämningarnas utbredning. Utifrån antagandet att fragmenterade båtyxor är boplatsindikerade har 23 nya möjliga boplatsområden lokaliserats i undersökningsområdet. De fragmenterade båtyxornas indikation på boplatsområden, tillsammans med de tidigare registrerade lokalerna i området, verifierar bilden av att inlandslägen föredras vid etableringen av båtyxekulturen då de äldre lokalerna har en dominans i inlandsläget även om de också förekommer i den kustnära zonen, dock inte i strandlägen. Under den yngre fasen förekommer dock båtyxelokalerna/-områdena även på strandlägen och flera av dem placeras i direkt närhet till dåvarande forn-Hjälmaren eller Littorinahavet. Här ska det dock återigen påpekas att det inte har identifierats några äldre båtyxefragment i materialet. Det totala lösfyndsmaterialet av båtyxor pekar dock på en annan bild då äldre båtyxor förekommer i lika stort antal i inlandet som vid kusten. Två äldre lösfynd av totalt fyra har en placering vid kusten i strandlägen. Dessa har tolkats som gravar (fig. 4.2 nr 7 och 20). De två äldre båtyxegravar visar att båtyxekulturen även inledningsvis finns vid kusten, även om inlandsfynden överväger om man inkluderar de fasta fornlämningarna. Även om äldre båtyxor utgör en mindre grupp, fyra stycken, är resultatet intressant och frågan är vad de äldre båtyxelokalerna vid kusten representerar och varför de påträffas vid kusten. Denna fråga kommer jag att diskutera i de kommande kapitlen. Det finns med andra ord inget belägg i lösfyndsmaterialet som entydigt talar för en expansion mot kustområdena först under den yngre fasen av båtyxekulturen. Däremot syns en markant ökning i båtyxematerialet, vilket möjligtvis har bidragit till att skapa en uppfattning om att så är fallet. Lösfyndsanalysen i området har därmed bidragit till att luckra upp de tidigare uppfattningarna om den äldre båtyxekulturens uppkomst i inlandet. Dessa stämmer inte för undersökningsområdet utan här syns snarare en relativ jämn förekomst av äldre båtyxekultur över hela landskapet redan från inledningsskedet. I nästföljande analys kommer det lokala Moängområdets lösfynd att diskuteras. Här används samtliga lösfynd från mellanneolitisk tid, även de som inte går att kulturbestämma och landskapet har även rekonstruerats mer noggrant vad gäller möjliga dåtida vattenområden. Fyndplatsernas jordart kommer även att tas hänsyn till i tolkningarna av fyndsammanhangen. 134 Analys III – Lösfynd från FMIS och SHM i området kring Moäng Moängområdet ligger i Hjälmarens östligaste del. Under mellanneolitikum låg området vid utloppet från forn-Hjälmaren till Littorinahavet. I och med landhöjningen växer detta utlopp igen under senneolitikum och den berömda Hyndevadsforsen skapas då grusåsen bröts igenom (Damell 1999). Sju lokaler med gropkeramisk kultur eller båtyxekultur har påträffats i området; Eka, Hagby udde, Hagtorp, Hållsta, Lundby-Åläng/Lundby, Moäng och Åstorp (se fig. 3.2, tabell 3.2 samt de beskrivningar som finns av lokalerna i kapitel 3). Lokalerna ligger samlade i två områden; längs med Malmköpingsåsen, i området där de söta insjöarna möter forn-Hjälmaren, samt på Katrineholmsåsen. I båda områdena finns en rumslig relation med trattbägarkultur och på tre av områdets lokaler finns en direkt närhet till trattbägarkultur; Eka, Lundby-Åläng/Lundby samt Moäng. Lokalerna på Malmköpingsåsen börjar med den gropkeramiska lokalen Hållsta som ligger längst ut i viken mot forn-Hjälmaren 30-32 m.ö.h. Lokalen innehöll bl.a. en keramikskärva av fast gods med dekor av typen Fagervik III. Det fasta godset samt nivån antyder en datering till äldre gropkeramisk kultur. Ca 400 meter inåt i den dåtida viken ligger den tidigneolitiska lokalen med samma namn där trolig trattbägarkeramik påträffats i en rotvälta vid en förundersökning genomförd av Sörmlands museum 2007. På samma sluttning ca 50 meter sydost om den tidigneolitiska lokalen Hållsta ligger Lundby-Åläng/Lundby. På grund av de tre lokalernas närhet till varandra samt likhet i keramiska lämningar mellan de två sistnämnda bör de snarare uppfattas som en lokal. Lokalen Lundby/Lundby-Åläng innehöll keramik av mestadels fast gods med dekor av Fagervik II och III och ligger mellan 3238 m.ö.h. Detta betyder att även dessa två lokaler kan dateras till äldre gropkeramisk kultur. Hållsta och Lundby-Åläng/Lundby ligger på vikens östra sida. Moäng, som utgör centrum av undersökningsområdet, ligger på dess västra sida något längre in i viken med en nedre gräns på 30 m.ö.h. Keramiken på lokalen är av både fast och poröst gods. Den äldre fasta keramiken har dekor av stil Fagervik II medan den yngre porösa keramiken har dekor i stilen Fagervik II och III. Lokalen kan ha innehållit gravar. 150 meter söder om Moäng ligger en tidigneolitisk lokal med samma namn där trattbägarkeramik har påträffats. Hagby udde ligger på vikens östra sida 26 m.ö.h, ca 400 meter från Moäng. Även den lokalen innehöll fast och poröst gods med dekor av Fagervik II och III. De gropkeramiska lokalernas keramik utmed viken vid Malmköpingsåsen antyder därmed att det finns en viss kronologisk skillnad mellan dem. Det övervägande fasta godset som återfinns på lokalerna i den yttre viken kan möjligtvis säga något om deras samtidighet, medan Moäng och Hagby udde som ligger lite längre in i viken även innehåller poröst yngre gods. Båtyxelokalen Hagtorp ligger även den på Malmköpingsåsen, dock i inlandsläge längre ner i området. Lokalen innehöll keramik av Malmers typ 135 A:1, B:1 och B:1, D:2, d.v.s. äldre båtyxekeramik. På Hagtorp finns också mesolitiska lämningar. Åstorplokalen på Katrineholmsåsen innehåller en grav innehållande äldre båtyxekultur, bl.a. keramik av Malmers typ B:1. Den närliggande båtyxelokalen Eka innehåller keramik av Malmers typ A:1, ad B, E:1. På Eka har det även påträffats tidigneolitisk keramik, möjligtvis även på Åstorp. Lokalerna ligger ca tio kilometer från den mellanneolitiska kusten. På samtliga tre båtyxelokaler dateras keramiken till äldre båtyxekultur och det är troligt att de tre båtyxelokalerna användes samtidigt eftersom keramiken överensstämmer. Då det inte finns någon yngre båtyxekeramik på lokalerna är det möjligt att fråga om den äldre båtyxekeramiken användes även under sen mellanneolitikum B, eller om keramiken helt enkelt har slutat att användas i området under den perioden. Yngre båtyxor finns det gott om i lösfyndsmaterialet vilket betyder att det skulle kunna finnas båtyxekeramik från den yngre perioden. Moängområdet kan sammanfattas innehålla tre olika grupper av lokaler; en äldre gropkeramisk kultur i den yttre viken på lokalerna Hållsta och Lundby-Åläng/Lundby, en yngre gropkeramisk kultur på lokalerna Moäng och Hagby udde samt en äldre båtyxekultur i inlandsläge på de båda åsarna. Lösfyndsanalys Lösfynden kring Moäng är hämtade från Fornsök och från SHMs lösfyndsmagasin. Fynden från SHM utgör majoriteten av fynden. Vissa av fynden från Fornsök saknar inventarienummer och därför är beskrivningen av dessa tagna från den digitala databasen. I tolkningen av båtyxorna har jag även använt Oldebergs katalog där viss beskrivning av både yxorna och deras kontext kan gå att finna. Att jag inte har använt samtliga fynd från Oldebergs katalog beror på att de inte är koordinatsatta samt att de är hämtade från olika museer och privata fyndsamlingar där en eventuell undersökning av dem i vissa fall skulle vara allt för tidskrävande för detta arbete. I redogörelsen för fynden har jag beskrivit föremålet utifrån typ och tagit hänsyn till eventuell kulturtillhörighet samt fyndomständighet då det finns dokumenterat. I de fall det rör sig om ett fynd av en båtyxa har jag även gjort en datering till äldre respektive yngre båtyxa. Då fynden från SHM ännu inte är koordinatsatta i en digital katalog har jag gjort detta manuellt efter fyndbeskrivningen. I några fall har det inte gått att hitta platsen för fyndet exempelvis beroende på att en gård bytt namn och inte gått att återfinna genom vare sig de historiska eller moderna kartor jag har använt, eller att det finns två gårdar med samma namn i samma socken. De topografiska egenskaperna är bestämda utifrån jordmån och m.ö.h. Fynden fördelar sig med största densitet i områdets norra och östra delar. Dessa områden sammanfaller med jordbruksområden, vilket kan förklara de ”tomma” områdena i regionens södra och västra del. Som framgår ovan har de allra flesta depåer uppmärksammats i de fall det handlar om våtmarksdepåer. Av den anledningen kan det vara av särskilt 136 intresse att kunna göra en så riktig bedömning som möjligt av omgivningen avseende förekomsten av våtmark och avstånd till kusten när föremålet deponerades. Moängområdets vattenbestånd har därför rekonstruerats för den aktuella tiden. Rekonstruktionen innefattar, förutom en applicering av den dåtida strandlinjen, även rekonstruktioner av övriga möjliga dåtida våtmarker. Dessa möjliga mellanneolitiska våtmarker har rekonstruerats med utgångspunkt i de nutida vattendrag och sankmarker som under mellanneolitikum kan ha varit sjöar. Dessa har i sin tur jämförts med områden som ligger mellan 35-25 m.ö.h., vilket är strandlinjerna för introduktionen av mellanneolitikum A samt slutet av mellanneolitikum B. De områden som faller mellan 35-25 m.ö.h. har under tiden för mellanneolitikum varit platser där vattnet dragit sig undan och därför är det möjligt att fynd som påträffas i låglänta områden inom detta område deponerats i våtmark. I undersökningen ingår 40 fyndplatser innehållande mellanneolitiska föremål förutom de sju mellanneolitiska lokalerna som redovisats ovan samt i kapitel 3 (fig. 4.3, tabell 4.6). Av dessa kan 18 fyndplatser tillskrivas båtyxekulturen medan endast en fyndplats innehåller gropkeramiska föremål. De gropkeramiska fynden utgörs av två skifferspjutspetsar som har hittats i närheten av de gropkeramiska lokalerna Hagby udde och Moäng. Övriga 21 fyndplatser utgörs av mellanneolitiska föremål som inte går att kulturbestämma. Det kan än en gång påpekas att även om många fyndplatser innehåller fler än ett fynd saknas det oftast uppgifter om hur de påträffats och de kan av den anledningen inte oproblematiskt föras till samma fyndkontext. Den största gruppen av lösfunna föremål är tjocknackiga yxor av bergart. I Hjälmarenområdet finns ingen naturlig flinta vilket betyder att de sju registrerade flintyxorna i materialet är importerade från andra områden, antingen som råmaterial eller som färdiga föremål. Tjocknackiga yxor har troligtvis använts vid olika former av träarbeten beroende på om yxan varit tvär-, rät-, eller håleggad. Räteggade bergartsyxor, d.v.s. yxor vars egg är slipad från två håll så den blir symmetrisk, kan inte slipas lika skarpa som motsvarande flintyxor. Av den anledningen är det troligt att de räteggade bergartsyxorna istället kan ha använts som kilar vid trädklyvning. Tväreggade bergartsyxor, d.v.s. yxor vars egg är slipad på ena sidan så att den blir ojämn, kan ha använts för arbeten där man snarare hugger uppifrån och ner än från sidan. De håleggade yxorna beskrivs som verktyg vid finare snideriarbeten liknande dagens hyvlar vilket också, enligt Malmer, förklarar deras förekomst i kvinnogravar (Malmer 1975:78ff). Förekomsten av fragmenterade tjocknackiga yxor, oberoende av form, kan vara indikationer på boplatsområden eller områden varifrån man hämtat virke, alltså platser där yxorna har brukats och ibland gått sönder. Därtill kan tjocknackiga yxor förekomma i både gravar och depåer och här skulle man kunna tänka sig att tjocknackiga flintyxor haft en större status i nedläggningar då dessa utgörs av ett exotiskt material. I denna undersökning kommer tjocknackiga yxor att användas som spår efter mellanneolitiska aktiviteter. De ingår dessutom i de kontextuella analyserna i de fall de påträffas tillsammans med ett kulturspecifikt föremål. 137 Figur 4.3. Mellanneolitiska lösfynd och lokaler i Moängområdet. Lokalerna är markerade med A-G: A: Hållsta, B: Lundby-Åläng/Lundby, C: Moäng, D: Hagby udde, E: Eka, F: Åstorp, G: Hagtorp. De numrerade fyndplatserna överensstämmer med tabell 4.6. Fyndplatserna är från digitala Fornsök och lösfyndsmagasinet hos SHM. Höjddata från lantmäteriet, © Lantmäteriverket Gävle 2008. Medgivande I 2009/0648. Jorddata från nationella jordartdatabasen för Sverige. © Sveriges geologiska undersökning (SGU), medgivande 30-399/2005. 25 m.ö.h. 138 Tabell 4.6. Fyndplatser i Moängområdet efter digitala Fornsök och lösfynd hos SHM. I tabellen redovisas fyndsammanhang (om sådant finns dokumenterat), en beskrivning av hur platsen kan ha sett ut under mellanneolitikum samt en datering av föremålet om sådan är möjlig att göra. Fyndets eventuella kontextuella tolkning finns även angivet. Det ska dock påpekas att vissa fynd inte kan kontextualiseras av olika skäl. Numreringen i tabellen stämmer överens med figur 4.3. Nr SHM/RAÄ Topografi, fyndbeskrivning, relativ datering eller kulturindelning 1 14371:1, EsKälby ägor. Funnen i sank åkermark. Under MN bestod kilstuna 558:1 platsen av en mindre vik till en ö. 23 m.ö.h. Morän. Liten tunn bred hålmejsel av svart sten. Rak och djup hålad egg. MN. 2 14334:7 Almby. Under MN bestod området av ett väldränerat område med flera mindre öar. 35 m.ö.h. Torv. Liten tjocknackig smalmejsel av svart bergart, avslagen i banen. På platsen har även två skafthålsyxor påträffats. MN. 3 17150:2 Borsökna. Under MN bestod området av ett större öområde. 33 m.ö.h. Grovmo, sand och grus. Eggdel av en båtyxa avslagen rätt över skafthålet. BYK. Boplatsområdesindikerande. 4 18417 Hyndevad. Funnen vid grundgrävning. Under MN bestod platsen av ett större öområde. 40 m.ö.h. Isälvssediment. Tväreggad, slipad, tjocknackig yxa av grön skiffer. MN. 5 1: 14603:2, 2: Hyndevads gård. Under MN bestod området av ett större 14371:2 öområde. 32 m.ö.h. Isälvssediment. 1: Halva av lårbensformad röd slipsten. 2: liten tjocknackig yxa med tväregg. BYK. Grav eller boplatsområdesindikerande. 6 14309:6 Tiggeby. Under MN låg platsen i den yttre delen av området på en ö. 30 m.ö.h. Finmo. Liten fyrsidig yxa (mejsel) av svart skiffer med tväregg, trasig nacke. MN. 7 11583:1-2 Blacksta. Under MN låg platsen vid västra stranden av en sjö. 37 m.ö.h. Finmo. Räteggad yxa (rätmejsel) av sten och håleggad yxa (hålmejsel) av sten. MN. 8 1: 15432:3, 2: Tummelsta, Olovslund. Funna i åker. Platsen bestod under 14064:13 MN av en sjö, alternativt ett våtmarksområde. 34 m.ö.h. Finmo. 1: Tjocknackig håleggad yxa. 2: äldre båtyxa utan holk. Ä BYK. Grav. 9 1: 14597:1, 2: Rinkesta. Båtyxan funnen i åkerjord. Under MN låg platsen 8309, 3: på norra stranden av en sjö. 38 m.ö.h. Morän. 1: Båtyxa Bf 8447:3-6, 4: E:1. 2: hålmejsel av sten med tvär egg.3: Bred hålmejsel av 9123:3-4, 5: flinta med skadad egg, nedre delen av en slipad stenyxa samt 8309 två breda rätmejsel. 4: eggdelen av en mejsel samt en hålmejsel. 5: bred hålmejsel av sten. Y BYK. Våtmarksdepå? 10 14078:9 Rökärr. Platsen låg under MN på fastmark i indraget läge från kusten. 56 m.ö.h. Morän. Förarbete eller vittrad fyrsidig yxa. MN. 11 13456:8 Småsjöga. Platsen låg under MN ca 500 meter från ett vat139 12 1: 15832:2, 2: 15758:3, 3: 13625:5 13 1: 11583:3, 2: 9869:9 14 15742:8 15 1: 17130:7, 2: 16132:9, 16 1: 14294:3, 2: 14603:5-7, 3: 13430:18 17 Ärla 114:1 18 Ärla 31:1 19 Ärla 57:1 20 21 9812:1 1: 5521:2, 2: 6768, 3: 14294:1 16479:2 22 tendrag som ledde vidare ut i forn-Hjälmaren ca åtta kilometer norrut. 59 m.ö.h. Isälvssediment. Fyrsidig mejsel av svart sten. MN. Spånga. Platsen låg under MN på norra stranden av en sjö som ledde vidare ut i forn-Hjälmaren via vattendrag, alternativt i ett våtmarksområde. 37 m.ö.h. Finmo. 1: Tjocknackig tväreggad grå/vit flintyxa. 2: Tjocknackig håleggad flintyxa. 3: Liten, mycket vittrad tjocknackig yxa. BYK. Grav. Vadbro. Under MN låg platsen vid en sjö eller våtmarksområde. 35 m.ö.h. Morän. 1: Eggdel av båtyxa, Bf F. 2: Hålmejsel av trapp med mycket skadad egg. Y BYK. Boplatsområdesindikerande. Västra Hedemora. Under mellanneolitikum låg platsen på ett lägre område mellan en ås och våtmarker. 43 m.ö.h. Finmo. Tjocknackig håleggad yxa med ett hörn avslaget. MN. Ärlunda. Under MN låg platsen ca 300 meter från en insjö, alternativt i ett våtmarksområde. 29 m.ö.h. Finmo. 1: Förarbete till miniatyrbåtyxa av trasig skafthålsyxa, Bf F. 2: Tjocknackig tväreggad yxa med stora slagmärken. Y BYK. Grav. Östra Hedemora. Under MN låg platsen ca en kilometer sydväst om båtyxelokalerna Eka och Åstorp på låglänt mark ca 400 meter från en sjö. 44 m.ö.h. Finmo. 1: tjocknackig tväreggad yxa med hålegg. 2: Tjocknackig yxa med trubbig egg, tjocknackig yxa med trubbig egg, vittrad, tjocknackig yxa med skadad egg och nacke. 3: Liten tjocknackig yxa. MN. Under MN låg platsen i en mindre dalgång invid Katrineholmsåsen, nära den tidigneolitiska lokalen Mortorp. 49 m.ö.h. Mo, sand, grus. Liten tjocknackig flintyxa. Brun och vitgul flinta. MN. Trimpussen. Under mellanneolitikum låg platsen troligtvis mellan två vattendrag. Idag finns en mindre sjö strax intill. 39 m.ö.h. Morän. Båtyxa. Enligt skiss möjligtvis en yngre typ. Malmer E:2? Y BYK. Grav. Funnen vid jordbruksarbete. Under MN låg platsen ca en kilometer sydväst om båtyxelokalerna Eka och Åstorp på låglänt mark 400 meter från en sjö. 45 m.ö.h. Finmo. Fragment av båtyxa samt andra stenyxor i olika tillverkningsstadier. BYK. Boplatsområdesindikerande. Balsta. Under MN låg platsen på norra stranden av en större sjö, 39 m.ö.h. Finmo. Bred mejsel av grönsten. MN. Kolunda. Under MN låg platsen på västra stranden av en sjö. 34 m.ö.h. Finmo. Tjocknackig svagt håleggad liten mejsel. 2: Tjocknackig yxa av hård svart bergart med trasig egg. 3: Tjocknackig, håleggad yxa. MN. Stora Nyby. Under MN låg platsen på nordvästra stranden 140 23 14064:11 24 14064:5 25 1: 13625:2, 2: 7660:8-9,11 26 Stenkvista 42:1 27 1: 5286:12. 2: 4996:2 28 9951:10 29 15787:1-2 30 11499:16 31 17215:4 32 13456:1 33 1: 10765:1, (2: av en sjö. 35 m.ö.h. Morän. Miniatyr av båtyxa, Bf C:6. Y BYK. Grav. Skirfalls åker. I åkern har flera stenföremål påträffats. Under MN låg platsen ca en kilometer väster om åsen. Idag finns en liten sjö mellan platsen och åsen. Sjön kan ha varit större under MN. 45 m.ö.h. Morän. Liten tjocknackig yxa med tväregg. MN. Torsberga. Funnen vid nyodling. Under MN låg platsen på östra sidan av en sjö. Ca 40 m.ö.h. Morän. Tjocknackig yxa. MN. Örsta. Under MN låg platsen vid en sjö, alternativt på en ö ca två kilometer öster om Malmköpingsåsen där de gropkeramiska lokalerna ligger samlade. 37 m.ö.h. Morän. 1: Lårbensformad slipsten av kvartsit. 2: Eggdel av en båtyxa med "åsformiga” förhöjningar på båda bredsidornas mitt, Bf D:1. Liten tjocknackig yxa samt en flintmejsel. Ä BYK. Grav. Funnen vid harvning. Under MN låg platsen på ett berg ca 700 meter norr om den sjö där plats nr 20, 21, 22 och 24 ligger. 38 m.ö.h. Tunt eller ej sammanhängande jordtäcke på berg. Båtyxa i miniatyr. Y BYK. Depå. Asplund. Platsen låg under MN i ett kuperat område och kan ha legat invid en mindre sjö som idag ligger ca 200 meter söder ut. 59 m.ö.h. Morän. 1: Två tjocknackiga yxor. 2: Ej fullständig båtyxa utan holk med nackknop. Bf F. Y BYK. Depå. Berga. Platsen låg under MN på en ö eller udde ca en kilometer vattenvägen till de gropkeramiska lokalerna LundbyÅläng/Lundby och Hållsta. 29 m.ö.h. Finmo. Tjocknackig tväreggad, nästan tunnbladig yxa av limnhamnsflinta med antydan till hålegg. BYK. Yxan kan vara antingen en del av ett gravfynd eller en deponering. Bergatorp. Platsen låg under MN på en ö i en smal passage mellan två sjöar, alternativt i ett våtmarksområde. 31 m.ö.h. Finmo. Två tjocknackiga yxor varav den ena tydligt tväreggad. MN. Hållsta. Platsen låg under MN på en udde på Malmköpingsåsens östra sida ca 600 meter från den gropkeramiska lokalen Hållsta RAÄ 55. 34 m.ö.h. Isälvssediment. Tjocknackig håleggad yxa med bred egg. MN. Kojäng. Platsen låg under MN vid spetsen av en mindre sjö. 34 m.ö.h. Morän. Tjocknackig stenyxa med trubbig egg och skadad nacke. MN. Lundby, Sandvik. Under MN låg platsen på samma udde, ca 200 meter från den gropkeramiska lokalen Moäng. 34 m.ö.h. Isälvssediment. Äldre båtyxa med hög holk och rak, avslagen nacke. Vittrad. Oldebergs typ Bf B. Ä BYK. Grav. Rossvik. Platsen bestod under MN av vattenområdet utanför 141 7538) 3: Husby-Rekarne 101:1 34 21622:4 35 14055:5-7 36 16287:5 37 1: 14339:6, 2: 14570:2, 3: 15325:4 14309:11 38 39 HusbyRekarne 108:1 40 HusbyRekarne 42:1, 21622:1 stranden på Malmköpingsåsens västra sida, ca 1200 meter från den gropkeramiska lokalen Hållsta RAÄ 55. 22 m.ö.h. Isälvssediment. 1: Yngre båtyxa, jfr RAÄ 101:1, Oldebergs typ Bf E:3 (Malmers typ E:2). 2: Vittrad skafthålsyxa utan skuldror och holk). 3: En håleggad tjocknackig yxa (mejsel), två tjocknackig yxor (mejslar). Y BYK. Våtmarksdepå? Transätter. Funnen i åker. Under MN bestod platsen av en höjd i ett indraget läge vid en mindre dalgång. 67 m.ö.h. Tunt eller ej sammanhängande jordtäcke på berg. Håleggad tjocknackig rödbrun flintyxa med tvär egg. BYK. Depå. Kvihagen, Tandla. Platsen låg under MN på en udde som gick ut i forn-Hjälmaren, 27 m.ö.h. Morän. Nackdel av tjocknackig yxa av trapp, fragment av en liten tjocknackig yxa, pilspets av kvarts. MN. Valsäng. Platsen låg under MN i ett kuperat område max 700 meter från kusten, alternativt i ett våtmarksområde. 32 m.ö.h. Finmo. Tjocknackig stenyxa med hålegg med nacken avslagen. MN. Ålunda. Under MN låg platsen ca 300 meter från en insjö, alternativt i ett våtmarksområde nära nr 16. 31 m.ö.h. Finmo. 1: Liten tväreggad tjocknackig yxa. 2: Tjocknackig svagt håleggad yxa. 3: Tjocknackig tväreggad mejsel. MN. Årby. Platsen låg under MN på en udde ca 900 meter vattenvägen till de gropkeramiska lokalerna LundbyÅläng/Lundby och Hållsta. 29 m.ö.h. Finmo. Fyrsidig smalmejsel av svart sten med hålegg. MN. Näs. Funnen i sank hagmark. Platsen utgjordes under MN av en insjö, alternativt av en ö i den inre delen av viken som går in från forn-Hjälmaren ca 800 meter vattenvägen från de gropkeramiska lokalerna Moäng och Hagby udde. 28 m.ö.h. Morän. Två ”skifferspjutspetsar med grk-tånge”. En hel, 32 cm, och en med avslagen spets. GRK. Våtmarksdepå. Tandla, Nabben. Funnen på en strandäng vid sjön Nabben. Platsen bestod under MN av vatten. 22 m.ö.h. Vatten. Båtyxa, Bf E:3. Y BYK. Våtmarksdepå. Lösfynden av båtyxekultur består framför allt av de båtyxor som fördelar sig på 14 fyndplatser, men också av håleggade tjocknackiga flintyxor (3 stycken) och lårbensformade slipstenar (2 stycken). De fördelar sig över hela området, både i inlandet och kusten, samt på åsarna och på lerjordarna. I det följande kommer jag att se närmare på den rumsliga fördelningen av äldre båtyxor och yngre båtyxor, vittrade båtyxor, miniatyrbåtyxor, fragmenterade båtyxor samt förarbeten till båtyxor. Även slipstenarna och flintyxorna diskuteras. 142 Äldre båtyxekultur - gravfynd De äldre båtyxorna utgörs av nr 8, 25 och 32. De är påträffade i områdets centrala del vid inloppet från forn-Hjälmaren med en tydlig dragning till Malmköpingsåsen samt de våtmarker som åsen omgetts av. Nr 8 ligger i anslutning till en dåtida sjö eller våtmark, 34 m.ö.h. På platsen har det även registrerats ett fynd av en tjocknackig håleggad yxa. Fyndplats nr 25 låg även den vid en sjö eller på en ö i ett större våtmarksområde ca två kilometer öster om Malmköpingsåsen 37 m.ö.h. Yxan bestod av eggpartiet och på platsen har man även funnit en lårbensformad slipsten av kvartsit och en liten tjocknackig yxa samt en flintmejsel. Kombinationen av föremål på båda platserna stämmer överens med dem som förekommer i båtyxegravar med undantag för att båtyxan på fyndplats 25 är fragmenterad. Fragmenterade båtyxor har emellertid påträffats i båtyxegravar, t.ex. graven i Villa Julsäter. Julsäteryxan bestod till skillnad från fyndplats 25, av tre delar som tillsammans representerade hela båtyxan. Områdets sista äldre båtyxa påträffades på plats nr 32 och är en vittrad båtyxa med avslagen nacke. Yxan påträffades 34 meter över havet vilket betyder att vittringen inte beror på att den legat i vatten utan kan komma av att den legat i en grav då vattennivån bör ha varit lägre under mellanneolitikum B. Båtyxan ligger ca 200 meter från den gropkeramiska lokalen Moäng och visar en intressant närhet mellan de båda materiella kulturerna, särskilt om yxan representerar en grav. Moänglokalen kan även den ha innehållit gravar vilket visar en kontinuitet både avseende platsen och gällande den aktivitet den kan vara kopplad till. Enligt fyndkontexterna skulle samtliga tre äldre båtyxor kunna vara lämningar efter gravar även om tydliga nedgrävningar eller gravkonstruktioner saknas i beskrivningarna. Den sistnämnda båtyxan har en tänkbar platskontinuitet till de eventuella gropkeramiska gravarna som kan ha påträffats på Moänglokalen och är dessutom lokaliserad till en ås. Två av båtyxorna är fragmenterade vilket kan betyda att områdena ska ses som boplatsområden. Den ena uppvisar dock en närhet till andra föremål som tillsammans är typiska för båtyxegravar och den andra yxan har en närhet till en möjlig gropkeramisk gravplats. Yngre båtyxekultur – depåfynd och gravfynd De yngre hela och opåverkade båtyxorna, med undantag av miniatyrbåtyxorna, utgörs av nr 9, 18, 33 och 40. Fyndplatserna för dessa yxor har en större spridning än de äldre som låg samlade till områdets centrala del. På platsen för nr 9, som utgörs av en båtyxa av Malmers typ E:1, har flera arbetsyxor, både hela och fragmenterade samt med och utan hålegg påträffats. Platsen ligger invid en dåtida sjö 38 m.ö.h. Troligtvis tillhör arbetsyxorna och båtyxan inte till samma fyndkontext, representerat av ett gravfynd, då en båtyxa tillsammans med så många arbetsyxor aldrig har påträffats som föremålssammansättning i en grav. En tolkning kan vara att lämningarna visar en (bo)plats för specialiserat trähantverk, kanske tillverkning av båtar där de olika yxorna kan ha använts för trädfällning, tillhuggning och det finare sni143 deriet för att jämna ytorna. Lokalen ligger dessutom strategiskt intill en sjö som då sträckte sig från Katrineholmsåsens inland via vattenvägar ut i fornHjälmaren. Av den orsaken kan båtyxan tolkas som en våtmarksdeponering kopplad till platsens karaktär som färdväg. En annan tolkning av fyndet är att samtliga föremål tillhör ett våtmarksfynd. Både håleggade och räteggade yxor har påträffats i våtmarksdepåer (Malmer 2002:164) och det vi ser i materialet på fyndplatsen kan då vara rester efter en ackumulerad våtmarksdepå i en sjö som var större än beräknat i figur 4.3. På platsen finns även lämningar från både tidigneolitikum och senneolitikum i form av tunnackiga yxor och senneolitiska skafthålsyxor (se nedan kapitel 6). Båtyxan på plats nr 33 tolkas även den som en våtmarksdeponering då den ligger på en nivå 22 m.ö.h som under mellanneolitikum varit täckt av vatten. Andra föremål som påträffats på platsen är en vittrad skafthålsyxa, en håleggad tjocknackig yxa samt två tjocknackiga yxor. Möjligtvis har platsen använts för våtmarksdeponeringar under både mellanneolitikum B och senneolitikum. Plats nr 40 utgörs även den av en trolig våtmarksdeponerad båtyxa, då den påträffats 22 m.ö.h. i ett dåtida vattenområde. Båda de ovanstående platserna avviker dock från den traditionellt beskrivna miljön för våtmarksdeponeringar (rinnande vatten) då de ligger en bit utanför land i forn-Hjälmaren. Man skulle därmed kunna dra den mindre dramatiska tolkningen att båtyxorna förlorats från en båt vilket i sig leder till andra frågor kring båtyxekulturens kustrelation. Min åsikt är dock att det handlar om medvetna deponeringar. Båtyxan på fyndplats nr 18 ligger mellan två dåtida vattendrag som sträcker sig från Katrineholmsåsen ner till utloppet i forn-Hjälmaren. Fyndplatsen är inte lokaliserad till en dåtida våtmark och yxan utgörs inte av en miniatyr, ett fragment eller ett förarbete. Av den anledningen drar jag slutsatsen att båtyxan kan vara rester efter en grav. De yngre lösfunna båtyxorna i Moängområdet visar med andra ord en kontext som skiljer sig från de äldre båtyxorna då de verkar ha avsatts i samband med rituella deponeringar. Ytterligare en hel båtyxa i full storlek finns i materialet på plats nr 27 där ett förarbete till en båtyxa, som inte kan dateras närmre än till mellanneolitikum B, och två tjocknackiga yxor har påträffats i ett kuperat område 59 m.ö.h. Förarbeten förekommer vanligtvis inte i gravar utan troligtvis utgörs fyndet av en deponering. Miniatyrbåtyxor – gravar och depåer Tre miniatyrbåtyxor har påträffats i områdets centrala och nordöstra del, nr 15, 22 och 26. Samtliga tre miniatyrer ligger i nära anslutning till vatten, runt en dåtida sjö med ett möjligt utlopp i forn-Hjälmaren. De ligger även på sådana nivåer att de troligtvis inte varit deponerade i våtmarker, 29, 35 samt 38 m.ö.h. Av dessa tre miniatyrer är nr 15 av särskilt stort intresse då den är omgjord från en större skafthålsyxa och består av ett förarbete. Fyndet kan indikera att vissa miniatyrbåtyxor kan vara resultatet av en olyckshändelse 144 där en yxa spruckit i tillverkningsprocessen vilket omvärderar miniatyrbåtyxornas värde och samtidigt reducerar deras roll som signal för barngravar eller brandgravar vilket diskuterades ovan. Då det inte finns något i fyndbeskrivningarna som sätter fynden i samband med en stor sten är det mest troligt att miniatyryxorna på fyndplatserna nr 15 och 22 är rester efter gravar, vilket som diskuterats tidigare är en vanlig kontext för den typen av båtyxor (se ovan). Deras förekomst uppvisar en skillnad mot båtyxegravars vanligast förekommande lokalisering då de ligger invid sjöar utan närhet till en ås. Möjligtvis visar detta att båtyxegravarnas koppling till åsar är överskattad och att flera båtyxor som har påträffats invid sjöar eller vattendrag är rester efter gravar. Både åsar och vattenleder fungerar som kommunikationsmedel, vilket kan betyda att lokaliseringen till vattendrag, sjöar och åsar hade en liknande betydelse. Miniatyryxan på fyndplats nr 26 ligger däremot på nutida ”tunt eller ej sammanhängande jordtäcke på berg”. En sådan miljö kan vara mindre lämplig att anlägga en grav på då jordlagret inte tillåter en nedgrävning. Så vitt jag vet finns det inga dokumenterade öppna båtyxegravar. Troligtvis rör det sig istället om en fastmarksdeponering av ett enkelfynd där miniatyryxan möjligtvis har deponerats öppet. Utan hänsyn till marken skulle denna miniatyryxa troligtvis ha tolkats som att tillhöra en grav (se ovan, tabell 4.2, nr 45). Fyndet visar att lösfyndsanalyser inte kan vila på föremålet utan att fyndsammanhanget och att platsens fysiska egenskaper också är viktiga för tolkningen. Fragmenterade båtyxor - boplatsområden De fragmenterade båtyxorna i området ger upphov till en diskussion kring båtyxekulturen som en möjlig import i ”gropkeramiska områden” så som t.ex. Malmer tolkar båtyxekulturens förekomst på Gotland (se ovan). Nr 3, 13, 19 och 25 består av fragmenterade båtyxor, varav tre är eggdelar. Inga nackdelar finns i materialet. I den här gruppen kan även förarbetet av miniatyryxan på fyndplats nr 15 ingå då den består av en omarbetad trasig större skafthålsyxa, samt förarbetet på fyndplats nr 27 då de visar olika tillverkningsstadier. Att det finns båtyxelösfynd i kustområdena som representerar olika steg av yxtillverkningsprocessen tyder enligt min mening på att de är tillverkade där och inte importerade. Som ovan diskuterats utgörs båtyxorna på fyndplats nr 15, 25 och 27 troligtvis av gravar samt en deponering. De övriga tre fyndplatserna, nr 3, 13 och 19 kan däremot tolkas som indikationer på boplatsområden. Fyndplats nr 3 är mer osäker än de övriga då den inte innehåller några andra fynd. Platsen är belägen på en dåtida ö vid inloppet från Littorinahavet. På ön har andra mellanneolitiska föremål påträffats vilket gör öns boplatskaraktär starkare. Fyndplats nr 13 och 19 innehåller däremot flera andra stenföremål, särskilt tjocknackiga yxor, i skadat skick eller från olika tillverkningsstadier. Här är det mer troligt att båtyxan, tillsammans med de övriga fynden, utgör indika- 145 tioner på ett mellanneolitiskt boplatsområde. En av de fragmenterade båtyxorna utgörs av en yngre typ, de övriga kan inte bedömas. Tjocknackiga håleggade flintyxor och lårbensformade slipstenar De övriga fyndplatserna utgörs, som ovan nämnts, till största del av tjocknackiga yxor. Av dessa utgörs tre av tjocknackiga håleggade flintyxor, nr 12, 28 och 34, alltså föremål som hör till båtyxekulturen. De tre håleggade flintyxorna i materialet utgörs av en gul tjocknackig, håleggad, flintyxa på fyndplats nr 12, en tjocknackig, tväreggad, flintyxa med svag hålegg på plats nr 28 samt en tjocknackig, håleggad, rödbrun flintyxa med tvär egg på fyndplats nr 34. På fyndplats nr 12 har även en tjocknackig flintyxa samt en liten vittrad tjocknackig bergartsyxa påträffats. Platsen för dessa fynd var under mellanneolitikum belägen 37 m.ö.h. vid en mindre sjö som via vattendrag ledde vidare ut längs med Malmköpingsåsen i forn-Hjälmaren. Kombinationen av föremål samt det faktum att den tjocknackiga bergartsyxan som också hittats på fyndplatsen var vittrad utan att ligga i vatten, gör att de kan tolkas som ett gravfynd även om uppgifter om att de tillhör samma fyndkontext saknas. Flintyxan på fyndplats 34 låg under mellanneolitikum på en höjd, 67 m.ö.h., i ett indraget läge vid en mindre dalgång omgiven av små sjöar. Yxan på plats nr 28 låg på en ö eller udde vattenvägen ca en kilometer från de gropkeramiska lokalerna Lundby-Åläng/Lundby och Hållsta, 29 m.ö.h. I Karstens undersökningar av enkelfynd påpekar han att föremål som påträffas i enkelkontexter kan vara medvetna deponeringar men att dessa är svåra att komma åt i det arkeologiska materialet. Särskilt i de fall det rör sig om föremål deponerade på land utan association till en stor sten, något som är vanligt när det gäller fynd deponerade på land. De vanligaste enkelfynden är redskap i bergart och flinta, djur- och människoben samt ben- och träföremål och keramik (Karsten 1994:21ff). Flintyxorna på fyndplats 28 och 34 är påträffad utan andra föremål som skulle kunna indikera att det skulle röra sig om en boplats, en egenskap Karsten menar är signifikant för enkelfynd (Karsten 1994:21). Vidare är yxornas material exotiskt då flinta saknas naturligt i området. En av dem är dessutom påträffad i samma nutida jordmån som miniatyrbåtyxan på plats nr 26 ovan; ”tunt eller ej sammanhängande jordtäcke på berg”. Utifrån detta tolkar jag den rödbruna håleggade flintyxan på fyndplats nr 34 som ett enkelfynd med depåkaraktär även om det saknas uppgifter om att den ska ha legat intill en större sten. Möjligtvis kan yxan t.o.m. ha placerats öppet. Den andra flintyxan är svår att definiera då den ligger i ett sådant läge som inte är typiskt för vare sig depå eller grav (dåtida udde eller ö i finmo). Av den anledningen lämnar jag frågan öppen vad gäller fyndplats nr 28. Det finns även en fyndplats som innehåller en halv lårbensformad slipsten, nr 5. Slipstenen ligger på en av öarna i den ögrupp som är belägen utanför inloppet till Moängområdet. På samma plats som slipstenen påträffades har även en liten tjocknackig yxa hittats dock utan belägg för att de hör till 146 samma fyndkontext. Lårbensformade slipstenar och tjocknackiga yxor är annars vanligt förekommande i båtyxegravar vilket betyder att föremålen kan indikera att en båtyxegrav funnits på platsen. Slipstenen är emellertid trasig vilket även kan tala för att den tillhör ett boplatsområde. På öarna intill har även en båtyxa påträffats (nr 3), en håleggad mejsel, en tjocknackig yxa samt en liten mejsel vilket stärker närvaron av båtyxekulturen i strandnära lägen längs kusten. Lösfynd av gropkeramisk kultur Det enda lösfyndet av gropkeramisk kultur utgörs av två skifferspjutspetsar med tånge, varav den ena, nr 39, hade avslagen spets. Den hela spetsen uppmäter 32 centimeter. Skifferspetsar förekommer i andra sammanhang i samtliga tre kontexter. De som tolkas som deponerade kommer vanligtvis från områden som består av våtmarker (Taffinder 1998:111). De två ovan nämnda skifferspetsarna hittades i sank hagmark som under mellanneolitikum var våtmark, alternativt en ö i en större insjö. Fyndplatsen mäter 28 m.ö.h vilket betyder att om spetsarna avsattes under den första halvan av mellanneolitikum skulle kunna indikera våtmarksdepåer. Syntes Utifrån en kontextuell analys av lösfynden i Moängområdet har det mellanneolitiska materialet fått betydligt fler olika platser och sammantaget har 15 nya båtyxelokaler framträtt i materialet; sju gravar, sex deponeringar och tre platser med boplatsområdesindikationer samt en gropkeramisk depåplats (fig. 4.4). Därtill finns det två fynd av båtyxekultur där det är svårt att bedöma ifall det rör sig om en grav eller en boplatsområdesindikation, eller en depå eller grav. Det enda gropkeramiska lösfyndet som kan konstateras i området rör sig om ett depåfynd av två skifferspetsar. Det ringa antalet av gropkeramiska lösfynd medför att det inte går att jämföra kulturerna utifrån en lösfyndsanalys precis som i fallet med hela undersökningsområdet. Undersökningen i Moängområdet baserade sig inte bara på de ovan angivna kriterierna för de olika kontexterna utan tar även hänsyn till den dåtida topografin och eventuella övriga fynd från området. Resultatet av analysen visar att de tidigare definierade kontexternas kriterier stärkts med undantag för vissa variationer som har uppkommit genom att ta hänsyn till marktypen på fyndplatserna. Det handlar främst om yxor som påträffas på ”tunt eller ej sammanhängande jordtäcke på berg”. Förutsatt att så även var fallet under mellanneolitikum är det troligast att fynd på sådan jordart är fastmarksdeponeringar och att föremålen dessutom kan ha placerats öppet. Med hänsyn till lösfyndsanalysen blir det tydligt att gravarna har en placering som framförallt visar en närhet till de dåtida vattenvägarna vilket även kan ge en fingervisning om var i området vattnet låg kvar i form av mindre sjöar efter att vattnet hade sjunkit under 35 m.ö.h. (fig. 4.4). Gravarna ligger 147 till viss mån även längs med topografiska kvaliteter i landskapet som kan sägas indikera inlandsvägar. Med andra ord så är det möjligt att argumentera för att lokaliseringen av båtyxegravar markerar färdvägar oavsett om de löpte över land eller längs med vattendrag. De består dessutom av både äldre och yngre båtyxegravar vilket kommer att få betydelse i den kommande diskussionen. Depåerna av båtyxekultur i både våtmarker och på fast mark utgörs av fyra (eventuellt fem) yngre båtyxor samt en tjocknackig håleggad flintyxa. En intressant iakttagelse är att det inte finns några äldre båtyxor i depåmaterialet. Fördelningen mellan äldre och yngre båtyxor i våtmarker har redan noterats på annat håll där äldre båtyxor sällan uppträder i våtmarker, medan yngre båtyxor påträffas frekvent i sådana kontexter (von Hackwitz & Lindström 2004:28). En möjlig våtmarksdeponering av gropkeramisk kultur har identifierats på en plats med två skifferspetsar (plats 39). Deponeringen skedde troligtvis under första halvan av mellanneolitikum B då de påträffades 28 m.ö.h. och ligger nära den gropkeramiska lokalen Moäng som var i bruk under samma tid. De fragmenterade båtyxorna som indikerar boplatsområden innehåller en yngre typ och två som inte kan dateras. En av dem är lokaliserad till området mellan Katrineholmsåsen och Malmköpingsåsen invid de vattendrag som sträckte sig mellan åsarna. Längs med vattendragen finns flera mellanneolitiska lämningar som indikerar att det var längs med dessa som man rörde sig i landskapet (se fig. 4.3). Att det finns boplatsområden mellan åsarna är därför inte osannolikt. De övriga två fragmenterade båtyxorna samt den fragmenterade slipstenen som eventuellt kan tolkas som boplatsområdesindikerande, ligger fördelade på två olika områden som dessutom består av två olika typer av topografi; den norra delen av Malmköpingsåsen, förbi de gropkeramiska lokalerna som ligger längs med denna i det yttre kustområdet, samt i närheten av båtyxelokalen Eka och båtyxegraven Åstorp på Katrineholmsåsen i inlandet (figur 4.4, jfr fig. 4.3). Lösfynden visar dessutom att båtyxekulturen fanns i kustområdena inledningsvis, redan under den äldre perioden. Den i tidigare forskning föreslagna expansionen av yngre båtyxekultur mot kusten, som indikerat av de fasta fornlämningarna, kan med andra ord ifrågasättas genom studier av lösfynd. Även vid den dåtida kusten i Moängområdet finns lösfynd av båtyxor som kan vara lämningar efter äldre båtyxegravar (nr 25 och 32, fig. 4.3). En av dessa äldre gravar ligger strax intill den gropkeramiska lokalen Moäng. En sådan rumslig närhet mellan de båda materiella kulturerna framgår inte utifrån de registrerade lämningarna, där det snarare syns en skillnad mellan den gropkeramiska kulturens lokalisering till kusten och båtyxelokalerna lokalisering till åsarna i inlandet. Detta resultat blir särskilt viktigt att poängtera eftersom den kulturdualistiska modellen ställer etableringen av båtyxekulturen i inlandet i motsatsförhållande till den gropkeramiska kulturens existens vid kusten genom att hänvisa till de olika kulturernas ekonomi (se kapitel 1). 148 Figur 4.4. Moängområdets mellanneolitiska lösfynd (kontextualiserade). På figuren syns det hur både boplatsområdena och gravarna är lokaliserade i närheten av sjöar eller andra vattenområden samt i området mellan åsarna. Höjddata från lantmäteriet, © Lantmäteriverket Gävle 2008. Medgivande I 2009/0648. Jorddata från nationella jordartdatabasen för Sverige. © Sveriges geologiska undersökning (SGU), medgivande 30-399/2005. 25 m.ö.h. Den geografiska dualismen mellan de båda kulturerna, vilken är ett av de viktigaste skälen som tidigare forskning använt för att argumentera mot att de båda kulturerna användes inom ett gemensamt samhälle (se t.ex. Olsson & Edenmo 1997; Edenmo 2008), kan därmed diskuteras. Dels så finns det indikationer för att inlandet användes under mellanneolitikum A, dels så är det helt klart att båtyxekulturen förekommer även vid kusten. En geografisk 149 närhet är emellertid inte något som talar emot etniska grupper. Tvärtom är samexistens mellan olika grupper, som ser sig som etniskt separerade vanligt förekommande (se t.ex. Zachrisson 1997 för diskussioner angående samexistens mellan samer och bönder i bl.a. Jämtland. Se emellertid Ojala 2009 för en kritik mot det traditionella etniska ramverket i diskussioner om samer i förhistorien). Detta förändrar dock inte problemet angående det mellanneolitiska materialet vilket tål att upprepas: I det hypotetiska schemat jag ställde upp i kapitel 2 för förekomsten av två etniska grupper i olika kontexter skulle ett sådant mönster resultera i en förekomst som kan liknas vid A2 – A – B – b – A1 – B2 – a – a1 – B2 – b1 – A… o.s.v. där de olika bokstäverna A/a och B/b står för två olika kulturgrupper och variationen av bokstäverna i versaler eller gemener samt med eller utan någon sifferbeteckning, symboliserar olika kontexter vari kulturen påträffas. Sett till den gropkeramiska kulturen så förekommer den endast som ett A och blir därför bara ett uttryck av en del av ett samhälle. Kulturen blir därför problematisk att se som ett uttryck för en separat etnisk grupp eftersom materialet inte förekommer i en sådan varierad kontext att den på egen hand kan tolkas som att representera ett helt samhälle. Av den anledningen så kan den gropkeramiska kulturen inte ses som uttryck för etnicitet oavsett om materialet förekommer separerat från eller integrerat med båtyxekulturen. Av samma anledning kan inte heller båtyxekulturen ses som en etnisk grupp då det från mitt perspektiv inte finns någon annan grupp att frambringa etnicitet mot (se kapitel 2). Ovanstående resultat visar att lösfyndsanalyser är en viktig del i studier av både landskapsanvändningen och relationen mellan de båda kulturerna. Medan de fasta fornlämningarna pekar på en geografisk åtskillnad visar de ovan utförda lösfyndsanalyserna att denna åtskillnad inte existerade. Det föreligger dock en skillnad i geografisk distribution mellan de båtyxor som tolkas som gravar och de båtyxor som tolkas som boplatsindikerande. Gravyxorna förekommer vid kusten från början medan det inte finns några boplatsindikerande äldre yxor över huvud taget i materialet. Därtill finns det inga båtyxelokaler som har tolkats som boplatser i strandlägen (se tabell 4.5). Kanske är det så att vi bör göra skillnad på båtyxegravar och båtyxelokaler vad gäller deras geografiska förekomst och därmed även funktion? Jag kommer att återkomma till den diskussionen senare i avhandlingen. I det följande kapitlet kommer jag att ägna de gropkeramiska lokalerna större utrymme i ett försök att fastställa deras användningsområden. Jag kommer även att diskutera båtyxekulturens varierade förekomst i landskapet och hur denna variation kan förstås. 150 Kapitel 5. Händelsernas betydelse för platsernas lokalisering “As material culture, places have properties, performance characteristics, and life histories that must be brought to life before we can understand how social environments are build from nature” (María Nieves Zedeño 2000:98) Av föregående kapitel framgår det att de gropkeramiska lokalerna och båtyxelokalerna har en nära rumslig lokalisering redan från båtyxekulturens uppträdande. Detta syntes inte minst vid den gropkeramiska lokalen Moäng där en båtyxa, som troligen hör till en grav, daterad till den äldre båtyxekulturen placerats något högre upp på åsen, ca 200 meter väster om den gropkeramiska lokalen som är daterad till mellanneolitikum B. Dateringarna av lokalerna indikerar att det inte bara finns en rumslig relation mellan dem, utan även att de är kronologiskt nära, de kan t.o.m. vara samtida. Men även om det finns en nära rumslig och tidslig relation mellan platserna finns det samtidigt en skillnad mellan dem. Gropkeramiska lokaler är nästintill alltid funna i strandlägen. I undersökningsområdet är endast två av de 20 gropkeramiska lokalerna funna i ett läge som inte tolkas som direkt strandbundet. Båtyxelokaler påträffas däremot både vid kusten och i inlandet. Därtill visade lösfyndsanalysen att icke-kulturbestämda lösfynd påträffas över hela landskapet (se fig. 4.1), vilket indikerar att de mellanneolitiska människorna rörde sig både i inlandet och vid kusten, framförallt längs med vattendrag och åssträckningar. Frågan jag ska diskutera i detta kapitel är: Varför är de gropkeramiska lokalerna i det närmaste bundna till kustområdena medan båtyxelokaler påträffas över hela landskapet, i inlandet såväl som vid kusten? Kontextuella landskap och landmärken Under de senaste 30 åren har studiet av arkeologiska platser och deras materiella kultur skiftat från ekonomiska och funktionella förklaringsmodeller (Welinder 1976; Binford 1980; Wiessner 1982) till att förstå platserna som kulturella arenor (Hodder 1977, 1979a; Bender 1978; Welinder 1998). Därtill har upplevelsen av platsen och dess sociala relation till det omkringliggande landskapet och dess innehåll fått en framträdande roll i olika arkeolo151 giska tolkningsmodeller (Tilley 1994, 1999; Bender 1992; 1993, 1999; Ingold 1993; Darvill 1999, 2008; Layton & Ucko 1999; Bradley 2000; Nilsson 2003; Edring 2005; Thörn 2007; Casey 2008; Strang 2008a; Schülke 2009). Man kan utgå ifrån att landskapet har åtminstone tre olika generella dimensioner som bör tas hänsyn till i förståelsen av den forntida landanvändningen: Den formella dimensionen inkluderar landskapets fysiska förutsättningar, den historiska dimensionen omfattar äldre kulturlandskap och de landskapsförändringar som skett samt den relationella dimensionen där olika relationer mellan människa – land studeras (Zedeño m.fl. 1997; jfr Darvill 2008:67). Christopher Tilleys bok A Phenomenology of Landscape: Places, Paths, Monuments (1994) har riktat uppmärksamheten mot den arkeologiska fenomenologin. Med arkeologisk fenomenologi menas att man tillämpar en humanistisk metodologi på landskapet. Landskapet ser man som en integration av natur och kultur och syftet med den arkeologiska fenomenologin är att bättre förstå hur tidigare samhällen uppfattade sina landskap. Den fenomenologiska analysen utgår ofta från olika landskapsfenomen som exempelvis; berg, vatten, höga platser, låga platser, vind, vatten eller andra utmärkande företeelse. Dessa fenomen ses i sin tur som delar av det sociala landskapet där relationer, politik, makt och ideologi delvis utformades av landskapet som i sin tur formades av samhället i en ömsesidig relation (Tilley 1994; jfr Darvill 2008:67). Tilleys fenomenologiska arkeologi baseras på att ekonomiska förklaringar inte är tillräckliga för förståelsen av varför vissa platser valdes som boplatser framför andra. Han hävdar att förståelsen också måste inbegripa kulturella förklaringar. En bra utgångspunkt för en kulturell förklaring är det sociala minnet och landskapsuppfattningens symbolism (Tilley 1994; jfr Theodoratus & LaPena 1994; Cooney 1994). Han menar också att det möte som arkeologer har med dagens landskap kan ge en värdefull insikt i hur forntida samhällen och dess individer uppfattade sitt landskap. Vi kan tillägna oss denna uppfattning av landskapet genom att röra oss i det. Våra mänskliga kroppar och sinnen, som vi har gemensamt med de förhistoriska människorna, är det primära verktyget för fenomenologiska undersökningar (Tilley 1994:181ff, 2004; 2008). Tilleys fenomenologi har dock fått utstå viss kritik. Det har bl.a. framhållits att fenomenologi inte bör användas som en metod i syfte att förstå den dåtida uppfattningen av landskapet. Den främsta kritiken riktar sig dock mot att upplevelsen av en plats inte är densamma hos oss som den var hos människor som levde för t.ex. 5000 år sedan då den mänskliga kroppen inte är universell utan varierar som ett resultat av olika tiders olika sociala relationer och kulturella värden (Brück 2005:55). En annan kritik utgår från att den arkeologiska fenomenologin saknar utarbetade metoder och av den anledningen inte kan anses vara en seriös arkeologisk inriktning (Hamilton m.fl. 2006; Fleming 2006:271ff). Kritiken riktar sig oftast mot den arkeologiska fenomenologi som undersöker ideologiska aspekter genom monument och fenomen kring dessa. Vissa menar att det finns en skillnad mellan upplevelser som inträffar under särskilda 152 händelser och upplevelser som sker i det dagliga livet och att man bör ta hänsyn till detta vid fenomenologiska undersökningar (Hamilton m.fl. 2006:35). Richard Bradley bygger vidare på bl.a. Tilleys teorier om minnet i landskapet genom att använda begreppet Natural Places. Han menar att platserna i landskapet hade en betydelse innan de aktiviteter som vi idag ser arkeologiska spår efter inträffade: “Natural Places are not monuments, because they have not been constructed by human labour. Their form has not experienced any significant modification over time. This is not to say that later generations may understand them in this way. As the example quoted in the previous chapter show, they may explain their genesis in mythological terms: these places could have been formed by the ancestors or by supernatural forces […] Natural Places have archaeology because they acquired significance in the mind of the people in the past. That did not necessarily make any impact on their outward appearances, but one way of recognising the importance of these locations is through the evidence of human activity that is discovered there (Bradley 2000:34f). Särskilt signifikanta ”natural places” är gränsöverskridande eller liminala zoner som exempelvis stränder där land möter hav och grottor där den övre och undre jorden möts. Platsernas olika karaktär leder till utförandet av olika handlingar, som t.ex. valet av en plats för deponering eller en annan för hällristning. Detta anser Bradley bero på att olika typer av platser har olika betydelser i människornas tankar. Ett annat av Bradleys exempel på en ”natural place” är en stenformation som används som en helig plats av samer, en så kallad siejdde eller seite (Bradley 2000:6f). En siejdde är ofta lokaliserad till utmärkande topografiska platser i landskapet, vilket antyder att det snarare är topografin som bestämmer läget än andra orsaker (Mulk 1994:125; Bradley 2000:6f; Bergman 2006:157). Platser som Bradley utpekar med sådana speciella drag förekommer i fler mytologier genom vilka deras särskilda betydelse uttrycks. Han ger exempel på grottor, berg och olika vattendrag som behandlas som områden där förfäderna och andarna håller till eller som platser med samband till ursprungsmyter. Vissa av dessa heliga platser hör också ihop med transformationen från de levande till de döda och bland dessa ingår även gravplatser (Carmichael 1994). Landskapsarkeologi har tidigare betraktat landskapet antingen objektivt eller subjektivt. Dessa synsätt har emellertid vissa begränsningar där det objektiva synsättet begränsar förståelsen till en ”människa – land” relation där människans påverkan på landskapet och omvänt landskapets påverkan på människans beteende studeras. Det subjektiva synsättet utvidgar förståelsen då det även innefattar rekonstruktioner av det forntida landskapet som kan sättas i samband med de arkeologiska lämningarna. Trots detta menar Timothy Darvill (1999) att det saknas studier där landskapet studerats utifrån vad han menar vara en korrekt uppfattning om vad landskapet egentligen är. 153 Han menar att det finns fem problem inom landskapsarkeologi. Det första problemet ligger i att de mest utmärkande arkeologiska lokalerna har fått för stor uppmärksamhet. Han menar att även om de är de mest synliga lämningarna idag, så har människorna i det forntida landskapet rört sig över större områden där integritet, strukturer och symbolik spelade en stor roll. Det andra problemet är att arkeologer gett de ”tomma” områdena en för liten betydelse. Darvill menar att mellan områden med många arkeologiska lämningar finns det områden som saknar lämningar. Sådana områden kan däremot innehålla topografiska egenskaper som åar och sjöar. Han menar att dessa egenskaper kan vara minst lika viktiga som lämningar efter mänsklig aktivitet. Förutom de fysiska egenskaperna i landskapet menar Darvill att olika upplevelser (lukt, ljud m.m.) har en stor betydelse för hur man uppfattar landskapet genom de mentala rekonstruktioner de kan bidra till. Av den anledningen bör fenomenologiska undersökningar vara en del av arkeologiska landskapsanalyser och tolkningar. Det fjärde problemet ligger i att det per definition inte finns några naturliga landskap utan snarare måste man utgå ifrån landskapets sociala roll. Det sista problemet består av att de förändringsprocesser som ständigt äger rum i landskapet inte getts tillräckligt stor roll. Dessa förändringar behöver dock inte alltid leda till ändrade uppfattningar av en plats utan snarare kan den äldre landskapsuppfattningen leva kvar genom exempelvis myter eller platsnamn (Darvill 1999). Här föreslår Bradley att platser, som från början varit naturliga platser senare använts för att manifestera makt t.ex. genom att konstruera monument (Bradley 2000; jfr Tilley 1994; Edmonds 1999). Utifrån sina fem problem föreslår Darvill att landskapet ska studeras utifrån en kontextuell förståelse där rum (space), tid och sociala handlingar utgör kärnan. Rum/space definieras av Darvill som ett ramverk som genom referenser till socialt definierade kategorier utvecklas till zoner, som t.ex. fram och bak, mörkt och ljust, religiöst och profant. Tiden kan både mätas i förhållande till händelser (objektivt) och till begrepp som relateras till sociala kontexter (subjektivt). Handlingarna som utförs är relaterade till både rum och tid då de utförs i syfte att påverka eller förhindra förändring samt att de utförs inom de givna sociala strukturerna. De handlingar som landskapet innehåller ska därför ses som aktiva agenter i processer av sociala handlingar. Han exemplifierar sin teori med att visa hur Stonehenge, under den senneolitiska fasen, stod i centrum för en omkringliggande större grupp av samtida lokaler. Stonehenge hade fyra olika axlar som kan sättas samman med midsommarsolen och midvintersolen. Utifrån dessa drar han linjer i landskapet och delar in de omkringliggande lämningarna i fyra olika kosmologiska ”kvarter” där de olika lämningarna sätts in i olika handlingar beroende på vilket kvarter de ligger inom samt hur lämningarna, t.ex. gravarna är arrangerade inom detta (Darvill 1999). 154 Darvills kontextuella landskapsarkeologi tilltalar mig eftersom den definierar flera angelägna undersökningsområden. Bl.a. ges platsernas historiska relation till landskapet samt de händelser som utspelat sig på platserna en central roll. Hans teori ger även områden utan tydliga arkeologiska lämningar en viktig funktion för studier av förhistoriska landskap. Dessa tomma områden menar han utgörs av topografier som lämpar sig för kommunikation. Exempel på sådana topografier från denna avhandlings undersökningsområde är vattendrag och åsar och jag har i den här studien valt att kalla dem för kommunikativa topografier. Om det är möjligt att se ett tydligt samband mellan olika arkeologiska lämningar och sådana kommunikativa topografier hävdar jag att de har en betydelse för vår förståelse av det forntida kulturlandskapet. Däremot kan tomma områden där det är svårt att etablera en tydlig relation till områden med arkeologiska lämningar bli besvärliga att använda. Här måste det tas hänsyn till källkritiska aspekter som kan bidra till arkeologisk osynlighet. Vidare påpekar Darvill att fenomenologiska undersökningar borde ingå i undersökningar av arkeologiska platser och deras förhållande till det övriga landskapet. Jag håller med, men anser samtidigt att fenomenologi bör användas med en viss försiktighet eftersom sinnesvärlden skiljer sig mellan människor. T.ex. så kan vi idag uppfatta lukt av härsket sältran som förmodligen karaktäriserade vissa gropkeramiska lokaler, exempelvis Ajvide där lukten kan anas än idag, som illaluktande. Däremot satte kanske dåtidens människor lukten av sältran i samband med särskilda händelser, exempelvis en årlig säljakt i samband med större ansamlingar av människor och av den anledningen upplevde de kanske inte lukten som obehaglig. En fenomenologisk undersökning bör därför kompletteras med mätbara data (jfr Brück 2005:52; Hamilton m.fl. 2006:32). Som exempel vill jag redan här hänvisa till den strategi jag utvecklade för min undersökning av gropkeramiska lokaler (nedan). Jag använde mig av fenomenologi på så vis att jag utgick från en subjektiv upplevelse jag fick vid besök på flera gropkeramiska lokaler – känslan av stark vind. För att bekräfta den subjektiva erfarenheten genomförde jag därefter arkeologiska och topografiska undersökningar för att på det sättet undersöka riktigheten i min fenomenologiska känsla. Efter det byggde jag arkeologisk teori för att diskutera hur vinden på dessa platser även kan ha påverkat de dåtida människorna och vad detta kan ha för betydelse för min tolkning av de gropkeramiska lokalernas funktion. Landmärken och platsernas formella egenskaper – avstamp Enligt min mening måste en arkeologisk landskapsundersökning utgå från det befintliga arkeologiska materialet, d.v.s. de platser där det finns artefakter, anläggningar eller andra uttryck för mänskliga handlingar. Utan dessa uttryck kan vi knappast förstå de tomma platserna, komma åt platsernas egenskaper eller sätta in landskapet i ett föränderligt socialt sammanhang. Även om Darvills teoretiska förhållningssätt innefattar flera viktiga aspekter beskriver han ingen konkret metod på hur de sociala handlingarna, d.v.s. 155 landskapets innehåll, kan urskiljas och studeras. Jag saknar också en mer uttalad betoning av platsernas praktiska funktion. Landskapet har inte bara en social och historisk dimension, utan även en ekonomisk roll som bör tas hänsyn till, då de praktiska och sociala dimensionerna av landskap sällan kan separeras (Binford 1983). För att undersöka och förstå platserna kommer jag därför att använda mig utav María Nieves Zedeños begrepp ”site performance characteristics” och ”landmark” (2000). Termen site performance characteristics kan översättas med ”platsens formella egenskaper för aktiviteter”, d.v.s. vilka egenskaper som gör en plats lämplig för särskilda aktiviteter, t.ex. platsens position, utsikt, akustik och avstånd. Zedeño utvecklade begreppen i en undersökning av hur människor bygger sociala miljöer genom en process som hon kallar appropriating nature - att tillägna sig naturen (jmf. Ingold 1987). Vanligtvis associeras den här typen av mänskligt konstruerade miljöer med t.ex. hus eller monument. Zedeño menar att det ramverket inte är användbart för grupper som bygger sin sociala omgivning runt naturliga resurser som växter och landskapsformationer. Av den anledningen föreslår hon ett alternativ synsätt där begreppet ”landmark” – landmärke introduceras (Zedeño 2000:105ff; Zedeño m.fl. 1997). Zedeño menar att en plats kan definieras som ”den avskiljda platsen för interaktionen mellan människa och land” (Zedeño m.fl. 1997:125, min översättning). Ett landmärke är en plats i landskapet som har blivit en kategori av materiell kultur, d.v.s. ett landmärke, genom den transformation som skedde via den mänskliga handlingen. Ett landmärke kan inkludera opåverkade och naturliga egenskaper som en klippformation, eller mänskligt påverkade egenskaper som ett monument. Vad som gör den speciell är att den innehåller en del av områdets historia av land- och resursanvändning från olika tider. Ett landmärke kan börja sin livshistoria genom att vara en jaktplats. Med tiden kan platsen bli ett fysiskt minne som uttrycker en förfädersplats, där forntida händelser och forntida jägares historier återberättas och återupplevs i form av ritualer eller fester. Av den anledningen har ett landmärke flera funktioner som inkluderar ekonomiska, rituella, vardagliga och sociala företeelser (Zedeño 2000:105ff). En strategi för att definiera landmärken inkluderar identifieringen av platsens formella kvaliteter och dess egenskaper. Syftet är att utvärdera dess potentiella attraktion för vissa handlingar. Vidare så inkluderar studien även identifieringen av de handlingar och interaktioner som genom sin närvaro transformerat platsen till ett landmärke (Zedeño 2000:106ff). Landmärken kan dock inte på egen hand ge information om ett områdes landanvändning eller ekonomiska karaktär då de snarast skall förstås som ”sidor i historien om land och resursutnyttjande” (Zedeño m.fl. 1997:126, min översättning). För att komma bakom dessa frågor krävs studier av landskapet, vilket definieras som ett nätverk av interaktioner mellan människor och landmärken (Zedeño m.fl. 1997:126). Min teoretiska utgångspunkt som bygger på samtliga ovan anförda forskares förhållningssätt är att de formella egenskaperna hos en plats också kan 156 vägleda undersökningen av de händelser som har utspelat sig på platsen. Genom att i nästa steg definiera händelserna kan man förstå platsens relation till det omkringliggande landskapet. Tesen kommer användas för att undersöka de gropkeramiska lokalernas placering i landskapet. Lokaliseringen av en gropkeramisk lokal bör sannolikt enligt diskussionen ovan ha ett samband med de formella egenskaper som platsen uttrycker. Dessa egenskaper kan i nästa steg användas som en plattform för att beskriva och förstå de händelser som har utspelat sig på platsen. Av flera platser att välja på är det mest troligt att man väljer den som innehåller sådana formella egenskaper som underlättar för de aktiviteter man planerat att utföra där, dvs. vissa lokaler är mer attraktiva än andra. Aktiviteterna bör också vara möjliga att identifiera i det arkeologiska materialet. I det följande kommer jag att undersöka de gropkeramiska lokalerna genom tre steg: 1. Den första analysen består av att undersöka lokalernas formella egenskaper i syfte att utvärdera deras potentiella egenskaper som varit avgörande för val av lokalisering. Av landskapets tre dimensioner jag nämnde inledningsvis kommer jag att fokusera på den formella och den relationella dimensionen. Den historiska dimensionen kommer att behandlas i nästa kapitel. 2. Efter att ha diskuterat platsens egenskaper är det min intention att definiera olika handlingar och utföranden som kan ha en relation till dessa egenskaper. Om platsernas karaktär styr lokaliseringen bör det vara möjligt att, tillsammans med det arkeologiska materialet, spåra de aktiviteter som skett. 3. Slutligen kommer jag att diskutera den roll de gropkeramiska lokalerna hade i förhållande till det övriga landskapet utifrån de definierade aktiviteterna. De gropkeramiska lokalernas kvaliteter Den traditionella bilden av gropkeramiska lokaler är att de är lokaliserade på sandiga syd- eller sydvästsluttningar. Sluttningarna är ofta belägna i smala dalar i vilka de är skyddade från vinden av den högre, omkringliggande terrängen, gärna med ett skyddande berg bakom sig och i närheten av ett mindre vattendrag där man haft tillgång till färskvatten (se t.ex. Löfstrand 1974; Edenmo m.fl. 1997:172ff; Malmer 2002:77ff). Med andra ord beskrivs de gropkeramiska lokalerna innehålla utmärkta boplatskvaliteter som inkluderar värme och skydd. Denna beskrivning följer den konventionella bilden av neolitiska boplatser, där t.ex. Malmer föreslår följande metod för att finna dessa: “If we want to find Stone Age settlement sites within a particular area, we can start by registering those already known and compiling statistics about how they are located in relation to different landscape formation, and then on 157 that basis we can do reconnaissance on the ground. Another method, however, is simply to sit down on a slope and feel whether there is shelter from the wind and whether the sun provides warmth. If it feels pleasant, it might be worth digging a test pit. Even if this simple form of archaeological actualism is not sufficient alone as a survey method, it can be of good assistance” (Malmer 2002:174). Malmers fenomenologiska metod för att finna stenåldersboplatser, där han menar att upplevelsen av en varm och behaglig plats kan vara en första vägledning, krockar dock med den uppfattningen jag har fått av gropkeramiska lokaler under mina fältarbeten. Jag har snarare upplevt dem som vindpinade i förhållande till det övriga området och ”blåshål” passar bra som beskrivning för många av dem. Jag använder min fenomenologiska upplevelse som skäl att ifrågasätta de gropkeramiska lokalerna som placerade på ”bra boplatslägen”. Till att börja med kommer jag med hjälp av fältobservationer att utreda om platserna verkligen kan karaktäriseras som utsatta för vind. Vindpinat eller vindskyddat? Sverige ligger i det så kallade ”Västvindsbältet” vilket innebär att vindriktningen domineras av sydväst eller västlig vindriktning. Detta i sin tur betyder att platser som är lokaliserade i väst- eller sydvästsluttningar hamnar i utsatta lägen för vind. Vindriktningen var med största säkerhet densamma under mellanneolitikum som den är idag (se t.ex. Åse & Bergström 1984; Erlingson 2003, 2004, 2005, 2006). De gropkeramiska lokalerna har ofta påpekats ligga i skydd för vind och väder i sydsluttningar där solen har bidragit med värme (se ovan). Under mina fältarbeten i undersökningsområdet upplevde jag, som ovan nämnts, emellertid de gropkeramiska lokalerna som kalla och blåsiga i förhållande till den omkringliggande omgivningen. Lokalerna har besökts under två olika fältarbeten och vissa av dem även under en tredje exkursion. Känslan av att komma fram till en plats som under mellanneolitikum karaktäriserades av en topografi där landet tog slut och vattnet och vinden tog vid upprepade sig gång på gång och den var även densamma under de olika besöken. Ett exempel på en lokal där dessa fenomen demonstreras tydligt är den gropkeramiska lokalen Vindförbergs udde i Ore socken i Dalarna (RAÄ 6:2). Platsens läge har inte påverkats av landhöjningen utan ter sig idag som under mellanneolitikum. Åsen skjuter ut i form av en lång sydgående udde som höjer sig 30 meter i jämförelse med den omkringliggande terrängen. Sidorna på udden stupar brant ner i Oresjön där strandhak har formats av vågor som slagit mot åsens sidor. Strax väster om åsen finns en lägre liggande strand i Vindförbergviken, där boplatslämningar har påträffats. Själva namnet Vindförberg antyder att platsen är utsatt för vind. Vid besök på båtyxelokalerna i undersökningsområdet upplevde jag däremot att de platserna inte är drabbade av vindens krafter i samma utsträckning. Skillnaden mellan lokalernas utsatthet av vind kan inte bero på det 158 faktum att de har olika förhållande till kusten och att vattenområdena skulle påverka vindstyrkan då dagens lägen inte uppvisar lika stora skillnader som de mellanneolitiska lägena. Av alla mellanneolitiska dåtida kustbundna lokaler ligger endast en i strandläge idag – båtyxegraven vid Julita. Vid ett jämförande av undersökningsområdets gropkeramiska lokalers placering i förhållande till väderstrecken, visade det sig att 11 av de 22 lokalerna ligger i sydväst eller västsluttningar, d.v.s. i sluttningar som direkt utsätts av pålandsvinden (fig. 5.1). Dessa vindpåverkade gropkeramiska lokaler uppvisar även idag spår efter stark vindpåverkan i form av fenomen som rotvältor, stormfällen och strandhak. Rotvältor och stormfällen till följd av hård vind inträffar först när vinden uppnår stormstyrka, dvs. vindhastigheter runt 24-28 m/s (Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut). Strandhak kan förenklat beskrivas som bildade av stark vågerosion där vågorna har blåst in hårt mot land och vågrörelsen leder till en urgröpning av kusten eller genom istryck. Beroende på det geologiska underlaget och vindstyrkan kommer strandhaken att bli mer eller mindre tydliga (Gillberg 1979:25; Åse & Bergström 1984). Geologiskt beskrivs förloppet enligt följande: “Normally, the level of the beach scarp should correspond to the altitude reached by the swash of the breaking waves, an altitude that depends on e.g. wind force, duration of wave action, fetch, slope of the shore” (Åse & Bergström 1984:135). De strandhak som man kan se på flera gropkeramiska lokaler formades då platserna låg strandbundna under mellanneolitikum och kan därmed ses som topografiska reliker delvis formade av förhistorisk vindpåverkan. Gropkeramiska lokalers riktning 9 8 7 Antal lokaler 6 5 4 3 2 1 0 N NÖ Ö SÖ S SV V NV Väderstreck Figur 5.1. De gropkeramiska lokalernas riktningar. Den dominerande riktningen är sydväst vilket innebär att en stor del av de gropkeramiska lokalerna var utsatta för den sydvästliga vinden. 159 Figur 5.2. Fenomen på gropkeramiska lokaler som antyder hård vind och starka vågor. A: Strandhak vid lokalen Urvalla. B: Rotvälta på lokalen Lundby-Åläng C: Stormfällen på lokalen Lundby. Foto författaren 2006. Vid besök på Lundby-Åläng/Lundby slogs jag genast av den stora mängden rotvältor och stormfällen som syntes i sluttningen. Kanske de var ett resultat av stormen Gudrun, men effekterna tedde sig begränsade till området för den arkeologiska lokalen. 2006 utfördes en inmätning med GPS av rotvältor och stormfällen samt en dokumentation av förekommande strandhak med avsikt att dokumentera platsens formella kvaliteter och egenskaper. Lokalerna ligger intill varandra i en sydvästsluttning på en nord-sydgående ås, nedanför en mindre landsväg ca 30-35 m.ö.h. (fig. 5.3). Norr om landsvägen, strax nordväst om Lundbylokalen ligger Hållsta RAÄ 131 där förmodad trattbägarkeramik har påträffats i rotvältor. Inte mindre än 68 rotvältor och stormfällen kunde dokumenteras på en yta av ca 5 hektar. En del av området utgjordes av svallad storblockig morän, klapper. Direkt nedanför detta område finner man de gropkeramiska lokalerna. Klappret bildar tillsammans med rotvältorna en gräns mot nordost. I områdets östra del finns en större hög av klapper. Strandhak som formats av vågerosion syns tydligt i sluttningen som under mellanneolitikum ledde ner till stranden där det formas naturliga terrasser med ca 30 meters mellanrum (fig. 5.3). I tre av rotvältorna återfanns arkeologiska fynd, varav en av dessa låg ovanför lokalen Lundby, ca 37-38 m.ö.h. I en rotvälta inom boplatsen Lundby fanns flera skörbrända stenar. De element som ger platsen en bra boplatsstatus är åsens dränerande egenskaper samt lokaliseringen inne i viken där det bör ha funnits ett rikt 160 marint liv och dessutom tillgång till färskvatten i de mindre vattendragen och i de avsnörda sjöarna. Lokalens attraktionskraft för boplatsetablering minskas dock av de avtryck som finns efter vindpåverkan i terrängen, särskilt de tydliga strandhak som påvisar stark vågkraft in mot land under den tid då lokalen varit kustbunden. En bosättning på en strand i sådant utsatt läge bör under vissa delar av året dessutom ha varit utsatt för kyla och pålandsvind som gjort flera aktiviteter mer besvärliga på just dessa lokaler än på andra, närliggande platser. Jag skulle av dessa skäl argumentera för att de aktiviteter som ägt rum på Lundby-Åläng/Lundby därför troligtvis inte ska tolkas som primärt ha varit av boplatskaraktär. Figur 5.3. Inmätning med GPS av rotvältor och stormfällen maj 2006 på lokalerna Lundby-Åläng/Lundby. Lundby markeras med två ytor medan Lundby-Åläng markeras med namn över det område där lokalen ligger. När lokalerna användes låg de mellan 32-38 m.ö.h. Strax över vägen från lokalen Lundby har det påträffats trattbägarkeramik på lokalen Hållsta RAÄ 131. Höjddata och flygfoto från lantmäteriet, © Lantmäteriverket Gävle 2008. Medgivande I 2009/0648. En annan plats i undersökningsområdet som kan vara intressant att studera närmare är Moäng. Lokalen ligger på en öst-västgående ås i en östlig sluttning 30-40 m.ö.h. och var under den aktuella tiden strandbunden. När man 161 besöker Moäng är det första intrycket att sluttningen som den är lokaliserad på är väldigt brant. Dessutom förekommer flera tydliga strandhak, nästintill som stora trappsteg, efter de dåtida vågornas slag mot stranden. Vinden är än idag hård på platsen även om lokalen ligger delvis skyddad från den sydvästliga vinden i och med sitt nordöstliga läge. Detta beror på den omkringliggande flacka topografin inte kan ge något skydd utan nordanvinden har fri passage till platsen. På andra sidan av åsen ligger södra Moäng, en äldre trattbägarlokal. Denna plats ligger däremot skyddad i lä av åsen. Det syns inte heller några tydliga strandhak och läget under tidigneolitikum och även mellanneolitikum har troligtvis utgjorts av en mindre långgrund lagun (fig. 5.4). Moäng är en av få platser i undersökningsområdet som visar platskontinuitet mellan trattbägarkultur och gropkeramisk kultur. Trattbägarlokalens placering och topografiska egenskaper stämmer bättre överens med ett ”boplatsläge” enligt Malmers fenomenologiska definition ovan och frågan är varför man inte stannat kvar på den sidan av den dåvarande udden utan istället valt att förlägga de gropkeramiska aktiviteterna på den utsatta sidan. Förflyttningen till den norra sidan antyder att man även vad gäller Moäng valt platsen för lokaliseringen av den gropkeramiska lokalen pga fenomen som inte kanske direkt varit avhängiga av värme och skydd. Figur 5.4. Lokalerna vid Moäng där den södra innehåller trattbägarkultur och den norra innehåller gropkeramisk kultur. På förhöjningen markerad som ”Udden” ligger den gropkeramiska lokalen Hagby udde. Norra Moänglokalen låg 30-40 m.ö.h. när den gropkeramiska lokalen användes. Topografisk karta från lantmäteriet, © Lantmäteriverket Gävle 2008. Medgivande I 2009/0648. 162 Även på andra lokaler i undersökningsområdet, som Körartorpet och Urvalla, syns spår efter hård vind. Körartorpet är placerad på en nord-sydgående ås i en svag nordlig sluttning. Området mellan landsvägen och den gropkeramiska lokalen utgörs av klapper och flera rotvältor syns i skogsbrynet. Urvalla ligger i en nordöstlig sluttning av en bergvägg med moränavlagringar intill en smal sidodalgång med bäckfåra. Sluttningen består av större strandhak som formats av vågornas erosion (se fig. 3.4). För att sammanfatta, så uppvisar de ovan nämnda gropkeramiska lokalerna egenskaper som hör samman med att de varit utsatta för stark vind. De formella egenskaperna utgörs av nutida rotvältor eller stormfällen samt historiskt formade strandhak i sluttningarna där de mellanneolitiska vågorna slog. Detta indikerar att de gropkeramiska platsernas lokalisering inte var beroende av vad som kallats bra boplatslägen. Dessutom finns det ofta skyddade platser att välja på i direkt anslutning till de gropkeramiska lokalerna. Vid Moäng har en sådan plats använts under tidigneolitisk tid för att sedan bytas ut mot ett utsatt läge för aktiviteter kopplade till gropkeramisk kultur. Detta kan tas som en indikation för att de kvaliteter man sökte i anläggandet av den gropkeramiska lokalen inte var av sådan art som värme och skydd. Det utsatta läget motsäger naturligtvis inte att det skulle kunna finnas lämningar av byggnader på lokalen, men ifrågasätter att element som ger skydd och värme, vilket presenterades av bl.a. Malmer som troliga egenskaper på stenåldersboplatser, var viktiga för anläggandet av gropkeramiska lokaler. Detta kan i sin tur vara ett uttryck för att de gropkeramiska lokalernas främsta funktion inte var att fungera som boplatser. Istället kan de ha haft en annan primär funktion som var kopplad till andra egenskaper. Frågan är då vilka primära egenskaper man istället har sökt vid lokaliseringen av de gropkeramiska lokalerna? Då majoriteten av dem påträffas vid den dåtida kusten bör det finnas ett samband till havet eller större sjöar. Att säljakt och fiske varit en stor del av ekonomin på dessa platser kan naturligtvis vara en viktig faktor för lokaliseringen av utsikts- och jaktplatser. Men varför har man inte valt de mer skyddade lägena, särskilt då dessa oftast fanns tillgängliga väldigt nära. På de gropkeramiska lokalerna finns spår efter hyddor och aktiviteter t.ex. gravläggningar som inte har ett direkt samband med fiske eller marin jakt. Vad kan dessa egenskaper säga om platsernas karaktär? Sambandet mellan platsernas egenskaper och lokaliseringen har troligtvis därför även en förklaring som går bortom den ekonomiska. Visuella relationer Som ovan diskuterats bör landskapet studeras utifrån den roll det har som plattform för olika aktiviteter som syftar till att bl.a. stärka positioner och relationer (se t.ex. Bender 1992, 1998, 1999; Ingold 1993; Tilley 1994; Beneš & Zvelebil 1999; Darvill 1999; Bradley 2000; J Chapman 2000; Van Dyke 2008). Landskapet bör av den anledningen behandlas som en struktur inom vilken handlingar har utspelats och satt spår – som kontexten för den 163 sociala existensen där rum, tid och sociala handlingar utgör de viktigaste elementen för modelleringen av det förhistoriska landskapet (Darvill 1999:108). Olika placeringar av gravar och boplatser har en betydelse, både genom den topografi de förhåller sig till samt i relationerna till varandra. För att förstå platserna måste man förstå intentionerna i att skapa en serie av platser i landskapet (J Chapman 2000). De platser som finns i ett landskap kan därför inte behandlas separat utan måste sättas i samband med varandra. Landskapselement som sammanbinder platser kan vara; kronologi, topografi, materiell kultur, kommunikativa topografier och synlighet/visualitet. Synlighet mellan platser och objekt i landskapet har under senare år utgjort en framträdande del av landskapsarkeologin, framförallt i arbeten som söker förklaringar på lokalisering av monument och platser. De flesta arbeten som behandlar visualitet har fokuserat på frågor som vilka monument som har haft en visuell relation till varandra, ifall en arkeologisk lokal har haft relation till en särskild topografisk egenskap som t.ex. ett berg eller om den haft en kosmologisk betydelse (se t.ex. Bradley 1991a, 1998, 2000; Bender 1992; Tilley 1994; Lake 2007). De senaste tio åren har visuella undersökningar kunnat utföras på digitalt genom GIS-metodologi. En av metoderna för att skapa en digital analys över synlighet mellan valda punkter är en så kallad viewshedanalys/ synlighetsanalys. En viewshed är ett område av land, vatten eller annat element i omgivningen som är synligt från en vald punkt, d.v.s. en utsiktspunkt. Genom en synlighetsanalys är det möjligt att digitalt beräkna och visualisera de olika lokalernas synlighet till och från varandra samt synligheten mot den omgivande topografin. Metoden har bl.a. använts i arbeten som behandlar visuella relationer mellan neolitiska monument i syfte att rekonstruera sociala relationer i norra Englands landskap (Llobera 2007), i arbeten kring hur forntida samhällen kan ha uppfattat sitt landskap (Fitzjohn 2007) och i rekonstruktioner av hur det omgivande landskapet påverkat utformningen av monument (Lake & Woodman 2003). Det ska påpekas att metoden har fått viss kritik. Delar av kritiken handlar om att den inte tar hänsyn till vegetationen i landskapet, som träd och buskar, vilka skulle skymma utsikten (Llobera 2007) eller från hur långt avstånd ett objekt eller en plats är synlig för det mänskliga ögat (Ogburn 2006). I vissa fall har en analys visat en synlighet mellan objekt som i realiteten inte varit korrekt då de legat för långt ifrån varandra eller varit för otydliga i terrängen för att de ska kunna identifieras av det mänskliga ögat. Problemet kan åtgärdas genom en modifierad variant av analysen, en s.k. fuzzy viewshed, som genom olika beräkningar tar hänsyn till objektens storlek, synlighet samt distansen (Ogburn 2006). Annan kritik består i att man har fokuserat för mycket på synligheten framför andra fenomen, som hörsel och lukt och därmed anlagt ett s.k. västerländskt perspektiv på den förhistoriska upplevelsen och betydelsen av den (Bender 1999). För nedanstående synlighetsanalys bör det också hållas i minnet att de mellanneolitiska platserna i Hjälmarenområdet inte bestod av utmärkande objekt som monument, utan av lokaler som karaktäriseras av 164 förekomsten av gravar och boplatslämningar. Även om det har funnits större trämonument på lokalerna finns det inga spår kvar efter dessa idag som kan verifiera deras existens. Avhandlingens lokaler har däremot i de flesta fall legat på de dåtida stränderna vilket gör att ljuset från eldar nattetid, röken som steg från dem på dagtid, båtar som färdades på Hjälmaren och andra rörelser var synliga från vissa stränder till andra, eller mellan båtar på vattnet och stränderna. Därtill bör även vissa stränder ha haft en akustisk relation över vattnet från en strand till en annan. Analysen används i föreliggande arbete som en del i att rekonstruera det sociala och rörliga landskapet i syfte att visualisera hur människor runt om Hjälmarens stränder bör ha varit medvetna om varandra och bebott ett gemensamt landskap. I min beräkning används inte en modifierad analys då de gropkeramiska lokalerna låg i direkta strandlägen där vegetationen inte har stört utsikten till och från vattenområden. Analysen syftar dessutom till att undersöka varför de gropkeramiska lokalerna i flera fall varit lokaliserade till vindutsatta stränder. Jag har använt samtliga gropkeramiska lokaler i analysen där den beräknade synligheten är baserad på höjddata från lantmäteriet. Beräkningen av synlighet från de gropkeramiska lokalerna visar att de inte bara hade en bra synlighet över stora vattenområden, utan att de även tillsammans täcker stora delar av forn-Hjälmaren samt inloppet från Littorinahavet och även vidare ut i den yttre skärgården (fig. 5.5). De har troligtvis även varit väl synliga från båtar som rört sig över dessa vatten då de legat i direkt anslutning till stranden utan skydd av yttre öar eller utstickande uddar. Vissa lokaler har en utsikt till varandra men då vi saknar absoluta dateringar från många av dem är det omöjligt att säga ifall de varit i bruk samtidigt och ifall en synlighet mellan dem därför var angelägen. Lokaliseringen av platserna har inte valts med hänsyn till utsikt över landet innanför, även i de områden där de ligger högt i terrängen, som vid Moäng och Snickartorpet. Lokalerna är i samtliga fall riktade ut mot de vattenområden som omger dem och i vissa fall även mot ett närliggande landområde som t.ex. andra sidan viken. Den viktigaste utsikten verkar med andra ord ha varit den från de gropkeramiska lokalerna över vattenområdena samt den från vattenområdena mot lokalerna, något som samtliga gropkeramiska platser har gemensamt i utsiktsanalysen. Om de gropkeramiska lokalerna kan karaktäriseras som placerade på platser med betydande utsikt över vattenområden gäller delvis det motsatta för båtyxelokalerna. En beräkning av utsikten från dem visar att den i de flesta fall varit mycket begränsad, särskilt för dem som är lokaliserade till inlandet (fig. 5.6). Här måste man dessutom diskutera hur mycket som egentligen var synligt från båtyxelokalerna i förehållande till vegetationen. Troligtvis har utsikten från dessa platser inte varit likvärdig med den utsikt som analysen visar, utan begränsad av den omkringliggande växtligheten. De vid kusten belägna båtyxelokalerna visar däremot en viss samstämmighet med de gropkeramiska lokalerna. Utsikten sträcker sig över större områden och delvis 165 över vattenområden som kan antas vara viktiga, som t.ex. inloppet till sjön Öljaren där platserna för båtyxegravarna vid Julita kyrka och vid Gimmersta tillsammans ger en full utsikt över sjön (se fig. 5.6). Julita och Gimmersta innehåller emellertid flatmarksgravar och saknar spår efter boplatslämningar. Betydelsen av en utsikt från dessa platser kan därför ifrågasättas. Båtyxelokalerna vid kusten har inte heller en lika vidsträckt utsikt över vattnet som de gropkeramiska lokalerna har genom att de snarare uppfattas som vända från vattnet utifrån den beräknade analysen. De har troligtvis inte heller varit synliga från vattnet då de legat mer undanskymda i ett något indraget läge från stranden. Båtyxelokalerna kan därmed tolkas som anlagda på platser som har uppburit andra formella element än utsikt. En tolkning, som tidigare nämnts, är att de är placerade på knutpunkter längs med vägar på åssträckningar (se ovan). I en sådan förklaring blir en omfattande synlighet till och från dessa platser inte viktig för lokaliseringen eftersom vägarnas knutpunkter bestämt vart de skulle placeras. Det finns indikationer på att gravar har en relation till vägar, eller med vägkors där flera vägar möts, från åtminstone senneolitikum (Rudebeck 2002:184). Relationen kan bero på att det fanns ett bakomliggande socialt behov av att uppvisa den döde samt de efterlevande som sörjde. Det kan även finnas andra, mer ideologiska orsaker till att man placerat en grav invid en väg där vägarnas betydelse som liminala platser eller deras kosmologiska mening som metafor för resor, kan ha haft betydelse (Rudebeck 2001). Genom studier av de skånska linjegravfälten och landskapets topografier menar Anna Lagergren (2008) att det är tänkbart att gravfälten placerades utmed viktiga kommunikationsleder. Dessa landsvägar hade även en förbindelse med vattendrag eller andra våtmarker vilket gav platserna en status som knutpunkter. Skälet till att gravarna anlades utmed vägarna menar hon hör samman med resor och upprätthållandet av en farbar väg, vilket krävde investeringar. Markeringen av vägen i och med gravläggningar kan därför ha varit ett sätt att hävda sin äganderätt till den (Lagergren 2008:68ff). Att människor under den här perioden reste över stora områden syns i det arkeologiska materialet både i fynd av vagnar samt exotiska föremål och exotiska material (Karsten 1994:75; Lagerås 2008:68ff). Jag kommer att återkomma till betydelsen av båtyxekulturen senare i detta kapitel efter att de gropkeramiska lokalerna har utretts. 166 Figur 5.5. Synlighetsanalys över Hjälmarenområdets gropkeramiska lokaler. På figuren syns hur utsikten från de gropkeramiska lokalerna framförallt är fokuserad på vattenområden, både större områden som forn-Hjälmaren i sin helhet och mindre vattendrag. De olika intensiteterna av rött markerar hur många gropkeramiska lokaler som hade utsikt till just det området. Höjddata från lantmäteriet, © Lantmäteriverket Gävle 2008. Medgivande I 2009/0648. 25 m.ö.h. 167 Figur 5.6. Synlighetsanalys över Hjälmarenområdets båtyxelokaler. Utsikten från dessa lokaler verkar inte vara fokuserad på någon speciell topografi och troligtvis har utsikten inte varit avgörande vid lokaliseringen. De olika intensiteterna av blått markerar hur många båtyxelokaler som hade utsikt till just det området. Då båtyxelokaler även påträffas i inlandet måste man även ta hänsyn till eventuell terräng som kan ha stört och reducerat utsikten i förhållande till hur den återges i analysen. Höjddata från lantmäteriet, © Lantmäteriverket Gävle 2008. Medgivande I 2009/0648. 25 m.ö.h. 168 Sociala relationer via vattenvägar Som redan nämnts råder det inget tvivel om att havet var viktigt i det mellanneolitiska samhället då säljakt och fiske var en stor del av ekonomin. Placeringen av gropkeramiska lokaler vid vattnet kan därmed ha haft en betydelse kopplad till den marina jakten där en utsikt över vattnet gav vägledning i fisket och jakten. Lokalerna kan emellertid även ha haft en betydelse i kontrollen över vattenområden. Placeringen av monumenten i Västsverige har diskuterats utifrån en teori som bygger på besittningsrätt till vattenområden i flera artiklar, t.ex. i en artikel av Grahame Clark (1977) där han utifrån närheten till nutida fiskehamnar föreslår att megaliterna ska kopplas till områden med bra fiskevatten istället för till bra jordbruksmarker, som föreslagits av bl.a. Malmer (2002:27). Lars Blomqvist (1989) har byggt vidare på Clarks teorier och menar, med viss reservation, att megalitgravarna kan ha fungerat som territoriemarkörer över havsområden (Blomqvist 1989:185). Richard Bradley och Tim Phillips (2004) undersökte därefter megaliterna på öarna Orust och Tjörn i syfte att återigen belysa megaliternas lokalisering utifrån bättre uppgifter rörande landhöjningen. Blomqvist hade tidigare uppmärksammat att megaliterna på Tjörn var lokaliserade till mindre sund, på höga uddar eller på små öar (Blomqvist 1989:148ff). Bradley och Phillips tolkar detta som att placeringen till dessa specifika topografier hör ihop med de huvudsakliga vattenvägarna som legat i skydd för havet och att megaliterna var strategiskt placerade utmed viktiga ut- och infartsleder. I en jämförelse mellan bronsåldersristningar av skepp samt skålgropar och de neolitiska megalitgravarna upptäckte de en samstämmighet. Av den anledningen menar de att de farleder som var viktiga under bronsåldern var i bruk redan under neolitikum. Dessutom menar de att de platser där de neolitiska monumenten uppfördes fortsatte att fungera som prominenta platser även under bronsåldern då det syns en tydlig platskontinuitet mellan megaliterna och ristningarna (Bradley & Philips 2004; jfr Ling 2008 som har undersökt hällkonstens samband med maritima aktiviteter i norra Bohuslän). Liknande diskussioner har förts i undersökningar av neolitiska monument på Orkney. GIS-baserade undersökningar av monumenten visar att placeringen av dem framförallt har samband med den utsikt platserna hade över stora vattenområden (Phillips 2003). Monumenten förefaller även på Orkneyöarna vara lokaliserade till strategiska platser som smala sund vilket Phillips tolkar som att det snarare var synligheten från havet in mot monumenten som avgjorde placeringen (Phillips 2003:376ff). Gordon Noble vidareutvecklar detta och menar att de neolitiska monumenten dessutom ska ses som symboler för sociala relationer mellan grupper spridda över stora områden istället för territoriella markörer för specifika grupper. Då dessa sociala relationer gick över stora vattenområden menar han att en djupare förståelse av de marina aktiviteterna under senare delen av neolitikum är nödvändig för att förstå de sociala samhällena i området (Noble 2006; jfr Farr 2006). Noble menar även att lokaliseringen av monumenten till kusten ska tolkas som att kustområden hade en större roll i sociala förändringar än inlandsområdena 169 och att vissa av platserna därför har fungerat som samlingsplatser för människor från vitt spridda områden. Detta menar han blir tydligt i och med de materiella lämningarna som kan knytas till olika geografiska områden (Noble 2006:100ff). Monumenten på Orkneyöarna tolkas även som landmärken för sjöfarare där vissa av dem visade vägen vidare in mot landvägarna via områden med lugnt vatten där båtar kunde gå i hamn (Noble 2006:110ff): People undertaking long-distance sea journeys would have needed to: “recognise coastal landscapes and retain . . . a good estimate of his constantly changing position relative to point of departure and destination” (McGrail 1998: 277). In this respect places where the island-scape was laid out before onlookers and coastlines that were distinctive from long-distances may have been crucial to seafaring in the island archipelago. (Noble 2006:110). Det finns flera likheter mellan placeringen av de gropkeramiska lokalerna och Orkneyöarnas megaliter:  GIS-analyser visar att vare sig de gropkeramiska lokalerna eller megaliterna har haft en framhållen synlighet in mot land eller varit väl synliga från inlandet. Man kan därför anta att de inte har anlagts för att se till eller synas från inlandslokaler.  Lokaliseringen av megaliterna och de gropkeramiska lokalerna har fokuserat på utsikt över vattenområden, alternativt utsikten in mot platserna från vattenområden, vilket tydligt påvisats i flera olika GIS-analyser.  De gropkeramiska lokalerna i undersökningsområdet innehåller, liksom megaliterna på Orkney, ofta materiell kultur som visar på långväga kontakter, t.ex. sydsvensk flinta och norrländsk skiffer. Lokalerna har i vissa andra områden, särskilt de i nordöstra Mellansverige, även lämningar som visar på olika keramiska traditioner från öster över forna Littorinahavet.  Megaliterna på Orkney lokaliseras till områden som båtar måste passera för att komma vidare in till lugnare vatten och inlandsvägarna. Detsamma gäller för vissa av de gropkeramiska lokalerna där flera av dem troligtvis var olämpliga som hamnar i och med hårda vågor som försvårade en ilandsättning. Strax innanför lokalerna fanns det dock lugnare stränder där båtar kunde tas i land och från vilka man också hade tillgång till inlandsvägarna. Det är med andra ord möjligt att föreslå att de gropkeramiska lokalernas lokalisering kan relateras till sjöfart eller vattenområden som under mellanneolitikum varit viktiga. Detta skulle också förklara att deras lokalisering inte varit styrd efter varandra, d.v.s. att en utsikt mellan platserna inte varit av främsta betydelse. Om utsikten var styrd mot de viktigaste farlederna, kan ovanstående utsiktsanalys dessutom ge indikationer om var dessa vattenvägar gick. Eftersom vissa lokaler är placerade så att utsikten vänds mot Litto170 rinaviken, vid nuvarande Mälaren, kan analysen tas som ett belägg för att resorna över vattnet var vidsträckta och att båtar kom och gick längs med inloppen från Littorinahavet och vidare in mot forn-Hjälmaren eller i motsatt riktning ut från forn-Hjälmaren mot havet. Händelsernas betydelse Föregående diskussion som behandlade de gropkeramiska lokalernas egenskaper visade att de inte primärt är lokaliserade med hänsyn till ’bra boplatslägen’. Istället har man sökt egenskaper som hör ihop med utsikten mot vattenområden. Förmodligen är platserna valda i samband med sociala relationer mellan grupper som använde vattenvägarna för kommunikation. De gropkeramiska lokalerna i allmänhet innehåller dessutom en hel del material som pekar på att man har utfört rituella aktiviteter på platserna, d.v.s. aktiviteter som till synes återkommer och som har en symbolisk eller religiös mening. Av den anledningen har vissa ifrågasatt de gropkeramiska lokalerna som boplatser över huvud taget och istället framfört att lokalerna fungerade som speciella platser, liknande megalitgravarna, där hanteringen av döda haft en primär roll (Bägerfeldt 1992:87ff; Gill 2003). På flera olika gropkeramiska lokaler i Sverige är de rituella handlingarna väl synliga genom förekomsten av gravar, spridda människoben, anläggningar i form av rännor som tolkas som dödshus eller sarupanläggningar som t.ex. på lokalen Häggsta på Södertörn där en ovalformad ränna innehållande bl.a. djurben och keramik har påträffats (Olsson 1999). På en del platser har man även haft en speciell hantering av vissa djurarter. På vissa lokaler framgår det tydligt att sälarna har behandlats annorlunda än andra djur: Sälskallar har deponerats på avskilda ytor på den åländska lokalen Jettböle där man även har hittat antropomorfa figurer som tolkas som sälar med människodrag eller som schamaner (Storå 2001:50f). På Ajvide på Gotland visar osteologiska undersökningar att sälskallarna hade färre märken efter gnagning vilket kan betyda att de undantagits från menyn och istället fått en särskild behandling (Storå 2001:36ff). På lokalen finns förutom boplatslämningar och gravar även rester efter ett käutaltare (sälaltare) d.v.s. en rituell slaktplats för sälar (Österholm 1997). Den speciella hanteringen antyder att sälarna kan ha haft en ideologisk betydelse på dessa platser. På Ajvide finns dessutom tecken på att även svinet haft en särskild mening då det har påträffats svinbetar och käkar i gravarna (se kap. 2). På Korsnäs på Södertörn påträffades en anläggning innehållande ett hundkranium med en pärla instucken i ögonhålan. Kraniet saknade underkäke och man hade istället lagt ner en mänsklig underkäke (Olsson m.fl. 1994). Djurfiguriner har påträffats på flera gropkeramiska platser i Sverige. Figurerna är främst gjorda i lera, men det finns även figurer av ben, trä, flinta och sten. De har tolkats som symboler för jaktmagi (Wyszomirska 1975; 1984:49ff, 114ff; 239ff) eller utifrån ett samband med en tote- 171 mistisk ideologi och ursprungsmyter som förklarar de vilda djurens avbildningar framför de tama (Gill 2003:148ff). Härnäst kommer de två mest framträdande och diskuterade lämningarna som påträffas på de gropkeramiska lokalerna att diskuteras; gropkeramiken samt lämningarna efter hantering av döda människor. Gropkeramik – betydelse och användning Utifrån sina studier av de olika kärlens sammansättning vad gäller val av lera och magring samt tillverkningsteknik har Å M Larsson (2008a; 2009b; 2009c) pekat ut stora skillnader mellan gropkeramik och båtyxekeramik. Skillnaderna ligger inte bara i dekoren på och formen av kärlet, utan även i bränningen av kärlet och i magringen av leran. Medan gropkeramiken har haft en varierad magring där framförallt krossad bergart och ben förekommer, innehåller båtyxekeramiken framförallt granit och chamotte. Över lag verkar båtyxekeramiken dessutom vara mer standardiserad i sin tillverkning än gropkeramiken som uppvisar större regionala variationer. Dessutom påträffas båtyxekeramiken ofta som gravföremål, medan det är ovanligt att finna gropkeramik i gravar annat än i form av miniatyrer eller skärvor i fyllningen till graven (se t.ex. Carlsson 1998:52). Å M Larsson sätter detta i samband med en nedärvd hantverkstradition inom en formaliserad kunskapsöverföring, chaîne opératoire. Hon menar utifrån antropologiska referenser att krukmakare tillverkar sina kärl utifrån regler som kan vara allt annat än rationella, utan mer traditionella och därav kopplade till identitet på både ett individuellt och samhälleligt plan. Av den anledningen menar hon att uppkomsten av den starkt formaliserade båtyxekeramiken ska ses som indikera uppkomsten av en ny etnisk grupp genom innovationer från dagens Finland. Inom denna grupp hade keramikerna en stark hantverksidentitet vilket troligen även gav dem en stark position i samhället. Hantverket lärdes ut till en exklusiv grupp där de esoteriska kunskaperna gick från lärare till elev (Å M Larsson, 2008a:84, 2009b:154ff, 2009c). Gropkeramiken å andra sidan beskriver hon som relaterad till en uppfattning om livet: In a manner of speaking, the potters were actually constructing the vessel as a body, with a bone skeleton and clay “flesh”. The fragmentation and “beheading” of that body, and depositing of “dead” fragmented pots, is a signature mark of PWC tradition. Combined with the custom of making zoo- and anthropomorphic clay figurines, it suggests that the PWC had a concept of clay as potential life, becoming alive through the transforming fire (Å M Larsson, 2009c:252). Att innovationerna som leder fram till att båtyxekulturen tas upp i östra Mellansverige kommer från Finland framhålls och demonstreras tydligt i Å M Larssons avhandling där hon menar att likheten mellan det finska och det svenska materialet beror på att ”… the first Corded Ware potters that settled on the Swedish mainland had been brought up and taught within those Fin172 nish Corded Ware communities where this special type of pottery had developed from the continental types” (Å M Larsson 2009:257). Argument för att detta även handlar om uppkomsten av en ny etnisk grupp baseras på att båtyxekulturen initialt förankras i östra Mellansverige genom en social grupp som flyttar mellan områdena inom vilken nya hantverkstraditioner följer med. Denna sociala grupp föreslås ha utgjorts av kvinnliga keramiker som inledningsvis varit medlemmar av det snörkeramiska samhället. Hon menar emellertid att dessa kvinnliga keramiker hade en sådan position i samhället att de genom sina speciella praktiska och esoteriska kunskaper förde med sig hela det snörkeramiska komplexet vilket sedan hela den lokala gruppen de blev medlemmar av kunde ingå i (Å M Larsson 2009:259f). Det ska påpekas att Å M Larsson aldrig skriver rent ut att hon menar att det handlar om en ny etnisk grupp. Däremot inleder hon avhandlingen med att ställa frågan:” So, are these vessels and graves evidence of different cultural/ethnic identities, or are they signs of a differentiated society with various economic specialisations and/or competing religious ideologies?” (Å M Larsson 2009:16). Etnicitet, i relation till materiell kultur och hantverkstraditioner behandlas dessutom genom hela avhandlingen. Då hennes slutsats är att materialet visar att det rör sig om två olika grupper utgår jag ifrån att det är två olika etniska grupper. Å M Larsson menar med andra ord att den nya materiella kulturen från Finland, särskilt keramiken med allt vad den innebar, ger upphov till en ny etnisk grupp i Sverige. Behöver det verkligen vara så? Undersökningar av östersjökeramiken, som även den uppstod i Sverige genom bl.a. inflyttade kvinnor (trälar) under perioden 900-1300 e Kr uppvisar resultat som kan indikera en annan modell för etableringen av en ny keramisk tradition. När keramiken uppstår i Sverige syns det en variation i t.ex. produktionen. I vissa områden tillverkades keramiken av professionella keramiker, medan den i andra områden tillverkades lokalt på gårdar inom ramen av hushållsarbetet. En tredje variant förekommer i framförallt städerna. Här importerades keramiken genom utifrån kommande gäster som hade med sig sina förrådsskärl. När keramiken sedan lämnades kvar togs den upp av de lokala keramikerna som utvecklade en hybridkeramik. Dessutom verkar det som om Östersjökeramiken i vissa områden uppstod mycket snabbt då den inhemska keramiken inte hade något identitetsvärde. Eftersom det var de slaviska trälarna som skötte den typen av hushållssysslor kunde keramiken därför bytas ut på kort tid. Olika geografiska kontakter, samhällsklasser och förutsättningar gav därför upphov till de variationer som keramiken förekom i och som syns i det arkeologiska materialet. På grund av dessa olikheter tolkas uppkomsten av östersjökeramik inte som upphovet till en ny etnisk grupp. Istället framhävs de nätverk som bidrog till den variation som keramiken förekom i (Roslund 2001:231ff). Å M Larssons förklaring på vad uppkomsten av den nya keramiken betyder skiljer sig även från den tolkning som Torben Sarauw (2008b) framför i sina studier av den senneolitiska danska klockbägarkeramiken. Han menar 173 att då keramiken tas upp i samhällen som redan har utarbetade traditioner och där den används på samma vis som den lokala keramiken t.ex. som gravföremål kan den inte ha samma symboliska värde som etnisk markör över det större geografiska området den uppträder i. Istället menar han att keramiken, och klockbägarkulturen som helhet, ska ses som en samling av speciella föremål och seder som var sammanbundna genom ett överregionalt socialt nätverk inom vilket kulturen spreds. Klockbägarkulturen hade därför en innebörd som skiljde sig åt mellan olika områden. Sarauw menar dock att det kan ha funnits en övergripande anknytning mellan materialet och en manlig krigarideologi (Sarauw 2008b:86ff; se vidare nedan angående den senneolitiska krigarideologin). Mats Roslund och Sarauw pekar med andra ord på hur en ny materiell kultur primärt ska förstås i förhållande till rådande strukturer där variationer beror på var, när och hur keramiken uppträder. Ett argument för att båtyxekulturens upptagande också kan förstås som ett införlivande i redan utarbetade sociala strukturer är att materialet inte uppträder på samma vis i Sverige som det gör i det område varifrån innovationen kommer. I Finland uppträder båtyxekulturen främst på boplatser och påträffas i mindre utsträckning i gravar (se kap. 2). För att få ett mönster som liknar det i Finland skulle båtyxekeramiken ha ersatt gropkeramiken på kustlokalerna. Det gör den emellertid inte utan den starkt befästa gropkeramiken fortsätter att användas på dessa platser. Båtyxekeramiken får istället en betydelse på de få inlandslokalerna samt i vissa gravsammanhang. En kruka är en kruka? En omständighet som bör beaktas i diskussioner av olika typer av keramik är att den kan tillverkas på annorlunda vis inom ett samhälle beroende på vem keramikern är samt vad föremålet skall användas till. T.ex. så kan keramiken delas upp i vardagskeramik och statuskeramik där tillverkarna av den ena typen av keramik kan vara kvinnor och tillverkarna av den andra typen av keramik är män. Keramik kan även tillverkas på olika vis inom en familj där två kvinnor använder olika tekniker vilket helt enkelt beror på individuella val (Nicklin 1971:26). Keramiken inom ett samhälle kan även skilja sig åt på så vis att man använder samma teknik för tillverkningen men olika material (Barley 1994:73). Detta har diskuterats tidigare av Malmer som menar att viss båtyxekeramik ska ses som ”vardagskeramik” (grupp E:1) medan annan båtyxekeramik ska ses som ideologiskt laddad. Malmer går dock inte vidare till att inkludera gropkeramiken i diskussionen men han säger att tekniska nyheter inte kan ses som resultatet av en invandring utan som resultatet av nätverk inom vilka både idéer och människor har förflyttats (Malmer 1989:9f; jfr Å M Larsson 2009:259f). På vissa gropkeramiska lokaler, som Sittesta i Södermanland, har uppochnervända krukbottnar påträffats i direkt anslutning till strandkanten (Kihlstedt m.fl. 2007:56ff). Dessa bottnar skulle kunna vara rester efter en typ av keramiktillverkning där botten till den nya krukan har formats över den äldre, uppochnervända krukan, genom tumning. 174 Buk och mynning har sedan placerats ovanpå genom att man har ringlat leran (för tillverkningsbeskrivning se t.ex. Barley 1994:24 eller Å M Larsson 2009b:187). Detta betyder att det till och med i ett och samma kärl kan finnas fler än en tillverkningsteknik, något som kan leda till viss förvirring i sorteringen när de återfinns i form av fragmenterade skärvor på de gropkeramiska lokalerna. Dessutom kan platserna för tillverkning av keramik skilja sig åt där t.ex. männens tillverkningsplatser kan vara avskiljda om de tillverkar keramik som används för prestige (Barley 1994:61). Att keramik transporteras över stora områden finns etnografiskt belagt och vissa områden är delvis beroende av att importera eller exportera keramik (Nicklin 1971:47). Att man påträffar keramik behöver därför inte betyda att man har identifierat tillverkningsplatsen och dessutom behöver det inte betyda att samhällen som använder keramik är mer stationära än innan keramiktillverkning blev en del av vardagen. Framförallt så visar de antropologiska undersökningarna att tillverkningstekniker och val av material till keramiktillverkning inte generellt kan översättas som reflektioner av etnisk tillhörighet. Skillnader kan istället bero på olika användningsområden, på keramikerns sociala roll eller helt enkelt på personliga val (se ovan). Av den orsaken kan det istället vara av betydelse att se till kärlens användningsområden. Den användning som man tidigare har satt i samband med gropkeramiken är framställning av sältran, vilket hör ihop med den förmodade marina ekonomin på platserna. Inga lipidanalyser som utförts på gropkeramik har dock visat att keramiken använts för framställning av sältran. Den hade heller inget ensidigt användningsområde vad gäller förvaring eller tillagning av mat. Analyserna visar istället att innehållet varierar mellan vegetabilier, marina djur och fisk och terrestriska djur samt i några fall finns även spår efter idisslare. Vissa kärl verkar dessutom ha varit tomma, eller innehållit sådant som inte lämnat något avtryck, möjligtvis vatten. Honung har spårats i ett kärl från Ottenby, Öland (Segerberg 1999:61; Papmehl-Dufay 2006:225). Analyserna visar därtill att användningen av kärlen har varierat mellan olika tider både inom och mellan olika lokaler (Isaksson i tryck). I flera nutida samhällen har keramiken emellertid haft en betydelse som sträcker sig långt bortom användning i matlagning och måltider, förvaring och transport. Keramiken är där involverad i flera instanser i livet och samhället genom sin symbolism och har rollen som en viktig social aktör vid t.ex. omskärelser, bröllop och begravningar och ofta förekommer keramik frekvent på heliga platser (Barley 1994:69ff; Gosselain 1999:207ff). Keramik kan dessutom användas på olika vis vid begravningar inom olika sociala grupper samt beroende på vilken status och vilket kön personen som gravläggs haft. Hos Sirak i norra Kamerun får en person som avlidit av spetälska en särskild typ av matskål krossad över sin grav. Graven för en kvinna som fött många barn markeras istället av ett kärl som vanligtvis används för att förvara mjöl i. Om en man dör ogift och barnlös hos Ashanti i Ghana kommer man inte att placera hans kärl tillsammans med de övriga förfädernas utan kärlet krossas. När en kvinna dör hos Nyankore i Uganda slår man sön175 der hennes kärl och ibland placeras ett kärl med perforerad botten på hennes grav (Barley 1994:76, 1995:85f; Gosselain 1999:213f). Avlidna personers kärl kan dessutom separeras från boplatsen och placeras tillsammans på en särskild plats avsedd för ändamålet (Barley 1994:113). En annan skillnad mellan gropkeramiken och båtyxekeramiken är att gropkeramiken verkar ha krossats i samband med aktiviteter på de gropkeramiska lokalerna medan båtyxekeramiken har deponerats hel, framförallt i gravar. Åtskilliga antropologiska och etnografiska studier rapporterar om att fragmentering av objekt vid begravningar är vanligt hos olika grupper världen över. Det kan röra sig om keramik, svärd, kläder o.s.v. (Thomas 1917; Grinsell 1961, 1973; Barley 1995:151ff; Gosselain 1999). En krossad kruka jämförs med skillnaden mellan liv och död. Båda händelserna är lika oåterkalleliga. Att ta en skärva från en krossad kruka, mala ner den och använda den i uppbyggnaden av en ny kruka kan däremot handla om att återta eller om en återuppståndelse. På samma vis ingår skapandet av krukor ofta i ceremonier kring bröllop och liv (Barley 1995:152). Det finns flera bakomliggande orsaker till vad fragmentering i begravningssammanhang skulle kunna betyda. Det kan finnas ett behov av att ”döda” objektet för att frigöra dess ande på samma sätt som man skulle ta livet av ett djur eller en människa som ska följa med i graven. Skälet kan också vara att förhindra att effekten i ritualen förstörs genom att använda föremålen utanför denna kontext, vilket är brukligt hos Ainu i Japan och Waga-waga på Nya Guinea (Grinsell 1961:476f). Skärvor kan också placeras ovanpå gravar för att hindra döda att gå igen. Keramiken symboliserar då en gränsdragning i livet, ett slut på samma vis som när man senare placerade klockor som stannat på gravar i samma syfte: “… the way of announcing to a mother that her boy died at the initiation camp is to tell her that the pot she gave, or asked to fire, has broken, and/or to break a pot at her doorstep” (Gosselain 1999:213f). John Chapman menar att fragmenterade objekt kan ha tillkommit på olika vis; av olyckshändelse, genom begravning av ett trasigt objekt, rituellt ”dödande” av ett objekt, utspridning för att försäkra fertilitet samt genom avsiktlig fragmentering av objektet inför användandet av delarna som förbindelseelement (enchainment). Meningen med det sistnämnda hänger antingen samman med en önskan att mobilisera identiteten av en person, en plats eller ett objekt, eller så har det samband med företeelser som involverar förfäderstro, reliker, symbolism eller liknande (J Chapman 2000:50ff, 2008:188). På de gropkeramiska lokalerna finner man sällan samtliga delar av ett kärl. De delar man inte hittar kan i och för sig ligga på ytor som inte undersökts men det finns också en möjlighet att delar av kärlen har blivit bortförda till andra platser, något som har visats sig gälla i Balkan vad gäller fragmenterade neolitiska kärl och andra objekt (J Chapman 2000, 2008). Möjligtvis är det samma fenomen som vi ser resultatet av på de gropkeramiska lokalerna där en del av skärvorna har förts bort från platsen när människorna har lämnat den som portabla artefakter eller minnen från en händelse. Den fragmenterade gropkeramiken har av den anledningen delvis en betydelse som ett min176 ne av en plats eller en händelse. Då man finner skärvor av gropkeramik i gravar kan själva tillfället för fragmenteringen av kärlen höra samman med begravningar. Det är inte ovanligt att man finner lämningar efter fragmenterade mänskliga skelett på de gropkeramiska lokalerna och troligtvis ska fragmenteringen av kropparna och krukorna sättas i samband (jfr Carlsson 1998:52). Om vi går tillbaka till den inledande diskussionen om den mellanneolitiska keramiken som etnicitetsbärande så finns det emellertid andra förklaringar som istället framhåller keramiken som identitetsbärande. Det har t.ex. föreslagits att likheter i keramiken är ett resultat av social kommunikation i form av möten mellan människor (L Holm 2006). Holm menar att dessa möten kan ske genom olika fenomen som tal, i kroppsspråket, genom materiell kultur, i landskapet, i regioner eller genom musik. Kommunikation och kultur kan därför inte ses som separerade från varandra vilket gör att spåren efter dessa möten, i form av materiell kultur, kan ge kunskap om forntida nätverk (Holm 2006:33ff). Baserat på detta tolkar hon den neolitiska keramiken som ett kommunikationsmedel mellan olika grupper. Genom keramiken visade man sin kulturella och sociala tillhörighet. Hon använder sig av ett koncept som hon kallar Pottery form context. Med detta menas att man genom att studera keramikens utseende, ornamentiken, kompositionen av ornamentiken och kärlets form kan finna kärlets formspråk eller symbolspråk. Genom att jämföra olika keramiska traditioners likheter och olikheter spåras på så vis den kommunikativa kontexten (L Holm 2003:92, 2006:200). Hon menar vidare, med utgångspunk i södra Norrlands neolitiska material, att gropkeramiken visade en gemensam identitet för de grupper vars försörjning baserade sig på marina resurser och att symbolspråket i keramiken förstods som en identitetsskapande faktor. Symbolspråket uttryckte en gemensam övergripande tankesfär som hon menar rimligtvis borde förstås av människor över betydande avstånd. Holm poängterar också att föremål kan röra sig genom mellanhänder och att en regions kontaktnät därför inte behöver vara stort i sig även om den materiella kulturen antyder detta (L Holm 2006:199f). För att summera vad som har sagts ovan både i de arkeologiska tolkningarna och i de antropologiska källorna, så kan gropkeramiken tolkas som ett överregionalt identitetsföremål som användes i sociala relationer för att kommunicera mellan grupper och inom grupper. Keramiken kan kopplas till dels liv genom tillverkningen, dels till döden genom fragmenteringen. Holm poängterar den marina ekonomin som en del i identiteten. Detta menar jag är en missuppfattning som beror på att gropkeramiken har en anknytning till kusten, något som jag nedan kommer att argumentera för inte enbart beror på socioekonomiska förhållanden. Keramikens kommunikativa egenskap måste även tolkas utifrån de gropkeramiska lokalernas funktion. Jag kommer därför att fortsätta diskussionen av de gropkeramiska lokalernas innehåll innan jag diskuterar gropkeramiken utifrån kommunikativa perspektiv och återkommer till båtyxekulturens roll. 177 Hantering av döda I undersökningsområdet har det påträffats spridda människoben och/eller gravar på tre gropkeramiska lokaler; Körartorpet, Moäng och Tybble (se kap. 3). Det låga antalet beror troligtvis på de dåliga bevarandeförhållandena. I områden med mindre sura jordar är spår efter hantering av döda i form av spridda ben och gravar är annars ett vanligt fenomen på gropkeramiska lokaler. På Körartorpet påträffades spridda ben och människotänder i samband med arkeologiska undersökningar. Lokalen innehåller därtill väldigt många exotiska föremål av norrländsk skiffer och sydsvensk flinta som pekar på långväga sociala relationer. Även på Moäng har ev. spridda människoben hittats och det finns anteckningar där gravar nämns i arkiven hos ATA från Florins grävningar (ATA Dnr 2054/38). Ovanför Moäng kan det dessutom ha anlagts en båtyxegrav (se kap. 4), vilket ger ytterligare stöd för att aktiviteterna på den gropkeramiska lokalen delvis har ett samband med begravningar. Graven som påträffades på Tybble utgörs av en förmodad flatmarksgrav utan rester efter mänskligt skelett. Förekomsten av spridda ben har tidigare tolkats som rester efter gravar som förstörts av senare gravläggningar, som rester efter begravningar ovan jord eller som att de blivit förstörda av senare markarbeten (Janzon 1974:14; Knutsson 1995:167). Denna tolkning har motsagts och man har istället menat att benen är rester efter ritualer som innefattat sönderplockande av skelettet, hantering av dessa och återbegravningar (H Andersson 2004; Å M Larsson 2009a). Att de spridda benen inte kommer från förstörda gravar bekräftas också av att det på en del lokaler påträffas spridda ben i samma område som hela kroppar t.ex. på gravplats nr 10 på Korsnäs där tre gravar ligger i samma område som andra, avvikande, anläggningar innehållande människoben samt spridda ben (Olsson m.fl. 1994). Troligtvis är de spridda benen lämningar efter ritualer som involverar fragmentering och återbegravningar, vilket stöds av att det i dessa sammanhang ofta påträffas lämningar efter mer än en individ. Vid återbegravningar är det vanligt att flera människor ingår och att man väntar tills tillräckligt många människor har dött vilka då också kommer att befinna sig i olika stadier av förmultning (Å M Larsson 2003a:165, 2009a). Spridda ben, som resultatet av en sekundär hantering av döda, förklarar också varför vissa delar av skelettet finns kvar som spridda ben – de har helt enkelt lämnats där med avsikt efter det att begravningen är fullbordad, möjligtvis på någon typ av träanläggning. Dessa begravningsritualer kan mycket väl vara en föregångare till de senare dödshusen. I de ritualer som innefattar dödshusen har man plockat sönder skelett och istället återbegravt dem i väggarnas grävda rännor, i stolphål eller härdar tillhörande dödshuset (Å M Larsson 2003a, 2009a). De återbegravningar som pågått på de gropkeramiska lokalerna kan vara en del i att transformera en död människa till att bli en förfader. Det finns flera antropologiska studier från olika delar av världen där sådana återbegravningar är en del av begravningsritualerna. Företeelsen att återbegrava 178 har att göra med att individen, den döda kroppen, måste förstöras innan den kan upptas hos förfäderna. Köttet måste ha ruttnat från skelettet och detta i sin tur plockas i vissa fall sönder under återbegravningen. Det hela kan liknas vid en initiationsrit där den döde skiljs från de levande, förbereds och slutligen upptas av förfäderna: ”Unable to enter the society of the dead […] The “great feast” terminates the miserable period by honouring the new dry bones of the deceased, confirming the soul’s arrival in the land of ancestors, and marking the reestablishment of normal relations to the survivors” (Huntington & Metcalf 1979:14). Dessa övergångsriter varierar i längd, allt ifrån tre dagar upp till flera år. I en sådan process behöver inte hela skelettet ha varit närvarande, utan en fot, ett huvud eller en annan kroppsdel är fullt tillräckligt (Huntington & Metcalf 1979; se även Barley 1995:fig. 16). En annan vanlig företeelse på de gropkeramiska lokalerna är att de består av flera användningsfaser vilka separeras till olika ytor som flyttats efter den vikande strandlinjen. På några platser syns en återanvändning av den äldre delen av lokalerna genom att man har anlagt gravar där under tiden som man har använt en annan yta närmare vattnet för andra aktiviteter. På t.ex. lokalen Jettböle på Åland påträffades spridda människoben i den äldre delen av lokalen och figuriner på den yngre delen av ytan. De mänskliga lämningarna utgjordes av spridda ben samt en grav innehållande en man och en ansamling av människoben från sju individer tillsammans med djurben och keramik. Då flera av skelettdelarna i denna ansamling uppvisade snittspår tolkas de som delar av ett möjligt offer (Storå 2001 och där anförd litteratur). Gill har föreslagit att de gropkeramiska lokalerna främst ska ses som kopplade till hantering av de döda och att de arkeologiska lämningarna på dessa är rester efter det som försiggått under gravlägganden. Han menar att de platser där man uppfört boningshus antagligen har varit förlagda till andra områden. De gropkeramiska lokalerna, av Gill benämnda stränder, liknas därför vid megalitgravarna dit de döda fördes för att genomgå en ritual vilken bl.a. innefattade dekarnation. Förekomsten av ben på de gropkeramiska lokalerna kan vara ett tecken på att de har haft en liknande funktion i begravningsprocessen (Gill 2003:117ff). Gill menar att begravningsritualen kan ha gått till enligt följande: ”Inledningsvis kan den döde ha förts till en strand där kroppen ”begravts” genom att placeras på en plattform, i ett dödshus eller i någon annan slags anläggning direkt på stranden där den lämnats för att brytas ner. I vissa fall har den döde kremerats. Brända eller skeletterade ben har sedan deponerats i gropar på stranden eller i närheten av ett dödshus i samband med ritualens slutförande. I många fall verkar benen från de döda också ha lämnats kvar tillsynes obehandlade på platsen för att så småningom bli ett med strandens kulturlager” (Gill 2003:138). 179 J Chapman menar att det är troligt att flera av de individer vars lämningar återfinns på den här typen av lokaler kanske aldrig har varit där medan de var i livet, utan att man efteråt har fört benen till dessa särskilda begravningsplatser. Denna mobilitet av människoben har ett samband med den ovan diskuterade mobiliteten av fragmenterade objekt, särskilt gropkeramiken, där fragmenten tolkats som förbindelseelement. De deponeringar man gjorde av de spridda benen är därför noggranna strukturerade handlingar och förekomsten av människoben på ytorna i gropar eller liknande och på äldre boplatsytor syftar till att stärka platsens betydelse samt att skapa ett möte mellan de nyligen avlidna och förfäderna där också förfädernas platser definierats genom gravläggningar (J Chapman 2000:140): ”Put differently, human bone deposits are carefully structured acts rather than random acts of refuse disposal; it is highly improbable that greatgrandfather’s skull would be dumped in a rubbish pit along with the remains of a heartly meal! Rather, burial of disarticulated human bones betokens the identification of a particular place with the ancestor, thus linking the past time with the present and also the future. If the creation of place-value is intimately concerned with the individuals who peopled the place and there kinfolk, the incorporation of human bones into particular places is an important statement of the practice (J Chapman 2000:145). De gropkeramiska stränderna hade troligtvis en funktion som genom det arkeologiska materialet kan kopplas dels till sociala relationer genom de exotiska föremål som har påträffats, dels till begravningar av vissa av samhällets individer. Dessa begravningar skiljer sig från dem som involverar och innehåller båtyxekultur som främst har placerats på knutpunkter längs med inlandsvägarna, dock i nära relation till vattenvägar. Dessutom visar de arkeologiska lämningarna att de gropkeramiska lokalernas funktion också hör samman med andra handlingar av rituella slag där bl.a. vissa djurarter har behandlats speciellt. Noder i kommunikationen Utifrån ovanstående analyser av de gropkeramiska lokalernas formella egenskaper är det tydligt att flera av dem besitter egenskaper som inte gör dem lämpliga som boplatser. Stark sydvästlig eller västlig vind har ansatt många av lokalerna vilka idag bär spår i form av strandhak, rotvältor och stormfällen. Däremot visar en utsiktsanalys att de gropkeramiska lokalerna har kvaliteter som gör att de kan tolkas som strategiskt placerade i förhållande till viktiga farleder som kan vara kopplade till sociala relationer. Utsikten från platserna sträckte sig ofta över stora vattenområden, inte minst över viktiga infartsleder från Littorinahavet in i forn-Hjälmaren. Båtyxelokalerna å andra sidan hade inte samma läge i förhållande till utsikt eller strategiska vattenvägar. För dem var vägarna i landskapet troligen av en större betydelse för 180 valet av plats för anläggandet. Tolkningen av de gropkeramiska lokalerna som viktiga i sociala relationer styrks även av det arkeologiska materialet. Spår efter kontakter från olika geografiska områden har påträffats på flera av dem och lämningar efter begravningar och andra ritualer syns genom förekomsten av fragmenterade människoben och gravar, fragmenterad gropkeramik och djurfiguriner. Tillgången till utsikten över vattenvägar besvarar ändå bara delvis frågan varför flera av de gropkeramiska lokalerna placerades på utsatta platser. En utsikt bör ju rimligtvis ha varit tillgänglig även om lokalerna hade placerats i mer skyddade lägen i nära rumslig relation till utsiktsplatserna. Synligheten från vattnet till de gropkeramiska lokalerna kan av den anledningen ha varit minst lika viktig som utsikten från dem. Sannolikt har den dåtida befolkningen runt forn-Hjälmaren ingått i en större regional grupp sammanbundna av forn-Hjälmaren i både ekonomiska, strategiska och sociala relationer. Då dessa relationer har rört sig över både land och vatten kan det ha varit betydelsefullt att placera de gropkeramiska lokalerna så att de syntes från båtarna som var på väg in mot land. Placeringen av de gropkeramiska lokalerna utmed kustlinjerna kan vara en indikation på att de sociala relationerna mellan olika regioner till stor del skedde via vattenvägarna under mellanneolitikum. Kustområdena kan av den anledningen ha varit ett av de viktigaste områdena under den aktuella perioden och de gropkeramiska lokalerna, med sina placeringar längs med kusten, större vattendrag och sjöar, kan därför ha fungerat som arenor där sociala relationer, handel, ideologi, religion och politik utspelade sig (jfr Spång 2007:46). Då de gropkeramiska lokalerna dessutom är lokaliserade i änden av inlandsvägarna, d.v.s. i association till åsarna och platser där land möter vatten (se fig. 3.2), är deras placeringar också indikationer för var man finner vägen vidare in mot land. Man kan säga att de fungerar som noder för kommunikationen där vattenvägarna möter landvägarna. Dessa noder ska inte enbart ses som platser där olika vägar möts, utan även som platser där olika symboliska vägar möts exempelvis gränser mellan liv och död, något som förekomsten av de rituella lämningarna antyder. Vägkorsningar och vägar som helhet, har en inneboende symbolisk laddning av både ideologisk och politisk karaktär. De förknippas även med sociala kontakter och det är inte ovanligt att handelsplatser som ligger vid vägkorsningar även är platser för olika rituella och ceremoniella aktiviteter (Rudebeck 2002:173f). Även båtyxelokalerna har en relation till vägar och knutpunkter (se ovan). Den fornlämningsgruppens relation till vägar hade emellertid en annorlunda karaktär än vad de gropkeramiska lokalerna hade. För det första så fokuserar de på två olika typer av generella topografier – land och vatten. De har dessutom olika karaktärer i form av symboler för ägande eller rätt till vägen (båtyxegravarna) och platser för sociala möten (de gropkeramiska lokalerna). Däremot har båda typerna av lokaler funktionen av landmärken i ett socialt landskap. Förutom utsikten från och synligheten mot de gropkeramiska lokalerna kan även vinden och vågornas kraft ha spelat en roll i val av lokalisering. På 181 flera arkeologiska platser är det konstaterat att naturliga fenomen som vind eller moln har haft stor betydelse för platsernas formella egenskaper (Bradley 2002) och titlar på arkeologiska verk som Between the Wind and the Water (Wickham-Jones 2006) och Rising Clouds, Blowing Winds (Ishihara 2008), indikerar att sådana fenomen var viktiga i lokaliseringen av vissa platser i forntiden. Som exempel kan nämnas ett väderfenomen i närheten av Mayaruiner i Guatemala där dagliga, täta förekomster av uppåtstigande moln från en grotta mot en bergstopp, Chill Hill, har observerats. Molnen kommer sig av temperaturskillnader och geomorfologiska orsaker som leder till att moln stiger uppåt så ofta som varje halvtimme. Invånarna menar att molnen växer fram i hjärtat av djupa berg och när de stiger uppåt från grottorna är de gravida med regn. Förutom molnen förekommer även en stark vind som i sin tur blåser upp molnet till bergets topp. Vind på marken ses som andedräkten av Anhel, en regngud som lever i grottorna. Denna regngud är även en musiker och avbildas ofta med en skallra i handen. Bland ruinerna nära Chill Hill påträffades flera musikinstrument, bl.a. keramiktrummor och flöjtar vilket tolkas som att musik har spelats som en del i regnceremonierna i syfte att skapa kontakt med förfäderna och andarna (Ishihara 2008). Steget mellan regnceremonier vid Mayatempel och de gropkeramiska lokalernas fenomenologiska karaktärer kan verka långt men då fenomen som vind och vatten är ett återkommande tema på flera av de gropkeramiska lokalerna bör kanske dessa tas i beaktande för tolkningen av platserna. Fenomenens eventuella medverkan i olika ritualer kan vara ett intressant tema för fortsatt forskning. Gropkeramiken i sin tur kan ha haft en delvis symbolisk roll kopplad till händelserna som utspelat sig på de gropkeramiska lokalerna. Dessa händelser har, av materialet att döma, till stor del varit förbundna med begravningar eller återbegravningar. Krossandet av keramiken kan då förstås som en del av ritualerna där det ceremoniella dödandet av kärlet symboliserar döden hos individen. Av den anledningen är keramiken symboliskt bunden till platserna eller till personer involverade i ritualerna som privata ”souvenirer” eller som gravföremål för de avlidna. Keramiken hade dessutom en betydelse för de sociala nätverken och kommunikationen i möten med andra grupper inom ett större socialt nätverk. Av den anledningen var den också bunden till de gropkeramiska lokalerna som är den tydligaste arenan för sociala interaktioner under mellanneolitikum. Slutsatsen blir att de gropkeramiska lokalerna har fungerat som platser där flera aktiviteter både av ekonomisk, rituell och social art varit av betydelse. Den marina jakten på säl och fisk har erbjudit en stabil ekonomisk resurs vilket i sin tur har säkrat föda för människorna som ingick i de rituella aktiviteterna. Dessutom har platserna placerats strategiskt ur en social synpunkt på kommunikativa noder då båtar som har rört sig både i forn-Hjälmaren och i inloppet från Littorinahavet har synts från dem. De gropkeramiska lokalerna har även synts från båtarna ute på vattnet, kanske som vägvisare till platser där flera grupper samlats för sociala sammankomster. Lokalernas funk182 tion som samlingsplatser kan även förklara avsaknaden av boningshus eller hyddor, härdar och skärvsten som har påtalats gälla för många av dem (se t.ex. Carlsson 1998) och som i högsta grad gäller för undersökningsområdet. Förmodligen har de människor som uppehållit sig på platserna förlagt sina hus eller hyddor längre in från stranden i en mer skyddad terräng. De hyddlämningar som har påträffats kan istället ha haft funktioner i de olika ritualerna som skedde under sammankomsterna. Något som pekar på detta är att flera gravar har hittat i anläggningar som har tolkats som hyddbottnar i andra områden (se kap. 2). Båtyxor som värdeföremål och resandets betydelse Som nämndes i kapitel 1 så har båtyxekulturen, eller delar av den, tolkats som en materiell signal för en särskild identitet som uppstår i samband med materialets införande. Edenmo menar att denna identitet är kopplad till det högre samhällsskiktet inom ett fullt utvecklat prestigeekonomiskt samhälle där båtyxan användes som ”ett aktivt element i samhällsprocesser som rör utbytesnätverk, kommunikation och gruppers självdefinition” (Edenmo 2008:18). Han vänder sig därmed bort från de äldre idéerna om båtyxan som ett individuellt symboliskt statusföremål (se t.ex. Malmer 1962). Edenmos argument om båtyxans värde inom ett gåvoutbytessystem grundar sig på etnografiska studier av det ceremoniella kulasystemet, beskrivna framförallt av Malinowski (1922). I detta system cirkulerar enligt strikta regler två typer av föremål, snäckor och armband, i medurs, respektive moturs riktning över stora områden av den Melanesiska övärlden. Föremålens värde ligger i att de hela tiden cirkulerar i en handling avsedd att visa generositet. På så vis skaffar sig givaren av föremålet prestige och makt och samtidigt upprättas även en gemenskap mellan olika grupper vari vissa förpliktelser ingår (se översiktlig beskrivning av kulasystemet i Edenmo 2008:122ff). Genom studier av förekomsten av båtyxor i delar av området runt Hjälmaren menar Edenmo att det går att utskilja mindre kärnområden, ett i Närke (som inledningsvis var delat i två områden) och ett i Södermanland, där båtyxorna uppvisar regionala drag genom hela mellanneolitikum B. Inom dessa har båtyxan fungerat som ett värdeföremål och cirkulerat mellan områden på liknande vis som värdeföremål inom kulasystemet (Edenmo 2008:154f). Edenmos slutsats är därför att båtyxekulturen ska ses som ett nytt ekonomiskt system där grunden till de hövdingedömen som kan urskiljas i det senneolitiska materialet utformades (jfr Apel 2001; Lekberg 2003). Han menar vidare att grunden för prestigeekonomin lades redan i tidigneolitikum och uttrycktes under mellanneolitikum A genom den dubbeleggade yxans förekomst (Edenmo 2008:265). I frågan om relationen mellan de båda mellanneolitiska kulturerna menar Edenmo att det under den äldre båtyxekulturen syns en tydlig skillnad mellan lägena för denna och den gropkeramiska kulturen. Av den anledningen 183 menar han att en dualism mellan dem borde vara mycket kortlivad. Båtyxor som uppträder i närheten av eller på gropkeramiska lokaler menar han vidare kan ses som antingen kronologiskt separerade företeelser eller som att båtyxeföremålen är inbytta av dem som använder den gropkeramiska kulturen (Edenmo 2008:240ff). Kulturerna definieras med andra ord som två olika samhällssystem som avlöser varandra. Ovan har jag i motsats till Edenmo framfört idén om att förekomsten av den äldre båtyxekulturen och båtyxekulturen som helhet, på eller i närheten av gropkeramiska lokaler inte ska ses som resultatet av ett utbyte mellan olika grupper. Detta baserades på att det förekommer förarbeten, fragmenterade och omgjorda båtyxor i dessa områden vilket kan betyda att de utgjorde delar av samma samhälle (se ovan kap. 4). Efter de lokala analyser jag gjorde i kapitel 4 visade förekomsten av den äldre båtyxekulturen dessutom på en nära rumslig relation med den gropkeramiska kulturen i kustområdena. Den kronologiska aspekten som Edenmo framför är emellertid omöjlig att bekräfta då det i dagsläget saknas absoluta dateringar från yngre gropkeramiska lokaler i undersökningsområdet. En central uppgift för den framtida forskningen inom Hjälmarenområdet torde därför vara att förbättra det kronologiska ramverket. Det kan alltså vara fullt möjligt att den gropkeramiska lokalen inte längre används vid anläggandet av båtyxelokalen på de platser där de uppträder tillsammans. Detta förutsätter dock att den gropkeramiska kulturen skulle tas ur bruk redan i slutet av mellanneolitikum A i många områden, något som de relativa dateringarna i dagsläget motsäger (se kap. 3). Jag utgår därför ifrån att de båda materiella kulturerna har varit samtida och av den anledningen bör de också sättas i relation till varandra. Båtyxekulturen och de samhällsstrukturer som uppkommer under den senare delen av mellanneolitikum brukar jämföras med senneolitikum. Perioden har under 2000-talet undersökts dels i en regional studie av de senneolitiska skafthålsyxornas förekomst i Hjälmarenområdet och östra Uppland (Lekberg 2003), dels i två mer interregionala studier där östra Mellansverige ingår. De två sistnämnda undersökningarna behandlar produktionen av flintdolkar samt föremålets ideologiska betydelse (Apel 2001; Stensköld 2004). Lekbergs resultat har delvis diskuterats i kapitel 4 där jag beskrev hur hans kontextuella studier av skafthålsyxan gav mening åt lösfynd och där de användes i studiet av olika landskapsrum och det senneolitiska landskapsutnyttjandet. Genom olika analyser av skafthålsyxans förekomst menar han att placeringen av olika företeelser, t.ex. gravarnas linjära placering längs med åsar och vattendrag, visar att det fanns en kontinuitet mellan perioderna mellanneolitikum B och senneolitikum i hur man uppfattade och använde landskapet (Lekberg 2003:236ff). Skafthålsyxan som föremål tolkar Lekberg som både praktisk och ideologisk då den användes dels som redskap, dels som sociala markörer inom sociala nätverk (Lekberg 2003:210). På samma vis som Edenmo menar han att yxan ska ses som ett värdeföremål inom en prestigeekonomi, dvs. skafthålsyxan användes i ett rangordnat och ojämlikt samhälle baserat på släktskap. I detta samhälle tävlade eliten om prestige och 184 status samt formade sociala nätverk mellan olika geografiska områden (Lekberg 2003:256f). Lekbergs tolkning av det senneolitiska samhället återfinns till viss del hos Jan Apel som baserar sin forskning på undersökningar av den senneolitiska flintdolken. Apel menar att flintdolkshantverket traderades i ett strikt, genealogiskt (manligt) led i en typ av lärlingsskola. I denna skola lärde sig de blivande flintsmederna inte bara själva tekniken bakom tillverkningen av dolkarna utan det traderades även esoterisk kunskap från lärarna till eleverna. Flintdolkarna användes sedan i utbytessystem mellan eliten i olika hierarkiska hövdingedömen i skapandet av och upprättandet av sociala relationer (Apel 2001). Apel menar att den senneolitiska identiteten som uttrycks genom bl.a. flintdolkarna skapades redan under mellanneolitikum B i de europeiska, snörkeramiska samhällena, där en manlig krigarstatus projicerades genom till exempel gravföremålen (Apel 2001:336; jfr Sarauw 2006, 2008a). Eva Stensköld menar i sina undersökningar av det senneolitiska samhället att metallens introduktion hade en avgörande betydelse för hur samhällsorganisationerna formades. Hon pekar på att det under mellanneolitikum B verkar vara en yngre grupp i samhället som leder denna förändring då det är i dessa individers gravar som metallen påträffas (Stensköld 2004:247; jfr Janzon 1986 som också diskuterar metallens roll under mellanneolitikum B). Även Stensköld diskuterar utbytessystem och de bakomliggande sociala behoven som dolde sig i anskaffandet av exotiska föremål. Hon menar vidare att resor och möten mellan olika människor ska ses som ett steg in i en liminal värld där utbytet av föremål reglerade samhällen som annars uppfattades som olika (Stensköld 2004:249). Att människor reste över stora geografiska områden under senneolitikum har påvisats i analyser av strontiumisotoper från skelett som kan sättas i samband med snörkeramisk kultur från olika delar av Centraleuropa (se kapitel 2). Analyserna visade att flera gravlagda individer på olika platser i det större området troligtvis härstammade från andra områden (Price m.fl. 2004; Price m.fl. 2006). Liknande resultat har påvisats från snörkeramiska gravar i Tyskland där kvinnornas strontiumisotopvärden pekade på att de växt upp i en annan region än de begravts i. Detta tolkas som att man praktiserade en exogami där kvinnorna lämnade sina hem för att flytta till männens områden (Haak m.fl. 2008). Jag har flera gånger antytt att båtyxekulturen har samband med en identitet som hör ihop med den större, europeiska snörkeramiska kulturen inom vilken idéer och människor förflyttade sig. För östra Mellansveriges räkning har kontakter över Östersjön framhävts (Å M Larsson 2009). Tidigare forskning har ofta satt den snörkeramiska kulturen i samband med en manlig krigarstatus bl.a. genom fynd av olika symboliska föremål i gravar (Sherratt 1987; Kristiansen 1999). Eftersom den svenska båtyxekulturen som helhet har påträffats i både mans- och kvinnogravar samt barngravar, har jag problem med att se den (vuxna) manliga aspekten i användandet av kulturen. Jag tror att den istället ska ses som använd av en samhällsgrupp där både kvinnor och män ingick och där resandet och mötet var en stor del av identi185 teten i likhet med Stenskölds tolkningar av det senneolitiska samhället. Edenmo har genom sina undersökningar visat att båtyxan fungerade som en social aktör för upprätthållandet av relationer mellan olika grupper i sin betydelse som gåva (se ovan). Placeringen av gravar utmed kommunikationsleder har därtill visat betydelsen av vägar och kontrollen över dessa. Om man ser till det större, europeiska, perspektivet och inkluderar keramiken som förekommer i samband med båtyxorna och dess utomsvenska likar, så tolkas snörkeramiska kärl ofta som dryckeskärl. Ur dessa kärl kan möjligtvis alkohol, öl eller mjöd, ha intagits som en del i olika sociala riter där berusningen även fungerade som en kanalisering till det annars fördolda (Sherratt 1987; Guerra-Doce 2006). I en del kärl finns det även spår efter tillverkning av koppar i form av slagg, vilket antyder att dessa kärl kan ha haft funktionen av en degel (Guerra-Doce 2006:252). Att keramiken dessutom frekvent påträffas i gravar ger den en allmän symbolisk betydelse och dryckesriterna, begravningar längs med vägar och metalltillverkningen ger sammantaget en bild av övergångsriter från ett tillstånd till ett annat; nykter − berusning, liv − död, sten − metall. Här vill jag lägga till resan som ett liminalt fenomen i sig självt i betydelserna hemma – hemifrån och gäst – värd. Jag menar att båtyxekulturen i Sverige ska ses som resultatet av en nyuppkommen samhällsgrupp med en vidare gemenskap med liknande sociala grupper över norra och centrala Europa vars samhörighet uttrycks i de gemensamma föremålen som i Sverige bildar båtyxekulturen. Denna grupp kan ses som sin tids ”ambassadörer” där de verkar för att upprätthålla redan etablerade nätverks samt skapa nya. Ordet ambassadör används här i betydelsen av en person som har en aktiv del i ett socialt nätverk. Jag menar att den uppdelningen som t.ex. Lindström och Edenmo har gjort, där båtyxekulturen ses som tillhörande en elit inom samhället (se ovan), är problematisk att verifiera då det är den enda sociala grupp som syns under mellanneolitikum. Synligheten i sig ger inte gruppen en högre ställning än de andra sociala grupperna som troligtvis existerade men som vi inte kan undersöka i brist på arkeologiska lämningar. Ambassadör kan istället användas som ett mer funktionellt uttryck där den sociala rollen lyfts fram. Det verkar som om resandet fick en annan betydelse i samhället än under den tidigare perioden. Detta resulterade även i en annorlunda världsuppfattning, nya kunskaper och med detta även en ny social status. Av den anledningen finner vi även ofta den här samhällsgruppens gravar på knutpunkter längs med vägar och sjösystem både i inlandet och vid kusten då resandet, vägar och möten är en del av identiteten. Vägarna har troligtvis även varit kontrollerade av den här gruppen. En av de kunskaper som de fick med sig hem var metalltillverkningen där även esoteriska kunskaper följde med, vilket påverkade vissa ideologiska aspekter i samhället. Med den bakgrunden kan införandet av båtyxekulturen även ses som materialiseringen av en förändrad ideologi. Denna förändring påverkade hela samhället men det är bara den delen som innefattade båtyxekulturen som utmärker sig arkeologiskt. 186 Den gropkeramiska kulturen och båtyxekulturen har i detta kapitel beskrivits som två skilda fenomen; föremål som används i kollektiva ritualer och föremål som används för att uttrycka identitet i och med uppkomsten av en ny samhällsgrupp. Hur hör då dessa fenomen samman och hur ska förhållandet mellan dem förstås? I det nästföljande kapitlet kommer jag att undersöka relationen mellan dem utifrån rumsliga analyser samt genom att se tillbaka på det tidigneolitiska landskapet. Hur förhöll sig de mellanneolitiska människorna till sin egen historia i skapandet av sitt landskap? 187 188 Kapitel 6. Landskapets kontinuitet och kulturens variation I de tidigare kapitlen har jag diskuterat att det finns skäl att anta att båtyxelokaler och gropkeramiska lokaler medvetet placerades på olika typer av lägen i landskapet samt att denna åtskillnad kan höra ihop med skillnader i typen av aktiviteter som utfördes på lokalerna. En ytterligare anledning som diskuterades är hur de båda materiella kulturerna uttrycker olika symbolik. De gropkeramiska lokalerna visar spår efter handlingar som är kopplade till havet och till kollektiva ritualer där bl.a. begravningar och fragmentering av gropkeramik har ingått. Båtyxelokalerna, som i undersökningsområdet framförallt utgörs av gravar anlagda längs med åsar och vattendrag på vägkors, visar däremot en rumslig närhet till färdvägar. Jag har föreslagit att man genom gravarnas placering velat visa sin besittningsrätt till dessa kommunikationsleder. Båtyxekulturen som helhet tolkar jag som uttryck för en ny interregional samhällsgrupp. Jag har också tidigare ifrågasatt en geografisk kust-inlanduppdelning av det mellanneolitiska samhället. Syftet med detta kapitel är att diskutera en alternativ modell. Den utgår från tanken att territorier är sociala konstruktioner och formade av människor som delar ett landskap. Formandet av territorier sker i interaktion med det omkringliggande landskapets historiska, ekologiska och topografiska referenspunkter. Jag ska pröva om det är möjligt att diskutera mellanneolitiska territorier utifrån en modell som kombinerar arkeologisk information och det omkringliggande landskapets naturliga regioner. Jag skall också diskutera om det finns indikationer på att dessa territorier har reproducerats över tid. För att undersöka detta kommer jag inledningsvis att diskutera relationen mellan det äldre, tidigneolitiska, kulturlandskapet och anläggandet av de mellanneolitiska lokalerna. Hur har det äldre kulturlandskapet påverkat utformningen av landskapet? Därefter kommer jag att undersöka om landskapets naturligt avgränsande och sammanbindande element kan sättas i samband med det arkeologiska materialet och därigenom användas för rekonstruktionen av territorier. Jag kommer i slutet av kapitlet att återgå till Moängområdet för en sammanfattande diskussion om den historiska medvetenheten i landanvändningen och reproduktionen av ett kulturlandskap. 189 Historisk attraktion och landskapsreproduktion Som föregående kapitel har visat så styr landskapets förutsättningar till en del var man valt att utföra olika aktiviteter, som exempel så sammanfaller olika topografier med mer eller mindre lämpliga boplatsområden. Utöver naturliga förutsättningar så är det möjligt att se att mellanneolitiska lokaler har ofta en rumslig relation med äldre tiders lokaler. Gropkeramiska lokaler innehåller ibland både mesolitiska och tidigneolitiska lämningar, liksom båtyxelokaler kan innehålla lämningar från mesolitikum, tidigneolitikum och mellanneolitikum A. Frågan är då vad det här rumsliga sambandet betyder och om det kan sättas i relation med en aktiv reproduktion av ett kulturlandskap. Flera landskapsarkeologer menar att man inte kan förstå landskapets sociala roll utan att inkorporera dess historicitet, d.v.s. hur landskapet reproducerats över tid. De senaste 15 åren har en stor mängd forskning publicerats som behandlar forntida perioders aktiva förhållande till historien. En gemensam utgångspunkt för undersökningarna är att det som skapats och efterlämnats genom mänskliga handlingar, t.ex. ett föremål, monument, rester efter boplatser eller andra aktivitetslokaler som gravar och deponeringsplatser, konstituerade en stomme av viktiga symboler eller punkter att förhålla sig till för senare människor och att de dessutom även användes aktivt i den sociala struktureringen (se t.ex. Bender 1992; Ingold 1993; Tilley 1994; Thomas 1996; Gosden & Lock 1998; Beneš & Zvelebil 1999; Zedeño 2000; Bradley 2002; van Dyke & Alcock 2003; Knutsson 2004, 2005a, 2005b; Van Dyke 2008). I kapitel 5 utgick jag från Zedeño’s teorier om landmärken och platsernas formella egenskaper för aktiviteter när jag diskuterade varför olika typer av lokaler påträffas i olika topografiska rum. En av poängerna i hennes teori är att ett landmärke är speciellt av den anledningen att det innehåller en del av områdets historia av land- och resursanvändning från olika tider. Detta inkluderar även platsens egenskap som minnesplats över forntida händelser (Zedeño 2000:105ff; jfr Bradley 2002). Landmärken är därför platser för minnen och platser som har återbrukats under olika perioder. Exempel på återbruk kan vara att bygga en kyrka vid neolitiska megalitgravar (Bradley 2002:146) eller att ett monument byggs om flera gånger under olika tider, som t.ex. Stonehenge i England (Bradley 1991a; Bender 1998). Det kan även involvera återbruk av formspråk där man återanvänder äldre perioders tekniker i framställandet av föremål för att förankra en ny kultur genom att skapa ett narrativ till förflutna tider (K Knutsson 2005a). Denna återanvändning kan sättas i samband med makt, identitet, förklaring, konfrontering eller legitimering där man proklamerar redan etablerade platser som skapade av de egna förfäderna, och på så vis ta kontroll över dem (Tilley 1994:202ff; Bradley 2002:82ff; K Knutsson 2005a). För att undersöka de bakomliggande orsakerna till att vi finner lokaler som uppvisar spår efter olika tiders praktik kan det vara av intresse att skilja 190 på olika typer av bruk av landskapets historia. Nedan kommer jag att argumentera för att båtyxelokaler framförallt kan sägas använda en återbrukande typ av historicitet i samband med placeringen av dem på eller invid de inlandslokaliserade tidigneolitiska lokalerna. De gropkeramiska lokalerna menar jag däremot har ett reproducerande samband med de tidigneolitiska lokalerna vid kusten då det ofta syns ett mer eller mindre kontinuerligt användande av platsen. Dessa olika typer av historicitet − återbruk och reproduktion, har diskuterats i tidigare forskning: “Notions of the past are not only connected to locales created in the present, but also to features of the landscape deriving from the distant past. We are thus looking at two forms of reuse of the landscape. The first comes from the repeated use and maintenance of features with known antecedents, to which the group (or parts of it) return on a regular basis to carry out activities of a prescribed type. The second aspect of reuse derives from actions at ancient features of the landscape, given new values within the contemporary setting” (Gosden & Lock 1998:4). Citatet ovan är hämtat från Chris Gosden och Gary Locks artikel Prehistoric Histories (1998) som diskuterar olika typer av historicitet. De menar att historicitet kan manifesteras på olika vis. Antingen i reproduktionen av en plats eller av ett objekt vilket kan ses som en kontinuerlig handling, eller genom återbruk av en plats eller ett objekt där t.ex. ett monument tillskrivs nya meningar i och med att det återaktiveras (Gosden & Lock 1998:4). De menar dessutom att ett aktivt användande av historicitet kan delas in i genealogisk användning av historia och mytologisk användning av historia. Genealogisk historicitet refererar till kända förfäder där en kontinuitet i t.ex. hantverk eller val av plats för en särskild aktivitet, är en aktiv del i att bevara strukturerna inom samhället. Genealogisk historicitet upprätthålls med hjälp av olika typer av minnesverktyg, bl.a. genom det mänskliga minnet och genom landskapets olika egenskaper (Gosden & Lock 1998:5). Man kan säga att den senare kategorin av historicitet framför allt resulterar i ett reproducerat kulturlandskap eller i ett upprätthållande av en ritual eller en hantverkstradition. Den mytologiska historiciteten refererar däremot till ett mindre känt och mer distanserat förflutet. Vissa menar att denna typ av historicitet framförallt tas i bruk när en osäkerhet uppstår och samhället behöver en trygg historia för att stabilisera sin grund. Det kan bl.a. uttryckas genom att man återgår till det förgångna där man ger äldre platser nya meningar inom de rådande strukturerna (Gosden & Lock 1998:5; jfr K Knutsson 2004, 2005a, 2005b). Kjel Knutsson menar att en förändring i den materiella kulturen indikerar en förändring i människornas livsvärld. Som ett resultat av denna förändring kan en aktiv roll till det förflutna skapas för att generera en känsla av säkerhet, t.ex. genom att återaktivera ett äldre monument eller en äldre plats. Dessutom menar han att ett återvändande till det förflutna kan vara ett försök att hålla kvar den rådande ideologin eller en strategi att införa förändringar. För att förstå den mening som handlingen hade måste den placeras i 191 en större social tillämpning samtidigt som den länkas till de materiella lämningarna på de återaktiverade platserna (Knutsson 2005a:194). Mytologisk historicitet kan av den anledningen ha en relation till olika former av återbruk av äldre platser i syfte att proklamera sin rätt till historien. Det finns även en grundläggande skillnad mellan de båda typerna av historicitet vad gäller avsikten. Den mytologiska tillämpningen av historien syftar till att förklara verkligheten genom att referera till ursprunget av den rådande världen, medan den genealogiska användningen relaterar till praktik och makt hos mänskliga, samtida, handlingar (Gosden & Lock 1998:3ff). Här är det viktigt att inte ta miste på mytologisk och genealogisk historicitet som två rivaliserande tillämpningar, utan som kompletterande bruk av historien inom ett och samma samhälle då de hanterar olika fenomen; myt och historia. Gropkeramiska lokaler och tidigneolitiska stränder Kopplingen mellan de tidigneolitiska lokalerna och de gropkeramiska lokalerna är tydlig på flera platser i Sverige där materialet ibland uppvisar en kontinuitet genom hela neolitikum med en förekomst av trattbägarkultur, gropkeramisk kultur och i vissa fall även båtyxekultur och senneolitisk kultur (se t.ex. Bagge 1951; Löfstrand 1974; Olsson 1996a; von Hackwitz 1999). I undersökningsområdet finns det tre gropkeramiska lokaler som har direkt platskontinuitet med tidigneolitiska lokaler (se kapitel 3 för närmare beskrivning av lokalerna); Moäng som ligger 150 meter från den tidigneolitiska lokalen med samma namn, Gärdselbäcken där trattbägarkeramik och gropkeramik påträffats i samband med ett kvartsbrott samt lokalerna Lundby-Åläng/Lundby där jag under detta projekt hittade en skärva av trattbägarkeramik. Ca 30 meter nordväst om fyndplatsen för keramikskärvan och 50 meter nordväst om Lundby har förmodad trattbägarkeramik påträffats i en rotvälta på lokalen Hållsta (RAÄ 131). Enligt min mening ska dessa lokaler, Hållsta och Lundby-Åläng/Lundby ses som uttryck för ett delat rum då de ligger så nära varandra. Av detta skäl finns det anledning att tala för en platskontinuitet. Dessutom kan eventuellt lokalen Gottsäters mosse inkluderas, där gropkeramik och keramik som enligt rapporten liknar ”den som påträffats i de västgötska gånggrifterna” påträffats (Lindqvist 1912:27). Därtill kan den tidigneolitiska lokalen Forssjö ha haft aktivteter under mellanneolitikum A då det påträffats en pilspets av ”gropkeramisk karaktär” vid en undersökning av platsen (SHM 23509, se kap. 4). Sammantaget finns det alltså tre, eventuellt fem, lokaler i undersökningsområdet som innehåller både trattbägarkultur och gropkeramisk kultur. Två av dem, LundbyÅläng/Lundby och Moäng, återkommer jag till längre fram. Det rumsliga samband som finns mellan tidigneolitiska lokaler och gropkeramiska lokaler har, av Lars Sundström, föreslagits bero på att de tidigneolitiska lokalerna vid stranden fungerade som kollektiva samlingspunkter. De rika marina resurserna gav ett bra ekonomisk underlag för samlingar av större grupper som under andra tidpunkter var spridda i mindre grupper till 192 andra delar av landskapet (Sundström 2003:121ff; jfr Apel m.fl. 1995). På dessa samlingsplatser är det inte ovanligt att man finner lämningar efter hyddor eller mindre cirkelformade huskonstruktioner, vilka tolkats som tillfälliga boningshus (Welinder 1998:117). Tolkningen av förekomsten av hyddor på de tidigneolitiska samlingsplatserna är intressant då samma typ av konstruktioner på samma typ av platser i efterföljande period tolkas som boplatslämningar efter en kustbefolkning och inte som resultatet av tillfälliga och återkommande sociala sammankomster. Sundström gör i sina undersökningar av det tidigneolitiska landskapet en skillnad mellan de i inlandet belägna ensamgårdarnas ritualer och de vid kusten belägna samlingsboplatsernas ritualer. Skillnaden ligger, enligt honom, i aktiviteterna på platserna. I inlandet betonades fertilitet genom t.ex. våtmarksdeponeringar av malstenar och keramik medan man på samlingsboplatserna vid kusten var mer historiskt förankrade i den mesolitiska livsföringen och därigenom inriktat sig på förfäderna, samhället och kollektivet materialiserat genom begravningar (Sundström 2003:177; jfr Sundström & Darmark 2005:205ff). Sundström menar att när det tidigneolitiska materiella symbolspråket kollapsade vid övergången till mellanneolitikum A, övergavs bofastheten och jordbruket till förmån för en mobil jägarsamlarekonomi genom vilken de egalitära idealen lättare kunde upprätthållas. Den ”jaktideologi” som under tidigneolitikum redan betonades på de kustbelägna samlingsboplatserna fortsätter dock att reproduceras och detta, menar han, är anledningen till att det syns en kontinuitet på vissa kustbundna lokaler. Han menar också att inlandet till synes avfolkades i och med denna omdaning då inlandsgårdarna övergavs och att människorna blev mer mobila i sin livsföring och framförallt levde i kustområdena (Sundström 2003:210). Att inlandslokalerna ska sättas i samband med odling stöds av pollenanalyser som visar tydliga spår efter jordbruk i närheten av de sandiga åsarna. Troligtvis nyttjades en form av svedjebruk, något som verifieras i och med förekomsten av örbräcken, mjölkört, kovall och asp – växter som gynnas av eld (Hallgren 2008:117ff och där vidare anförd litteratur). Dessa inlandsgårdar har emellertid diskuterats av andra som tolkat dem som samlingsplatser. Jag kommer att återkomma till denna diskussion (se nedan). Sundströms idéer om samlingsplatserna vid kusten liknar de som framförts av Gill som dessutom påpekar strandens liminala roll som han anser är det främsta skälet till att man valt just de topografierna (Gill 2003:102). I föregående kapitel har jag diskuterat möjligheten att fragmenterad gropkeramik uttrycker ett samband med rituella aktiviteter. Att man deponerat fragmenterad keramik intill en strandkant kan tas som ett ytterligare argument för strändernas liminala betydelse. Platsernas fysiska och historiska kvaliteter var betydelsefulla för upprätthållandet av lokalerna vid kusten. Sundströms tolkning, där strävan efter att upprätthålla en social ordning genom att överge bofastheten och jordbruket går i linje med den traditionella synen på uppkomsten av den gropkeramiska kulturen. I den förklaringen anses förändringen bero på att det inträffade en brytning, där en del av, eller 193 hela samhället bröt med den rådande livsstilen och istället anammade en livsstil inom vilken den gropkeramiska kulturen ingick som formspråk (Carlsson 1998; Björck 1998:70; 2003; Welinder 1998; Strinnholm 2001:122). Welinder menar att omkring 3300 f.Kr började en grupp människor leva på annat vis än de tidigare gjort, och bl.a. syns en förändrad inställning till jordbruket. De flyttade ut mot kustområdena där de levde i hyddor och framförallt bedrev marin fångst jämte småskalig husdjurshållning av grisar och får. Ekonomin inom den gropkeramiska kulturen var till synes varierad då man på olika platser i Sverige hittar lämningar efter både jordbruk och tamdjur. Detta, menar Welinder, ska ses som uttryck för ekologiska anpassningar och kulturella val. Framförallt så skiljde de sig åt i sin livsföring från de i inlandet levande jordbruksgrupperna som utgjordes av båtyxekulturen som etablerades under mellanneolitikum B (Welinder 1998:183ff). Enligt Carlsson kan människorna ha valt att bryta med den invanda livsstilen av ideologiska skäl där man sökte sig bort från den kollektiva jordbruksideologin och istället valde att framhäva en individuell jägarideologi. Eftersom övergången först skedde i de nordöstra områdena av Mellansverige menar han vidare att det kan ha varit kontakter med norrländska jägargrupper och östliga kamkeramiska grupper som påverkade själva utformningen av denna förändring (Carlsson 1998:48). Sundström framhåller emellertid att motivet bakom den sociala förändringen, som gav upphov till den förändrade materiella kulturen, är att man ville förstärka den rådande strukturen och behålla en egalitär samhällsform. Av samma anledning förankras den gropkeramiska kulturen på de tidigneolitiska kustlokalerna (Sundström 2003:215ff). Både Carlsson och Sundström ser dock en traderad jakt- eller jägarideologi som förklaringen till att de tidigneolitiska strandbundna lokalerna fortsätter att användas under mellanneolitikum A. Jag anser, i likhet med Sundström och Carlsson, att den troligaste förklaringen till att trattbägarkulturen övergår i den gropkeramiska kulturen är att hela samhället var involverat i den förändring som skedde, åtminstone lokalt. Förändringen som skedde berodde delvis på nedärvda traditioner och delvis på dynamiken i de samtida sociala relationerna. Den bakomliggande orsaken till förändringen ligger troligtvis i en önskan att upprätthålla eller återinföra ett samhälle med egalitära ideal. I diskussionen ovan har jag beskrivit hur de gropkeramiska lokalerna har en relation till de tidigneolitiska samlingsplatserna. Det är möjligt att hävda att det genom denna relation syns en vilja att vidmakthålla betydelsen av de tidigneolitiska samlingsplatserna samt upprätthålla de rådande sociala strukturerna. De gropkeramiska lokalerna kan därför, enligt det teoretiska ramverk som diskuterats ovan, tolkas som ett uttryck för genealogisk historicitet. Av den anledningen är det också möjligt att föreslå att kustlokalernas roll som samlingsplatser upprätthölls även under mellanneolitikum. 194 Tunnackiga yxor och gropkeramiska lokaler Förutom de tidigneolitiska trattbägarlokalerna och de gropkeramiska lokalernas placering vid kusten finns det också ett överensstämmande mönster mellan de långa tunnackiga flintyxornas lokalisering och de gropkeramiska lokalerna. Båda lämningstyperna förekommer vid den dåtida kusten, dock på olika platser (fig. 6.1, jfr fig. 3.2 för de gropkeramiska lokalernas placering). De långa tunnackiga flintyxorna tolkas vanligtvis som rituella då de inte blivit använda och omslipade. Detta kan sättas i motsats till de korta tunnnackiga flintyxorna som är omarbetade och därför tolkats som funktionella (Sundström 2003:147ff; jfr Lekberg 1997, 2000, 2002 angående tolkningar av den senneolitiska skafthålsyxan). Då de tunnackiga flintyxorna som påträffas i undersökningsområdet är gjorda i ett exotiskt material kan man vidare anta att en deponering av en hel sådan hade en rituell innebörd då den troligtvis ansågs vara ekonomiskt och/eller socialt värdefull. Den rumsliga fördelningen av de rituella yxorna till kustområdena stärker, enligt Sundström, antagandet att de rituella platserna var lokaliserade hit (Sundström 2003:143ff). Även i Karstens undersökningar syns det en skillnad i den geografiska fördelningen av tunnackiga yxor där de rituellt deponerade tunnackiga yxorna främst förekommer vid kusten (Karsten 1994:58). Sundströms undersökning av yxornas topografiska utbredning utfördes i Hjälmarenområdets sydöstra del. Funktionella yxor har främst hittats i inlandet och han menar att den rumsliga fördelningen pekar på att det främst var i inlandet som det fanns ett behov av att använda dem exempelvis för skogsröjning och andra liknande arbeten (jfr tabell 6.1). Med inland menar han emellertid även områden som låg nära kusten även om de inte var direkt strandbundna (Sundström 2003:150f). Det finns hur som helst en ganska tydlig rumslig kontinuitet från tidigneolitikum till mellanneolitikum A vid kusten som dessutom kan tolkas som ett uttryck med rituell innebörd. Denna kontinuitet syns i reproduktionen av de kustbundna tidigneolitiska samlingsplatserna under efterföljande mellanneolitikum A och på sätt och vis även i förekomsten av de rituella tunnackiga flintyxorna vid kusten. Konventionellt så brukar inlandet ses som övergivet under mellanneolitikum A. En fråga som kan ställas är om denna uppfattning beror på tolkningsproblem där man inte tydligt nog fokuserat på distributionen av lösfynd. Tjocknackiga yxor som ingår i det arkeologiska materialet från övergången till mellanneolitikum B förekommer över hela landskapet, i inlandet såväl som vid kusten (se kap. 4). Att tjocknackiga yxor dessutom påträffas på gropkeramiska lokaler gör att det blir problematiskt att göra skillnad mellan kust och inland. Flera gropkeramiska lokaler innehåller även tunnackiga yxor, t.ex. Lindskrog som diskuterats i kapitel 2 (Gustafsson m.fl. 2000:23ff), Körartorpet (se kap. 3) och Rogsta hage i Södermanland (Welinder 1985:16). Carlsson har tidigare argumenterat för att de tunnackiga yxorna inte tas ur bruk vid övergången till mellanneolitikum A, utan fortsätter att användas även under denna period. Han menar att de som använde yxan är 195 samma människor som samtidigt använde den gropkeramiska kulturen på lokalerna vid kusten. Enligt honom är det möjligt att befolka inlandet genom att inkludera lösfynden av de tunnackiga yxorna, som liksom de tjocknackiga yxorna förekommer över hela landskapet. Fördelen med detta är att det blir möjligt att undersöka landskapsanvändningen av ett samhälle framför ett tudelat (Carlsson 1987). Det finns arkeologiska indikationer på att de tunnackiga yxorna användes under mellanneolitikum A för att sedan bytas ut mot den tjocknackiga yxan vid övergången till mellanneolitikum B. De båda yxtyperna har samma utbredningsmönster och de båda förekommer på gropkeramiska lokaler. Förekomster av tunnackiga yxor i inlandet kan därmed vara en indikation på att den förmodade avbefolkningen av den landskapszonen under mellanneolitikum A aldrig inträffade, även om dateringar från de tidigneolitiska (arkeologiskt synliga) inlandslokalerna indikerar så. För att pröva om slutet av bruket av de tidigneolitiska yxorna kan senareläggas ska jag undersöka lösfyndsspridningen mot kustlinjen. Utifrån tidigare forskning (Apel m.fl. 1995; Lekberg 2002:40) har jag rekonstruerat den tidigneolitiska strandlinjen som användes för studien till 40 m.ö.h. Den tidigneolitiska strandlinjen verifieras av att de förmodade strandbundna tidigneolitiska lokalerna Moäng och Hållsta ligger mellan 45-40 m.ö.h. I en jämförelse mellan Hjälmarenområdets tidigneolitiska strandlinje och distributionen av de tunnackiga yxorna stöter man direkt på ett problem: Flera av de tunnackiga yxorna hamnar i forn-Hjälmaren eller i andra vattenområden. Då dessa ligger för långt ut från kusten (upp mot 10 kilometer) ska de troligtvis inte förstås som våtmarksdepåer (fig. 6.1; jfr fig. 6.5). Antingen beror detta på felaktigheter i beräkningen av strandlinjen eller så kan det bero på att de tidigneolitiska yxorna faktiskt brukades under senare perioder efter landet höjt sig. Av den anledningen är kanske det rimligaste svaret att de tunnackiga yxorna är ett föremål som användes även under den efterföljande perioden, mellanneolitikum A så som tidigare föreslagits av Carlsson (1987). Vid en jämförelse med strandlinjen som är rekonstruerad för den senare perioden − 35 m.ö.h., så hamnar emellertid de tunnackiga yxorna i lägen som blir mer förklarliga, t.ex. på öar (fig. 6.2; jfr fig. 6.6). Detta kan betyda att de tunnackiga yxorna användes vid kusten under mellanneolitikum A. Det indikerar dessutom på att de yxor som finns i inlandet också kan tillhöra perioden. Om man tänker sig att de tjocknackiga yxorna kronologiskt följde efter de tunnackiga yxorna och att dessa två typer med viss överlappning skiftades i övergången mellan mellanneolitikum A och B, blir också förekomsten av de båda yxtyperna på de gropkeramiska platserna begriplig. Undersökningen synliggör en kontinuitet i landanvändningen som sträcker sig från tidigneolitikum till mellanneolitikum B, såväl längs kusten som i inlandet. En kontinuerlig landanvändning, om än med en viss variation i det arkeologiska materialet, ter sig som en mer rimlig slutsats än en migratorisk modell som förespråkar en förflyttning av befolkningen ut till kusten perioden efter tidigneolitikum. 196 Figur 6.1. Fördelningen av långa och korta tunnackiga flintyxor samt långa och korta tunnackiga bergartsyxor i undersökningsområdet. Figuren visar att de långa tunnackiga flintyxorna främst förekommer i kustområdena (jfr tabell 6.1) medan de övriga tunnackiga yxorna förekommer spritt över hela landskapet. Utifrån den tidigneolitiska strandnivån blir det även tydligt att flera av yxorna hamnar i områden för den dåvarande forn-Hjälmaren. Baserat på databas av Sundström. Höjddata från lantmäteriet, © Lantmäteriverket Gävle 2008. Medgivande I 2009/0648. Jorddata från nationella jordartdatabasen för Sverige. © Sveriges geologiska undersökning (SGU), medgivande 30-399/2005. 40 m.ö.h. 197 Figur 6.2. Fördelningen av långa och korta tunnackiga flintyxor samt långa och korta tunnackiga bergartsyxor i undersökningsområdet i jämförelse med 35 m.ö.h., d.v.s. höjd över havet vid övergången till mellanneolitikum A. Genom att använda en höjdkurva som stämmer med tiden för den perioden hamnar de yxor som på den föregående figuren hamnade i forn-Hjälmaren, i mer förklarliga lägen; på stränder och öar. Baserat på databas av Sundström. Höjddata från lantmäteriet, © Lantmäteriverket Gävle 2008. Medgivande I 2009/0648. Jorddata från nationella jordartdatabasen för Sverige. © Sveriges geologiska undersökning (SGU), medgivande 30399/2005. 198 Tabell 6.1: Förhållandet mellan avståndet till den tidigneolitiska kusten 40 m.ö.h. (<500 m) och de olika typerna av tunnackiga yxor som ingår på figurerna 6.1 och 6.2. Tabellen visar att de långa tunnackiga flintyxorna, d.v.s. de rituella yxorna, har en mer frekvent närvaro i strandläget än de övriga typerna av tunnackiga yxor. Tabellen visar dessutom att alla typer av tunnackiga yxor, förutom de korta bergartsyxorna, har en dominerande utbredning vid kusten. Strandläge betyder att yxan ligger max 500 meter från den dåtida stranden. Förekomsten av tunnackiga yxor i förhållande till kusten Antal 140 120 100 80 60 40 20 0 Kort bergart 61 % i strandläge Lång bergart 33% i strandläge Kort flinta 66% i strandläge Lång flinta 85% i strandläge Totalt antal Strandläge <500 m Typ av tunnackig yxa Båtyxelokaler och tidigneolitiska trädgårdar Det är möjligt att föreslå att de gropkeramiska lokalerna har en reproducerande relation till de tidigneolitiska samlingsplatserna vid kusten och formen för denna kan beskrivas som genealogisk. Däremot har man till synes inte reproducerat de tidigneolitiska inlandslokalerna under mellanneolitikum A, även om inlandet inte helt överges. Inte förrän under båtyxekulturens uppkomst syns en tydlig återanvändning av dessa platser arkeologiskt genom att båtyxelokalerna uppträder. I undersökningsområdet finns flera båtyxelokaler som visat ett platsåterbruk av tidigneolitiska lokaler: Barrsjön, Domarhagen, Eka, Högby, Länsmansgården, Skumparberget och Vallby (se kapitel 3 för beskrivning av lokalerna). På fyra av dessa, Domarhagen, Eka, Skumparberget och Vallby förekommer båtyxekulturen i samband med material som vissa tolkat som boplatslämningar. På Skumparberget utgörs båtyxekeramiken av en yngre typ medan de övriga innehåller äldre båtyxekeramik. Tre lokaler utgörs av båtyxegravar: Barrsjön, Högby och Länsmansgården. Därtill kan den tidigneolitiska lokalen Mortorp ses som återbrukad under mellanneolitikum B då det på lokalen har påträffats föremål som kan dateras till perioden genom fynd av tjocknackiga yxor samt en båtyxa (SHM 9240, 8447, se nedan). 199 Undersökningarna från Domarhagen är i dagsläget opublicerade och därför saknas utförlig information om lokalen. Från utgrävningarna av de övriga tre lokalerna tyder de tidigneolitiska lämningarna av malstenar, sädeskornavtryck i keramikskärvor och ben efter tamdjur på att både odling och husdjur varit en del av ekonomin. (Florin 1959; Hulthén & Welinder 1981; Apel m.fl. 1997). Lokalerna ligger i ett läge som kan beskrivas som ”landvänd” och syftar på den tidigneolitiska lokalens resurskaraktär, dvs. om man ägnat sig åt marin ekonomi eller primärt använt landresurser som åkerbruk och djurhållning. Benämningen bortser från det faktiska avståndet till kusten lokalen haft. I motsats är ”strandvända” lokaler sådana som primärt haft ett marint resursutnyttjande. Dessa låg emellertid alltid invid den dåtida stranden (Hallgren 2008:92). Fredrik Hallgren menar att den rumsliga strukturen på de landvända lokalerna, där mesulahus, gårdsplan, hantverksområden m.m. kan ingå, ger lokalerna karaktären av en tidigneolitisk gård. Gårdarna tolkar han vidare som att ha ingått i ett nätverk med andra typer av lokaler (belägna i olika topografier); fiskeläger, fäbodar, jaktstationer och kollektiva begravningsplatser dit de döda förts. Dessa begravningsplatser låg både strandvänt och landvänt och fungerade som samlingsplatser för människor som annars befann sig utspridda på olika ställen och i olika sociala sammanhang (Hallgren 2008:99ff). Hallgren menar vidare att de strandvända gravplatserna fungerade som förfädersplatser där man genom att begrava sina döda knöt an till det mesolitiska, historiska, landskapet medan de landvända gravplatsernas ritualer syftade på odlingen (Hallgren 2008:112f). Det finns med andra ord två olika begravningstraditioner där ritualerna skiljer sig åt inom ett gemensamt samhälle under tidigneolitikum. Tolkningen stämmer överens med Sundströms idéer om skillnaderna mellan lokaler vid kusten och i inlandet (se ovan). Däremot omvärderar Hallgren vissa inlandslokalerna där han ser en variation bland dem där vissa av lokalernas attribut tolkats som uttryck för samlingsplatser. Platser där odling och tamdjur varit del av ekonomin, tolkas även av andra som sociala arenor med liknande funktioner som de vid kusten. Gill har i sina undersökningar av tidigneolitiska lokaler i östra Mellansverige föreslagit att de sociala sammankomster som inträffade var lokaliserade både till lokalerna vid kusten och på, vad han kallar, inlandets ”trädgårdar” (Gill 2003:46ff). Dessa trädgårdar menar Gill hade som främsta syfte att samla släkten som var knutna till dessa och möjligtvis deltog även andra i ett sammanhang som inbegrep boskapsslakt, giftermål för att förstärka de sociala relationerna (Gill 2003:85). Fertilitet betonas även hos Gill som det bakomliggande rituella syftet med odlingen. Gill menar dessutom att människorna uppfattade det som att högre makter hade del i jordbrukets möjliggörande och därför utfördes olika ritualer i trädgårdarna för att försäkra sig om dess fortsatta existens (Gill 2003:77ff). Oavsett hur man tolkar olikheterna så är det uppenbart att det redan under tidigneolitikum finns skillnader, vilka inte enbart har varit av ekonomisk art utan även av rituell karaktär, mellan aktiviteterna som utförts på inlandslokalerna och de som utförts på lokaler vid kusten. 200 Jag anser, i likhet med Gill, att inlandsplatserna troligtvis ska ses som knutna till olika familjer, släkter eller andra större sociala enheter då jordbruk är en arbetsintensiv investering som kräver kontinuerligt underhåll. De samlingsplatser som var förlagda på stränderna menar jag däremot ska ses som mer allmänna och kollektivt tillhörande de större grupperna. Jag kommer fortsättningsvis att följa Gills terminologi och kalla de tidigneolitiska lokalerna som är direkt strandbundna för stränder och de i inlandet, eller inlandsvända lokalerna för trädgårdar då den terminologin inte syftar på de ekonomiska förutsättningarna, utan på de rituella skillnaderna. Man har tidigare sett det som att det framförallt är vid båtyxekulturens etablering som ett återbruk av de tidigneolitiska inlandslokalerna syns. Anledningen är att man etablerar sina boplatser i de tomma inlandsområdena då ’gropkeramikerna’ hade sina bosättningar i kustområdena (se t.ex. Åberg 1935; Malmer 1962, 1975:108; Welinder 1998:100f, 185f). Det brukar även förklaras utifrån ekonomiska skäl där man uppfattar situationen som att användarna av båtyxekulturen har återinfört den jordbrukande och tamdjursinriktade ekonomi som var rådande inom det tidigare samhället som använde trattbägarkulturen. Av den anledningen ockuperar grupperna samma geografiska områden vilka skiljer sig från de områden som utnyttjades av användarna av gropkeramisk kultur som ses som marina jägarsamlare (se bl.a. Malmer 1975:108ff, 2002:131; Tilley 1982:54f). Detta motsägs dock av att båtyxelokalerna i undersökningsområdet som har platsåterbruk på tidigneolitiska lokaler innehåller både äldre och yngre båtyxekultur (tabell 6.2). Återbruket av de tidigneolitiska platserna har med andra ord spelat roll även under den yngre båtyxekulturens användande och har därför troligtvis andra bakomliggande motiv än rent ekonomiska. Dessutom visar förekomsten av tunnackiga yxorna att inlandet troligtvis använts under mellanneolitikum A (se ovan), vilket talar mot en återbefolkning av ett ”tomt inland”. En kontinuitet från tidigneolitikum till mellanneolitikum på inlandslokalerna är emellertid svår att fastställa. Dels då gropkeramiken är bunden till kustlokalerna av, vad kan sägas vara av rituella skäl, dels då många övriga artefakter är gemensamma för perioderna. Att lokalerna användes under mellanneolitikum A kommer därför bli svårt att verifiera utan absoluta dateringar som bekräftar detta. Man kan hursomhelst se det som att de platser som återaktiveras genom anläggandet av båtyxelokaler i inlandet i detta skede fått en annan karaktär – från att ha varit ’passiva’ landmärken till att bli ’aktiva’ landmärken. Även ideologiska förklaringar till återbruket av trattbägarlokaler har presenterats i tidigare forskning. Gill menar att båtyxekeramiken framförallt har använts i samband med speciella aktiviteter kopplade till tidigneolitiska platser och trädgårdar genom de mytologiska egenskaper dessa platser hade. Av den anledningen menar han att lämningarna inte framförallt ska förstås som boplatslämningar. Detsamma anser Gill gälla för placeringen av båtyxegravar på tidigneolitiska trädgårdar och båda handlingarna ska därför tolkas 201 som att man tar mytomspunna platser i besittning (Gill 2003: 182ff; jfr Carlsson 1998:64f). Tabell 6.2. Lokaler innehållande båtyxekultur som har platsåterbruk på lokaler innehållande trattbägarkultur. I tabellen ingår sju av undersökningsområdets totalt 21 båtyxelokaler. Lokal Datering (kontext) Barrsjön Äldre (Gravar) Domarhagen Äldre (Lokal) Eka Äldre (Lokal) Högby Yngre (Grav) Länsmansgården Yngre (Gravar) Skumparberget Yngre (Lokal) Vallby Äldre (Lokal) Inte bara lokaler utan även mellanneolitiska depositioner av yxor har en viss överensstämmelse med deponeringar av föremål från tidigneolitikum (Karsten 1994:180). Vid introduktionen av båtyxekulturen återgår offerskicket till det som rådde under yngre tidigneolitikum – det sker en ”neolitisk renässans” (Karsten 1994:143f). Nedläggningarna från dessa båda tider överensstämmer både vad gäller val av plats i landskapet samt materiellt där t.ex. de topografiska egenskaperna hos depåplatserna av båtyxekaraktär ofta överensstämmer med de topografiska egenskaperna hos offerplatser för tunnackiga yxor. Båtyxor och mångkantiga yxor har ofta påträffats tillsammans under muddring av åar vilket betyder att man har känt till exakt var den äldre offerplatsen legat och förhållit sig till denna vid de yngre nedläggningarna. Karsten menar att kunskapen om offerplatserna traderades muntligt i samhället och att detta är en av huvudorsakerna till att båtyxekulturen inte kan ses som införd med invandrande grupper (Karsten 1994:180f). Mångkantsyxorna och båtyxorna har dessutom vissa förenande drag i sina utformningar liksom tekniken att använda snörornering på keramiken (Carlsson 1998:64; Å M Larsson 2009b:243). Detta kan tyda på att man även har återaktiverat det tidigneolitiska formspråket för föremål som tillverkades för att användas i särskilda sammanhang. Båtyxekulturen synliggör med andra ord ett återanvändande både av det tidigneolitiska kulturlandskapet i inlandet och till viss mån också av det tidigneolitiska formspråket som då fått en mytologisk betydelse. Kritik kan riktas mot tolkningar som framhäver återbruk av platser i landskapet. Kan verkligen arkeologisk kontinuitet tolkas som återbruk som i sin tur skulle kunna tas som uttryck för en medveten historisk kunskap om platsen? En alternativ förklaring kan vara att människor från olika tider som levde i liknande samhällen läste landskapet på ett liknande sätt. Somliga platser har en inneboende karaktär av att t.ex. vara bra betesmarker, jaktplatser, boplatslägen eller liknande. Detta har till viss del redan diskuterats i kapitel 5 där jag pratar om platsernas fysiska egenskaper för val av olika 202 aktivitetsplatser. Platser som drar till sig aktiviteter bryter av från det omkringliggande landskapet genom sina kvaliteter och kan därigenom förstås som ”attractors” (McGlade 1995). En attractor har förmågan att dra till sig aktiviteter beroende på deras förutsättningar för aktiviteten. T.ex. så kan Malmers beskrivning (se kap. 5) av stenåldersboplatsers dragning till varma och skyddade lägen ses som en beskrivning av en attractor. Ett lokalt kvartsbrott kan vara ett annat exempel. Som diskuterats ovan så finns det dock situationer som kan hävdas peka på att det kan handla om en historisk medvetenhet i återbruket av en plats. De rituella depåerna är det bästa exemplet. Genom att återaktivera dessa depåer efter att de under en lång period till synes inte har använts kan tas som en indikation för att platserna bevarats i minnet. Utifrån K Knutssons teori om förändringar i den materiella kulturen (se ovan) skulle båtyxekulturens uppträdande betyda att det sker en förändring i människornas livsvärld. Att kulturen dessutom används på tidigneolitiska platser i inlandet − platser som under mellanneolitikum A inte (vad vi vet) använts aktivt, kan betyda att dessa aktiverades med en bakomliggande mening som kan höra samman med mytologiska narrativ som man ville införliva i det rådande samhället. Dessutom visar återbruket av platserna, särskilt depåerna, att de fanns i minnet hos människorna. Det är rimligt att tänka sig att man under mellanneolitikum A uppmärksammat de tidigneolitiska lokalerna när dessa passerats under resor till och från olika platser i landskapet. De kan då ha uppfattats som förfädersplatser som ingått i berättelser och därför laddats med värden som (passiva) landmärken. Vid övergången till mellanneolitikum B återaktiveras dessa landmärken vilket har att göra med att samhället förändras och de nya sociala normerna behöver förankras i gruppens narrativ. De bakomliggande orsakerna till detta återbruk kan troligtvis dels ha att göra med en förändrad ekonomi, dels ha att göra med en ideologisk förändring i samhället. Kanske kan det också ha ett samband med resornas betydelse som materialiseras genom båtyxekulturen och gravläggningarna på knutpunkter i kommunikationslederna som diskuterades i ett tidigare kapitel. Att man överhuvudtaget kan återbruka platserna och det tidigare formspråket hävdar jag bero på att dessa traderats från tidigneolitikum då de först var i bruk, över mellanneolitikum A till mellanneolitikum B där de transformerats till mytologiska fenomen. Neolitiska territorier Förutom den historiska medvetenheten som fanns i landanvändningen under mellanneolitikum måste man även se till de fysiska egenskaperna hos landskapet. Landhöjningen frigjorde nytt land som förändrade landskapet och resulterade i ny mark som kunde tas i besittning. Av den anledningen är det intressant att undersöka hur landskapets historia och topografier styrde valet av platser och utformningen av olika gruppers territorier. 203 Under mellanneolitikum hade människorna troligtvis ett relativt mobilt levnadssätt där en ensam lokal inte kunde tillgodose alla ekonomiska eller sociala behov. Olika lokaler nyttjades därför för olika aktiviteter, kopplat till olika resurser och kanske även till olika sociala grupper och handlingar som dessutom skiftade med årstiderna (Forsberg 1985; Welinder 1998:184f). Av den anledningen innehåller en grupps territorium olika typer av lokaler som uppvisar innehållsmässiga skillnader och dessutom skiljer sig åt storleksmässigt (Forsberg 1985:9; jfr Binford 1983:109ff). Olika typer av lokaler som föreslagits möjliga att peka ut i det mellanneolitiska materialet är basboplats, samlingsboplats och aktivitetslokal (Forsberg 1985:10ff; Gustafsson m.fl. 2003:53f). Skillnaden i det arkeologiska materialet mellan en basboplats och en samlingsboplats är att lämningarna på en basboplats speglar produktion, konsumtion och användning och uppvisar därmed en relativt stor variation i materialet. Basboplatsen lokaliseras så att det inom närområdet finns tillgång till flera olika resurser. Samlingsboplatsen lokaliseras däremot till en rik och stabil resurs för att kunna livnära en större mängd människor som samlas där under en kortare period. Benmaterialet på dessa lokaler borde därför uppvisa en kraftig dominans av en art. Då en samlingsboplats primära funktioner är av rituell/social art bör spåren efter praktisk-funktionella aktiviteter vara färre än spåren efter rituella/sociala handlingar. Lokaliseringen av en samlingsboplats sker också av sociala skäl medan lokaliseringen av en basboplats sker av ekonomiska skäl. På en aktivitetslokal påträffas emellertid lämningar med en enhetlig bild som pekar på en specialiserad funktion, t.ex. jakt eller stenbrott. I mobila samhällen finns aktivitetslokalerna rumsligt kopplade till basboplatsen (Gustafsson m.fl. 2003:53f; jfr Nyqvist 2007:22f). Den gropkeramiska lokalen Lindskrog har utifrån dessa avgränsningar tolkats som en samlingsboplats. Vid undersökningen av lokalen syntes en tydlig dominans av en särskild djurart – gäddan. Övervikten av gädda tolkas som att fisken användes som en ovan nämnd rik och stabil resurs. Dessutom saknar lokalen hyddor eller hus, härdar och skärvsten, vilket talar emot att den skulle ha fungerat som basboplats. Fynden uppvisar dessutom en mindre grad av variation och praktisk-funktionella handlingar. Istället syns en medveten deposition på stranden som tyder på rituella/sociala handlingar (Gustafsson m.fl. 2003:53ff). Tolkningen av Lindskrog stämmer överens med hur de flesta gropkeramiska lokalerna skulle tolkas utifrån ovanstående förutsättningar: De lokaliserades till stabila, rika ekonomiska miljöer (säl och fisk) och det saknas ofta spår efter boningskonstruktioner eller andra indikationer på att lokalerna hade funktionen av boplatser. Därtill uppvisar de flesta lokalerna ett arkeologiskt material som pekar på rituella aktiviteter. Att de gropkeramiska lokalerna skulle vara spår efter marina jaktplatser blir ur ett sådant perspektiv delvis riktig. Däremot ska de marina resurserna sättas i samband med samlingsplatser då dessa kräver en stabil ekonomisk miljö. Hur stort en mellanneolitisk grupps territorium var är emellertid svårt att bedöma. Modeller baserade på naturresurser och förbrukad energi, s.k. site 204 catchment, föreslår att mobila grupper haft ett närområde som sträckt sig ca 2 timmar eller upp till tio kilometer bort (Higgs & Vita-Finzi 1972). Utfallet i site catchmentanalyser visas oftast i cirklar runt en lokal inom vilken befolkningen teoretiskt kan ha rört sig i jakten på mat inom den så kallade bygden (se t.ex. Browall 1986; Apel m.fl. 1995:88ff, fig. 22 och 25; Björck & Hjärtner-Holdar 2008:103, fig. 53). Metoden kan fungera i överskådliga analyser av förekomsten av lokaler tillhörande en viss period. Däremot är den problematisk att använda i diskussioner som utgår från att de beräknade områdena visar verkliga gränser som kan användas i resonemang kring landskapsutnyttjande och territorier. I en (cirkelformad) site catchmentanalys bortser områdesbegränsningen från områdets topografi samt eventuella dåtida sociala normer som kan bidra till olika förhållningssätt till olika topografier. T.ex. så kan en skogsglänta utgöra en gränslinje likaväl som ett berg beroende på vilka föreställningar som är kopplade till de olika topografierna. Man bortser ofta även det arkeologiska materialets distribution då cirklarnas gränser kan kapa viktiga kommunikationsleder som vattenområden och åsar. Därmed förbises viktiga topografiska och arkeologiska mönster som kanske skulle kunna ha lett till annorlunda tolkningar av materialet med ett integrerat perspektiv. De ideologiska normerna som kan höra samman med olika rum och gränser mellan olika territorium är också svåra att komma åt. Om det arkeologiska materialet uppvisar rumsliga gränser som inte stämmer överens med de topografiska gränserna, kan ideologiska gränser emellertid vara en trolig bakomliggande förklaring. Under Binfords (1983) etnoarkeologiska undersökningar av inuitgruppen Nunamiut i Alaska och deras landområden karterades gruppernas rörelser i syfte att förstå landanvändningen hos en mobil grupp av människor (Binford 1983). Undersökningen visade att det område som en grupp, bestående av 30-40 personer, använder under ett år täcker en yta av ca 5 400 km2. Applicerat på avhandlingens undersökningsområde, som är ca 6 800 km2, betyder det att ett årligt landutnyttjande skulle täcka större delen av undersökningsområdet. Den totala ytan som används av en individ under ett liv är dock betydligt större då grupperna inte stannar i ett territorium utan går vidare till andra när resurserna är uttömda. Hos Nunamiut sker en sådan brytning ungefär vart tionde år vilket resulterar i att en individs landanvändning under ett liv kan täcka omkring 300 000 km2 (Binford 1983:110ff). Binfords undersökningar visar också att rörelsen i landskapet ofta är cyklisk efter årstiderna och går längs med vattendrag där boplatserna finns lokaliserade på stränderna. Utöver boplatserna finns det andra lokaler som haft speciella funktioner, t.ex. jaktplatser och insamlingsplatser, vilka ingår i det större systemet. Binford menar att alla dessa platser, med sina olika egenskaper, måste sättas i samband med varandra om vi ska förstå landskapsanvändningen (Binford 1983:109ff). Med ovanstående exempel vill jag inte hävda att de mellanneolitiska grupperna i undersökningsområdet har haft samma typ av storskalig mobilitet som Nunamuit. Det föreligger skillnader mellan de båda områdenas förut205 sättningar som förhindrar en sådan jämförelse. Däremot illustrerar Binfords undersökning storleken på en grupps landområde och den sociala och ekologiska komplexitet som strukturerar det arkeologiska materialets distribution. Den visar även att arkeologiska lokaler inte kan tolkas separerande från varandra utan måste förstås som relaterade i ett landskap konstituerat av individer och grupper. Variationen i lokalernas funktion och därmed deras materiella innehåll har betydelse. De hänger ihop och är beroende av varandra vilket bör tas hänsyn till i tolkningen av en plats, i tolkningen av ett territorium och i vår förståelse av praktiken i landskapet. Naturliga regioner – avrinningsområden Som tidigare nämnts så har det mellanneolitiska landskapet förståtts som tudelat baserat på förekomsten av de mellanneolitiska kulturerna. Denna uppdelning, vilket jag argumenterade för i kapitel 4, är dock helt baserad på en förenkling av de mellanneolitiska kulturernas förekomst. Frågan är då, är det möjligt att ersätta kust-inlandmodellen med en annan? Hur kan de dåtida territorierna ha varit organiserade och vad ingick i dem? En strategi för att rekonstruera förhistoriska territorier är att ta hänsyn till landskapets fysiska egenskaper, såsom förekomsten av färskvatten i området. Närhet till färskvatten är ett viktigt inslag vid val av lokalisering av boplatser och som analysen av lösfynd har visat är det i närheten av vattendrag och mindre sjöar som de flesta mellanneolitiska lämningarna påträffas. Våtmarksoffer i strömmande vatten av prestigeobjekt som t.ex. båtyxor, antyder att rinnande vatten även hade en sakral mening (Karsten 1994:73f, 180; jfr Strang 2008b). Bäckar, sjöar och åar erbjuder inte bara mat och vatten utan är också medel för kommunikation. Vattendrag kan binda samman småsamhällen till mindre regionala grupper, s.k. floddalssamhällen. I Peter Jordans undersökningar av rituella landskap hos Khanty i Sibirien beskrivs och undersöks en floddalsgrupp − Malyi Iugan Khanty. Längs med floden bildar de mindre grupperna sina egna territorier där jaktområden, gravplatser och andra rituella platser ingår. Inom dessa finns även olika säsongsmässiga boplatser där basboplatsen är lokaliserad till flodstranden medan de andra ligger inåt i landet. Floden binder dock samman de mindre grupperna i en större sammanhållen grupp som utgör ett större socialt nätverk (Jordan 2003; jfr Binford 1983). Även i svenska arkeologiska sammanhang finns det liknande förhållanden dokumenterade för de norrländska älvarna Ume älv och Lule älv. Lars Forsbergs menar, utifrån sina analyser av det neolitiska materialet längs med dessa två älvar att den skillnad som finns t.ex. i stenmaterialets sammansättning på olika lokaler utmed älvarna beror på säsongsmässiga förflyttningar av en grupp. Då den materiella variationen, både vad gäller val av råmaterial, tillverkningsteknik samt föremålstyper, dessutom påträffas i olika topografier och i samband med olika ekonomiska resurser, menar Forsberg att de olika platserna som finns längs med älvarnas stränder ska ses som delar av 206 ett system där större basboplatser och mindre specialiserade lokaler ingår (Forsberg 1985). Som redan påpekats så har de flesta mellanneolitiska lämningar påträffats i anslutning till åsar eller vattendrag, vilka i denna avhandling har föreslagits känneteckna kommunikativa topografier. De kommunikativa topografierna fungerade som sammanbindande element mellan olika platser, även de som innehåller olika materiella kulturer. Som diskuterats i kapitel 4 har Moängområdets lösfynd en lokalisering längs med vattendragen som binder samman två åsar, Malmköpingsåsen och Katrineholmsåsen, på vilka de gropkeramiska lokalerna och båtyxelokalerna finns. Även när de mellanneolitiska kulturerna ligger åtskiljda har de därför en relation till varandra i och med de förenande vattendragen och åsarna. Ett annat sådant naturligt sammanbindande element i landskapet är ett avrinningsområde. Avrinningsområden består av ett område varifrån allt avrinnande vatten förenas i en punkt i ett vattendrag, t.ex. en förgrenad flodmynning. En vattendelare består av gränsen mellan två avrinningsområden. Vanligtvis består en vattendelare av en höjd, t.ex. en ås, där regnet som faller rinner ner på två olika sidor, d.v.s. två olika områden (Conolly & Lake 2006:258ff). Åsar kan av den anledningen även fungera både som naturliga gränser mellan områden som ligger på sidorna av åsen och som kommunikativa topografier mellan områden som åsen löper igenom. Avrinningsområden har använts i ett fåtal arkeologiska studier (se t.ex. Wijkander 1983; Brewster m.fl. 2003; Lindholm 2006; Löwenborg 2006, 2008). Keith Wijkander förespråkar att man bör utgå ifrån sjösystem och större åar i arbeten som syftar till att dela in landskapet. Han menar att vattenvägarna hade en så pass stor betydelse att om det inte tas hänsyn till dessa inte heller är möjligt att göra en landskapsindelning som integrerar rumslig och kommunikationsmässig kontakt (Wijkander 1983:31). Utifrån detta delar han in det vikingatida landskapet i sitt undersökningsområde i olika fiktiva hund (Wijkander 1983:34ff). Daniel Löwenborg har vidareutvecklat metoden genom att beräkna sambandet mellan vattendelare och regioner på digital väg. Metoden bygger på att avrinningsområden binds samman genom vattendrag som fungerar som sammanbindande topografiska element i landskapet. Undersökningen visade att det finns ett klart samband mellan de, genom vattendrag förenade, avrinningsområdena och medeltida häraden. Sambandet med avrinningsområdena förankrar häradena i en fast struktur i landskapet. Dessutom menar han att de områden som hamnar i gränsområden mellan olika regioner, eller i mellanområden – ”in between” kan utgöra intressanta undersökningsområden då dessa kan vara platser där människor från olika områden interagerade (Löwenborg 2006:134). Löwenborg menar av den anledningen att studier av naturliga regioner baserade på bl.a. avrinningsområden och vattendelare, kan ge kunskap om relationen mellan mänskliga samhällen och de fysiska landskap de bebodde (Löwenborg 2006, 2008). Det är med andra ord möjligt att spåra en indelning av olika administrativa regioner i landskapet utifrån förekomsten av sjösystem och vattendrag åtminsto207 ne tillbaka till 1300-talet (Löwenborg 2006, 2008) men troligtvis ända tillbaka till vikingatiden (Wijkander 1983:31ff). Då placeringen av lösfynden som undersöktes i kapitel 4 visade att vattenvägarna hade en viktig funktion i de kommunikativa och sociala relationerna under mellanneolitikum uppkom idén att testa metoden på undersökningsområdet. Genom egna analyser baserade på avrinningsområdena i regionerna Norrström och Nyköpingsån samt förenande vattendrag enligt den modell som Löwenborg använde, har jag delat upp undersökningsområdet i flera mindre områden. Avrinningsområdet Norrström har sina utlopp i Hjälmaren och Mälaren, medan avrinningsområdet Nyköpingsån har sina utlopp söderut i Östersjön. Beräkningarna är baserade på avrinningsområdesdata från SMHI där mindre avrinningsområden har kombinerats och därefter delats in i större områden beroende på om de korsas av gemensamma vattendrag utifrån översiktskartan. Hjälmarenområdet är emellertid ett problematiskt område att beräkna avrinningsområden på eftersom själva sjön utgör ett enda stort avrinningsområde. I nästa steg applicerades de rekonstruerade områdena på en karta där den rekonstruerade mellanneolitiska strandnivån användes. Detta för att visualisera möjliga dåtida naturliga regioner/territorier. På figur 6.3 syns det hur en del av de beräknade territoriernas gränser, eller delar av dem, utgörs av åsar medan de övriga gränserna har andra typer av höjder, större eller mindre, som begränsningar. Det ska påpekas att det är uppgifter från dagens översiktskarta och moderna avrinningsområden som har använts för att skapa dessa regioner vilket gör att gränserna ibland kan vara missvisande då vattenståndet var högre under mellanneolitikum och därför kan flera mindre avrinningsområden inkluderas i de större regionerna. Troligtvis ska därför en del av regionerna utvidgas för att gälla de faktiska mellanneolitiska förhållandena även om själva avrinningsområdena är desamma nu som då. En sådan rekonstruktion ligger dock bortom syftet med denna studie. Jag vill här framhålla att resultatet inte direkt ska förstås som rekonstruerade mellanneolitiska territorier. Istället ska områdena som framgår av metoden ses som ett verktyg för att rekonstruera territorier med hjälp av landskapets egenskaper och förekomsten av det arkeologiska materialet. Metoden kan verka naturdeterministisk genom att den på sätt och vis ger en bild av att naturen styr människans handlingar i landskapet. Jag menar emellertid att de fysiska egenskaperna som olika lokaler omges av måste inbegripas om vi ska förstå förekomsten av olika typer av platser samt den rumsliga relation de har till varandra (jfr Zedeño m.fl. 1997; jfr Darvill 2008:67, se även inledande diskussion i kap. 5). På samma vis som man tar hänsyn till de fysiska egenskaperna på de separata lokalerna anser jag att man måste ta hänsyn till de fysiska egenskaperna i det större rummet som dessa platser ingår i. Hur som helst är metoden mer tillförlitlig än fiktiva site catchmentområden skapade utifrån buffrar eller gränser mellan kust och inland baserat på olikheter i det arkeologiska materialet (jfr Löwenborg 2006:133). 208 Figur 6:3. De olika färgerna visar olika områden runt Hjälmaren som genom nutida avrinningsområden (de mindre områdena) samt gemensamma vattendrag kan förenas till naturligt formade regioner. Inom flera av dessa finns lokaler som innehåller både gropkeramisk kultur och båtyxekultur. Gränsen för Norrströms och Nyköpingsåns avrinningsområden markeras med svart linje. Höjddata från lantmäteriet, © Lantmäteriverket Gävle 2008. Medgivande I 2009/0648. Jorddata från nationella jordartdatabasen för Sverige. © Sveriges geologiska undersökning (SGU), medgivande 30-399/2005. Avrinningsområden för Norrström och Nyköpingsån © Sveriges metrologiska och hydrologiska institut (SMHI), Dnr 2009/763/1938. 25 m.ö.h. 209 Resultatet indikerar att det har funnits flera mindre, naturligt avgränsade, områden i undersökningsområdet samt att sjön Hjälmaren i sig har fungerat som ett sammanbindande element. I flera av dessa områden ingår lokaler som innehåller både den gropkeramiska kulturen och båtyxekulturen. I t.ex. västra delen av undersökningsområdet finns ett större territorium, på figur 6.3 markerad med mörkgul färg, där följande sex lokaler ingår från norr till söder: Gottsäters mosse, Vallby, Gustavsviks tegelbruk, Adolfsberg, Tybble och Sannahed (jfr fig. 3.2). Fyra av dessa lokaler innehåller båtyxegravar och två av dem innehåller gropkeramisk kultur. De två lokaler som har störst geografisk åtskillnad är Vallby och Sannahed, vilka båda innehåller båtyxegravar. Lokalerna binds dock samman av Kumla/Örebroåsen och dess förgrening i Karlslund-Kilåsen som sträcker sig i nord-sydlig riktning mellan dem. Båtyxegravarna vid Adolfsberg och Gustavsviks tegelbruk som ligger på den östliga förgreningen, Örebroåsen. Dessa lokaler kan ha haft en förbindelse med den gropkeramiska lokalen Tybble via mindre vattendrag. Vad gäller den sista lokalen, den gropkeramiska lokalen Gottsäters mosse, hade Norra Lången, den sjö som lokalen ligger invid troligtvis ett utlopp både i forn-Hjälmaren samt i sjön Väringen som i sin tur hade förbands med Littorinahavet via forn-Mälaren. Sjön Väringen hade även en anslutning med Örebroåsen via mindre vattendrag. Detta kan indikera att Gottsäters mosse troligtvis var viktig ur kommunikationssyfte då platsen låg i ett vägkors där flera vägar förgrenade sig åt flera olika riktningar och vattenvägarna hade förbindelse med de större vattenområdena som leder ut i Littorinahavet. Sammantaget har samtliga lokaler inom regionen lokaliserats till kommunikativa topografier som binder dem samman. Moängområdet – ett territorium med kontinuitet I det här avsnittet kommer jag att se närmare på den naturliga region som inkluderar lokalerna i Moängområdet som framöver kommer att kallas för Moängterritoriet. Territoriets utformning är något annorlunda än området jag använde i kapitel 4 för lösfyndsanalyserna då det nu baseras på topografiska element. Analysen av naturliga regioner ovan visar att Moängterritoriet begränsas i öster av Katrineholmsåsen medan Malmköpingsåsen i väster däremot inte är en naturlig gräns. Detta beror troligtvis på att Malmköpingssåsens höjder bryts av flera sjöar som istället fungerar som kommunikativa topografier (se fig. 6.4). Territoriets beräknade vattendelarområde skulle troligtvis kunna utökas något både i sydöst och i sydväst då vattenståndet var högre under mellanneolitikum vilket betyder att flera mindre vattendelarområden skulle kunna relateras till varandra genom gemensamma vattendrag. Fyra gropkeramiska lokaler ingår vilka från den yttre viken och inåt består av Hållsta, Lundby-Åläng/Lundby, Moäng och Hagby udde. Lokaliseringen av dessa till kusten, d.v.s. den nedre delen av vattendragen kan betyda att lokalerna definierade regionerna och att det är där som de större sam210 lingsplatserna har legat (se Löwenborg 2008). Båtyxelokalerna på den inre av åsarna består av lokalen Eka och gravlokalen Åstorp. Lokaliseringen till områdets gräns, eller ’mellanområde’ är intressant då det är där som utbyten och kontakter kan ha skett mellan olika regioner (se Löwenborg 2006:132f). Åsarna har som tidigare diskuterats även använts som vägar längs med vilka olika knutpunkter kan beläggas genom t.ex. förekomsten av båtyxegravar. Åsarna kan därför både ses som avgränsande och integrerande element i det sociala landskapet, vilket jag kommer att diskutera vidare nedan. I kapitel 4 delades Moängområdets lösfynd in i olika aktivitetsrum; boplatsområde, grav och depå. Tillsammans med de gropkeramiska lokalerna och båtyxelokalerna syntes då ett samband mellan fyndplatserna och de olika kommunikativa elementen då de samlas vid åsarna eller vid vattendragen (fig. 6.4). Man kan därför anta att de huvudsakliga rörelserna i territoriet från den inre åsen via vattendragen följde dessa element vidare ut mot havet och vice versa. De olika kategorierna av fyndplatser är dessutom jämt fördelade längs denna rörelse i landskapet. De mellanneolitiska lokalerna samt de boplatsområdesindikerande fyndplatserna påträffas jämt fördelade med ca sju kilometers mellanrum som maximalt avstånd till nästa boplatsområde. De återfinns främst på Malmköpingsåsen samt i närområdet runt Ärla vid Katrineholmsåsen men även invid vattendragen mellan dessa. Gravarna ligger även de relativt jämt fördelade längs med den förmodade kommunikativa rörelsen. Till skillnad från lokalerna är gravarna framförallt anlagda i närheten av sjöar och vattendrag. Vägarnas roll för de sociala och ekonomiska delarna av samhället kan därför antas ha haft betydelse vid anläggandet av gravarna, vilket diskuterades i kapitel 5. Det är dessutom tydligt att kommunikationslederna även utgjordes av vattenvägar. Vattenvägarna hade troligtvis en större betydelse i den sociala kommunikationen än vad inlandsvägarna hade i territoriet då vattenvägarna, utifrån fyndplatsernas lokalisering längs med dessa, verkar ha varit de främsta kommunikationslederna för att ta sig mellan åsarna och mellan inlandet och kusten (se kap. 4). I det följande kommer jag att undersöka den tidigneolitiska landskapsanvändningen inom territoriet samt jämföra de tidigneolitiska lämningarna med de mellanneolitiska lämningarna i syfte att undersöka hur natur och kultur har integrerats i utformningen av det mellanneolitiska Moängterritoriet. 211 Figur 6.4. Moängterritoriets mellanneolitiska fyndplatser efter de kontextuella analyserna i kapitel 4. På figuren syns det hur boplatsområdena främst är lokaliserade till områdets åsar medan gravarna är lokaliserade i närheten av sjöar eller andra vattenområden samt i området mellan åsarna. De mellanneolitiska lokalerna ligger fördelade på områdets två åsar där de gropkeramiska lokalerna ligger på den ’yttre åsen’ medan båtyxelokalerna, varav en grav, ligger på den ’inre åsen’: A: Hållsta, B: Lundby-Åläng/Lundby, C: Moäng, D: Hagby udde, E: Eka, F: Åstorp. Höjddata från lantmäteriet, © Lantmäteriverket Gävle 2008. Medgivande I 2009/0648. Jorddata från nationella jordartdatabasen för Sverige. © Sveriges geologiska undersökning (SGU), medgivande 30-399/2005. Avrinningsområden för Norrström © Sveriges metrologiska och hydrologiska institut (SMHI), Dnr 2009/763/1938. 25 m.ö.h. 212 Det tidigneolitiska landskapet I territoriet ingår sex tidigneolitiska lokaler där trattbägarkeramik har påträffats: Mortorp, Götstorp, Erlingstugan, Eka, södra Moäng och Hållsta (fig. 6.5, tabell 6.2). De två sistnämnda ska inte förväxlas med de gropkeramiska lokalerna Moäng och Hållsta som ligger i närheten. Ingen av de tidigneolitiska lokalerna i territoriet innehåller spår efter gravar. Under tidigneolitikum sträckte sig en större vik in från forn-Hjälmaren in i territoriet, förbi Malmköpingsåsen där Hållsta och södra Moäng låg, vidare in mot Katrineholmsåsen genom ett mindre sund till en lagun (fig. 6.5). Längs med Katrineholmsåsen kunde man därefter ta sig vidare till lokalerna Eka, Erlingstugan, Mortorp och Götstorp som låg mellan ca 500-2000 meter in från kusten. Enligt terminologin definierad ovan kan Hållsta och södra Moäng beskrivas som stränder medan de fyra lokalerna på Katrineholmsåsen kan ses som trädgårdar. Lokalen Hållsta låg under den aktuella perioden på en ö i den yttre delen av området. Lämningarna på platsen består av keramik med drag av trattbägarkeramik. Längre in i viken finner man södra Moäng. Schnell undersökte platsen 1937 och hittade ett 20-tal oornerade krukskärvor av tidigneolitisk typ samt ett flintspån (SHM 21638). Vid en senare besiktning av platsen 1986 påträffades ett 10-tal kvartsavslag, två små kärnor av kvarts samt talrikt med skärvsten. Även den här lokalen har förlagts på till ö. Lokalen Mortorp låg längst in från kusten ca två kilometer in i landet. Den innehåller tidigneolitiska föremål som trattbägarkeramik, tunnackiga yxor, ett fragment av en mångkantsyxa samt en hel mångkantsyxa (Schnell 1954, se även SHM 8309, 33274, 14108, 14597,14614). Götstorp ligger ca 250 meter söder om Mortorp. På lokalen påträffades bl.a. trattbägarkeramik och lerklining (Schnell, opublicerat ATA, SHM 22039). Erlingstugan ligger ca 400 meter sydväst om Götstorp och ca 1000 meter norr om Eka. Den beskrivs som en tillfällig lokal och fynden består av en härd, flintspån, kvartsavslag och trattbägarkeramik. Lokalen har endast provundersökts (Åkerlund 1996b). De tidigneolitiska lämningarna på Eka utgörs av fynd av trattbägarkeramik (SHM 21775) och på Åstorp påträffades det förutom trattbägarkeramik även flera fragmenterade tunnackiga yxor (SHM 14603, 19639, 23087). Åstorp ligger ca 700 m sydost om Eka. Det finns flera fyndplatser mellan områdena på de två åsarna som innehåller tidigneolitiska föremål, framförallt tunnackiga yxor men även några spetsnackiga yxor. En lång tunnackig flintyxa, av trolig rituell karaktär, har också påträffats inom territoriet. Yxan ligger på en dåtida mindre ö ca fem kilometer utanför lokalen Hållsta. Lokaliseringen stämmer överens med Sundströms tolkning av kusten som ett rituellt område under tidigneolitikum. De övriga tunnackiga yxorna består av bergartsyxor. Dessa yxor kan tolkas som praktiska arbetsyxor som man använde för bl.a. röjning (se ovan). Flera tunnackiga yxor har påträffats i området runt Ärla där trädgårdarna var förlagda men de finns även i kustområdena vid de dåtida stränderna Hållsta och Moäng. Arbetsyxornas utbredning visar hur man har rört sig i territoriet un213 der perioden: Längs med inlandsvägarna och vattenvägarna − mellan trädgårdar och stränder. Fyra av de tidigneolitiska lokalerna användes vidare under mellanneolitikum; Eka, Hållsta, Mortorp och Moäng (tabell 6.3). Tabell 6.3. Moängterritoriets tidigneolitiska lokaler (stränder och trädgårdar) och deras rumsliga närhet till lokaler som innehåller mellanneolitisk kultur. Numreringen i tabellen stämmer överens med figur 6.4. Avstånd till kusten följer samma beskrivning som i kapitel 4 gällande båtyxelokalernas avstånd till kusten: <500 meter = strandläge, 500-5000 meter = kustnära samt >5000 meter = inland. Nr Lokal RAÄ nummer Avstånd till Mellanneolitisk kultur kusten på lokalen 1 Mortorp Ärla 125 Kustnära (BYK – en båtyxa) 2 Götstorp Ärla 68 Kustnära Avstånd till BYK 250 meter 3 ErlingstuÄrla 78 Kustnära Avstånd till BYK 1000 gan meter 4 Eka Ärla 67 Kustnära BYK 5 Moäng Husby-Rekarne Strandläge GRK 100 6 Hållsta Husby-Rekarne Strandläge GRK 131 214 Figur 6.5. Moängterritoriet med lämningar från tidigneolitikum markerade. Periodens lokaler (stränder och trädgårdar) är lokaliserade till områdets åsar medan de tidigneolitiska fyndplatserna ligger längs med vattenvägar mellan åsarna. Områdets enda rituella tunnackiga flintyxa ligger på en trolig dåtida ö utanför lokalerna Hållsta och Moäng. De markerade lokalernas numrering stämmer överens med numreringen i tabell 6.3. De tidigneolitiska fyndplatserna är hämtade från digitala Fornsök samt Lars Sundströms databas över tunnackiga yxor. Höjddata från lantmäteriet, © Lantmäteriverket Gävle 2008. Medgivande I 2009/0648. Jorddata från nationella jordartdatabasen för Sverige. © Sveriges geologiska undersökning (SGU), medgivande 30399/2005. Avrinningsområden för Norrström © Sveriges metrologiska och hydrologiska institut (SMHI), Dnr 2009/763/1938. 40 m.ö.h. 215 Mellanneolitikum A – B Under mellanneolitikum kan man säga att det sker tre större förändringar i den materiella kulturen. Den första inträffar när den gropkeramiska kulturen börjar användas vid 3200 f.Kr vilket är starten för mellanneolitikum A. Nästa förändring sker i och med uppkomsten av båtyxekulturen 2800 f.Kr vid övergången till mellanneolitikum B. Därefter sker det ytterligare en förändring när den yngre båtyxekulturen ersätter den äldre omkring 2600 f.Kr. Under den perioden sker även andra förändringar än den rent materiella. T.ex. så mångdubblas förekomsten av båtyxor vilket kan betyda att de fått en annorlunda, kanske bredare innebörd (von Hackwitz & Lindström 2004:28). Mellanneolitikum B kan därför delas upp i två perioder – BI och BII. Av den anledningen kan det vara intressant att se hur man använder landskapet under dessa tre perioder och hur man har förhållit sig till det äldre kulturlandskapet. I nedanstående figur 6.6, som visar mellanneolitikum A, har jag valt att inkludera de tunnackiga yxorna då det finns starka indicier som pekar på att de kan ha varit i bruk även då (se ovan). Utan dem skulle territoriet dessutom bli tomt med undantag av de två gropkeramiska lokalerna som hör till perioden (Lundby-Åläng och Lundby ses som en lokal). De tjocknackiga yxorna har placerats i mellanneolitikum BI och II. De förekommer därför på två figurer. Den gropkeramiska kulturen kan placeras i antingen mellanneolitikum A, BI eller BII med hänsyn till keramiken och läget i förhållande till höjd över havet då de anses ha varit direkt strandbundna. I kartorna visar jag hur Moängområdet förändras under mellanneolitikum, både genom rekonstruktioner av strandlinjen samt det arkeologiska innehållet. Strandlinjen i period mellanneolitikum BI är operationellt bestämd till 30 m.ö.h. Mellanneolitikum A Vid introduktionen till mellanneolitikum A har vattnet dragit sig undan ungefär fem meter jämfört med föregående period och ligger nu på ca 35 m.ö.h. Det är fortfarande fri passage via vattenvägen in till den inre åsen där de tidigneolitiska trädgårdarna låg. Under den här perioden finns dock inga lokaler i inlandsområdet. Arbetsyxorna, de tunnackiga yxorna, förekommer emellertid ganska jämnt både vid kusten och längs med kommunikationslederna in mot den inre åsen, vilket indikerar att olika boplatsområden var utspridda över landskapet. Två gropkeramiska lokaler LundbyÅläng/Lundby och Hållsta, är förlagda till tidigneolitiska stränder på en större ögrupp i den yttre delen av området. Det finns inga lokaler som innehåller gravar från den här perioden. Materialet visar att territoriets boplatsområden troligtvis låg både vid kusten och i inlandet, medan samlingsplatserna, de gropkeramiska lokalerna, är förlagda till öområdet i den yttre viken. Förekomsten av en rituell tunnackig flintyxa på en ö som ligger ytterligare en bit längre ut än de gropkeramiska lokalerna, kan ses som ett uttryck för kustområdets rituella karaktär. Yxan ligger ca 44 m.ö.h. och har troligtvis deponerats under den föregående perioden (fig. 6.6). 216 Mellanneolitikum BI När vattnet drar sig undan ytterligare fem meter, till ca 30 m.ö.h., vid övergången till mellanneolitikum BI, snörs den fria vattenvägen till den inre åsen av något. Periodens arbetsyxor består nu av de tjocknackiga yxorna, vilka följer i stort sett samma mönster i landskapet som de tunnackiga gjorde. Man kan därför anta att de vägar och boplatsområden som man använde i de föregående perioderna använts även under denna. De gropkeramiska lokalerna i den yttre viken överges och istället etableras en ny samlingsplats en bit in på åsen, Moäng. Lokalen placeras på norra sidan av en udde vars södra sida användes för en strandlokal under tidigneolitikum. På Moäng har bl.a. stora mängder gropkeramik, ett flintavslag samt möjligen gravar påträffats. Två skifferspetsar har deponerats i vattnet strax intill lokalen vilket tyder på rituella handlingar. På den inre åsen vid platsen för de tidigneolitiska trädgårdarna, etableras två båtyxelokaler, en grav – Åstorp, och en lokal – Eka, som ligger ca 700 meter ifrån varandra. Det finns dessutom en del båtyxor från perioden vilka främst har påträffats i området för den yttre åsen vid kusten. Dessa har genom sina fyndsammanhang tolkats som indikationer för ett boplatsområde och tre gravar (se kap 4, jfr fig. 6.4). Som ovan nämnts så har gravyxorna en dragning till kommunikationslederna i territoriet, medan de boplatsområdesindikerade yxorna till största delen återfinns i närheten av eller på åsarna. En av gravyxorna ligger invid den gropkeramiska och möjligtvis samtida lokalen Moäng vilket ger en intressant bild av landskapsrelationen mellan de två materiella kulturerna i det initiala skedet av mellanneolitikum B (fig. 6.7). Mellanneolitikum BII I den sista perioden har strandens nivå sjunkit till ca 25 m.ö.h. Vattenvägen mellan den yttre och den inre åsen har nu snörts av och det är inte längre möjligt att ta sig mellan dessa utan att korsa landpartier. Förekomsten av den yngre typen av båtyxor visar dock att de vägar man använde under föregående perioder, längs med den dåtida vattenvägen, fortfarande är i bruk. De lokaliserar sig framförallt till vattendrag och sjöar och utgörs av kontextuellt tolkade boplatsområden, gravar och depåer (se kap. 4). Det finns inga fynd av yngre båtyxor i området vid den inre åsen och lokalen vid Eka är inte längre i bruk. Förekomsten av arbetsyxor kan emellertid ändå antyda att området fortfarande användes. Den gropkeramiska lokalen Moäng har övergivits och istället etableras en ny samlingsplats strax intill, Hagby udde (fig. 6.8). 217 Figur 6.6. Moängterritoriet med lämningar från mellanneolitikum A markerade. Periodens samlingsplatser är lokaliserade till kustområdet där de tidigneolitiska stränderna fanns, medan de tunnackiga yxorna ligger längs med förmodade vattenvägar mellan åsarna samt i områden där de tidigneolitiska trädgårdarna fanns. Höjddata från lantmäteriet, © Lantmäteriverket Gävle 2008. Medgivande I 2009/0648. Jorddata från nationella jordartdatabasen för Sverige. © Sveriges geologiska undersökning (SGU), medgivande 30-399/2005. Avrinningsområden för Norrström © Sveriges metrologiska och hydrologiska institut (SMHI), Dnr 2009/763/1938. 35 m.ö.h. 218 Figur 6.7. Moängterritoriet med lämningar från mellanneolitikum BI markerade. Periodens samlingsplats finns nu i ett något indraget läge vid kusten. Båtyxekulturen uppstår i området där den förekommer spritt i landskapet, bl.a. där de tidigneolitiska trädgårdarna låg. Fyndplatserna för de olika lösfynden ligger framförallt längs med vattenvägar mellan åsarna. Höjddata från lantmäteriet, © Lantmäteriverket Gävle 2008. Medgivande I 2009/0648. Jorddata från nationella jordartdatabasen för Sverige. © Sveriges geologiska undersökning (SGU), medgivande 30-399/2005. Avrinningsområden för Norrström © Sveriges metrologiska och hydrologiska institut (SMHI), Dnr 2009/763/1938. 30 m.ö.h. 219 Figur 6.8. Moängterritoriet med lämningar från mellanneolitikum BII markerade. Periodens samlingsplats finns i samma område som i den tidigare perioden. Fyndplatserna för de olika lösfynden ligger fortfarande framförallt längs med vattenvägar mellan åsarna. Det finns inga fynd av yngre båtyxekultur vid den inre åsen där de tidigneolitiska trädgårdarna låg. Höjddata från lantmäteriet, © Lantmäteriverket Gävle 2008. Medgivande I 2009/0648. Jorddata från nationella jordartdatabasen för Sverige. © Sveriges geologiska undersökning (SGU), medgivande 30-399/2005. Avrinningsområden för Norrström © Sveriges metrologiska och hydrologiska institut (SMHI), Dnr 2009/763/1938. 25 m.ö.h. 220 Kulturlandskapets kontinuitet i Moängterritoriet Moängterritoriets tidigneolitiska och mellanneolitiska lämningar visar att kulturlandskapet reproducerades och att äldre lämningar styrde utformningen av det mellanneolitiska landskapet. Det är rimligt att tänka sig att de tidigneolitiska lokalerna fungerat som landmärken för vägar, mötesplatser och andra viktiga hållpunkter i landskapet, även under de perioder lokalerna inte varit i aktivt bruk. Att de mellanneolitiska lokalerna placerats i förhållande till dessa ska därför inte ses som en slump eller en handling som kan förklaras bara genom försörjningsekonomiska likheter. Framförallt lokaliseras de mellanneolitiska platserna till de tidigneolitiska lokalerna i syfte att återaktivera kända landmärken genom handlingar som i sin tur resulterar i förekomsten av mellanneolitiska föremål. Detta syns inte minst i att den mellanneolitiska vattenvägen in mot lokalerna på Katrineholmsåsen följer den tidigneolitiska, även när vattenvägarna snörts av under de senare perioderna. Den här kontinuiteten i landskapet och de gemensamma kommunikationslederna som är aktiva över de båda perioderna, ger även en indikation på att de olika lokalernas placering i landskapet var beroende av varandra. Samlingsplatserna vid kusten hade en relation till inlandslokalerna då dessa passerades vid in- respektive utpassering från och till de inre delarna via vattenvägarna. Fynd av ”exotiska” föremål på gropkeramiska lokaler, visar även att man haft kontakter över stora geografiska avstånd. På lokalerna Moäng och Lundby-Åläng/Lundby har flinta påträffats vilket borde vara resultatet av möten med grupper från helt andra geografiska områden. Kustlokalerna hade därför troligtvis en viktig roll i att vara en ”tröskel” eller en gräns till början av en resa över havet, eller en plats att hålla utkik efter och navigera mot vid en ankomst med båt (se kapitel 5). Det är som ovan nämnts även möjligt att det var dessa lokaler som definierade olika regioner eller territorier vilket även stämmer väl in i tanken på dem som samlingsplatser. Dessa kustbundna samlingsplatser blir på så vis speciella och uppfattades sannolikt som liminala platser där inte bara land och vatten, liv och död möttes, utan även hemmet tog slut eller började. Lokalerna Lundby-Åläng/Lundby och Moäng har haft rollerna av en sådan tröskel redan under tidigneolitikum, vilket även ger lokalerna en historisk karaktär under mellanneolitikum. Båtyxelokalen Eka ligger på den i inlandet belägna delen av Katrineholmsåsen. Lokalen har troligtvis haft en annan karaktär än de gropkeramiska lokalerna vid kusten då den har en rumslig relation till en tidigneolitisk trädgård. Här är det rimligt att tänka sig att den skillnad som syns i materialet också har samband med den skillnad som det tidigneolitiska landskapet uppvisade på stränderna och i trädgårdarna. Inlandslokalerna ska troligtvis ses som bundna till familjer eller släkten som har en roll i skötseln av odlingen på dessa (jfr Gill 2003:83 angående tidigneolitiska trädgårdar som besuttna av grupper eller släkten samt Hallgren 2008:122f angående det tidigneolitiska jordbruket och dess roll i skapandet av sociala grupper). Av den anledningen har inlandsplatserna även en annan karaktär än samlingsplatserna vid kusten som istället hyser flera familjer eller släkter under större 221 sociala sammankomster. Jag anser att det bl.a. är dessa olikheter i aktiviteter som reproduceras under mellanneolitikum och som vi ser i förekomsten av gropkeramisk kultur och båtyxekultur. Båtyxelokalen påträffades dessutom i ett område som kan ses som ett mellanområde i förhållande till två territorier och på samma vis förhåller den sig även rumsligt till inlandsvägen längs med åsen. Sådana områden borde utgöra en högst interaktiv plats i ett landskap där möten, handel, politik m.m. mellan grupper från olika territorier skedde. Det är möjligt att ritualerna och relationerna som utspelades på inlandslokalerna skiljde sig från de som var förlagda till samlingsplatserna vid kusten. Om kusten var platser för interaktion inom ett större nätverk genom ritualer i samband med bl.a. begravningar och reproduktion, kan båtyxelokalens inlandsplacering i Moängterritoriet troligen sättas i samband med allianser mellan angränsande grupper och till vägarn. Då analyser har visat att båtyxekärl ibland innehåller alkohol kan möjligtvis även det jordbruk som skedde på inlandsplatserna under tidigneolitikum ha en roll i återaktiveringen. Dessa skillnader kanske är anledningen till att vi oftast finner båtyxelokaler på åsar och en bit in från kusten medan gravarna verkar förekomma mer frekvent över hela landskapet (se kap. 4)? Eftersom det ändå finns båtyxekultur vid kusten i form av lösfynd som kan tolkas som rester efter gravar, boplatsområden och depåer, kan denna åtskillnad i de mellanneolitiska kulturernas användning framförallt inte vara beroende av förhållandet till kusten utan måste snarare sättas in i lokala och tidsmässiga kontexter. Båtyxekulturen som helhet visar dessutom på kommunikationer över stora geografiska områden och lokalernas relation till möjliga gruppinteraktioner i mellanområdena utesluter inte andra, långvida kontakter. Var finns de ’vanliga boplatserna’? De gropkeramiska lokalerna ska enligt min modell ses som samlingslokaler där man utförde ritualer kopplade till bl.a. begravningar. Båtyxelokalerna ska ses som platser där fertilitet och allianser betonades och där utbyte skedde mellan olika områden. Kvar blir då frågan var de ’vanliga boplatserna’ fanns och hur dessa kan synliggöras i det arkeologiska materialet. De boplatsområdesindikerande fynden, d.v.s. de fragmenterade båtyxorna samt arbetsyxorna visar att boplatserna kan ha haft en viss dragning till områdets färdvägar, framförallt till vattenvägarna (fig. 6.4, 6.6, 6.7, 6.8). En närhet till vattendrag vid etableringen av boplatser har även noterats i tidigare forskning (se t.ex. Karsten 1994) och som ovan påpekats så är färskvatten en viktig komponent i val av boplatsläge. Utöver de fyndplatser som kan dateras till mellanneolitikum så finns det även ett stort material av lösfynd och fyndplatser som ibland beskrivs i arkiven som ”stenåldersboplatser” vars datering inte går att fastställa beroende på att de saknar kulturbestämda föremål. Dessa boplatslämningar kan bestå av t.ex. skärvsten, avslag eller arbetsredskap som skrapor. Ett bra exempel på ett område där sådana fyndplatser kan relateras till en gropkeramisk lokal är den tidigare nämnda lokalen Vindförbergs udde som omkring sig har en mängd obestämda stenåldersbop222 latser. Den gropkeramiska lokalens placering uppe på den vindutsatta udden kontrasterar mot de obestämda boplatslämningarnas lägen nere i den skyddade viken (se kap. 5). En ytterligare lokal, som även den ligger i Dalarna, är Orsand vid Österviken i Leksands socken. Vid undersökningar av lokalen har bl.a. en fragmenterad dubbeleggad yxa och närmare 4000 skärvor gropkeramik påträffats varav en tredjedel är ornerade. Lokalen är den enda med keramik i området kring Österviken (Schierman 2005:7ff). De exotiska föremålen som har hittats på platsen, t.ex. flinta och andra exotiska bergarter antyder kontakter över större geografiska områden och därmed platsens funktion som samlingsplats. I området kring Österviken finns dessutom flera stenåldersboplatser och lösfynd, totalt ca 80, som inte går att bestämma närmare. Dessa boplatser förhåller sig rumsligt till Orsand så att den gropkeramiska lokalen hamnar centralt vilket även det talar för att den ska tolkas som en typ av samlingsplats (Schierman 2005:13ff). Även i undersökningsområdet förekommer det flera lokaler som inte kan dateras närmare än till stenåldern. Efter en genomgång i FMIS visar det sig att inte mindre än 14 sådana lokaler finns inom Moängterritoriet. Innehållet kan tolkas som generella boplatslämningar, d.v.s. slagen sten, skörbränd sten, stolphål m.m. (fig. 6.9). Dessa boplatser återfinns främst utmed de dåtida vattenvägarna vilket stärker idén på att vattendrag, sjöar och hav var viktiga faktorer för bosättning under perioden. De vanliga boplatserna kan av den anledningen utgöras av, eller åtminstone indikeras av alla de fyndplatser som innehåller t.ex. avslag och skärvsten. När de användes är emellertid inte möjligt att svara på vilket gör dem problematiska att använda i diskussioner om mellanneolitiska boplatser. Att de gropkeramiska lokalerna framträder tydligare i materialet kan bero på att de hade just funktionen av att vara tydliga platser i landskapet i sin funktion som samlingsplatser. Återkommande besök under lång tid, platsbundenhet och de särskilda aktiviteterna kan ha gett ett starkare arkeologiskt avtryck. Det är mindre troligt att boplatserna skulle ge ett sådant avtryck då de flesta föremål som använts på dem bör ha tagits med vid en förflyttning. Man kan därför inte förvänta sig att finna en stenåldersboplats där allt ska finnas kvar. Däremot kan man förvänta sig att det ska avsättas en viss mängd svårdaterade lämningar som skärvsten, ett fåtal stolphål, vissa redskap mm. Av den anledningen blir frågan om graden av synlighet på de olika typerna av lokaler en fråga om förhistorisk praktik och bevarandeförhållanden. 223 Figur 6.9. ”Stenåldersboplatser” från FMIS. Dessa boplatser innehåller material som t.ex. skärvsten, avslag, arbetsyxor, stolphål och sot. Det finns inga kulturspecifika föremål och det finns heller inga absoluta dateringar vilket gör att de tidsmässigt inte går att placera. Höjddata från lantmäteriet, © Lantmäteriverket Gävle 2008. Medgivande I 2009/0648. Jorddata från nationella jordartdatabasen för Sverige. © Sveriges geologiska undersökning (SGU), medgivande 30-399/2005. Avrinningsområden för Norrström © Sveriges metrologiska och hydrologiska institut (SMHI), Dnr 2009/763/1938. 25 m.ö.h. 224 Sociala kolonisationer i kända landskap Syftet med detta kapitel är att ersätta idén om det mellanneolitiska landskapet som uppdelat efter en kust-inlandmodell med en alternativ modell baserad på naturliga regioner och reproduktionen av territorier över tid. Min utgångspunkt var att den kust-inland uppdelning som tidigare forskning har presenterat inte har något stöd i geografiskt baserade modeller utan är beroende på en förenklad uppdelning av de båda mellanneolitiska kulturernas förekomst. Uppdelningen är framförallt baserad på en arkeologisk idé som gett förmån till skillnader i det arkeologiska materialet istället för att studera sammanbindande element i landskapet. Baserat på resultaten ovan och diskussionerna i tidigare kapitel tycker jag att det är möjligt att ifrågasätta den strikta uppdelningen mellan en kust och ett inland. Snarare var det mellanneolitiska landskapet uppbyggt på en rad sammanbindande element som jag ska sammanfatta nedan. Reproduktion och återbruk av rituella platser. Förfäderna spelade troligtvis en stor roll i det dagliga livet under mellanneolitikum. Vi ser hur platser återbrukas, upprätthålls och hur vissa objekt, båtyxan och båtyxekeramiken, ’går tillbaka’ i sin formgivning för att likna, och därmed återkoppla till, tidigare skeden. Olika bruk av landskapets historicitet kan påvisas i det mellanneolitiska materialet: De gropkeramiska lokalerna har ofta en reproducerande relation till de tidigneolitiska stränderna och står i kontrast till båtyxelokalernas återaktiverande bruk av tidigneolitiska trädgårdar. Båda kulturerna tillsammans synliggör dock ett aktivt och medvetet återbruk av hela kulturlandskapet. Båtyxelokalernas placering vid de i inlandet belägna tidigneolitiska trädgårdarna är därför inte en kolonisation av okända eller ’tomma’ jordbruksmarker. Platsernas betydelse fanns i människornas minnen och fungerade som landmärken när de rörde sig längs med färdvägarna. Med tiden blir platserna förfädersplatser, minnesplatser, som passerades och uppmärksammades under vandringar eller kanotturer. Narrativ om landskapets forna befolkning finns höljda i områdets landmärken som genom närheten till inlandsvägarna eller vattenvägarna visar på forna kommunikationsleder. Det är på grund av den betydelse dessa platser har under mellanneolitikum A som man väljer att återaktivera dem under mellanneolitikum B. När detta sker har minnesplatserna hunnit bli mytomspunna. Aktiveringen av de mytomspunna platserna består av att man placerar båtyxelokaler eller båtyxegravar vid de tidigneolitiska lokalerna. I och med gravläggandet skapas ett samband mellan myterna, de begravda och de efterlevande. Detta blir särskilt tydligt i och med att platser för deponerade föremål från mellanneolitikum B överensstämmer med depåer från tidigneolitikum. Då gravplatserna i regel är förlagda utmed vägar och vattendrag blir detta samband åskådliggjort för förbipasserande. Åskådliggörandet av släkten och vägen är en handling av hävd som jag också tolkar som den främsta bakomliggande orsaken till återbruket av de tidigneolitiska trädgårdarna. 225 Topografiskt formade avrinningsområden och kommunikativa topografier. Genom att använda avrinningsområden samt vattendrag delade jag upp undersökningsområdet i flera mindre territorier som definierades av det fysiska landskapets förenande och begränsande element. Flera av de möjliga territorier som analysen resulterade i innehåller både gropkeramisk kultur och båtyxekultur. Därtill visar placeringen av lokalerna till s.k. kommunikativa topografier – åsar och vattendrag eller sjöar, att de olika lokalerna inom dessa territorier har en relation till varandra. Lokaler som innehåller olika materiella kulturer förenas därmed istället för att skiljas åt. Analysen i Moängterritoriet visade också att det finns en skillnad i lokalisering mellan de gropkeramiska lokalerna och båtyxelokalerna som kan sättas i samband med utformningen av regionen. Medan de gropkeramiska lokalerna ligger i den nedre delen av vattendraget där de kan sägas definiera området, har båtyxelokalen placerats i gränsområdet. Dvs. i ett område där en interaktiv relation mellan grupper från olika områden kan ha ägt rum. Däremot syns det en tydlig relation mellan lokalerna i och med lokaliseringen av territoriets övriga lokaler. Dessa påträffas oftast längs de vattenvägar som förenat dem Reproduktion av det historiska kulturlandskapet. Även om rörelsen i landskapet är beroende av kommunikativa topografier så är den även styrd av det historiska kulturlandskapet. Undersökningen av Moängterritoriet visade att de färdvägar som fanns i området under mellanneolitikum redan etablerats under tidigneolitikum. Under den föregående perioden sträckte sig en större havsvik ända in till lokalerna på Katrineholmsåsen vilket gav en naturlig färdriktning mellan kust och inland. Under mellanneolitikum sjönk strandnivån vilket resulterade i att havsviken snördes av till mindre sjöar. Även om vattenvägen i sig blivit mer besvärlig att använda väljer man ändå att upprätthålla den tidigneolitiska vägen från kusten in till det som under mellanneolitikum blev inland. Användandet av de äldre kommunikationslederna verifieras genom att de märks ut genom anläggandet av gravar, depåer och boplatsområden, gärna på platser som också innehåller lämningar efter tidigneolitisk aktivitet. Territoriets mellanneolitiska lokaler har samma utbredning som de tidigneolitiska och det syns tydligt att det finns två separata områden där man väljer att lokalisera dem, det ena området ligger på Katrineholmsåsen och det andra på Malmköpingsåsen (se ovan fig. 6.4, 6.5, 6.6, 6.7 och 6.8). Det är mellan dessa två områden – de i inlandet belägna båtyxelokalerna och de vid kusten belägna samlingsplatserna, som man framförallt har rört sig under samtliga perioder. Utifrån denna landskapsdynamik så är det möjligt att ersätta kustinlandmodellen med en geografiskt och historiskt definierad modell. De territorier som jag har rekonstruerat utifrån avrinningsområden och gemensamma vattendrag, innehåller även arkeologiskt definierade reproduktiva handlingar. Dessa handlingar syftade till att reproducera kulturlandskapet. Diskussionen i detta kapitel demonstrerar hur natur och kultur tillsammans formar territorier. Dessutom att utformningen av det mellanneolitiska landskapet i högsta grad var beroende av det föregående landskapet. 226 Kapitel 7. Längs med Hjälmarens stränder och förbi Relationen mellan den gropkeramiska kulturen och båtyxekulturen är den mest omdiskuterade frågan i svensk mellanneolitisk forskning. Bara under 2000-talet har frågan om de materiella kulturernas värde som etniska markörer diskuterats i flera publikationer (t.ex. Strinnholm 2001; Gill 2003; Stenbäck 2003; Papmehl-Dufay 2004; M Larsson 2006; Edenmo 2008; Linderholm 2008; Å M Larsson 2009). Majoriteten av dessa arbeten framhåller materialet som faktiska signaler mellan olika grupper − mellan ’vi och dem’ där en etniskt konstituerad skillnad framhålls. I denna avhandling har jag diskuterat hur den kulturdualistiska förståelsen av perioden till stor del vilar på en modell där man rekonstruerat de två kulturerna genom att sammanföra delar från arkeologiska undersökningar bedrivna i olika geografiska områden. För den gropkeramiska kulturen har diet och gravskick främst tagits från Gotland där det finns ett rikt material tack vare de goda förutsättningarna till bevaring i den kalkrika marken. Konstruktionen av båtyxekulturen vilar framförallt på undersökningar utförda i Skåne som de flesta större verk som behandlar kulturen har som centralområde i sina studier då de diskuterar dess utbredning, gravskick och ekonomi. I nästa steg och med en tydlig etnografisk ambition har man sedan fört samman dessa delar till två större övergripande kulturer. Den kulturdualistiska modellen kan därför sägas bygga på ett cirkelresonemang där materialet som definierar kulturerna dessutom är definierat av kulturerna (se kap. 2). Problemet ligger även i att det är den bilden som relativt oproblematiserad också presenteras i standardlitteraturen. Under mina första år som doktorand hade jag själv problem med att komma förbi den konventionella uppfattningen och jag drogs gång på gång tillbaka till den vedertagna förståelsen även om jag uppfattade den som problematisk på grund av den framförallt framhäver skillnader mellan kulturer. Mitt primära intresse har varit att undersöka relationen mellan kulturerna. Först när jag angrep problemet med ett landskapsperspektiv genom vilket jag tyckte mig se att de två materiella kulturerna tillsammans utgör ett landskap, kunde jag pröva om det var möjligt att söka en alternativ förståelse till den kulturdualistiska modellen. Ett primärt resonemang i denna studie berör de händelser som utspelade sig på de gropkeramiska lokalerna. Utifrån ett landskapsperspektiv kan man hävda att dessa lokaler var lokaliserade till distinkta platser i landskapet och 227 att de hade en funktion som samlingsplatser som lokaliserats i förhållande till vattenvägar och tidigare perioders bosättningsmönster (se kap. 5 och 6). Den tolkningen lyfter fram landskapsrelationer och dynamik över tid och rum som kontrasterar mot den statiska bild som den kulturdualistiska modellen, om än kanske omedvetet, framför. Av den anledningen anser jag att det är viktigt att en integrerad förståelse framförs, prövas och därigenom ges ett större utrymme i forskningen om mellanneolitikum. Min ambition med denna avslutande diskussion är att diskutera en sådan alternativ förklaringsmodell som framförallt uttrycker ett dynamiskt och integrerat mellanneolitiskt samhälle. Lösfynd, platser och landskapets historia Tidigare forskning har ofta bekräftat tesen om mellanneolitisk etnicitet och på olika sätt förstärkt intrycket av att materialet representerar olika etniska grupper. Man har tillfört data som påvisar skillnader mellan grupperna; ekonomi, geografisk utbredning, diet, teknologi och på senare tid DNA. Man har fokuserat på och framhävt skillnader. Detta kan och har kritiserats utifrån flera perspektiv vilka redogjordes för i kapitel 2. En aspekt av kritiken utgörs av att etnicitet är ett fenomen som uppstår i mötet mellan människor. Av den anledningen blir den åtskillnad som tidigare forskning gjort mellan de två materiella kulturernas förekomst bakvänd, särskilt den geografiska åtskillnaden då etnicitet enligt Jones (1997) borde visa sig som ett överlappande mönster av stilistiska grupper. Lösfyndsanalysen i kapitel 4 visade emellertid att denna geografiska distinktion inte är så entydig som framhävts och att den stilistiska variationen saknas i och med den gropkeramiska kulturens distinkta förekomst på särskilda platser. Av den anledningen kan förekomsten av den gropkeramiska kulturen inte tolkas som förekomsten av en etnisk grupp (se kap. 2). Under senare år har även en stark kritik riktats mot användandet av etnicitet i förklaringen av förhistoriska samhällen. Detta genom att demonstrera hur etnicitet är ett resultat av modernism som uppstod i och med nationalstaten och kolonialism och ett fenomen som därför inte fanns innan dess, åtminstone inte i den form vi definierar den idag (kap. 2). I den här avhandlingen har jag därför valt att distansera mig från en diskussion om etnicitet och pröva om det är möjligt att nå en alternativ förståelse av de två materiella kulturerna under mellanneolitikum. Jag har gjort det genom att undersöka relationen mellan den gropkeramiska kulturen och båtyxekulturen utifrån ett landskapsperspektiv. Min utgångspunkt för undersökningen är att de båda materiella grupperna inte behöver förstås som uttryck för två olika etniska grupper. Om min strategi är värdefull för förståelsen av mellanneolitikum återstår att undersöka i den fortsatta forskningen, men vad som är värt att poängtera är att jag istället för att ha ingått i en vedertagen förklaringsmodell försökt att ta en annan väg. Resultatet av min 228 undersökning kan antingen bli att den konventionella förklaringen förstärks genom att de kan ta spjärn mot min studie eller att nya frågor och förklaringar kan formuleras. Nedan ska jag lyfta fram och förtydliga de huvudsakliga resultaten av min landskapsundersökning. Den gropkeramiska kulturen Den gropkeramiska kulturen är i stort sett bunden till en rad platser i landskapet med särskilda kvaliteter som framförallt handlar om en närhet till kusten (kap 4). Ofta rör det sig om platser som kan beskrivas som utsatta för vind vilket gör att det går att ifrågasätta deras lämplighet som boplatser. Däremot är det tydligt att lokalernas placering verkar ha valts strategiskt och med primär hänsyn till utsikt över de närliggande vattenområdena. Platsernas lägen innebar att man såg över stora områden från dem, men också att de sågs från ett långt avstånd ifall man kom vattenvägen. Den senare aspekten indikerar på deras funktion som landmärken i det maritima landskapet. Lokalerna har även placerats i förhållande till vattenvägar som kan ses som strategiskt viktiga, t.ex. vid sund eller liknande passager som man behövde ta sig förbi för att komma vidare in i området. Sambandet mellan utsikten över strategiska vattenvägar visar även att de gropkeramiska lokalerna hade ett värde i den sociala kommunikationen genom synligheten. Dessutom ligger lokalerna där land möter vatten, i sluten av inlandsvägarna som löpte längs med åsarna (kap 5). Ytterligare en indikation på att de har haft en funktion som kan knytas till kommunikation är de exotiska material som ofta förekommer på dessa platser. Fynden betonar de gropkeramiska lokalerna som knutpunkter och samlingsplatser för människor från olika geografiska områden. Att döma av vissa fynd hade dessa nätverk vida geografiska utsträckningar som sträckte sig över fastlandet, skärgården och över dåtida Östersjön (kap 5). Jag menar att man kan likna de gropkeramiska lokalernas lokalisering med den som har påvisats för megaliter på den svenska västkusten (Bradley & Philips 2004) och på Orkneyöarna (Phillips 2003; Noble 2006). Dessa megaliter har tolkats som strategiskt placerade samlingsplatser bl.a. utifrån deras position i förhållande till vattenvägar samt det exotiska materialet som associerats med dem, egenskaper som de delar med de gropkeramiska lokalerna. Den gropkeramiska materiella kulturen förankras på de tidigneolitiska samlingsplatserna vid kusten på grund av de historiskt befästa ritualerna som finns där. Detta ger lokalerna en historisk dimension (kap 6). Den kollektiva roll som platserna hade under tidigneolitikum reproducerades under mellanneolitikum A medan inlandslokalerna, de tidigneolitiska trädgårdarna, till synes lämnas. Detta betyder emellertid inte att inlandet överges, vilket undersökningarna av de tunnackiga yxornas förekomst visade. Jag menar att övergivandet av inlandslokalerna istället beror på en förändring i förhållandet till de fertilitets- och jordbruksorienterade ritualer som tidigare utförts i inlandet. Möjligtvis beror detta förändrade förhållningssätt på ett omfattande 229 ideologiskt och kanske ekonomiskt skifte. Samlingsplatserna i inlandet, de tidigneolitiska trädgårdarna, fick en ny funktion där de kom att fungera som viktiga historiska platser och landmärken i det sociala landskapet (kap. 6). Genom att se till de topografiska lägena, de arkeologiska materialen samt till den historiska reproduktion som konstituerats genom dessa platser så menar jag att de gropkeramiska lokalerna och den distinkta materiella kulturen ska förstås som uttryck för handlingar och aktiviteter som var starkt kopplade till särskilda platser i landskapet, men inom ett integrerat mellanneolitiskt samhälle. De arkeologiska lämningarna på lokalerna tyder även på rituella händelser kopplade till bl.a. begravningar och återbegravningar. Detta ska sättas i samman med placeringen till de dåtida stränderna i mötet mellan land och vatten. I ritualerna ingick fragmentering av gropkeramik och människoben som en del i ceremonierna som omgav döden (kap. 5). De kollektiva ritualerna som utfördes på lokalerna, förekomsten av exotiskt material och relationen till vägar och vattenvägar indikerar att de användes som samlingsplatser inom ett vitt förgrenat nätverk. Dessa samlingsplatser var konstanta genom mellanneolitikum genom deras kontinuerliga association med de strategiskt lokaliserade topografierna. Eftersom den gropkeramiska kulturen kan påstås vara bunden till dessa platser måste den förklaras utifrån lokalernas funktion. Gropkeramiken är den främsta ledartefakten för den gropkeramiska kulturen då de övriga föremålen även förekommer i trattbägarkulturen och båtyxekulturen (kap 4). Keramiken verkar ha haft en stor roll i de sammankomster som skedde på samlingsplatserna bl.a. genom dess kommunikativa egenskaper samt i dess symbolik. Keramiken kan kopplas till dels liv genom tillverkningen, dels till döden genom fragmenteringen där krossandet av en kruka markerar den oåterkalleliga trasformeringen från levande till död (kap 5). Jag vill utifrån denna modell föreslå att den gropkeramiska kulturen har sin betydelse enbart på de gropkeramiska lokalerna och för de ritualer som utspelade sig på dessa platser. Detta förklarar den gropkeramiska kulturens distinkta spridningsbild. Båtyxekulturen Båtyxekulturen förekommer spritt i hela landskapet, främst i gravar men även på en del lokaler som kan tolkas som boplatser. Sett till lösfyndmaterialet så existerar denna rumsliga spridning redan från båtyxekulturens initiala tid. Detta motsäger den tidigare forskningen som påpekade att de båda mellanneolitiska kulturerna är geografiskt åtskiljda, vilket i sin tur har använts som ett bevis för att de inte kan utgöra delar av ett gemensamt samhälle (kap 2 och 4). Kulturen har tidigare beskrivits som en materiell signal för en grupp med krigiska intentioner där framförallt männens position har framhållits genom att sättas i samband med en manlig krigarstatus (Sherratt 1987; Kristiansen 1999). En sådan tolkning kan emellertid problematiseras eftersom båtyxekulturen även förekommer hos gravlagda kvinnor och barn. Senare forskning betonar hellre sociala relationer och ideologiska/ekonomiska 230 förändringar som den främsta orsaken till kulturens uppkomst. Eftersom båtyxekulturen förekommer både i kvinnogravar och i barngravar menar jag att den istället ska ses som identitetsskapande för en särskilt grupp i samhället som är baserad på handlingar – resor. Denna handling syns inte minst i det stora geografiska område som kulturen förekommer över. Det är i sin tur ett resultat av ett vitt förgrenat nätverk av geografiskt spridda grupper. Gravarna och lokalerna som innehåller kulturen har dessutom en rumslig relation till vägar och vattenvägar där de har placerats vid knutpunkter. Placeringen av dem till vägkors visar inte bara hur människor har rört sig i det mellanneolitiska landskapet, utan har även att göra med ett åtagande av upprätthållandet av en farbar väg, vilket krävde investeringar (jfr Lagergren 2008:68ff). Markeringen av vägen i och med gravläggningar var på så vis även ett sätt att hävda sin äganderätt till den (kap 4 och 5). Rumsligt så associeras båtyxelokaler i hög grad till samma platser som de tidigneolitiska trädgårdarna i inlandet vilka inte användes aktivt under mellanneolitikum A. Detta har att göra med en återaktivering av trädgårdarna under mellanneolitikum B i syfte att etablera ett landskap som knöt an till kända platser genom mytologiska referenser (se kap. 6). Därtill kan det finnas en korrelation i de ritualer som utförs på platserna som kan föreslås ska sättas i samband med fertilitet. I dessa ritualer har båtyxekeramiken haft en roll av dryckesbägare för öl eller mjöd som användes i olika riter där berusningen fungerade som en kanalisering till det annars fördolda. Kärlen kan även ha fungerat som deglar i tillverkningen av kopparföremål (Guerra-Doce 2006:252). Tillsamman med den frekventa förekomsten i enmansgravar som placerades på knutpunkter längs med vägar får keramiken en betydelse inom övergångsriter från ett tillstånd till ett annat; nykter − berusning, liv − död, sten – metall, hemma – hemifrån och gäst – värd. Den får därmed en annan roll än gropkeramiken då de båda keramiktyperna ingår i olika ritualer och innehåller olika symbolik (kap. 5). I denna studie har jag framfört idén att båtyxekulturen är ett uttryck för en särskild samhällsgrupp inom det större mellanneolitiska samhället – en typ av ambassadörer, i ett samhälle som blir allt mer beroende av resor, sociala relationer och nätverk. Benämningen ambassadör är valt framför t.ex. elit av den anledningen att jag vill lyfta fram den sociala rollen jag menar att gruppen hade i egenskap av att upprätthålla de sociala relationerna (kap. 5). Av den anledningen har båtyxekulturen sin främsta roll i ritualer som främjar resor, allianser och i markeringen av den särskilda identiteten, både i livet och i döden. Här kan man diskutera ifall jag biter mig själv i svansen genom att framhålla båtyxekulturen som en samhällsgrupp. Hur kan jag se skillnad på en samhällsgrupp och en etnisk grupp? Kan inte denna samhällsgrupp utgöras av en etnisk grupp (om man tänker sig att sådana fanns under förhistorien)? Hur vet jag att det inte fanns andra etniska grupper som vi inte kan se i det arkeologiska materialet även om inte den gropkeramiska kulturen har haft funktionen av uttryck för en sådan? Skillnaden mellan olika typer av gruppe231 ringar och hur de utmärker sig är svår att göra då de kan bestå av olika signaler, t.ex. frisyrer eller materiell kultur (se kap. 2). Materiell kultur, om den uttrycker gruppering, kan lika gärna vara signal för en etnisk grupp som många andra typer av gruppkonstellationer. Det finns skäl att hävda att båtyxekulturen skulle kunna utgöra en etnisk grupp sett till Jones (1997) definition av hur ett arkeologiskt material i så fall ska förekomma, d.v.s. den förekommer i flera olika varierande kontexter. Här skulle man hypotetiskt kunna tänka sig att den andra stilistiska gruppen eller grupperna som båtyxekulturen i så fall skulle överlappas av för att skapa ett rörigt och överlappande nät av stilistiska gränser inte är arkeologisk synlig men att den har funnits. Men eftersom det ändå inte finns någon sådan materiell grupp blir en etnisk tolkning av båtyxekulturen en kvalificerad gissning. Jag har valt att fokusera på den handling jag tycker att materialets förekomst i landskapet pekar på – resor, istället för hur gruppen är utformad sett till t.ex. genus eller yrke. Relationen mellan den gropkeramiska kulturen och båtyxekulturen. Sambandet mellan kulturerna blir förståelig när man ser på deras förekomst i landskapet, särskilt i förhållande till naturliga regioner och det historiska medvetandet i kulturlandskapets reproduktion gentemot det tidigneolitiska kulturlandskapet (kap. 6). En rekonstruktion av hur det mellanneolitiska landskapet kan ha varit indelat i olika naturliga regioner indikerar att den gropkeramiska kulturen och båtyxekulturen har ingått i gemensamma områden. De gropkeramiska lokalerna framträder i detta perspektiv som historiskt förankrade noder i en vidare kommunikation och samtidigt som lås för en vidare resa in i territorierna. Båtyxekulturens lokaler som återfinns på de tidigneolitiska lokalerna hade däremot en annan roll som hör ihop med resor och allianser. Gravarna och depåerna som innehåller båtyxekultur längs med vägarna och vattenvägarna visar hur man rörde sig mellan dessa båda typer av lokaler i och med deras placering till vägarna och vattenvägarna. Det är också i dessa områden som vi finner lämningarna efter de vanliga boplatserna i form av alla de platser där föremål från stenåldern återfinns. Av den anledningen tolkar jag de mellanneolitiska kulturerna som olika fenomen av ett samhälle. Dessa var sammanbundna i tiden och i rummet genom landskapets kommunikativa topografier. Utifrån ett landskapsperspektiv är det med andra ord möjligt att förstå mellanneolitikum B som ett dynamiskt och aktivt samhälle som manifesterar sig genom en mängd olika lokaler på vilka de båda materiella kulturerna har använts i olika syften. Undersökningen visar dessutom att regionala studier kan lyfta fram en alternativ förståelse av det mellanneolitiska materialet. Som kapitel 2 visade så finns det stora skillnader i materialet vid jämförelse mellan olika geografiskt åtskilda områden. Av den anledningen tror jag att ytterligare regionala studier skulle ge oss en mer nyanserad bild av den mellanneolitiska perioden där olika områden kommer att ge upphov till olika 232 frågor och därmed olika resultat. I det följande kommer jag att använda denna avhandlings resultat till att beskriva min uppfattning om samhällsförändringarna i området kring sjön Hjälmaren mellan 3200-2300 f Kr. Området runt sjön Hjälmaren ca 3200-2300 f.Kr Tiden innan den gropkeramiska kulturens uppkomst har beskrivits som ett integrerat samhälle med en varierad landanvändning och ett varierat boplatsmönster, där olika typer av lokaler användes för olika syften och under olika årstider (se t.ex. Kihlstedt m.fl. 1997). Hallgrens (2008) undersökningar indikerar att det går att identifiera olika typer av lokaler i den tidigneolitiska fornlämningsbilden; jakt- och fiskestationer, gårdar, samlingsplatser både i inlandet och vid kusten där begravningar ägde rum. Skillnaden mellan olika landskapszoner ligger under perioden i att de ritualer som utfördes hade olika uttryck beroende på ifall de ägde rum vid kusten eller i inlandet. Kustlokalerna har förklarats av Sundström (2003) som sammanhörande med förfäderna genom den mesolitiska tradition som finns på platserna. Gill (2003) anser att inlandslokalerna inte ska ses som gårdar, utan som trädgårdar där ritualerna uttrycker fertilitet och reproduktion av släktförbindelser och vidare sociala nätverk. De kollektiva kustlokalerna menar han kan benämnas stränder. En stor del av de tidigneolitiska lokaler som vi urskiljer genom förekomst av trattbägarkeramik utgörs genom dessa två förklaringar av samlingsplatser som antingen är associerade med kusten eller inlandet – stränder eller trädgårdar. Skillnaden mellan dessa två typer av samlingsplatser ligger därför i skillnader i funktionen på de ritualer som utfördes på dem (se kap. 6). I övergången till mellanneolitikum A, ca 3200 f.Kr transformeras trattbägarkeramiken till gropkeramik genom interna samhällsförändringar och kontakter med östliga grupper som använder den kamkeramiska kulturen (se t.ex. Stenbäck 2003:119). Samtidigt överges samlingsplatserna vid inlandet medan de vid kusten upprätthålls. Förändringen som sker har att göra med en önskan om att bevara eller återinföra ett egalitärt samhälle vilket även förklarar varför kustlokalerna reproduceras. På dessa lokaler syftade ritualerna på kollektivet och en utformad jaktideologi framhävs där egalitära samhällsformer bejakas. Olika grupper med olika geografiska ursprung samlades regelbundet på dessa platser för att utföra ritualer samt stärka och bekräfta förbund. Under de följande 400 åren visar de arkeologiska lämningarna att människorna med största sannolikhet rörde sig i inlandet och troligtvis är det även där och vid kusten som de vanliga boplatserna låg vilka man nyttjade säsongsmässigt. Det fanns därtill även andra typer av lokaler som man använde – vissa dagligen och andra vid speciella tillfällen; t.ex. jaktstationer, tillverkningsplatser, samlingsplatser, lokaler där tamdjuren vaktades och jordbruksplatser. Under den här tiden användes dock inte de tidigneolitiska trädgårdarna på ett sådant vis som lämnade tydliga spår. De hade istället en 233 funktion som minnesplatser som passerades, uppmärksammades och refererades till i berättelser om förfäderna och historiska händelser. Vid övergången till mellanneolitikum B sker dock något som gör att dessa platser, som vid den tidpunkten kan beskrivas som mytologiska, aktivt återaktiveras. Uppkomsten av båtyxekulturen sker som en nästintill uniform rörelse över stora delar av Europa. I Sverige markerar den övergången till mellanneolitikum B ca 2800 f.Kr. För området östra Mellansverige verkar impulserna komma från öster – dagens Finland (Å M Larsson 2009). Kulturen tas upp av en nyuppkommen grupp i samhället som utmärker sig tydligt i det arkeologiska materialet. Denna nya sociala grupp lokaliserade sina gravar längs med kommunikationsleder på knutpunkter där inlandsvägarna i flera fall mötte vattenvägar. Genom denna markering uttryckte de kontroll över vägarna, ett element i landskapet som blev viktigt att framhålla då själva båtyxeidentiteten hängde samman med resor och interaktioner. Längs med dessa vägar låg de tidigneolitiska trädgårdarna, vilka i denna tid av samhällsomvandling återaktiverades i syfte att knyta an till historien för att bekräfta den nya ideologin. Båtyxekulturen gick igenom en intern förändring omkring 2300 f.Kr. Den yngre kulturformen yttrade sig dels i en explosionsartad ökning av båtyxor och dels i att keramikdekoren förändrades (Malmer 1975). Även om den äldre typen förekom i kustområdena spreds den yngre typen i större utsträckning till den zonen och började i vissa fall även att förekomma i form av fragmenterade båtyxor och keramik även på de specialiserade gropkeramiska lokalerna. Detta sker framförallt under mellanneolitikum B II. Förändringen av båtyxekulturen i och med den yngre variantens uppkomst kan därför sättas i relation till den gropkeramiska kulturen samt i relation till vad som senare händer under senneolitikum. Senneolitikum förklaras generellt som en period då ett mer ojämlikt samhälle uttrycks genom tillgång till olika prestigeföremål och exotiska objekt som används i tävlan mellan olika hövdingedömen (Apel 2001; Lekberg 2003; Stensköld 2004). Resandet fick en ännu större betydelse och de sociala nätverken gick över stora geografiska områden inom vilka idéer, material och människor förflyttade sig (Price m.fl. 2004; Price m.fl. 2006). Jordbruk och boskapshållning verkar få en större roll och därmed även bofastheten (Gill 2003). I den konventionella forskningen ses landskapet emellertid inte längre som kulturellt tudelat utan återigen organiserat genom säsong och aktiviteter inom ett samhälle (J Holm m.fl. 1997), på samma vis som det tidigneolitiska landskapet (se kap. 5). Här har jag framfört idén att även mellanneolitikum ska ses som ett samhälle vari olika aktiviteter spridda i landskapet ingick; kollektiva samlingsplatser vid kusten, inlandslokaler som betonar allianser och resor på de inre belägna åsarna, kommunikationsledernas viktigaste knutpunkter markeras genom boplatslämningar, depåer och gravar (se t.ex. fig. 6.4). Att den gropkeramiska kulturen tas ur bruk kan, sett i förhållande till det senneolitiska stratifierade samhället, förklaras genom att den tillhör de kollektiva ritualer234 na som utfördes på samlingsplatserna. I den nya sociala ordningen var sådana institutioner inte längre eftertraktade och den gropkeramiska kulturen kom på så vis att ha spelat ut sin roll. Förekomsten av båtyxekultur på vissa gropkeramiska lokaler kan kanske därför ses som en avslutande händelse på dessa platser då den kollektiva meningen har upphört, men utan att ritualerna helt upphört. Båtyxekulturens närvaro på de forna samlingsplatserna är emellertid inte helt lätt att förklara med hänsyn till deponeringskaraktären då den oftast bara består av ett par skärvor keramik, något som egentligen är gällande för många av båtyxeboplatserna. En förklaring är att båda kulturerna hade mist de restriktioner som förut höll dem isär. Båtyxekulturens upphörande i och med övergången till senneolitikum har på samma sätt sin förklaring i att den identitet som materialet signalerade miste sin funktion i den nya samhällsordningen. Den senneolitiska kulturen, särskilt skafthålsyxan och flintdolken, blev istället den nya tidens markörer för ytterligare nya samhällsgrupper som växte fram i ett rangordnat och ojämlikt samhälle baserat på släktskap. Avslutande kommentarer Som Zedeño (2000:98) framhåller måste en plats egenskaper och livshistoria undersökas innan vi kan förstå dess sociala funktioner i det större landskapet. Jag har här försökt att göra just detta genom att se till de mellanneolitiska platsernas fysiska egenskaper, historiska dimensioner och relationer till varandra genom landskapets kommunikativa topografier. De gropkeramiska lokalerna framstår i ljuset av detta som sociala arenor där möten mellan olika grupper har skett och där begravningar och återbegravningar av vissa individer var en del av ritualerna. Genom den gropkeramiska kulturen har dessa människor förhållit sig till varandra både i åtskillnad och i samhörighet. Kulturen har därför sin primära betydelse i de möten som skedde på samlingsplatserna och därför finner vi den just där. Båtyxekulturen är inte platsbunden då den inte hade en aktiv del i samhällets kollektiva möten. Den materiella kulturen användes istället i ett personligt identitetsskapande av en ny samhällsgrupp som jag har valt att beskriva som en typ av ambassadörer. Denna sociala grupp fanns utspridd över ett stort geografiskt område där människorna utbytte kunskaper, erfarenheter och anskaffade sig sin speciella identitet bl.a. genom båtyxan som gåvoföremål. De två materiella kulturerna användes således dels på samma vis genom de identitetssignaler de sänder ut och dels på olika vis: Den gropkeramiska kulturen användes i kommunikationen mellan grupper i ett större socialt nätverk och båtyxekulturen användes i kommunikationen mellan olika samhällsgrupper inom ett samhälle samt mellan grupper i olika samhällen som var geografiskt spridda. De har därtill olika roller i de ritualer de ingår i då gropkeramiken krossas i samband med begravningar, bl.a. för att markera dödens oåterkalleliga händelse. Båtyxekärlen används däremot som behållare till drycker som tillhör ritualer vilka hade samband med metall, resor eller allianser. Det finns därför ingen235 ting som säger att de som identifierade sig som en särskild grupp genom att bära båtyxekulturens kännetecken inte samtidigt kunde vara delaktiga i de sociala ritualer som pågick på de gropkeramiska lokalerna. Inte heller säger det något om att den övriga befolkningen inte hade andra identitetssignaler som inte finns kvar i det arkeologiska materialet idag, kanske i form av samma uttryck som används idag; hårfrisyrer, kläder, tatueringar, vegetarisk diet m.m. Om vi leker med tanken att allt detta skulle finnas kvar – hur många ’etniska grupper’ skulle man då felaktigt kunna sortera fram i det mellanneolitiska materialet? Som en avslutning vill jag illustrera mina tankegångar kring hur de två mellanneolitiska kulturerna användes. Figur 7.1 visar två mellanneolitiska händelser; förberedelser på en samlingsplats inför en sammankomst på den gropkeramiska lokalen Sparreholms slott och anläggandet av båtyxegraven vid Hyltinge nya kyrkogård vid en av de vägar som gick längs med Hjälmarens stränder och förbi. Bilden visar hur en grupp människor har kommit till en samlingsplats där de har uppfört hyddor och börjat samla in mat. Tiden är sent mellanneolitikum B och höjden över havet är ca 25 meter. Inom en snar framtid kommer stranden att fungera som tillfälligt hem för en större grupp människor som ska samlas för att utföra olika ritualer; begravningar, giftermål och andra riter. Hyddorna som har förberetts kommer att användas för dessa ritualer medan ett område längre in har avsatts som boplats. Platsen för sammankomsten är vald av flera anledningar. Dels så finns det en tradition att samlas här och därmed finns det en trygghet och en auktoritet i och med förfädernas närvaro. Dels så ligger den bra till i sundet. Båtarna som kommer in i området är väl synliga. På samma vis syns lokalen från båtarna som landmärken att navigera efter. Vid eldstaden på stranden står två keramikkärl som senare kommer att användas i samband med begravningsritualerna tillsammans med de kärl som de andra grupperna tar med. Kärlen kommer att krossas för att markera den oåterkalleliga övergången från de levande till de döda och flera tusen år senare kommer arkeologer att finna skärvorna som vi kallar för gropkeramik. En kort bit bort uppe på åsens krön sker en begravning av en man som får med sig det vi kallar för föremål från båtyxekultur. Gravföremålen består av miniatyrer och av den anledningen är det troligast att graven anlades under den senare delen av mellanneolitikum B, d.v.s. under samma period eller senare som man använde stranden nedanför som samlingsplats. Att graven placerades just på den platsen kan därför ha att göra med att det finns en närhet till samlingslokalen och dess historia. Att den avlidne inte kommer att ingå i de begravningsritualer som genomförs på stranden beror på att man vill markera hans identitet och hans släkt eller grupps befogenhet över vägen. Vägen i sig utgör en liminal zon i landskapet mellan olika platser och genom att placera graven här markeras kanske också rätten till landet i en tid då samhället är involverat i de förändringar som leder till det vi kallar senneolitikum. 236 Figur 7.1. Två händelser som utspelade sig under mellanneolitikum B på den gropkeramiska lokalen Sparreholms slott och vid anläggandet av båtyxegraven vid Hyltinge nya kyrkogård. Lokalernas närhet till varandra är faktisk (jfr fig. 3.6), däremot går en samtidighet inte att belägga då det saknas absoluta dateringar. Figuren ska därför inte ses som en ögonblicksbild. Den gropkeramiska lokalens nedre gräns är 25 m.ö.h. och den innehåller fast och porös keramik av typerna Fagervik II och III, vilket antyder att den användes under mellanneolitikum A och B. Båtyxegraven innehåller miniatyrföremål av sen båtyxekultur. Illustration: Elin Säll. 237 238 English summary Introduction The discussion regarding the relationship between the Pitted Ware Culture (3200-2300 BC) and the Boat Axe Culture (2800-2300 BC), the local version of the European Corded Ware Culture, has dominated the Swedish Middle Neolithic research since the question arose a century ago. In short, the disagreement is concerned with whether the two material cultures should be regarded as remnants from two different ethnical groups or not. Traditionally, the Pitted Ware Culture is regarded as an egalitarian marine huntergatherer group living in the coastal area. The Boat-Axe culture, on the other hand, is perceived as an agro-pastoral society living in the interior where they practiced agriculture and livestock herding (cf., e.g., Nerman 1911; Forssander 1933; Tilley 1982; Becker 1951; Damm 1991; H Knutsson 1995; Artursson 1996, 2007; Hallgren 1997a, 1997b; Welinder 1998; Å M Larsson 2003b, 2009b). The cultural dualistic model of the Middle Neolithic society has been criticized by several researchers. They believe that the cultures should instead be understood as expressions of various phenomena within a society and that ethnicity as a concept is difficult to apply to the material (cf., e.g., Nordqvist in Edenmo et al 1997; Carlsson 1987, 1998; Bägerfeldt 1992; Gill 1998; 2002, 2003, Svensson 2006a, 2006b; von Hackwitz 2008). In this thesis I contribute to the debate by looking at the issue from a landscape perspective. In Chapters 1 and 2, I argue that the cultural dualism mainly is the result of archeological research that appears to regard the identification of the two ethnic groups as an end in itself. In pursuing the ethnic framework, examples of the different cultures are taken from different geographical areas, but presented as though they represented an actual situation of social and economic interaction between two different ethnic groups. The Pitted Ware Culture is reconstructed mainly from archaeological investigations in the then archipelago in eastern middle Sweden and from sites in the larger Islands, specifically from the Island of Gotland, in terms of social structures and ideology (c.f., e.g., Wyszomirska 1984; H Knutsson 1995; Papmehl-Dufay 2006) and economy and DNA (c.f., e.g., Eriksson 2003; Linderholm 2008). The Boat Axe Culture is usually based on sites, which are geographically located to 239 the parish Scania in southern Sweden in terms of social structure, ideology and economy (c.f., e.g., Malmer 1962; 1975; 2002; Tilley 1982). The debate is then caught in a loop since the material that defines the cultures (with all its assemblages) is in turn defined by the cultures. In Chapter 2, I compare and discuss the material from different geographical areas in Sweden, Denmark and Finland, including the islands Gotland, Åland and Öland. The total material illustrates that the cultures show significant geographic differences in both prevalence and context. An overall picture of the Middle Neolithic cultures is therefore fairly difficult to uphold. In this thesis, I put forward the idea that the Pitted Ware Culture can be understood as remnants of actions performed on collective assembly sites. The Boat Axe Culture, on the other hand, can be understood as material expressions of identity. Hence, the question arises whether the two Middle Neolithic cultures at all can be compared as remnants of different ethnical groups as they do not represent the same social perspective or dimension. A further question to arise is if ethnicity is at all useful as an explanation of distribution of prehistoric material (Normark 2004, 2006). By applying theories of how ethnicity can be made visible in the archaeological material (Jones 1997) it becomes clear that the Pitted Ware Culture lacks the variation in demand. While the Boat Axe Culture occurs in multiple contexts; locations, burial sites, depots, the Pitted Ware Culture only occur in one single context – one the Pitted Ware sites in the coastal area. For this reason, the two material groups need not be interpreted as an expression of two ethnic groups. I have chosen not to work from an ethnic perspective, but instead examine the relationship between the two material groups from a landscape perspective. My overall aim of this thesis is to understand the relationship between the Pitted Ware Culture and the Boat Axe Culture in a regional and local context. The three issues I use to answer my main question are: 1. How can the distribution of stray finds help in understanding the spatial relationship between the two material cultures during the Middle Neolithic B? 2. Why are Pitted Ware sites bound to coastal areas while Boat Axe sites are found all over the landscape, in the inland as well as on the coast? 3. How can the Middle Neolithic landscape be understood in spatial models of territories and historical reproductions? Chapter 3 consists of a description of the research area and its Middle Neolithic sites. The area in question is centered on the surrounding area of Lake Hjälmaren in eastern middle Sweden. There are 41 sites dated to the Middle Neolithic: 20 Pitted Ware sites and 21 Boat Axe sites (fig. 3.2, table 3.2). During the time period in question the area consisted of a lake with brackish water connected to the Baltic Sea, which was then a saltwater sea called the Littorina Sea. At the beginning of the Middle Neolithic A, the land had risen to about 35 m.a.s.l. By the end of the Middle Neolithic B, the sea level had 240 fallen to at least 25 m.a.s.l. Today, Lake Hjälmaren lies at 22 m.a.s.l. The chapter serves as a basis for analysis and discussions in Chapters 4-7. Stray finds in the landscape The first exploratory Chapter (4) treats stray finds and the question of how the stray finds can contribute to the understanding of the spatial relationship between the two cultures. Previous research has emphasized a geographical separation between the cultures during the initial stage of the Boat Axe Culture (se above). This is actually highlighted as one of the key arguments why the cultures should not be interpreted as expressions of different actions within one society. Nevertheless, by looking at how the stray finds occur in the landscape it becomes obvious that the Boat Axe Culture are present both in the inland and by the coast, even on islands, already from the initial phase (fig. 4.2). This phenomenon cannot be interpreted as a ‘cultural loan’ or a ‘cultural import’ as pre work, fragmented and redesigned Boat Axes, that shows where production took place, is present in the material. For that reason, maintain that we can no longer perceive the two cultures as spatially separated. In addition, questioned how a contextual analysis of the stray finds could contribute to a more nuanced view of land use during the time in question. The stray finds of the Pitted Ware Culture proved difficult to work with as they are more or less absent in the stray find material (fig. 4.1). For that reason the Boat Axe Culture came to pose the greatest material in the investigation – in particular the Boat Axes. Through a study of Boat Axes in known context I found that stray found axes can be divided into different activities depending on the location and appearance:  Fragmented Boat Axes indicate settlement areas.  Whole Boat Axes found on dry land on a ridge and near some form of water are the remains of graves.  Miniatures of Boat Axes are remains of graves.  Weathered axes are remains of graves if they have not been found in wetlands.  Boat Axes found in a wetland or Boat Axes found on dry land with patina are indications of ritual wetland depositions.  Boat Axes found adjacent to a large stone indicates ritual depositions.  Whole pre works of Boat Axes are not found on settlements and are therefore interpreted as remains of ritual depositions. The result was then applied to a smaller, local, study area: Moäng area, where further data was supplied. The area includes both Pitted Ware sites, which can be found on the outer ridge by the coast, and Boat Axe sites on 241 the inner ridge in the inland (fig. 4.3). Again, the result indicated that the Boat Axe Culture was not spatially separated from the Pitted Ware sites as it occurs in the coastal area, near Pitted Ware sites, in form of stray finds already from the beginning. The analysis also revealed a correlation in the activities as a Boat Axe grave was found next to a Pitted Ware site, Moäng, where graves might have been found. In addition, the spatial occurrence of Boat Axe graves along the shores of the rivers and lakes, suggests that the contemporary waterways, that connected the two eskers, were important water routs in the area (fig. 4.4). On this basis, I suggest that stray finds have a significant role for the understanding of the spatial relationship between the two Middle Neolithic cultures. Such analysis would contribute to the understanding of the close proximity and relation between the two sets of material culture. Feature perspectives on site locations. Since Chapter 4 reveals that the Pitted Ware Culture is more or less bound to the coastal Pitted Ware sites and that the Boat Axe Culture occurs over the entire landscape, I devote chapter 5 to understanding the underlying causes of why the Pitted Ware sites are located on the coast. The theoretical starting point for the survey is based on the proposal that formal properties of a place, together with the archaeological material, can provide guidance in understanding the events that took place (Zedeño 2000). The conventional view on Pitted Ware sites denotes that they are placed on sandy slopes facing south or south-west as those directions expose the site to more sunlight and warmth. These slopes are further described as located in narrow valleys in which they are protected from the wind by surrounding higher terrain (Edenmo et al 1997; Malmer 2002). That interpretation conflicts to some extent with my own experience of Pitted Ware sites around Hjälmaren. I would describe them as rather wind-torn in relation to the surrounding area. This impression was formalised by a GIS based slope analysis of the Pitted Ware sites in the Lake Hjälmaren area. The analysis indicates that none of the sites face south and 8 of the sites are facing south-west (fig. 5.1). This means that the location of the sites as dependent on the warmth from the sun can be questioned. For that reason, I turned my attention to the wind. The winds in the Nordic countries are affected by the Gulf Stream and Sweden is situated in the so called ‘west wind belt’ and is predominantly exposed to wind coming from the south-west or west. It is most probable that the winds were the same during the Neolithic (Erlingson 2003, 2004, 2005, 2006). According to the slope analysis, 11 of the 20 sites in the area are facing south-west or west. This means that at least 55 % of the sites were exposed to wind. This can be further noticed on several of the Pitted Ware sites, even those not facing south-west, in the form of physical phenomena such as uprooted trees, wind-broken trees and terraces in the slopes formed 242 by the waves beating the shore during the current time when the sites was located on the beach (fig. 5.2A-C, 5.3). If windy and harsh conditions did not discourage a location of Pitted Ware sites, the next question is which kind of activities were carried out on the sites? The conventional view would stress that the people maintaining these sites focused on seal hunting and fishing and this would be the most important factor for explaining their locations. However, why did they not select more protected locations? Especially when such places are usually available very close to the Pitted Ware sites and often used during the previous period. A GIS based viewshed analysis of the Pitted Ware sites around Lake Hjälmaren indicates that they did not only have a good visibility over large bodies of water, but also over a large area of ancient Hjälmaren, the entrance from Littorina Sea and the outer archipelago (fig. 5.5). The Pitted Ware sites were also clearly visible from the boats on the waters as they were located directly on the beach without protection of outer islands or terrain such as trees and shrubs. Several studies in western Sweden have discussed the relationship between Neolithic monuments and the sea (Clark 1977, Blomqvist 1989; Philips 2003; Bradley & Phillips 2004; Noble 2006). Bradley and Phillips (2004) interpret the megaliths erected on the Swedish islands Tjörn and Orust as strategically located towards main exits and entrances of water routes. Similar, GIS based studies of Neolithic monuments on Orkney indicates that their placement was mainly based on access to a view of the ocean (Phillips 2003). The monuments on Orkney also appear to be located in strategic locations such as narrow passages. Philips interprets them as landmarks for sea travellers and therefore they were positioned on places which granted prospect from the sea (Phillips 2003, cf Noble 2006). There are several similarities between the location of the Pitted Ware sites and the megaliths of the Orkney Islands:  GIS analysis demonstrates that neither the Pitted Ware sites nor the megaliths have had an extensive visibility into the country or been clearly visible from the interior. One can therefore assume that they were not built or located to see or be seen from inland sites.  The location of the Pitted Ware sites and the megaliths mainly focused on the views over lager water areas, or alternatively view toward the sites from water areas, as clearly demonstrated in various GIS analysis.  The Pitted Ware sites and the megaliths in Orkney contain a material culture which can be related to long-range contacts. This indicates that the sites were used as social meeting points for groups coming from different geographical areas.  Megaliths in Orkney were located in areas that boats must pass in order to move forward into calmer waters and inland roads. The same is true for some of the Pitted Ware sites where several of them were not fit for ports as the harsh waves would have made landing 243 difficult. However, just inside the premises there were quiet beaches where boats could be taken ashore and from which there also was further access to the inland routes. The Pitted Ware sites, as a whole, reveal a material that indicates that they should not be interpreted as ‘ordinary settlements’. The presence of exotic materials and objects, the fragmented human bones and graves and the fragmented pottery deposited on the shore express otherwise. Rather, they can be interpreted as a meeting place where people from a large geographical area gathered in order to maintain social contact and bury (some of or parts of) their dead. The reliable availability of marine resources, such as fish and seals, allowed these meetings. Moreover, the sites also functioned as thresholds for moving forward into the area. For that reason, I think that the coastal area can be seen as the area of interaction in the Middle Neolithic society. Contrary to the locations of the Pitted Ware sites, an estimate of the view from the Boat Axes sites demonstrates that the view in most cases was very limited, especially from those sites that were located in the inland (fig. 5.6). Previous research suggests that Boat Axe sites were situated along the roads on specific crossroads (Malmer 1975; Gill 2003; Lagergren 2008). The analysis in Chapter 4 shows that they also had a spatial attraction to waterways and lakes. Hence, the Boat Axe graves can be said to be localized to different types of roads. If so, a view over large areas was not an attribute that these sites needed to contain. This can further be put in perspective with the wide spread European Corded Ware Culture. The culture has often been put in context of a male warrior status (Sherratt 1987; Kristiansen 1999) and is regarded as the starting point for the Late Neolithic society where prestige and power were important factors in the upcoming hierarchical chiefdoms (se for example Apel 2001). Since the Swedish Boat Axe Culture has been found in graves of young and old, male and female, I have trouble seeing the adult male aspect of the use of the culture. For that reason, I think that it instead should be perceived as a marking of an identity used by a specific group in the society – a group in which both men and women were included. This group can be seen as their time’s ‘ambassadors’ as they operated to maintain the already established networks and to create new ones. I further maintain that travel and meeting was a big part of the ‘Boat Axe identity’. The fact that people travelled over large geographic areas has been detected in analyses of strontium isotopes from skeletons that can be related to the Corded Ware Culture from different parts of Central Europe (Price et al 2004; Price et al 2006). The location of graves along the routes is therefore a way of showing the importance of them and also a way to mark the tenure of the roads (cf. Stensköld 2004 for similar discussions regarding the Late Neolithic). With this background, the introduction of the Boat Axe Culture can in addition be seen as the materialization of a change in ideology. 244 Landscapes and cultures – Continuity and variation The purpose of Chapter 6 is to investigate if there is an alternative to the coast-inland division of the landscape that has dominated the Middle Neolithic research (see above). Here I also examine the historical consciousness in the construction of the social landscape. Middle Neolithic sites often have a spatial relationship with earlier periods’ premises. Pitted Ware sites comprise both Mesolithic and Early Neolithic relics, just like Boat Axe sites may contain remains from the Mesolithic, Early Neolithic and Middle Neolithic A. During the Middle Neolithic A (3200-2800 BC), the Boat Axe Culture is not yet present in Sweden. From this period the archaeological material is sparse and the most obvious antiquities are the Pitted Ware sites at the coast. The inland lacks formal sites and the working axes are the same as the previous period – including thinbutted axes and thinbutted flint axes. For that reason it is difficult to say for certain that the stray finds in the interior are remnants from this time period and not the previous. However, there are indications that some of them were used during the Middle Neolithic A (see fig. 6.1 and 6.2). The inland should therefore not be regarded as abandoned. When the Pitted Ware Culture is introduced in Sweden, the culture is often utilized on older, Early Neolithic coastal sites. The reason is suggested to be that these sites were historical assemblage sites where collective rituals were carried out (Sundström 2003). The Early Neolithic assemblage sites located in the inland were not used actively but functioned as memory places. The reason can be that they included rituals involving fertility and agriculture, a part of the economy that seems to play minor role during Middle Neolithic A. Nevertheless, after some 400 years, at the starting point of the Middle Neolithic B, 2800 BC, the inland sites seem to be activated again by the occurrence of the Boat Axe Culture on sites, in graves and in depots. As mentioned above, the culture is also present in the coastal area. The working axes are the same in both areas and on both types of sites but now consist of thickbutted axes and thickbutted flint axes. In my opinion, this ‘reactivation’ of the inland sites can only be understood as something that could happen because the inland sites had a function in the memory as landmarks of the people who lived in the area during the Middle Neolithic A. That is, the people who also founded the Pitted Ware sites. Therefore, the reactivation took place because of the importance of these sites during Middle Neolithic A. The reason for the reactivation could be a performance of legacy in relation to the new identity in the society marked by the Boat Axe Culture. The Early Neolithic inland sites were therefore transformed in time from active assemblage sites to sites of memory, to sites of mythology, to sites of legacy. There are, however, differences in the historical use of the landscape between the Pitted Ware Culture and the Boat Axe Culture. The differences can be described as a reproductive use of historical sites (the Pitted Ware Culture) and a reuse of mythological sites (Boat Axe Culture) (cf. Gosden & 245 Lock 1998). There is a fundamental difference between the two types of historicity in terms of intention. The genealogical use relates to the practice and power of contemporary actions whereas the mythological historicity seeks to explain reality by referring to the origins of the current world (Gosden & Lock 1998). It is, however, important not to regard the genealogical and mythological historicity as two rival applications, but as complementary uses of history that can take place within a single society in dealing with various phenomena, history and myth. In addition to the historical awareness that existed in the land use, one also has to include the physical characteristics of the landscape when discussing prehistoric territories. As the land uplift released new land that changed the settings and gave new areas that could be occupied, it is necessary to examine how the topographies controlled the choice of locations and appearance of territories. By applying a method based on water catchment areas and combining rivers and lakes (see Löwenborg 2006 for method description), I reconstructed Middle Neolithic territories formed by natural landscape features. In a comparison between those reconstructed territories it becomes clear that in many cases there are remnants of both cultures within such a territory (Figure 6.3). In one of these territories, Moäng territory, I further examined the relationship between nature and culture in the design of the social landscape by including the sites and stray finds of the previous, Early Neolithic, period. The results indicate that the movement that existed in the landscape during the Early Neolithic was repeated in the subsequent periods even though the conditions in the landscapes changed (fig. 6.5, 6.6, 6.7 and 6.8). This maintenance of the landscape is therefore primarily understood as an act of upholding the waterways, the roads and the crossroads as they served as the basis of the social relationships in the landscape. For this reason, I argue that the Middle Neolithic landscape becomes more understandable if we ignore the undefined boundary between coast and inland. Through reconstructions of topographical territories the Middle Neolithic landscapes, and the sites within, are given a larger meaning. It is also obvious that these landscapes were created much earlier and that they were actively maintained through the construction and reconstruction of places and through the movements in the landscape. The chapter also discusses the question of the ordinary settlements as they are barely mentioned in the discussions. I propose that the usual dwelling sites may consist of all the sites containing stone tools and stone chippings etc. So called Stone Age settlements. Exactly when they were in use is not possible to answer due to the lack of absolute dating and cultural definition. The reason that the Pitted Ware sites and the Boat Axe sites are more apparent in the material can be because they functioned as assembling sites. Long time, location, periodicity and specific activities may have given a stronger archaeological imprint. It is less likely that the ordinary settlements would give such an imprint as the objects that were used on them should have been included in relocations. 246 Along the shores of Lake Hjälmaren and beyond Through the analysis conducted in Chapters 4-6 the Middle Neolithic landscape and the relationship between the two material cultures were then conducted in the final Chapter 7. The chapter begins with a clarification of the main results of my investigations: The Pitted Ware Culture is mostly found on the coastal Pitted Ware sites. There is next to no stray finds of the material in survey (chapter 4). For that reason the culture is to be understood as a material that mainly derives its importance in relation to the actions that were was carried out at these sites. The sites are characterized by being located in places in the landscape with significant views of large and strategic waters. The relationship between the view over strategic waterway show that the Pitted Ware sites had a value in the social communication through the visibility to and from boats. The communicative value is also confirmed in the archaeological material containing exotic items that demonstrate long-range contacts. The archaeological remains also suggest ritual events related to funerals, is which fragmentation of pottery was part of the rituals surrounding death (chapter 5). Along with the historic link with the early Neolithic collection sites (chap. 6), the Pitted Ware sites are here consider as unique locations within an integrated middle Neolithic society. The Boat Axe Culture occurs all over the landscape in form of sites and stray finds. The presence of the culture in the coastal area indicates that the two cultures can be interpreted as parts of one society (chapter 4). The Boat Axe culture occurs primarily in graves, but also on sites and in depots (chapter 4 and 5). The graves have a spatial relation to roads and waterways where they are placed at intersections. This has partly to do with a commitment to the maintenance of a passable road. The highlight of the road through the burials was thus also a way to assert their ownership of it. As demonstrated in chapter 5, several variables that the culture is included in point to travel and meetings. This can for example be seen in the large area where the culture is present as a result of networking between geographically dispersed groups and subgroups (chapter 5). For that reason I have chosen to refer to the group using the material as ambassadors. The group were however part of the greater Middle Neolithic society. As a result, the Boat Axe material culture can be interpreted as part of an identity formation, which includes travel and alliances with other individuals over large geographic areas. The culture has a historical connection with the Early Neolithic gardens in the inland that were reactivated when the culture occur around 2800 B.C. The rituals preformed on these sites were different from the rituals performed on the assemblage sites at the coast, i.e. the Pitted Ware sites. A reactivation can therefore be seen as a desire to root a new identity or ideology through history (chapter 6). 247 The Middle Neolithic cultures can be understood as different phenomena in a dynamic society (chapter 6). The relationship between the cultures becomes understandable by their presence in the landscape, particularly in relation to natural regions, communicative topographies and the historical consciousness of the cultural landscape reproduction against the early Neolithic cultural landscape. From this perspective the Pitted Ware sites can be seen as nodes in a further communication. The Boat Axe sites had a different role associated with identity, travels and alliance in association to the Early Neolithic inland sites. Graves and depots containing the Boat Axe culture along roads and waterways demonstrate the movement between these two types of rooms. Based on these results and interpretations, we get a picture of the Middle Neolithic describing a dynamic and active society that manifests itself through a variety of places. In what following, I will use this to portray my view of the changes during the period 3100-2300 BC. The area around Lake Hjälmaren 3200-2300 BC The starting point is the preceding Early Neolithic period. This time period has been described as an integrated society with a diversified land use including a variety of sites used for different purposes and during different seasons (Kihlstedt et al 1997; Hallgren 2008). The difference between the landscapes zones (inland and coast) is explained through the rituals that was performed. Coastal sites are interpreted as associated with the ancestors through Mesolithic tradition (Sundström 2003). The inland locations are considered as a kind of “gardens”, where the rituals focused on fertility and on reproduction of family relations and wider social networks (Gill 2003). The change from the Funnel Beaker Culture into the Pitted Ware Culture around 3200 BC is interpreted as being due to internal social change and social relationships (Carlsson 1998; Sundström 2003). As the Pitted Ware Culture is found on the Early Neolithic assemblage sites along the coast, it is possible that the Early Neolithic collective rituals were maintained during the subsequent period (cf. Sundström 2003). The interior is still in use but to what extent is unclear. The assemblage sites in the inland, the Early Neolithic gardens, shall however not be perceived as abandoned even though they were not used actively. The role that these sites had in the social landscape can be explained as passive landmarks. However, in the transition to the Middle Neolithic B something happened that makes these places, which at that time had transformed in to mythological landmarks, re-activated. The emergence of the Boat Axe Culture occurs as a uniform motion over large parts of Europe. In Sweden the culture marks the transition to Middle Neolithic B about 2800 BC. The input seems to come from the east – today Finland – and the culture establishes first in east middle Sweden (Å M Larsson 2009). In the research area the culture occurs over the entire landscape at once, in the inland, the coast, on island and in areas that can be seen as ‘Pitted Ware areas’. Hence, the Boat Axe Culture had no geographic restrictions 248 that distinguish it from areas where the Pitted Ware Culture was used. For this reason the objects are unlikely to be associated with a particular economy or ideology diverging from the Pitted Ware Culture. In this study, I discuss the possibility of considering the Boat Axe Culture as an expression of a particular group in the society - ambassadors - that were increasingly dependent on travels, social relationships and networks. The marking of waterways and roads through graves and depots, expressed the control of the roads, an element that became important to mark as that social group was related to travel and social interactions. During the late Middle Neolithic B, about 2600 BC, an even more spatial relationship between the two Middle Neolithic cultures seems to appear. They had already occurred in the same rooms in the landscape, however, somewhat distinct with at least a couple of hundred meters apart. Now, the Boat Axe Culture appears on some Pitted Ware sites. The phenomena can be understood in relation to the function of Pitted Ware Culture and what happens later during the Late Neolithic about 2300 BC. The Late Neolithic period is in general explained as a period in which a more unequal society is expressed through access to various prestigious objects and exotic objects used in competition for power between chiefdoms. Travel got an even greater significance, and social networks went over large geographic areas in which ideas, materials and people moved (Stensköld 2004). Agriculture and livestock farming seems to gain a greater role and, as a consequence, more permanent settlements were established (Gill 2003). The landscape is no longer interpreted as split in two, but organized by season and activities within a society (cf., e.g., J Holm et al 1997), the same way as the Early Neolithic landscape (see above). In this thesis, I put forward the idea that the Middle Neolithic landscape ought to be seen as a society in which different activities were scattered in the landscape in the same way as the preceding and the following period; collective sites on the coast, inland sites where fertility and social networks were expressed through rituals located on the inner ridges, key nodes marked by depots and graves as well as the ordinary settlements along the land and water routes (cf., e.g., fig. 6.4). The Pitted Ware Culture being brought to an end, seen in relation to the Late Neolithic stratified society, may be explained by the fact that the culture belonged to the rituals carried out at the collective assemblage sites. In the new social order that was introduced such institutions were no longer required and the material came thus to fail its role. Likewise, the ending of the Boat Axe Culture has to do with the identity to which the material belonged. It had lost its function in the new social order. The presence of Boat Axe Culture at some Pitted Ware sites can then be seen as a final event. By then, the two cultures had lost the restrictions that kept them apart. 249 250 Referenser Almgren, Oscar.1906. Uppländska stenåldersboplatser. Fornvännen 1. - 1907. Nordiska stenåldersskulpturer. Fornvännen 2. - 1914. De pågående undersökningarna om Sveriges första bebyggelse. Fornvännen 9. Andersson, Charlotte. 1994. Den dubbeleggade stridsyxan. En studie av användning, funktion samt betydelse inom trattbägartraditionen och den gropkeramiska traditionen under äldre mellanneolitikum. D-uppsats i arkeologi. Stockholms universitet. Andersson, Helena. 2004. Vart tog benen vägen? Återbesök i gropkeramiska gravar på Gotland. Aktuell Arkeologi VIII. Stockholm Archaeological Reports 42. Stockholm. Andersson, Magnus. 2003. Skapa plats i landskapet: tidig- och mellanneolitiska samhällen utmed två västskånska dalgångar. Acta Archaeologica Lundensia 42. Lund. - 2004. Making Place in the Landscape. Early and Middle Neolithic societies in two west Scanian valleys. Lund. Andersson, Magnus, Grønnegaard, Tim Jonas & Svensson, Mac. 2000. Mellanneolitisk palissadinhägnad och folkvandringstida boplats: Skåne, Västra Karaby sn, Västra Karaby 28:5, Dagstorp 17:12, VKB SU19. UV syd, Rapport 1999:101. Malmö. Apel, Jan. 2001. Daggers, Knowledge & Power. The Socio Aspects of Flint-Dagger Technology in Scandinavia 2350-1500 cal BC. Coast to coast books 3. Uppsala. Apel, Jan-Erik, Bäckström, Ylva, Hallgren, Fredrik, Knutsson, Kjel, Lekberg, Per, Olsson, Elisabeth, Steineke, Morten & Sundström, Lars. 1995. Fågelbacken och trattbägarsamhället. Samhällsorganisation och rituella samlingsplatser vid övergången till en bofast tillvaro i Östra Mellansverige. Tor 27. Apel, Jan & Knutsson, Kjel (red). 1997. Skumparberget I och II. En mesolitisk aktivitetsyta och en tidigneolitisk trattbägarboplats vid Skumparberget i Glanshammars sn, Närke. Slutundersökningsrapport från Arkeologikonsult AB. Upplands Väsby. Arne, Ture J. 1909. Stenåldersundersökningar. Fornvännen 4. Artursson, Magnus (red.). 1996. Bollbacken. En sen gropkeramisk boplats och ett gravfält från äldre järnålder, Raä 258, Tortuna sn Västmanland. Tryckta rapporter från Arkeologikonsult AB. Slutundersökningsrapport. Upplands Väsby. - 2007. Kustjägare och bönder. Etnisk och kulturell dualism eller ekonomisk mångsidighet i östra Mellansverige under MN B? I: Hjärtner-Holdar, Eva, Ranheden, Håkan & Seiler, Anton (red). Land och samhälle i förändring. Uppländska bygder i ett långtidsperspektiv. Arkeologi E4 Uppland 4. Uppsala. Bagge, Axel. 1932. Några nyare enmansgravfynd i Statens Historiska Museum. Smärre meddelanden. Fornvännen 27. 251 - 1938. Stenåldersboplatsen vid Fagervik i Krokeks s:n, Östergötland. Ett preliminärt meddelande. Meddelande från Östergötlands fornminnes och museiförening 1937-1938. Linköping. - 1949. Snörkeramikboplatsen vid Rosenlund, Hjulberga, Ekers sn, Närke. Fornvännen 44. - 1951. Fagervik. Ein Rückgrat für die Periodeneinteilung der ostschwedischen Wohnplatz- und Bootaxtkulturen aus dem Mittelneolitikum. Eine vorläufige Mitteilung. Acta Archaeologica XXII. - Opublicerad rapport 1935. Snörkeramisk kultur och båtyxekultur enligt fyndkomplexet vid Vallby sn, Närke. Stenålderskomplexet vid Vallby i Kils sn, Närke. ATA. Bagge, Axel & Kjellmark, Knut 1939. Stenåldersboplatserna vid Siretorp i Blekinge. Stockholm. Barley, Nigel. 1994. Smashing Pots. Feasts of Clay from Africa. London. - 1995. Dancing on the grave. Encounter with Death. Cambridge. Barth, Fredrik (red). 1969. Ethnic Groups and Boundaries. The Social Organization of Cultural Differences. Bergen – Oslo/London. - 1994. Enduring and emerging issues in the analysis of ethnicity. I: Vermeulen, Hans & Govers, Cara (red). The Anthropology of Ethnicity. Beyond ‘Ethnic Groups and Boundaries’. Amsterdam. Baudou, Evert. 1989. Finns stridsyxekultur i Norrland? I: Larsson, Lars (red). Stridsyxekultur i Sydskandinavien. Rapport från det andra nordiska symposiet om Stridsyxetid i Sydskandinavien. Lund. Becker, Carl Johan. 1951. Den grubekeramiske kultur i Danmark. Aarbøger for Nordisk Oldkyndighed og Historie, 1952. Bender, Barbara. 1978. Gatherer-hunter to farmer: a social perspective. World Archaeology 10. - 1992. Theorising landscapes, and the prehistoric landscapes of Stonehenge. Man 27. - (red) 1993. Landscape: Politics and Perspectives. Oxford. - 1998. Stonehenge: Making Space. Oxford. - 1999. Subverting the Western Gaze: Mapping alternative worlds. I: Ucko, Peter J. & Layton, Robert (red). The Anthropology and Archaeology of Landscape. Shaping your landscape. One World Archaeology 30. London och New York. Beneš, Jaromír & Zvelebil, Marek. 1999. A historical interactive landscape in the heart of Europe: the case of Bohemia. I: Ucko, Peter J. & Layton, Robert (red). The Anthropology and Archaeology of Landscape. Shaping your landscape. One World Archaeology 30. London och New York. Berglund, Björn E & Welinder, Stig. 1972. Stratigrafin vid Siretorp. Fornvännen 67:2. Bergman, Ingela. 2006. Indigenous Time, Colonial History: Sami Conceptions of Time and Ancestry and the Role of Relics in Cultural Reproduction. Norwegian Archaeology Review 39:2. Bergold, Helmut & Holm, Jenny. 2005. En järnåldersboplats och gropkeramisk boplats vid Tybble bytomt. Utvidgning av Almby kyrkogård. Närke, Örebro stadsområde, Almby kyrkogård, RAÄ 159. Dnr 423-344-2003. UV Bergslagen, dokumentation av fältarbetsfasen 2004:2. Örebro. Binford, Lewis R. 1962. Archaeology as Anthropology. American Antiquity 28:2. - 1964. A Consideration of Archaeological Research Design. American Antiquity 29:4. - 1967. Smudge Pits and Hide Smoking: The Use of Analogy in Archaeological Reasoning. American Antiquity 32. 252 - 1971. Mortuary practices: their study and their potential. I: Brown, James, A. (red). Approaches to the Social Dimension of Mortuary Practices. Memoirs of the Society for American Archaeology 25. - 1980. Willow Smoke and Dogs` Tails: Hunter-Gatherer Settlement Systems and Archaeological Site Formation. American Antiquity 45: 1. - 1983. In Pursuit of the Past. Decoding the Archaeological Record: with a new afterword. New York. Björck, Maria, Persson, Maria & Ulfheilm, Bo. 2004. Södra Mårtsbo. En neolitisk kustboplats. Arkeologisk undersökning. RAÄ 397. Valbo socken, Gästrikland. Länsmuseet Gävleborg, rapport 2004:14. Gävle. Björck, Maria & Björck, Niclas. 1999. Vedmora. En gropkeramisk boplats. RAÄ 145, Enångers socken, Hälsingland, 1996. Länsmuseet Gävleborg, rapport 1999:2. Gävle. Björck, Niclas. 1998. Fräkenrönningen – en ”by” för 5 000 år sedan. En gropkeramisk boplats. Länsmuseet Gävleborg, rapport 1998:14. Gävle. - 2003. The Neolithic Coastal Settlements. Cosmology and Ideology in a Baltic Sea Perspective. I: Samuelsson, Christoffer & Ytterberg, Niklas (red). Uniting Sea. Stone Age Societies in the Baltic Sea Region. Proceedings from the First Uniting Sea Workshop at Uppsala University, Sweden, January 26-27, 2002. Ocassional Papers In Archaeology 33. Uppsala. - 2004. Högmossen - en neolitisk kustboplats. Väg E4. Uppland, Tierps socken, Mehede 2:82, RAÄ 85. UV GAL, Rapport 2004:1. Uppsala. - 2007. Stenhus och Djurandar. Neolitiska diskurser i ideologisk argumentation. I: Notelid, Michel (red). Att nå den andra sidan. Om begravningar och ritualer i Uppland. Arkeologi E4 Uppland – studier 2. Uppsala. Björck, Niclas & Hjärtner-Holdar, Eva (red). 2008. Mellan hav och skog: Högmossen, en stenåldersmiljö vid en skimrande strand i norra Uppland. Arkeologi E4 Uppland – studier 6. Uppsala. Björck, Niclas & Larsson, Fredrik. 2007. Det neolitiska samhället i östra Mellansverige. I: Stenbäck, Niklas (red). Stenåldern i Uppland. Uppdragsarkeologi och eftertanke. Arkeologi E4 Uppland – studier 1. Uppsala. Björck, Niclas & Lindberg, Karl Fredrik. 2008. Det neolitiska landskapet och bosättningen vid Högmossen. I: Björck, Niclas & Hjärtner-Holdar, Eva (red). Mellan hav och skog. Högmossen, en stenåldersmiljö vid en skimrande strand i norra Uppland. Arkeologi E4 Uppland – studier 6. Uppsala. Björck, Niclas, Larsson, Fredrik & Lindberg, Karl-Fredrik. 2008. Högmossen – mellan skog och hav. I: Björck, Niclas & Hjärtner-Holdar, Eva (red). Mellan hav och skog. Högmossen, en stenåldersmiljö vid en skimrande strand i norra Uppland. Arkeologi E4 Uppland – studier 6. Uppsala. Blomqvist, Lars. 1989. Megalitgravarna i Sverige. Typ, tid, rum och social miljö. Theses and Papers in Archaeology, New series 1. Stockholm. Bolin, Hans. 1999a. Kulturlandskapets korsvägar. Mellersta Norrland under de två sista årtusendena f.Kr. Stockholm Studies in Archaeology 19. Stockholm. - 1999b. Crossroads of Culture. Aspects of the Social and Cultural Setting in Northern Sweden during the Last Two Millennia BC. Fennoscandia Archaeologica XVI. Bourdieu, Pierre. 1990. The Logic of Practice. Cambridge. Bondesson, Wivianne. 2004. Tobo: från gropkeramik till golf: Södermanland, Härad socken, Tobo 3:1 : Dnr 421-2553-2003. UV Mitt. Arkeologiska undersökningar. Stockholm. Bradley, Richard. 1991a. Ritual, Time and History. World Archaeology 23:2. 253 - 1991b. Rock art and the perception of landscape. Cambridge Archaeological Journal 1. - 1998 (second edition). The Passage of Arms. Oxford. - 2000. An Archaeology of Natural Places. London och New York. - 2002. The Past in Prehistoric Societies. London. Bradley, Richard & Phillips, Tim. 2004. The High-water Mark: the siting of megalithic tombs on the Swedish Island of Tjörn. Oxford Journal of Archaeology 23:2. Brewster, Alice, Byrs, Brian F. & Reddy, Seetha N. 2003. Cultural Landscapes of Coastal Forager: An Example of GIS and Drainage Catchment Analysis from Southern California. Journal of GIS in Archaeology 1. Browall, Hans. 1986. Alvastra pålbyggnad. Social och ekonomisk bas. Theses and Papers in North-European Archaeology 15. Stockholm. - 1991. Om förhållandet mellan trattbägarkultur och gropkeramisk kultur. I: Browall, Hans, Persson, Per & Sjögren, Karl-Göran (red). Västsvenska stenåldersstudier. GOTARC Serie C Arkeologiska skrifter 8. Göteborg. Brück, Johanna. 2005. Experiencing the past? The development of a phenomenological archaeology in British prehistory. Review essay. Archaeological Dialogues 12:1. Burenhult, Göran. 1986. Speglingar av det förflutna. Höganäs. - 1997a. Säljägare och svinherdar på Ajvide. I: Burenhult, Göran (red). Ajvide och den moderna arkeologin. Stockholm. - 1997b. Stenålderns Ajvide – Liv och död under 4000 år. I: Burehult, Göran (red). Ajvide och den moderna arkeologin. Stockholm. Bågenholm, Gösta. 1999. Vad är etnicitet? Fornvännen 94. Bäckström, Ylva. 2007. Människor och djur i rörelse. En kritisk granskning av förutsättningarna för säsongsbedömning av mellansvenska stenåldersmaterial utifrån benfynd. I: Stenbäck, Nicklas (red). Stenåldern i Uppland. Uppdragsarkeologi och eftertanke. Arkeologi E4 Uppland – Studier 1. Uppsala. Bägerfeldt, Lars. 1992. Megalitgravarna i Sverige : typ, tid, rum och social miljö. 2:a omarbetade upplagan. Gamleby. Callahan, Erret. 1995. Blades from Middle Neolithic Battle Axe Culture graves in Sweden. I: Knutsson, Helena. Slutvadrat? Aspekter på övergången från rörlig till bofast tillvaro. AUN 20. Uppsala. Carlie, Anne. 1986. Om gropkeramisk kultur i Skåne, speciellt Jonstorp. I: Adamsen, Christian & Ebbesen, Klaus (red). Stridsøksetid i Sydskandinavien. Beretning fra et symposium 28.-30.X.1985 i Vejle. København. Carlsson, Anders. 1987. Three stone age cultures in the province of Södermanland – fact or fiction? Theoretical Approaches to Artefacts, Settlements and Society. Studies in honour of Mats P. Malmer. Bar International Series 366. Oxford. - 1991. Kust- inland problematiken under mellanneolitisk tid i Södermanland, Östergötland och på Gotland – En fråga om periferi och centrum. Gunneria 64. - 1998. Tolkande arkeologi och svensk forntidshistoria. Stenåldern. Stockholm Studies in Archaeology 17. Stockholm. Carmichael, David L. 1994. Places of power: Mescalero Apache sacred sites and sensitive areas. I: Carmichael, David, Hubert, Jane, Reeves, Brian & Schanade, Audhild (red). Sacred sites, sacred places. London och New York. Carpelan, Christian. 2000. Essay on archaeology and languages in the Western end of the Uralic zone. Congressus nonus internationalis Fenno-ugristarum 7.13.8.2000. Tartto. 254 Casey, Edward S. 2008. Place in Landscape Archaeology: A Western Philosophical Prelude. I: David, Bruno & Thomas, Julian (red). Handbook of Landscape Archaeology. World Archaeology Congress. Research Handbook in Archaeology. Chapman, John. 2000. Fragmentation in Archaeology. People, places and broken objects in the prehistory of south-eastern Europe. London och New York. - 2008. Object Fragmentation and Past Landscapes. I: David, Bruno & Thomas, Julian (red). Handbook of Landscape Archaeology. World Archaeology Congress. Research Handbook in Archaeology. Chapman, Robert. 2003. Death, society and archaeology: the social dimensions of mortuary practices. Mortality 8:3. Childe, Gordon. 1939. The Orient and Europe. American Journal of Archaeology 43:1. - 1946. The Distribution of Megalithic Cultures and their Influence on Ancient and Modern Civilizations. Man 46. Christiansson, Hans. 1953. Hyltingefyndet och Bf 13 –16 i miniatyrutförande. Fornvännen 48. - 1956. Ett båtyxegravfält från Länsmansgården i Malmköping. Fornvännen 51. Christiansson, Hans & Knutsson, Kjel. 1989. The Bjurselet settlement III, volume 12. Finds and features. Excavation report for 1962 to 1968. Societas Archaeologica Upsaliensis. Uppsala. Claesson, Eivind & Klingnéus, Sören. 1999. Hjälmaren – ett program kring en sjö i förändring. Från Bergslag till bondebygd 1999. Hjälmaren. Årsbok för Örebro läns hembygdsförening och Stiftelsen Örebros läns museum. Femtionde årgången. Örebro. Clark, Grahame. 1977. The economic context of dolmens and passage graves in Sweden. I: Markotic, Vladimir (red). Ancient Europe and the Mediterranean studies presented in honor of Hugh Hencken. Warminster. Connoly, James & Lake, Mark. 2006. Geographical Information Systems in Archaeology – Cambridge Manuals in Archaeology. Cambridge. Cooney, Gabriel. 1994. Sacred and secular Neolithic landscapes in Ireland. I: Carmichael, David, Hubert, Jane, Reeves, Brian & Schanade, Audhild (red). Sacred sites, sacred places. London och New York. Damell, David.1968. Opublicerat. Rapport över arkeologisk undersökning av en skelettgrav å fastigheten Överåda 3:1, Trosa lfs, Södermanland. ATA. Dnr 2088/70. - 1999. Hyndevad. Från Bergslag till bondebygd 1999. Hjälmaren. Årsbok för Örebro läns hembygdsförening och Stiftelsen Örebros läns museum. Femtionde årgången. Örebro. Damm, Charlotte. 1991. Continuity and change. An analysis of social and material patterns in the Danish Neolithic. Cambridge. - 1993. The Danish Single Grave Culture – ethnic migration or social construction? Journal of Danish Archaeology 10. Darvill, Timothy. 1999. The historic environment, historic landscapes, and spacetime-action models in landscape archaeology. I: Ucko, Peter J. & Layton, Robert (red). The Anthropology and Archaeology of Landscape. Shaping your landscape. One World Archaeology 30. London och New York. - 2008. Pathways to a Panoramic Past: A Brief History of Landscape Archaeology in Europe. I: David, Bruno & Thomas, Julian (red). Handbook of Landscape Archaeology. World Archaeology Congress. Research Handbook in Archaeology. Darwin, Charles. 1859. The Origin of Species by means of Natural Selection or, the Preservation of Favoured Races in the Struggle for Life. London. 255 van Dyke, Ruth M. & Alcock, Susan M. 2003. Archaeologies of Memory: An Introduction. I: van Dyke, Ruth M. & Alcock, Susan M. (red). Archaeologies of Memory. Oxford. Ebbesen, Klaus. 2006. The Battle Axe Period. Stridsøksetid. Copenhagen. Edenmo, Roger. 2008. Prestigeekonomi under yngre stenålder. Gåvoutbytet och regionala identiteter i den svenska båtyxekulturen. Occasional Papers in Archaeology 43. Uppsala. Edenmo, Roger, Larsson, Mats, Nordqvist, Bengt & Olsson, Eva. 1997. Gropkeramikerna – Fanns de? Materiell kultur och ideologisk förändring. I: Larsson & Olsson (red). Regionalt och interregionalt. Stenåldersundersökningar i Syd- och Mellansverige. Arkeologiska undersökningar. Skrifter nr 23. Stockholm. Edgren, Torsten. 1970 Studier över den snörkeramiska kulturens keramik i Finland. Finska fornminnesföreningens Tidskrift 72. - 1984. On the economy and subsistence of the Battle-Axe Culture in Finland. Iskos /Finska fornminnesföreningen 4. Edmonds, Mark. 1999. Ancestral Geographies of the Neolithic. Landscape, monuments and memory. London. Edring, Anders. 2005. Berget i Backens skugga. Det sociala landskapet på Kristianstadslätten under tidig- och mellanneolitikum. University of Lund, Institute of Archaeology. Report Series 94. Lund. Eriksson, Gunilla. 2003. Norm and difference. Stone Age dietary practice in the Baltic region. Theses and Papers in Scientific Archaeology 5. Stockholm. Eriksson, Gunilla m.fl. 2008. Same island, different diet: Cultural evolution of food practice on Öland, Sweden, from the Mesolithic to the Roman Period. I: Linderholm, Anna. 2008. Migration in Prehistory. DNA and stable isotope analyses of Swedish skeletal material. Thesis and Papers in Scientific Archaeology 10. Stockholm. Eriksson, Joel V. 1913. Studier öfver Upplands förhistoriska geografi. Upplands Fornminnesförenings Tidskrift, H. XXIX. Fahlander, Fredrik. 2003. The materiality of Serial Practice. A Microarchaeology of Burial. Gotarc Serie B 23. Göteborg. - 2004. Archaeology and Anthropology: Brothers in Arms? – On Analogies in 21st Century Archaeology. I: Fahlander, Fredrik & Oestigaard, Terje (red). Material Culture and Other Things – Post-disciplinary Studies in the 21st century. Gotarc. Göteborg. - 2006. Liv och död i det tredje rummet – hybriditet och materialitet under mellanneolitikum. I: Terje Oestigaard (red). Lik og ulik - Tilnærminger til variasjon i gravskikk UBAS. Bergen. Farr, Helen. 2006. Seafaring as social action. Journal of Maritime Archaeology 1. Fischer, Anders, Olsen, Jesper, Richards, Mike, Heinemeier, Jan, Sveinbjörnsdóttir, Árny E & Bennike, Pia. 2007. Coast – inland mobility and diet in the Danish Mesolithic and Neolithic: evidence from stable isotopes values of humans and dogs. Journal of Archeological Science 34. Fitzjohn, Matthew. 2007. Viewing places: GIS applications for examining the perception of space in the mountains of Sicily. World Archaeology 39. Fitzpatrick, Scott M. 2007. Archaeology’s Contribution to Island Studies. Island Studies Journal 2:1. Fleming, Andrew. 2006. Post-processual Landscape Archaeology: a Critique. Cambridge Archaeological Journal 16:3. Florin, Sten. 1938. Vrå-kulturen – en översikt över de senaste årens undersökningar av sörmländska jordbrukarboplatser från äldre neolitisk tid. I: Kulturhistoriska studier tillägnade Nils Åberg. Stockholm. 256 - 1958. Vråkulturen, Stenåldersboplatserna vid Mogetorp, Östra Vrå och Brokvarn. Kungl. Vitterhetshistorie och Antikvitets Akademien. Stockholm. - 1959. Hagtorp. En prekeramisk kvartsförande fångstboplats från tidig Litorinatid. Tor V. - Opublicerat. Moäng. Mellanneolitiska boplatser, tillhörande den Östsvenska fångstkulturen i Södermanland. Sten Florins arbetspapper. Manuskript. ATA. Fornander, Elin. 2006. The Wild Side of the Neolithic: A study of Pitted Ware diet and ideology through analysis of stable carbon and nitrogen isotopes in skeletal material from Korsnäs, Grödinge parish, Södermanland. Magisteruppsats. Stockholms Universitet. Fornander, Elin, Eriksson, Gunilla & Lidén, Kerstin. 2008. Wild at heart: Approaching Pitted Ware identity, economy and cosmology through stable isotopes in skeletal material from the Neolithic site Korsnäs in Eastern Central Sweden. Journal of Anthropological Archaeology 27:3. Fornander, Elin, Lidén, Kerstin &Andersson, Per. I tryck. Identifying migration in populations with mixed marine-terrestrial diets: strontium isotope analysis of skeletal material from a passage grave in Resmo, Öland, Sweden. Archaeological Science. Forsberg, Lars 1985. Site variability and Settlement Patterns. An analysis of the Hunter-Gatherer Settlement System in the Lule River Valley, 1500 BC-BC/AD. Archaeology and Environment 5. Umeå. Forssander, John-Elof. 1933. Die schwedische Bootaxtkultur und ihre kontinentaleuropäischen Voraussetzungen. Lund. - 1934. litteratur och kritik. En kritik i kritisk belysning. Fornvännen 29. Frödin, Otto.1910. En svensk pålbyggnad från stenåldern. Fornvännen 5. Fürst, Carl M. 1925. Stångenäskraniets renässans. Fornvännen 20. Gill, Alexander. 1998. Neolitiska kulturer i östra Mellansverige – en kritik. Aktuell arkeologi VI. Stockholm Archaeological Reports 35. Stockholm. - 2002. Stone Age Beginnings, or Other Origins? Questioning the Usefulness of Ethnicity as an Archaeological Concept. I: Bergstøl, Jostein (red). Scandinavian archaeological practice – in theory. Proceedings from the 6th Nordic TAG, Oslo 2001. Oslo. - 2003. Stenålder i Mälardalen. Stockholm Studies in Archaeology 26. Stockholm. Gillberg, Gunnar. 1979. Jordarter och formelement. Uppsala. Gosden, Chris & Lock, Gary. 1998. Prehistoric Histories. World Archaeology 30:1. Gosden, Chris & Marshall, Yvonne. 1999. The Cultural Biography of Objects. World Archaeology 31:2. Gosselian, Oliver P. 1999. In Pots We Trust. The Processing of Clay and Symbols In Sub-Saharan Africa. Journal of Material Culture 4:2. Guerra-Doce, Elisa. 2006. Exploring the Significance of Beaker Pottery through Residue Analyses. Oxford Journal of Archaeology 25:3. Gustafsson, Per. 2000. Lindskrog, en gropkeramisk skärgårdslokal med gravfynd. I: Bratt, Peter & Lundström, Åsa (red). Möte mellan land och vatten i Stockholms län. Ett seminarium vid Stockholms läns museum. Stockholm. Gustafsson, Per, Jakobsson Holback, Torbjörn, Lindholm, Pehr & Runesson, Henrik. 2000. En gropkeramisk boplats och järnålderslämningar vid Lindskrog. Arlanda flygplats tredje landningsbanan. Uppland, Lunda socken, Lindskrog 1:1, RAÄ 239, Dnr 421-1525-1998. UV Mitt, dokumentation av fältarbetsfasen 2000:4. Stockholm. Gustafsson, Per, Lindholm, Pehr & Runeson, Henrik. 2003. Gropar och keramik – Ett försök att med statistik och rumslig analys belysa den inre strukturen på den 257 gropkeramiska boplatsen vid Lindskrog. I: Anund, Johan (red) Landningsplats – forntiden. Riksantikvarieämbetet arkeologiska undersökningar skrifter nr 49. Stockholm. Graner, Gunlög & Larsson, Åsa M. 2004. Tredje gruppen och andra blandformer. Keramiska traditioner och strategier vid slutet av mellanneolitikum. I: Holm, Jenny (red). Neolitiska nedslag – arkeologiska uppslag. Arkeologiska undersökningar skrifter 59. Stockholm. Grinsell, Leslie Valentine. 1961. The Breaking of Objects as a Funerary Rite. Folklore 72:3. - 1973. The Breaking of Objects as a Funerary Rite: Supplementary Notes. Folklore 84:2. Haak, Wolfgang, Brandt, Guido, de Jong, Hylke N., Meyer, Christian, Ganslmeier, Robert, Heyd, Volker, Pike, Alistair W. G., Meller, Harald & Alt, Kurt W. 2008. Ancient DNA, Strontium isotopes, and osteological analyses shed light on social and kinship organization of the Later Stone Age. PNAS 105. von Hackwitz, Kim. 1999. Den osynliga förvandlingen. De ideologiska förändringarna under MN utifrån den gropkeramiska lokalen Häggsta i Botkyrka, Södermanland. C-uppsats. Stockholms universitet. - 2000. En gropkeramiker med båtyxa? Hur användes båtyxan under mellanneolitikum B i s.k. gropkeramiska områden? Magisteruppsats. Stockholms universitet. - 2009. Changing Scenery – Historicity in the Area Around Lake Hjälmaren, Sweden, ca. 2800-2300 BC. Current Swedish Archaeology 15-16. - I tryck: What makes a place? Feature perspectives on site locations. I: Larsson, Åsa M & Papmehl-Dufay, Ludvig (red). Uniting Sea II – Stone Age Societies in the Baltic Sea Region. Proceedings of the Second Workshop, Stockholm University, Oct 2006. Ocassional Papers In Archaeology. Uppsala. - Manus. Small Boat Axes and True Miniatures - definition, prevalence and understanding. von Hackwitz, Kim & Lindström, Jonathan. 2004. Vem är stor och liten, brun och grå? Något om båtyxors fyndkontext, längd och färg. Aktuell Arkeologi VIII. Stockholm Archaeological Reports 42. Stockholm. Hallgren, Fredrik. 1997a. Etniska grupperingar i Mellansveriges neolitikum. I: Lekberg, Per (red). Fågelbacken, ett fornlämningskomplex i östra Västmanland. Del I. Lämningar från tidigneolitikum, mellanneolitikum och järnålder undersökta 1993. Raä 73, 147 och 158. För- och slutundersökningsrapporter från Arkeologikonsult AB. Upplands Väsby. - 1997b. The Battle Axe Culture in northern Middle Sweden. I: Siemsen, Palle (red). Early Corded Ware Culture. The A-Horizon – fiction or fact? International Symposium in Jutland 2nd – 7th May 1994. Arkæologiske Rapporter nr. 2. Esbjerg. - 2000. Lämningar från stridsyxekulturen på Fågelbacken, Hubbo sn, Västmanland. Tor 30. - 2008. Identitet i praktik. Lokala, regionala och överregionala sammanhang inom nordlig trattbägarkultur. Kust till kust-böcker 17. Uppsala. Hallgren, Fredrik. & Larsson, Åsa. M. Manus. Keramiken från Domarhagen. Rapport: Domarhagen, Lilla Malma sn, raä 166, Södermanland. Sörmlands länsmuseum. Nyköping. Hamilton, Sue, Whitehouse, Ruth, Brown, Keri, Combes, Pamela, Herring, Edward & Seager Thomas, Mike. 2006. Phenomenology in Practice: Towards a Methodology for a ‘Subjective’ Approach. European Journal of Archaeology 9:1. 258 Henrich, Joseph. 2004. Demography and cultural evolution: How adaptive cultural processes can produce maladaptive losses: The Tasmanian case. American Antiquity 69:2. Higgs, Eric, S. & Vita-Finzi, Claudio. 1972. Prehistoric economies: A territorial approach. I: Higgs, Eric S. (red). Papers in Economic Prehistory. Studies by Members and Associates of the British Academy Major Research Project in the Early History Agriculture. Cambridge. Hillerdal, C. 2009. People in Between. Ethnicity and Material Identity, a New Approach to Deconstructed Concepts. Occasional papers in archaeology 50. Uppsala. Hodder, Ian. 1977. The distribution of Material Culture Items in the Baringo District, Western Kenya. Man, New Series, 12: 2. - 1979a. Economic and Social Stress and Material Culture Patterning. American Antiquity 44:3. - 1979b. Pottery Distributions: Service and Tribal Areas. I: Millett, Martin (red). Pottery and the Archaeologist. Institute of Archaeology, University of London. Occasional publication No. 4. London. - 1980. Social structure and cemeteries: a critical appraisal. I: Rahtz, Philip, Dickinson, Tania Marguerite & Watts, Lorna (red). Anglo-Saxon Cemeteries, 1979. British Archaeological Reports. Oxford. - 1982. Symbols in action. Etnoarchaeological studies of material culture. Cambridge. - 1992. Theory and Practice in Archaeology. New York. - 1993. The Narrative and Rhetoric of Material Cultural Sequences. World Archaeology 25: 2. Hodder, Ian & Hutson, Scott. 2003. Reading the Past: Current Approaches to interpretation in Achaeology. Third edition. Cambridge. Holback, Torbjörn. 2007. En dåre som byggde sitt hus på sand? I: Gustafsson, Per & Spång, Lars-Göran. Stenålderns stationer: arkeologi i Botniabanans spår. Riksantikvarieämbetet. Stockholm. Holback, Torbjörn, Lindholm, Pehr & Runesson, Henrik. 2004. Bjästamon. Ett kustbundet boplatskomplex från slutet av neolitkum. Bottniabanan, Västernorrland. Ångermanland, Nätra socken, Bjästa 55:1, Eriksgården 1:1 m.fl. RAÄ 318 och RAÄ 321. Dnr 423-1944-2001, 423-1493-2002. Dokumentation av fältarbetsfasen 2004:1. Arkeologisk undersökning. UV Mitt. Stockholm. Holm, Jenny. 1998. Arkeologisk förundersökning. Tidigneolitisk boplats vid Högby. E18/E20. Närke, Lillkyrka socken, Högby 1:1, RAÄ 58, Dnr 421-2495-1996. Rapport 1998:76. UV Mitt. Stockholm. - 2002. Högby. Boplatslämningar från tidig- och mellanneolitikum samt odlingsspår från yngre järnålder och historisk tid. Rapport 2001:2. UV Bergslagen. Örebro. - 2004. Vad har hänt vid Alby kyrka – Från stenålder till modern tid. I: Blick för Bergslagen. Årsbok 2004. Avdelningen för arkeologiska undersökningar UV Bergslagen. Örebro. - 2005a. Gärdselbäcken. Om en gropkeramisk boplats. I: Holm, Jenny (red). Neolitiska nedslag – arkeologiska uppslag. Riksantikvarieämbetes arkeologiska undersökningar skrifter No 59. Stockholm. Holm, Jenny; Olsson, Eva & Weiler, Eva. 1997. Kontinuitet och förändring i senneolitikum. I: Larsson, Mats & Olsson, Eva (red). Regionalt och interregionalt. Stenåldersundersökningar i Syd- och Mellansverige. Stockholm. 259 Holm, Lena. 2003. Contact in the Bothnia region. The Neolithic site Hedningahällan in regional and interregional contexts. I: Samuelsson, Christoffer & Ytterberg, Niklas (red). Uniting Sea. Stone Age Societies in the Baltic Sea Region. Proceeding from the First Uniting Sea Workshop at Uppsala University, Sweden, January 26-27, 2002. Ocassional Papers In Archaeology 33. Uppsala. - 2006. Stenålderskust i norr. Bosättning, försörjning och kontakter i södra Norrland. Studia Archaeologica Universitatis Umensis 19. Umeå. Hulthén, Birgitta. 1977. On Ceramic Technology during the Scanian Neolithic and Bronze Age. Theses and Papers in North-European Archaeology 6. Stockholm. - 1986. Några tankar kring ”tidig” respektive ”sen” stridsyxekeramik. I: Adamsen, Christian & Ebbesen, Klaus (red). Stridsøksetid i Sydskandinavien. København. Hulthén, Birgitta & Welinder, Stig. 1981. A Stone Age Economy. Theses and papers in North-European archaeology 11. Stockholm. Huntington, Richard & Metcalf, Peter. 1979. Celebrations of death. The anthropology of mortuary ritual. Cambridge. Hylland Eriksen, Thomas. 1993. Do cultural islands exist? Dedicated to Marshall Sahlins. Social Anthropology 1. - 1996. Historia, Myt och Identitet. Värmano. - 2007 (1993). Etnicitet och nationalism. Nora. Ingold, Tim. 1987. The Appropriation of Nature: Essays on Human Ecology and Social Relations. Manchester. - 1993. The temporality of the Landscape. World Archaeology 25:2. Ishihara, Reiko. 2008. Rising clouds, blowing winds: Late Classic Maya rain rituals in the Main Chasm, Aguateca, Guatemala. World Archaeology 40:2. Janzon, Gunborg O. 1974. Gotlands mellanneolitiska gravar. Acta Universitatis Stockholmiensis. Studies in North-European Archaeology 6. Stockholm. - 1986. Stridsyxekultur och metallurgisk know-how. I: Adamsen, Christian & Ebbesen, Klaus (red). Stridsøksetid i Sydskandinavien. København. Jennbert, Kristina. 1975 Stenåldersbosättning i Vallby. Från bergslag och bondebygd. Årsbok för Örebro läns hembygdsförbund och Stiftelsen Örebro läns museum 30. Örebro. Jensen, Jørgen. 2004. Danmarks Oldtid. Stenalder 13.000-2.000 f.Kr. Gyldendal. Jones, Siân. 1997. The Archaeology of Ethnicity. Constructing identities in the past and present. London och New York. - 2000. Culture and Identity in Neolithic Orkney. I: Ritchie, Anna (red). Neolithic Orkney and its European Context. Cambridge. - 2002. Discourses of Identity in the interpretation of the past. I: Hodder, Ian (red). Interpretive archaeology. A reader. London och New York. Jordan, Peter. 2003. Material Culture and Sacred Landscape. The Anthropology of Siberian Khanty. Oxford och New York. Kaelas, Kaelas. 1957. De dubbeleggade yxorna i Sverige. Studia neolithica in honorem Aarne Äyräpää. Finska fornminnesföreningens tidskrift 58. Karsten, Per. 1994. Att kasta yxan i sjön. En studie över rituell tradition och förändring utifrån skånska neolitiska offerfynd. Acta Archaeologica Lundesia Series in 8o No 23. Lund. Kihlstedt, Britta, Larsson, Mats & Nordqvist, Bengt. 1997. Neolitiseringen i SydVäst- och Mellansverige – social och ideologisk förändring. I: Larsson & Olsson (red). Regionalt och interregionalt. Stenåldersundersökningar i Syd- och Mellansverige. Arkeologiska undersökningar. Skrifter nr 23. Stockholm. Kihlstedt, Britta, Larsson, Hanna, Runeson, Henrik. 2007. Sittesta – en gropkeramisk boplats på Södertörn. Utbyggnad av Väg 73, delen Hammarbacken – Ny260 fors Södermanland, Ösmo socken, Sittesta 1:17 och 1:6, RAÄ 68 Dnr 423-18742005 . UV Mitt, dokumentation av fältarbetsfasen 2007:2 Arkeologisk undersökning. Stockholm. Knutsson, Helena 1995. Slutvandrat? Aspekten på övergången från rörlig till bofast tillvaro. Aun 26. Uppsala. Knutsson, Kjel. 2004. The historical construction of Norrland. I: Knutsson, Helena (red). Coast to Coast – Arrival. Results and Reflections. Proceedings from the Final Coast to Coast Conference 1-5 October 2002 in Falköping, Sweden. Kust till kust-böcker 20. Uppsala. - 2005a. Bridging the abyss of time. Material culture, cultural reproduction and the sacred time of origin. I: Knutsson, Helena (red). Pioneer settlement and colonization process in the Barent region. Voullerim Papers in hunter-gatherer archaeology 1. Voullerim. - 2005b. Rastklippan och historiens mening. Ekologi, socialt minne och materiella diskurser. I: en lång historia… festskrift till Evert Baudou på 80-årsdagen. Archaeology and Environment 19. Kungl. Skytteanska Samfundets Handlingar 57. Kossinna, Gustaf. 1911. Die Herkunft der Germanen. Zur Methode der Siedlungsarchäologie. Würzburg. Kramer, Carol. 1979. Ethnoarchaeology. Implications of Etnography in Archaeology. New York. Kristiansen, Kristian. 1991. Prehistoric Migrations - the Case of the Single Grave and Corded Ware Cultures. Journal of Danish Archaeology 8. - 1999. The Emergence of Warrior Aristocracies in Later European Prehistory and Their Long-Term History. I: Carman, John & Harding Anthony. (red). Ancient Warfare. Archaeological Perspectives. Sutton. Kritz, Anders. 1989. Keramikrika och keramikfattiga stridsyxeboplatser i Finland och Sverige - ett tolkningsproblem. I: Damell, David, Burström, Mats, Jakobsson, Mikael, Jensen, Ronnie, Lundgren, Agneta, Modin, Monica, Norrman, Jan & Anna Tomasdotter (red). Mänsklighet genom millennier. En vänbok till Åke Hyenstrand. Stockholm. Lagergren, Anna. 2008. Stridsyxegravfält och kommunikation och den rituella platsen som länk mellan kulturerna. I: Lagerås, Per (red). Dösjebro: mötesplats för trattbägarkultur & stridsyxekultur. Skånska spår – arkeologi längs Västkustbanan. Riksantikvarieämbetet. Lund. Lagerås, Per. 2008. Mellanneolitiska palissadanläggningar. Palissaden i Dösjebro i ett nordeuropeiskt perspektiv. I: Lagerås, Per (red). Dösjebro: mötesplats för trattbägarkultur & stridsyxekultur. Skånska spår – arkeologi längs Västkustbanan. Riksantikvarieämbetet. Lund. Lake, Mark W. & Woodman, Patricia E. 2003. Visibility studies in archaeology: a review and case study. Environment and Planning B: Planning and Design 30. Lake, Mark. 2007.Viewing space. World Archaeology 39. Lamppu, Linda. 2006. Yxor på drift. Den tjocknackiga håleggade yxans kulturtillhörighet. Magisteruppsats. Stockholms universitet. Larsson, Fredrik & Lindberg, Karl-Fredrik. 2008. Anläggningar och strukturer på Högmossen. I: Björck, Niclas & Hjärtner-Holdar, Eva (red). Mellan hav och skog. Högmossen, en stenåldersmiljö vid en skimrande strand i norra Uppland. Arkeologi E4 Uppland – studier 6. Uppsala. Larsson, Lars. 1989. Boplatser, bebyggelse och bygder. Stridsyxekultur i södra Skåne. I: Larsson, Lars (red). Stridsyxekultur i Sydskandinavien. Rapport från det andra nordiska symposiet om Stridsyxetid i Sydskandinavien. Lund. 261 - 1992. Settlement and environment during the Middle Neolithic and Late Neolithic. I: Larsson, Lars, Callmer, Johan & Stjernquist, Berta (red). The Archaeology of the Cultural Landscape. Field work and research in a south Swedish rural region. Lund. Larsson, Mats. 1995. Förhistoriska och tidigmedeltida hus i södra Sverige. En kronologisk och morfologisk studie. Riksantikvarieämbetet. I: Kyhlberg, Ola, Göthberg, Hans & Vinberg, Ann (red). Hus och Gård i det förurbana samhället: rapport från ett sektorsforskningsprojekt vid Riksantikvarieämbetet. Stockholm. - 1999. Den gropkeramiska kulturens “mikrorum”. Om Åby-boplatsen i Östergötland. I: Andersson, Kent, Lagerlöf, Agneta & Åkerlund, Agneta (red). Forskaren i fält – en vänbok till Kristina Lamm. Stockholm. - 2006. A tale of a strange people. The Pitted Ware Culture in southern Sweden. University of Lund, Institute of Archaeology. Report series 96. Lund. Larsson, Åsa M. 2003a. Secondary Burial Practices in the Middle Neolithic. Causes and Consequences. Current Swedish Archaeology 11. - 2003b. Uniting Strategies. Material Culture in Eastern Central Sweden at the end of the Middle Neolithic. I: Samuelsson, Christoffer & Ytterberg, Niklas (red). Uniting Sea. Stone Age Societies in the Baltic Sea Region. Proceedings from the First Uniting Sea Workshop at Uppsala University, Sweden, January 26-27, 2002. Ocassional Papers In Archaeology 33. Uppsala. - 2008a. The Hand that Makes the Pot…: Craft Traditions in South Sweden in the third Millennium BC. I: Berg, Ina (red). Prehistoric Ceramics Research Group: Occasional Paper 6. Breaking the Mould: Challenging the Past through Pottery. BAR International Series 1861. Oxfordshire. - 2008b. Taking out the Trash. On excavating Settlements in General, and Houses of the Battle Axe Culture in Particular. Current Swedish Archaeology 15-16. - 2009a. Organized Chaos. Defleshing, Cremation and Dispersal of the Dead in Pitted Ware Culture. I: Back Danielsson, Ing-Marie, Gustin, Ingrid, Larsson, Annika, Myrberg, Nanouschka & Thedéen, Susanne (red). Döda personers sällskap: gravmaterialens identiteter och kulturella uttryck.[On the Threshold: Burial Archaeology in the Twenty-first Century]. Stockholm Studies in Archaeology 47. Stockholm. - 2009b. Breaking and Making Bodies and Pots – Material and Ritual Practices in South Sweden in the Third Millenium BC. Aun 40. Uppsala. - 2009c. Pots, Pits, and People. Hunter-Gatherer Pottery Traditions in Neolithic Sweden. I: Gheorgiu, Dragos (red). Clay cultures, Wood cultures and Ceramic traditions: Early Neolithic and Late Mesolithic Pottery in Europe. Cambridge. Layton, Robert & Ucko, Peter. 1999. Introduction: gazing on the landscape and encountering the environment. I: Ucko, Peter J. & Layton, Robert. The Anthropology and Archaeology of Landscape. Shaping your landscape. One World Archaeology 30. London och New York. Lekberg, Per. 1997. Enkla skafthålsyxor i gravar. Tor 29. - 2000. Senneolitiska skafthålsyxor i depå- och offersammanhang. Tor 30. - 2002. Yxors liv – Människors landskap. En studie av kulturlandskap och samhälle i Mellansveriges senneolitikum. Kust till kust-böcker 5. Uppsala. Lidén, Kerstin. 1995. Prehistoric Diet Transition. An archaeological Perspective. Theses and Papers in Scientific Archaeology 1. Stockholm. Lidén, Kerstin, Eriksson, Gunilla, Nordqvist, Bengt, Götherström, Anders & Bendixen, Erik. 2004. The wet and the wild followed by the dry and the tame" - or did they occur at the same time? Diet in Mesolithic-Neolithic southern Sweden. Antiquity 8:299. 262 Lidén, Kerstin, Núñez, Milton & Nelson, Erle, D. 1995. Diet and nutritional stress in a subneolithic population from the Åland islands: an analysis of stable carbon isotopes and pathological traits. Arkæologiske Rapporter fra Esbjerg Museum, 1. Lindahl, Anders & Gejvall, Nils-Gustav. 1973. En vägledning från Länsmuseet i Linköping. Linköping. Linderholm, Anna. 2008a. Migration in prehistory: DNA and stable isotope analyses of Swedish skeletal material. Theses and papers in scientific archaeology 10. Stockholm. - 2008b. Allele frequencies of the lactase gene in Scandinavian Neolithic populations, hunter-gatherer vs. farmers. I: Linderholm, Anna. Migration in Prehistory. DNA and stable isotope analyses of Swedish skeletal material. Thesis and Papers in Scientific Archaeology 10. Stockholm. Lindholm, Karl-Johan. 2006. Wells of Experience: A pastoral land-use history of Omaheke, Namibia. Studies in Global Archaeology 9. Uppsala. Lindholm, Pehr. 2003. Gravspråk på olika nivåer – den gropkeramiska graven vid Lindskrog. I: Anund, Johan (red). Landningsplats – forntiden. Riksantikvarieämbetet arkeologiska undersökningar skrifter nr 49. Stockholm. - 2007. Så många som levat – så få vi hittar. I: Gustafsson, Per & Spång, Lars Göran (red). Stenålderns stationer: arkeologi i Botniabanans spår. Riksantikvarieämbetet. Stockholm. Lindholm, Pehr & Schierbeck, Agneta. 1998. Gärdselbäcken – en gropkeramisk kvartsbrytningsplats. UV Mitt, Rapport 1998:18. Stockholm. Lindqvist, Sune 1912. Från Nerikes sten- och bronsålder. Särtryck ur meddelanden från Föreningen Örebro läns museum. Örebro. - 1916. En uppländsk gårdsanläggning från stenåldern. Fornvännen 11. - 1929. Stenåldersproblem i stöpsleven: ett diskussionsinlägg. Fornvännen 24. - 1963. Kumlabygden. Forntid – Nutid – Framtid. Band 2. Forntidsliv. Kumla. Lindström, Jonathan, 1995. Gläntan - Dödshuset från stridsyxetid. Sörmlandsbygden. Nyköping. - 1996. Stridsyxor i Mälardalen – fyndspridning och dess förändring över tiden. I: Bratt, Peter (red). Stenålder i Stockholms län. Två seminarier vid Stockholms länsmuseum. Stockholm. - 2002. Stridsyxegrupper i östra Mellansverige. I: Åkerlund, Agneta (red). Kulturell mångfald i Södermanland. Del 1. Stockholm. - 2003. Long Distance Distribution of Battle Axes in Northern Europe – some aspects of the contacts between Denmark, Sweden and Finland 2800 – 2300 BC. I: Samuelsson, Christoffer & Ytterberg, Niklas (red). Uniting Sea. Stone Age Societies in the Baltic Sea Region. Proceedings from the First Uniting Sea Workshop at Uppsala University, Sweden, January 26-27, 2002. Ocassional Papers In Archaeology 33. Uppsala. Lindström, Jonathan & Boije, Margareta, 2000. Ett dödshus från stridsyxetid. Rapport 2000:8. Stockholms läns museum. Stockholm. Ling, Johan. 2008. Elevated rock art. Towards a maritime understanding of rock art in northern Bohuslän, Sweden. GOTARC Serie B. Gothenburg Archaeological Thesis 49. Göteborg. Lithberg, Nils. 1914. Gotlands stenålder. Stockholm. Llobera, Marcos. 2007. Reconstructing Visual Landscapes. Viewing Space. World Archaeology 39:1. Lubbock, Sir John. 1865. Prehistoric Times. London. - 1868. The Early Condition of Man. Anthropological Review 6:20. 263 Lund, Julie. 2009. Åsted og vadested. Deponeringar, genstandsbiografier og rumlig strukturering som kilde til vikingetidens kognitive landskaber. Acta Humaniora. Oslo. Lundberg, Åsa. 1997. Vinterbyar. Ett bandsamhälles territorier i Norrland 45002500 f.Kr. Studia Archaeologica Universitatis Umensis 8.Umeå. - 2007. Hus, hem och hamn. I: Gustafsson, Per & Spång, Lars Göran. Stenålderns stationer: arkeologi i Botniabanans spår. Riksantikvarieämbetet. Stockholm. Luoto, Jukka. 1986. Problem inom Finlands mellanneolitikum. Suomenen museo 93. Löfstrand, Lars. 1974. Yngre stenålderns kustboplatser. Undersökningarna vid Äs och studier i den gropkeramiska kulturens kronologi och ekologi. Aun 1. Uppsala. Löwenborg, D. 2006. Watersheds as a Method for Reconstructing Regions and Territories in GIS. I: Clark, Jeffrey T. & Hagemeister, Emily M. (red). Digital Discovery: Exploring New Frontiers in Human Heritage, CAA 2006. Computer Applications and Quantitative Methods in Archaeology. Proceedings of the 34th Conference, Fargo, United States, April 2006. Budapest. - 2008. Dynamiska kartor för landskapsforskning i informationsåldern – en GISbaserad studie av Västmanlands järnålder. I: Edlund, Lars-Erik m.fl. . (red). Kartan i forskningens tjänst. Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur. Malinowski, Bronislaw. 1922. Argonauts of the Western Pacific: An Account of Native Enterprise and Adventure in the Archipelagoes of Melanesian New Guinea. Studies in Economics and Political Science 65. London. Malmer, Mats P. 1962. Jungneolithische Studien. Acta Archeologica Lundesia. Series in 8o No 2. Lund. - 1975. Stridsyxekulturen i Sverige och Norge. Lund. - 1984. On the social function of pile dwellings and megaliths. I: Burenhult, Göran (red). The archaeology of Carrowmore. Stockholm. - 1989. Etnoarkeologiska synpunkter på stridsyxekulturen. I: Larsson, Lars (red). Stridsyxekultur i Sydskandinavien. Rapport från det andra nordiska symposiet om Stridsyxetid i Sydskandinavien. Lund. - 1991. Social space in Alvastra and other pile dwellings. I: Grøn, Ole, Engelstad, Ericka & Lindblom, Inge (red). Social Space. Human spatial Behaviour in dwellings and settlements. Odense. - 2002. The Neolithic of South Sweden. TRB, GRK och STR. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Stockholm. Malmros Claus. 1980. Den tidlige enkeltgravskultur og stridsyksekultur. Aarboger 1979 (1980). McGlade, James. 1995. Archaeology and the ecodynamics of human-modified landscapes. Antiquity 69:262. Meinander, C. F. 1965. Synpunkter på Jungneolithische Studien. Finskt Museum 1964 (LXXI). Milisauskas, Sarunas. 1978. European Prehistory. New York. Mohr, Anna. 1970. Kodifiering och databehandling av stenålderskeramik från Åloppe, Nysättra socken, Uppland. 3-betygsuppsats, Stockholms universitet. Molin, Anna & Molin, Fredrik. 2003. Arkeologisk undersökning – Väderstadsprojektet. En senneolitisk boplats vid Abbetorp. Arkeologiska undersökningar av en boplats samt fossila odlingslämningar. Delområde 12 och 13. RAÄ 107, 231, 243, Vistad, Väderstad socken, RAÄ 299, Abbetorp, Rinna socken. Boxholm och Mjölby kommun, Östergötland. Rapport UV Öst 2003:29. Linköping. Montelius, Oscar. 1899. Der Orient und Europa. Einfluss der orientalischen Cultur auf Europa bis zur Mitte des letzten Jahrtausends v. Chr. H 1. 264 Mulk, Inga-Maria. 1994. Sacrificial places and their meaning in Saami society. I: Carmichael, David, Hubert, Jane, Reeves, Brian & Schanade, Audhild (red). Sacred sites, sacred places. London and New York. Munkenberg, Betty-Ann. 2007. De gropkeramiska boplatsernas miljö. I: Lönn, Marianne & Claesson, Pia (red). Vistelser vid vatten. Gropkeramiska platser och kokgropar från bronsålder och järnålder. Riksantikvarieämbetets arkeologiska undersökningar skrifter 69. Müller, Sophus. 1898. De jydske Enkelgrave fra Stenalderen. Aarbøger Nerman, Birger. 1911. Östergötlands stenålder. Meddelanden från Östergötlands Fornminnesförening 1911. Linköping. Nicklin, Keith 1971. Stability and Innovation in Pottery Manufacture. World Archaeology 3. Nihlén, John. 1927. Gotlands stenåldersboplatser. KVHAA, del 36:3. Stockholm. Nilsson, Björn. 2003. Tingens och tankarnas landskap – försök i naturumgängets arkeologi med exempel ur Blekinges och Smålands förflutna. Acta Archaeologica Lundesia Series in 8o No 44. Stockholm. Nilsson, Sven. 1838-1843. Skandinaviska Nordens ur-invånare. Ett försök i komparativa etnografien och ett bidrag till menniskoslägtets utvecklings-historia. Första delen. Lund. Noble, Gordon. 2006. Harnessing the waves: Monuments and ceremonial complexes in Orkney and beyond. Journal of Maritime Archaeology 1. Nordin, Mikael. 2002. Den gropkeramiska kulturen: Religion vid kust och inland. Cuppsats. Uppsala universitet. Nordlund, Maria, Grundberg, Leif & Ingman, Ann-Sofie. 2002. Bjästamon. Länsmuseets småskriftserie nr 2. Härnösand. Normark, Johan. 2004 Discontinuous Maya identities: culture and ethnicity in Mayanist discourse. I: Fahlander, Fredrik & Oestigaard Terje (red). Material Culture and Other Things: Post-disciplinary Studies in the 21st Century. Göteborg University. - 2006. Ethnicity and the Shared Quasi-Objects: Issues of Becoming Relating to two Open-fronted Structures at Nohcacab, Quintana Roo, Mexico. I: F. Sachse (red). Maya ethnicity: the construction of ethnic identity from the Preclassic to modern times. Acta mesoamericana 19. Núñez, Milton. 1986. Clay figurines from the Åland islands and mainland Finland. Fennoscandia Archaeologica III. Nykvist, Pia. 2007. Utsikt från Bjästamon. I: Gustafsson, Per & Spång, Lars Göran. Stenålderns stationer: arkeologi i Botniabanans spår. Riksantikvarieämbetet. Stockholm. Ogburn, Dennis E. 2006. Assessing the level of visibility of cultural objects in past landscapes. Journal of Archaeological Science 33. Ojala, Carl-Gösta. 2009. Sámi Prehistories: The Politics of Archaeology and Identity in Northernmost Europe. Occasional papers in archaeology 47. Uppsala. Olausson, Deborah. 2000. Båtyxan – stridsyxekulturens sigill. I: Högberg, Anders (red). Artefakter – arkeologiska ting. En bok om föremål ur ett arkeologiskt perspektiv. Lund. Oldeberg, Andreas. 1952. Studien über die Schwedische Bootaxtkultur. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens, Monografier 37 Stockholm. Olsen, Bjørnar 1997. Fra ting til tekst. Teoretiske perspektiv i arkeologisk forskning. Oslo Olsson, Eskil. 1917. Stenåldern i Västmanland, Dalarne och Gästrikland. Ymer 1917. 265 Olsson, Eva. 1984. Lundby-Åläng. En nyfunnen gropkeramisk boplats. Fornlämning 88 Husby-Rekarne socken, Södermanland. Arkeologisk provundersökning 1982. Rapport UV 1984:4. Stockholm. - 1996a. Stenåldersboplatsen vid Häggsta. Arkeologiska undersökningar. UV Stockholm, rapport 1996. Stockholm. - 1996b. Neolitikum i Stockholms län. Källmaterial och Forskningsläge. I: Bratt, Peter (red). Stenålder i Stockholms län. Två seminarier vis Stockholms länsmuseum. Stockholm. - 1997. Nivå, kronologi och samhälle. Om östsvensk gropkeramik. I: Åkerlund, Agneta, Bergh, Stefan, Nordbladh, Jarl & Taffinder, Jacqueline (red). Till Gunborg. Arkeologiska samtal. Stockholm Archaeological Reports 33. Stockholm. - 1999. A67 – en rituell gropkeramisk grop på Häggstaboplatsen. I: Andersson, Kent, Lagerlöf, Agneta, Lamm, Kristina & Åkerlund, Agneta (red). Forskaren i Fält: En vänbok till Kristina Lamm. Stockholm. Olsson, Eva, Granath-Zillén, Gunilla & Mohr, Anna. 1994. Korsnäs - en gropkeramisk grav- och boplats på Södertörn. UV Stockholm, rapport 1994:63. Stockholm. Olsson, Eva & Kihlstedt, Britta. 2000. Tidig- och mellanneolitikum på Korsnäsboplatsen. Södermanland, Grödinge socken, Korsnäs 1:2-4, RAÄ 447. Dnr 5236-91. UV Mitt, Rapport 2000:6. Stockholm. Olsson, Eva & Vinberg, Ann 2003. Tillbaka till Överådaboplatsen: gropkeramiskt kulturlager med skärvsten: Södermanland, Trosa-Vagnhärad socken, Thureholm 2:320, tidigare Överåda 3:1, RAÄ 263. Arkeologisk förundersökning. Rapport UV mitt 2002:2. Stockholm. Papmehl-Dufay, Ludvig. 2006. Shaping an identity. Pitted Ware pottery and potters in southeast Sweden. Theses and papers in Scientific Archaeology 7. Stockholm. Pearson, Mike, Parker. 1982. Mortuary practices, society and ideology: an ethnoarchaeological study. I: Hodder, Ian (red). Interpretive archaeology. A reader. London och New York. - 2002 (1999). The Archaeology of Death and Burial. Stroud. Persson, Per. 1986. Några kommentarer till en lista över STY boplatsfynd från den svenska västkusten. I: Adamsen, Christian & Ebbsen, Klaus (red). Stridsøksetid i Sydskandinavien Beretning fra et symposium. Köpenhamn. Phillips, Tim. 2003. Seascapes and landscapes in Orkney and northern Scotland. World Archaeology 35:3. Price, T. Douglas, Knippar, Corina, Grupe, Gisela & Smrcka Václac. 2004. Strontium Isotopes and prehistoric human migration: The Bell Beaker period in Central Europe. European Journal of Archaeology 7:1. Price, T. Douglas, Wahl, Joachim & Bentley, R. Alexander. 2006. Isotopic Evidence for Mobility and Group Organization at Talheim, Germany, 5000 BC. European Journal of Archaeology 9. Renfrew, Colin. 2004. Islands out of Time: Toward an Analytical Framework. I: Fitzpatrick, Scott.M. (red). Voyages of Discovery: The Archaeology of Islands, Westport CT. Robertsson, Ann- Marie. 1999. Från hav till insjö – Hjälmarensänkans miljöhistoria under 6000 år (10000 – 4000 år före nutid). I: Från Bergslag till bondebygd 1999. Hjälmaren. Årsbok för Örebro läns hembygdsförening och Stiftelsen Örebros läns museum. Femtionde årgången. Örebro. Roslund, Mats. 2001. Gäster i huset. Kulturell överföring mellan slaver och skandinaver 900-1300. Skrifter utgivna av Vetenskapssodeteten i Lund 92. Lund. 266 Rowley-Conwy, Peter & Storå, Jan. 1997. Pitted ware seals and pigs from Ajvide, Gotland: methods of study and first results. I: Burenhult, Göran (red). Remote Sensing 1. Stockholm. Rudebeck, Elisabeth. 2001. Vägar, vägkorsningar och vadställen – liminala platser och arkeologi. I: Larsson, Lars (red). Kommunikation i tid och rum. University of Lund, Institute of Archaeology. Report Series N o 82. Lund. - 2002. Vägen som rituell arena. I: Jennbert, Kristina, Andrén, Anders. & Raudevere, Catharina (red). Plats och praxis. Studier av nordisk förkristen ritual. Lund. Runcis, Janis. 2002. Bärnstensbarnen: bilder, berättelser och betraktelser. Arkeologiska undersökningar. Skrifter Nr 41. Stockholm. Rydbeck, Otto. 1930. Nordens äldsta bebyggelse. En sammanfattning och ett genmäle. Fornvännen 1930. Sarauw, Torben. 2006. Male symbols or warrior identities? The ‘archery burials’ of the Danish Bell Beaker Culture. Journal of Anthropological Archaeology 26. - 2008a. Danish Bell Beaker Pottery and Flint Daggers – the Display of Social Identities? European Journal of Archaeology 11:1. - 2008b. On the Outskirts of the European Bell Beaker Phenomenon. The settlement of Bejsebakken and the social organisation of Late Neolithic societies. I: Dörfler, Walter & Müller, Johannes (red). Umwelt –Wirtschaft – Siedlungen Im dritten vorchristlichen Jahrtausend Mitteleuropas und Südskandinaviens. OffaBücher band 84. Wachholtz. Schnell, Ivar. 1933. Opublicerat. Rapport om provgrävning vid Urvalla, Götlunda socken. Dnr 2717/33, ATA. - 1938. Opublicerat. Rapport om provgrävning vid Eka, Östra Hedemora, Ärla socken. Dnr 1569/38, ATA. Schülke, Almut. 2009. Tragtbægerkulturens landskabsrum: udtryck og ramme for social kommunikation. En studie over Nordvestsjælland. I: Schülke, Almut (red). Plads og rum i tragtbægerkulturen. Bidrag fra Arbejdsmødet på Nationalmuseet, 22. september 2005. Det kongelige nordiske oldskriftselskab. København. Schierman, Christina. 2005. Från gropkeramiker till rösebyggare. Studier i Leksandtraktens sten- och bronsålder. Magisteruppsats. Stockholms universitet. Segerberg, Ann. 1999. Bälinge mossar. Kustbor i Uppland under yngre stenåldern. Aun 26. Uppsala. Sherratt, Andrew. 1997. Cups that Cheered: The Introduction of Alcohol to Prehistoric Europe. I: Economy and Society in Prehistoric Europe. Changing Perspectives. Edinburgh. Sjögren, Karl-Göran. 2003. ”Mångfalldige uhrminnes grafvar…” Megalitgravar och samhälle i Västsverige. GOTAC series B. Archaeological Thesis 27. Kust till kust-böcker 9. Göteborg. Sjögren, Karl-Göran & Price, T. Douglas. 2006. Mobilitet under neolitikum. Undersökningar av strontiumisotoper i människoben från Västsverige. I: Glørstad, Håkon, Skar, Birgitte, & Skre, Dagfinn (red). Historien i forhistorien. Festskrift til Einar Østmo på 60-årsdagen. Kulturhistorisk museum, Skrifter 4. Oslo. Sjögren, Karl-Göran, Price, Douglas T & Ahlström, Torbjörn. 2009. Megaliths and mobility in south-western Sweden. Investigating relationships between society and its neighbours using strontium isotopes. Journal of Anthropological Archaeology 28. Skak-Nielsen, Niels V. 2006. The Genesis of the Battle Axe Culture. On Klaus Ebbesen´s doctoral thesis. A critique and an alternative conclusion. Fornvännen 101. 267 Spång, Lars Göran. 2007. Säljägare torrläggs. I: Gustafsson, Per & Spång, Lars Göran (red). Stenålderns stationer: arkeologi i Botniabanans spår. Riksantikvarieämbetet. Stockholm. Stenberger, Mårten. 1964. Det forntida Sverige. Band 1. Stockholm. - 1969. Sten Brons Järn. Aldusserien 264. Stockholm. Stenbäck, Niklas. 2003. Människorna vid havet. Platser och keramik på Ålandsöarna perioden 3500-2000 f.Kr. Stockholm Studies in Archaeology 28. Stockholm. - 2004. Keramiken och platserna vid Jettböle – en tolkning kring neolitikum på Ålandsöarna. I: Stenbäck, Niklas (red). Från strand till strand. Besök i åländsk stenålder. Aktuell åländsk stenåldersforskning 2004. Ålands landskapsregering. Museibyrån. Mariehamn. - (red). 2007. Stenåldern i Uppland. Uppdragsarkeologi och eftertanke. Arkeologi E4 Uppland – Studier 1. Uppsala. Stensköld, Eva. 2004. Att berätta en senneolitisk historia. Sten och metall i södra Sverige 2350-1700 f.Kr. Stockholm Studies in Archaeology 34. Stockholm. Strang, Veronica. 2008a. Uncommon Ground: Landscape as Social Geography. I: David, Bruno & Thomas, Julian (red). Handbook of Landscape Archaeology. World Archaeology Congress. Research Handbook in Archaeology. - 2008b. The Social Construction of Water. I: David, Bruno & Thomas, Julian (red). Handbook of Landscape Archaeology. World Archaeology Congress. Research Handbook in Archaeology. Strinnholm, Anders. 2001. Bland säljägare och fårfarmare. Struktur och förändring i Västsveriges mellanneolitikum. Kust till kust-böcker 4. Uppsala. Storå, Jan. 2001. Reading Bones. Stone Age Hunters and Seals in the Baltic. Stockholm Studies in Archaeology 21. Stockholm. Sundström, Lars 1992. Trattbägarsamhället och dess utbytessystem. CD-uppsats. Uppsala Universitet. - 2003. Det hotade kollektivet. Neolitiseringsprocessen ur ett östmellansvenskt perspektiv. Kust till kust-böcker 6. Uppsala. Sundström, Lars & Darmark, Kim. 2005. Bålmyren. En familjebaserad tidigneolitisk kustboplats i Uppland. Societas Archaeologica Upsaliensis skrifter 7. Uppsala. Svensson, Mac, Pihl, Henrik & Andersson, Magnus. 2001. Palissadkomplexet i Dösjebro. UV Syd Rapport 2001:8. Malmö. Svensson, Magnus. 2006a. Neolitikum i Halland – en forskningsöversikt. Utskrift 8. Stiftelsen Hallands Länsmuseer. Kulturmiljö Halland. Halmstad. - 2006b. Neolitiska gravskick med exempel från Halland. Utskrift 8. Stiftelsen Hallands Länsmuseer. Kulturmiljö Halland. Halmstad. Sælebakke, Inger & Welinder, Stig. 1988. The Alvastra diet from bone chemistry. Fornvännen 83. Taffinder, Jaqueline. 1998. The Allure of the Exotic. The social use of non-local raw materials during the Stone Age in Sweden. Aun 25. Uppsala. Tauber, Henrik. 1986. C14 dateringar af enkelgravskultur og grubkeramisk kultur i Danmark. I: Adamsen, Christian & Ebbesen, Klaus (red). Stridsøksetid i Sydskandinavien. København. Theodoratus, Dorothea J. & LaPenna, Frank. 1994. Wintu sacred geography of northern California. I: Carmichael, David, Hubert, Jane, Reeves, Brian & Schanade, Audhild (red). Sacred sites, sacred places. London och New York. Thomas, Julian. 1996. Time, Culture & Identity. An interpretive archaeology. London. - 1999 (1991). Understanding the Neolithic. Cambridge. 268 - 2006. Phenomenology and Material Culture. I: Tilley, Chris, Keane, Webb, Küchler, Susanne, Rowlands, Michael & Spyer, Patricia (red). Handbook of Material Culture. London. Thomas, Northcote. W. 1917. Some Ibo Burial Customs. The Journal of the Anthropological Institute of Great Britain and Ireland 47. Thörn, Raimond. 2007. Det ideologiska landskapet. Öresundsförbindelsen och arkeologi. Malmöfynd nr 12. Malmö kulturmiljö. Malmö. Tilley, Christopher. 1982. An Assessment of the Scanian Battle-Axe Tradition: Toward a Social Perspective. Scripta Minora 1981-1982. Lund. - 1994. A Phenomenology of Landscape: Places, Paths, Monuments. Oxford. - 1999. Metaphor and Material Culture. Cambridge. - 2004. Round Barrows and Dykes as Landscape Metaphors. Cambridge Archaeological Journal 14:2. - 2008. Phenomenological Approaches to Landscape Archaeology. I: David, Bruno & Thomas, Julian (red). Handbook of Landscape Archaeology. World Archaeology Congress. Research Handbook in Archaeology. Trigger, Bruce, G. 1993. Arkeologins idéhistoria. Stockholm. Ucko, Peter J. 1969. Ethnography and archaeological interpretation of burial remains. World Archaeology 1:2. Van Dyke, Ruth M. 2008. Memory, Place, and the Memorialization of Landscape. I: David, Bruno & Thomas, Julian (red). Handbook of Landscape Archaeology. World Archaeology Congress. Research Handbook in Archaeology. Van Dyke, Ruth & Alcock, Susan. 2003. Archaeologies of Memory. Oxford. Vita-Finzi, Claudio. & Higgs, Erik S. 1970. Prehistoric Economy in Mount Carmel area of Palestine: site catchment analysis. Proceedings of the Prehistoric Society 36. Welinder, Stig. 1971. Överråda. A Pitted Ware Culture site in Eastern Sweden. Meddelanden från Lunds universitets historiska museum 1969–1970. Lund. - 1972. The Radiocarbon Age of the Pitted Ware Culture in Eastern Middle Sweden. Meddelande från Lunds universitets historiska museum 1969-1970. Lund. - 1973. Arkeologisk undersökning. Fornlämning 263. Överåda 3:1, Trosa landsförsamling. Riksantikvarieämbetets rapport 1973 B6. Stockholm - 1974. Kulturlandskapet i Mälarområdet. University of Lund department of quaternary geology. Report 5. Lund - 1976. The Economy of the Pitted Ware Culture in Eastern Sweden. Meddelande från Lunds universitets historiska museum 1975-1976. Lund. - 1978. The acculturation of the Pitted ware culture in Eastern Sweden. Meddelanden från Lunds universitets historiska museum 1977—1978. Lund. - 1985. Tunnackiga stenyxor och samhälle i Mellansverige 5000 B.P. Varia 11. Universitetets oldsaksamling. Oslo. - 1987. Keramikstilar på Fågelbacken. För 5000 år sedan. Västmanlands fornminnesförening och Västmanlands läns museum. Årsskrift 65. - 1998.Neoliticum och bronsåldern. I: Myrdal, Janken (red). Det svenska jordbrukets historia. Jordbrukets första femtusen år: 4000 f.Kr.-1000 e.Kr. Stockholm. - 2003. DNA, etnicitet, folk och folkvandringar. Göteborg. Werbart, Bozena. 2002. De osynliga kulturerna. Kulturell identitet och arkeologi. Studia Archaeologica Universitatis Umensius 16. Umeå. Whittle, Alasdair. 1996. Europe in the Neolithic. The creation of a new world. Cambridge. Wiessner, Polly. 1982. Beyond willow smoke and dogs' tails: A comment on Binford's analysis of hunter-gatherer settlement systems. American Antiquity 47:1. 269 Wickham-Jones, Caroline. 2006. Between the Wind and the Water: World Heritage Orkney. London. Wijkander, Keith. 1983. Kungshögar och sockenbildning: studier i Södermanlands administrativa indelning under vikingatid och tidig medeltid. Nyköping. Wikberg, Joel. 1950. Götlunda från forntid till nutid. Götlunda hembygdsförening. Götlunda. - 1967. Glanshammars härad. Örebro Wincentz Rasmussen, Lisbeth. 1984. Kainsbakke AS7: A settlement Structure from the Pitted Ware Culture. Journal of Danish Archaeology 3. - 1986. Forholdet mellem grubkeramisk kultur och enkelgravskultur i Danmark. I: Adamsen, Christian & Ebbesen, Klaus (red). Stridsøksetid i Sydskandinavien. København. Wincentz Rasmussen, Lisbeth & Richter, Jane. 1991. Kainsbakke. Grenaa. Woodburn, James. 1980. Hunters and gatherers today and reconstruction of the past. I: Gellner, Ernest (red). Soviet and Western Anthropology. New York. Wyszomirska, Bozena. 1975. Människofigurer på den skånska gropkeramiken. Fornvännen 70. 1984. Figurplastik och gravskick hos Nord- och Nordösteuropas neolitiska fångstkulturer. Acta Archaeologica Lundensia Series in 4o No 18. Lund. Zachrisson, Inger. (red). 1997. Möten i gränsland. Samer och germaner i Mellanskandinavien. Monografier 4. Statens historiska museum. Stockholm. Zedeño, Maria Nieves. 2000. On What People Make of Places. A Behavioural Cartography. In: Schiffer, Michael B. (red). Social Theory in Archaeology. Salt Lake City. Zedeño, Maria Nieves, Austine, Diane & Stoffle, Richard. 1997. Landmark and landscape: A Contextual Approach to the Management of American Indian Recourses. Culture and Agriculture 19. Zvelebil, Marek. 2005. Mobility, contact, and exchange in the Baltic Sea basin 6000-2000 BC. Journal of Anthropological Archaeology 25. Åberg, Nils. 1933. Litteratur och kritik. J.-E. Forssander: Die schwedische Bootaxtkultur und ihre kontinentaleuropäischen Voraussetzungen, Lund 1933. — 253 sid.,oktav, 105 fig. i text, 36 planscher. Fornvännen 28. - 1935. Den svenska båtyxekulturens ursprung. Fornvännen 30. Åkerlund, Agneta. 1996a. Human Responses to Shore Displacement. Living by the Sea in Eastern Middle Sweden during the Stone Age. Arkeologiska undersökningar. Skrifter nr 16. Studier från UV Stockholm. 1996b. Arkeologisk provundersökning. Sköttedalsboplatsen. Södermanland, TrosaVagnhärad socken. RAÄ 254, Dnr 3335/89. UV Stockholm, rapport 1996:47. Stockholm. Åse, Lars-Erik & Bergstrom, Eva. 1984. The Ancient Shorelines of the Enkoping Esker, Malar Valley, Southern Sweden. Geografiska Annaler. Series A, Physical Geography 66:1-2. Österholm, Inger. 1989. Bosättningsmönstret på Gotland under stenåldern. En analys av fysisk miljö, ekonomi och social struktur. Theses and Papers in Archaeology 3. Stockholm - 1997. Käutaltaret vid Ajvide. I: Burenhult, Göran (red). Ajvide och den moderna arkeologin. Stockholm. - 2008. Jakobs/Ajvide. Undersökningar på en gotländs boplatsudde från stenåldern. Gotland university press monographs 3. Visby. 270 Referenser till undersökningsområdets fasta fornlämningar Adolfsberg. Örebro stad, Närke. SHM 21289, Dnr. 3207/35, 387/36, ATA Foto A195:102-104. ÖLM 21289. Barrsjön. Dunker socken, Södermanland. RAÄ 50. SHM 22007, 21048; ATA Dnr 4512/34, 491/35, 1758/35, 2789/37, 362/38. Bärstalund. Stora Mellösa socken, Närke. RAÄ 4. Domarhagen. Lilla Malma socken. Södermanland. RAÄ 166. Eka, Ärla socken, Södermanland. RAÄ 67. SHM 19657, 21775, 22038; ATA Dnr 2372/37, 1569/38. Frötuna. Götlunda sn, Närke. Saknar inventarienummer – fynden tillhör en privat samling på Frötuna gård. Gimmersta. Julita socken, Södermanland. RAÄ 50. SHM 20782; ATA Dnr. 3285/34. Gottsäters mosse. Axberg socken. Närke. RAÄ 107. Gustavsviks tegelbruk. Örebro stad, Närke. SHM 14292. Gärdselbäcken. Arboga socken, Västmanland. RAÄ 70. Hagby udde. Ärla socken. Södermanland. RAÄ 9. SHM 23466. ATA Dnr 4375/45. Hagtorp. Lilla Malma socken. Södermanland. RAÄ 47. SHM 23338; ATA Dnr 638/45, 1646/45, 252/63. Hyltinge nya kyrkogård. Hyltinge socken, Södermanland, RAÄ 183. SHM 24424; ATA Dnr 3068/50, 4426/51. Hållsta. Husby-Rekarne socken, Södermanland. RAÄ 55. SHM 30094. Högby. Lillkyrka socken, Närke. RAÄ 58. SHM 13046. Julita kyrkogård. Julita socken, Södermanland. RAÄ 87. SHM 18376; ATA Dnr 2379/27. Katrineborg. Vadsbro socken, Södermanland. Nyköping, diverse 175-176. Knutstorp. V. Vingåker socken, Södermanland. RAÄ 41. SHM 20794; ATA Dnr. 3280/34, 3281/34. Kränglan. Örebro stad, Närke. RAÄ 210. Körartorpet, Götlunda socken, Närke. RAÄ 288. ÖLM 11325-11332; SHM 12988, 14210, 14215, 14216, 14417, 15037,15328, 15898, 15983, 161114, 16437, 16439, 16466, 16607, 16727, 17437, 18010, 18336; ATA Dnr: 2003:210:054, Ludvig Hedells samlingar: Körartorpet, Götlunda sn, Närke. Lundby. Husby-Rekarne socken, Södermanland. RAÄ 83. Lundby-Åläng. Husby-Rekarne socken, Södermanland. RAÄ 88. ATA Dnr 1793/82. Länsmansgården. Lilla Malma socken, Södermanland. RAÄ Lilla Malma 73:1. Malmköping utan nr; SHM 25304, 27447; ATA Dnr 3032/54, 3801/55, 7251/62, 4177/64, 4243/64. Moäng. Husby-Rekarne socken, Södermanland. RAÄ 21. SHM 21638, 21892; ATA Dnr 2054/38. Nannberga. Götlunda socken, Västmanland. RAÄ 128:1-2. Sannahed, Kumla socken, Närke. ÖLM 19833-34; SHM 24032; ATA Dnr 1399/48, 3590/45, 4593/45. Sjölunda. Fellingsbro socken, Närke. RAÄ 291. Skumparberget, Glanshammar socken, Närke. RAÄ194. Snickartorpet. Västermo socken, Södermanland. RAÄ 91. Sparreholms slott. Hyltinge socken, Södermanland RAÄ 160. SHM 24371; ATA Dnr 4426/51 271 Sävsta gård. Västra Vingåker socken, Södermanland. RAÄ 80. SHM 21034; ATA Dnr 3280/34, 3378/34, 2341/35, 3347/35, 3965/35. Tallåsen. Stora Mellösa socken, Närke. RAÄ 85. Inv 20432, 21304; ATA Dnr 2487/34, 2722/33. Tobo. Härad socken, Södermanland. RAÄ 229. Tybble. Örebro stad, Närke. RAÄ 159. Täby gård, Lövnäs. Öja socken, Södermanland. RAÄ 65. SHM 15924, 16677; ATA Dnr. 2675/44. Urvalla. Götlunda socken, Västmanland. RAÄ 27. SHM 20540; ATA Dnr 115/34. Vallby. Kil socken, Närke. RAÄ 20. SHM 21355, 22251, 33097; ATA Dnr 1494/36, 4422/76. Valsta. Askers socken, Närke. RAÄ 11:2. SHM 21304; ATA Dnr 2564/33, 2486/34, 2487/34. Villa Julsäter. Stora Malm socken, Södermanland. SHM 19315; ATA Dnr 3218/29, 3670/29, 3960/29. Ådön, Helgesta socken, Södermanland. RAÄ 14. ATA Dnr 4145/44, 3705/45. Åstorp, Ärla socken, Södermanland. RAÄ 130. ATA Dnr 15/70. Muntliga referenser Fornander, Elin. Doktorand vid arkeologiska forskningslaboratoriet, Institutionen för arkeologi och antikens kultur. Stockholms universitet. Gustavsson, Patrik, Antikvarie/arkeolog, Sörmlands museum. Holm, Jenny. Arkeolog, UV Bergslagen. Övriga referenser Erlingson,Ulf. 2003, 2004, 2005, 2006. Global Change från en geografs perspektiv: 40.000 år av omvälvning: http://atlantisinireland.com/GC/paleogeografi.php CalPal, online konvertering av BP till kalenderår: http://www.calpal-online.de/ Riksantikvarieämbetet, definition av ”boplats”: http://www.fmis.raa.se Sveriges Meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI): http://www.smhi.se 272 Stockholm Studies in Archaeology Editor: Anders Andrén 1. KYHLBERG, Ola. 1980. Vikt och värde. Arkeologiska studier i värdemätning, betalningsmedel och metrologi. I. Helgö. II. Birka. 2. AMBROSIANI, Kristina. 1981. Viking Age Combs, Comb Making and Comb Makers, in the Light of the Finds from Birka and Ribe. 3. SÄRLVIK, Ingegärd. 1982. Paths Towards a Stratified Society. A Study of Economic, Cultural and Social Formations in South-West Sweden during the Roman Iron Age and the Migration Period. 4. BLIDMO, Roger. 1982. Helgö, Husgrupp 3. En lokalkorologisk metodstudie. Helgöstudier 2. 5. CARLSSON, Anders. 1983. Djurhuvudformiga spännen och gotländsk vikingatid. Text och katalog. 6. DURING, Ebba. 1986. The Fauna of Alvastra. An Osteological Analysis of Animal Bones from a Neolithic Pile Dwelling. 7. BERTILSSON, Ulf. 1987. The Rock Carvings of Northern Bohuslän. Spatial Structures and Social Symbols. 8. CARLSSON, Anders. 1988. Vikingatida ringspännen från Gotland. Text och katalog. 9. BURSTRÖM, Mats. 1991. Arkeologisk samhällsavgränsning. En studie av vikingatida samhällsterritorier i Smålands inland. 10. VARENIUS, Björn. 1992. Det nordiska skeppet. Teknologi och samhällsstrategi i vikingatid och medeltid. 11. JAKOBSSON, Mikael. 1992. Krigarideologi och vikingatida svärdstypologi. 12. RINGSTEDT, Nils. 1992. Household economy and archaeology. Some aspects on theory and applications. 13. Withdrawn. 14. JOHANSEN, Birgitta. 1997. Ormalur. Aspekter av tillvaro och landskap. 15. ZACHRISSON, Torun. 1998. Gård, gräns, gravfält. Sammanhang kring ädelmetalldepåer och runstenar från vikingatid och tidigmedeltid i Uppland och Gästrikland. 16. CASSEL, Kerstin. 1998. Från grav till gård. Romersk järnålder på Gotland. 17. CARLSSON, Anders. 1998. Tolkande arkeologi och svensk forntidshistoria. Stenåldern. 18. GÖRANSSON, Eva-Marie. 1999. Bilder av kvinnor och kvinnlighet. Genus och kroppsspråk under övergången till kristendomen. 273 19. BOLIN, Hans. 1999. Kulturlandskapets korsvägar. Mellersta Norrland under de två sista årtusendena f. Kr. 20. STRASSBURG, Jimmy. 2000. Shamanic Shadows. One hundred Generations of Undead Subversion in Southern Scandinavia, 7,000–4,000 BC. 21. STORÅ, Jan 2001. Reading Bones. Stone Age Hunters and Seals in the Baltic. 22. CARLSSON, Anders. 2001. Tolkande arkeologi och svensk forntidshistoria. Bronsåldern. 23. HAUPTMAN WAHLGREN, Katherine. 2002. Bilder av betydelse. Hällristningar och bronsålderslandskap i nordöstra Östergötland. 24. ADAMS, Jonathan. 2003. Ships, Innovation and Social Change. Aspects of Carvel Shipbuilding In Northern Europe 1450 – 1850. 25. HED JAKOBSSON, Anna. 2003. Smältdeglars härskare och Jerusalems tillskyndare. Berättelser om vikingatid och tidig medeltid. 26. GILL, Alexander. 2003. Stenålder i Mälardalen. 27. WALL, Åsa. 2003. De hägnade bergens landskap. Om den äldre järnåldern på Södertörn. 28. STENBÄCK, Niklas. 2003. Människorna vid havet. Platser och keramik på ålandsöarna perioden 3500 – 2000 f. Kr. 29. LINDGREN, Christina. 2004. Människor och kvarts. Sociala och teknologiska strategier under mesolitikum i östra Mellansverige. 30. LAGERSTEDT, Anna. 2004. Det norrländska rummet. Vardagsliv och socialt samspel i medeltidens bondesamhälle. 31. von HEIJNE, Cecilia. 2004. Särpräglat. Vikingatida och tidigmedeltida myntfynd från Danmark, Skåne, Blekinge och Halland (ca 800-1130). 32. FERNSTÅL, Lotta. 2004. Delar av en grav och glimtar av en tid. Om yngre romersk järnålder, Tuna i Badelunda i Västmanland och personen i grav X. 33. THEDÉEN, Susanne. 2004. Gränser i livet – gränser i landskapet. Generationsrelationer och rituella praktiker i södermanländska bronsålderslandskap. 34. STENSKÖLD, Eva. 2004. Att berätta en senneolitisk historia. Sten och metall i södra Sverige 2350-1700 f. Kr. 35. REGNER, Elisabet. 2005. Den reformerade världen. Monastisk och materiell kultur i Alvastra kloster från medeltid till modern tid. 36. MONIÉ NORDIN, Jonas. 2005. När makten blev synlig. Senmedeltid i södra Dalarna. 37. FELDT, Björn. 2005. Synliga och osynliga gränser. Förändringar i gravritualen under yngre bronsålder – förromersk järnålder i Södermanland. 38. RUNER, Johan. 2006. Från hav till land eller Kristus och odalen. En studie av Sverige under äldre medeltid med utgångspunkt från de romanska kyrkorna. 39. STENQVIST MILLDE, Ylva. 2007. Vägar inom räckhåll. Spåren efter resande i det förindustriella bondesamhället. 274 40. BACK DANIELSSON, Ing-Marie. 2007. Masking Moments. The Transitions of Bodies and Beings in Late Iron Age Scandinavia. 41. SELLING, Susanne. 2007. Livets scener och dödens platser. Om bronsålder i södra Bohuslän utifrån en gravläggning i Faxehögen, Kareby socken. 42. ARNBERG, Anna. 2007. Där människor, handling och tid möts. En studie av det förromerska landskapet på Gotland. 43. BERGERBRANT, Sophie. 2007. Bronze Age Identities: Costume, Conflict and Contact in Northern Europe 1600-1300 BC. 44. FRANSSON, Ulf (et al) (ed.) 2007. Cultural interaction between east and west. Archaeology, artefacts and human contacts in northern Europe. 45. MYRBERG, Nanouschka. 2008. Ett eget värde. Gotlands tidigaste myntning, ca 1140-1220. 46. BRATT, PETER. 2008. Makt uttryckt i jord och sten. Stora högar och maktstrukturer i Mälardalen under järnåldern. 47. BACK DANIELSSON, Ing-Marie (et al) (ed.). 2009. Döda poeters sällskap. Gravmaterialens identiteter och kulturella uttryck [On the Threshold. Burial Archaeology in the Twenty-first Centrury]. 48. REGNER, Elisabeth (et al) (ed.). 2009. From Ephesos to Darecalia. Reflections on body, space and time in Medieval and early modern Europe. 49. LINDEBERG, Marta. 2009. Järn i jorden: Spadformiga ämnesjärn i Mellannorrland (wrongly marked 48). 50. JONSSON, Kristina. 2009. Practices for the Living and the Dead. Medieval and Post-Reformation Burials in Scandinavia. 51. VON HACKWITZ, Kim. 2009. Längs med Hjälmarens stränder och förbi – relationen mellan den gropkeramiska kulturen och båtyxekulturen. 275 276